| Nr 4, 1984 sida 175

Flera populära uttolkare av Hes 38:2-5 hävdar att detta avsnitt profeterar om en invasion av Israel från Ryssland (t.ex. Lindsey). Man har satt likhetstecken mellan det hebreiska ordet Rosh liksom Gog och Magog med Ryssland, vidare Meshech med Moskva och Tubal med Tobolsk. [0]

I Biblical Archaeologist, Spring 1983, tar den kände forskaren Edwin Yamauchi upp frågan om identifieringen av namnen i Hes 38. Jag skall referera litet från denna artikel, som bär rubriken Russian Attacks? [1]

Ordet Rosh översätts vanligtvis med hövding eller huvud (som i uttrycket Rosh hash-shanah som är namnet på det judiska nyåret och som ordagrant betyder »årets huvud»). Ordet Rosh kan inte hänsyfta på det moderna Ryssland. Namnet Rus sattes i förbindelse med Kievområdet först genom vikingarna på medeltiden. [2]

De gåtfulla namnen Gog och Magog har lett till en rad olika tolkningar. Den vanligaste tolkningen är att sätta likhetstecken mellan Gog och den berömde Gyges (död 644 f Kr), kung i Lydien (västra Turkiet). Assyriska texter talar om Gyges som Gugu, som är språkligt besläktat med Gog. Men även om namnen är lika, sammanfaller inte de geografiska detaljerna. Gog och hans skaror sägs komma från »längst uppe i norr» (Hes 38:15). Men Gyges rike sträckte sig aldrig längre än till östra Anatolien norr om Israel. Skilda försök att förklara Gogs och Magogs bakgrund har inte vunnit allmänt accepterande. [3]

Att identifiera Meshech med Moskva och Tubal med Tobolsk är helt ohållbart. Allt sedan slutet av 1800-talet har vi haft tillgång till assyriska texter som placerar Meshech (Mushku) och Tubal (Tabal) i centrala respektive östra Anatolien (se Olmstead 1923, 143-44, 221-28, 266-67). [4]

Under Sargon II:s regering (722-05) regerades Mushki i centrala Anatolien av den berömde konungen Mita, känd i klassiska källor (t.ex. Herodotos I, 14) som frygiernas Midas, som enligt legenden endast genom beröring kunde förvandla allting till guld. Vi kan sluta oss till att frygierna som kom västerifrån och Mushki som kom österifrån förenades till ett rike. [5]

Om nu Rosh inte är Ryssland och Meshech och Tubal båda kan placeras i Turkiet, kan vi ändå fråga: Finns det andra bibliska anspelningar på invadörer från vad som idag är det moderna Ryssland? Svaret är: Ja det finns det. Det bibliska Gomer (Hes 38:6, 1 Mos 10:2, 3) kan sättas i förbindelse med en invaderande stam från Ryssland, känd i icke-bibliska källor som kimmerierna (akkadiska Gimmiraia, grekiska Kimmerioi). Herodotos (IV, 11-13) berättar att kimmerierna drevs över Kaukasus av skyterna, när dessa drevs västerut av andra. [6]

Kilskriftskällor nämner en invasion av kimmerierna. De attackerade först riket Urartu (det bibliska Ararat) mot slutet av 700-talet f Kr. Enligt assyriska uppgifter blev konung Rusa I (735-14) så förkrossad av den kimmeriska invasionen att han begick självmord. [7]

Urartu försvagades år 707 av ytterligare en kimmerisk raid. Rusas son Argishti led ett stort nederlag vilket Sanherib berättar om. Sedan drog kimmerierna vidare västerut in i östra Anatolien där de stötte på assyrierna. Fastän Sargon II då var ganska gammal, ledde han den assyriska armén mot invadörerna. Han omkom 705 under ett krigståg i Tabal. Assyrierna fortsatte att oroas av kimmeriernas närvaro, vilket en rad frågor som Esarhaddon (681-68) riktade till guden Shamash bär vittnesbörd om. Esarhaddon lyckades besegra kimmerierna omkring 678 när de hotade Tabal. [8]

Därefter trängde kimmerierna in i centrala och östra Anatolien, erövrade den grekiska kolonin Sinope och förstörde Gordion, Midas huvudstad omkring 676. [9]

Från assyriska källor får vi veta att hotet från kimmerierna tvingade Gyges att vädja till assyrierna om hjälp någon gång mellan 668 och 665. En slutlig raid år 644, vid vilken huvudstaden Sardis föll, resulterade i Gyges död. [10]

Sedan drog kimmerierna vidare förbi Sardis och hotade de grekiska städerna på den joniska kusten (Smyrna, Magnesia, Efesus). Kimmerierna leddes vid denna tid av Lygdamis, som kan identifieras med Tugdamme i kilskriftstexter. Efter sitt fälttåg i västra Anatolien vände sig Tugdamme österut igen och hotade Cilicien i sydöstra Anatolien. I en text som finns skriven på ett gyllene rökelsealtare, byggt till Marduks ära i Babel omkring 640, går Ashurbanipal kraftigt tillrätta med sin fiende. Tugdamme mötte en våldsam död och den finns beskriven på en fragmentarisk text som publicerats av A R Millard. [11]

Efter detta avgörande nederlag överlevde inte kimmerierna som ett separat folk. De sammansmälte med den inhemska befolkningen i östra Anatolien och dessa kallades senare av armenierna för Gomir. [12]