Den för biblisk kristendom underminerande bibelkritiken är mycket mer utbredd än vad många tror. Försåtligast är den, när den presenteras av företrädare för kyrkor och samfund i den kristna trons namn. I skolans religionsundervisning och i många kyrkors prästutbildning får den stort utrymme, inte som ett alternativt synsätt som det är bra att känna till utan som det rätta och vetenskapliga synsättet. Bibelns egen syn på historien, Guds handlande genom övernaturlig uppenbarelse och under, profeternas förmedling av Guds ord genom Guds direkta ingripande etc blir från början avfärdat som mytiskt och ohistoriskt. Endast det som har inomvärdsliga förutsättningar och paralleller kan ha hänt i historien, utgår man ifrån. [0]
Uppmärksammad söndagsläsning
I Huvudstadsbladet 25/11 1984 (Helsingfors) intervjuas teologiprofessorn Heikki Räisänen. På en hel sida presenteras hans bibelkritiska teorier som verkliga fakta, och därför heter det i rubriken: »Dags för kyrkan att tänka om!» [2]
Man kan i och för sig förstå Räisänens reaktion mot den kluvenhet, som han upplever hos sin kyrka. Den accepterar ju Räisänen som prästutbildare. Varför skulle då inte kyrkan mera öppet stå för bibelkritiken också i förkunnelsen? Är det inte oärligt att undertrycka vissa sanningar i rädsla för dem i församlingarna, som inbillar sig att Kristus är Gud och ofelbar och Bibeln Guds sanna ord? Ty enligt Räisänen är Bibeln en rent mänsklig bok med många osanna uppgifter och han likställer bibelkritiska teorier med verkligt vetande. Han säger i Huvudstadsbladet: »Den moderna nytestamentliga forskningen vet i dag att Jesus aldrig har instiftat något dop eller gett någon missionsbefallning. Dessa partier i Nya Testamentet är författarnas egna tillägg och baserar på en sed som så småningom växte fram i den äldsta kyrkan… Likaså betraktar dagens bibelforskare läran om Jesus gudomliga inkarnation och t.ex. julevangeliet som myter och legender.» De alternativa förklaringar som blir nödvändiga, om man underkänner Kristi gudom och allt övernaturligt i Bibeln, förväxlar Räisänen med vetande. Berättelser med övernaturliga inslag måste betraktas som myter eller legender, menar han. Vi citerar Huvudstadsbladet: »Heikki Räisänen betonar att det är tvivelaktigt av kyrkan att presentera myter och legender som fakta med historisk förankring… Räisänen reagerar mot den divinisering av Bibeln som är så vanlig.» Man får alltså inte betrakta Bibeln som Guds ord, tillkommen genom Guds särskilda inspiration. Bibelns lära om sig själv måste förkastas, ty den förutsätter övernaturliga inslag som är främmande för modern vetenskap. [3]
Självklart leder bibelkritikens utgångspunkt till en omfattande revidering av den kristna tron. Själva centrum, nämligen att Kristi död och uppståndelse innebär en ställföreträdande gottgörelse och försoning, kan inte heller accepteras enligt Räisänen. Självklart, ty denna lära grundar sig inte på mänsklig visdom utan på Guds uppenbarade ord allena, den apostoliska undervisningen. Och den är enligt Räisänen endast tvivelaktiga slutsatser, inte Jesu egen undervisning. [4]
Men också det Jesus själv säger måste kritiseras, menar Räisänen. Han beskyller Jesus för misstag. Som exempel anger han Jesu ord om Guds rikes snara ankomst och världens undergång. Räisänen m.fl tror nämligen att Jesu ord om »detta släkte», som inte skall förgås före den yttersta dagen, syftar på en enda mansålder. Men Jesus klargör på andra ställen att detta släkte avser »detta onda och trolösa släkte». Såväl judasläktet som onda och trolösa människor kommer att finnas kvar, när Jesus kommer tillbaka i sin härlighet till dom. Någon allmän omvändelse blir det inte fråga om, utan Kristus säger: »Skall väl Människosonen, när han kommer, finna tro här på jorden?» (Luk 18:8). Dessutom kommer inte Guds rike först när det framträder i sin härlighet fr.o.m. den yttersta dagen. Guds rike hör samman med evangelium och dess mottagande i tro. Kristus regerar redan nu i sitt rike. Fyrtio dagar efter sin uppståndelse intog han sin himmelska tron. Men det kan naturligtvis inte den tro på, som bara räknar med det inomvärldsliga. [5]
I Huvudstadsbladet av den 30/11 1984 tar biskopen i Borgå Erik Vikström till orda. Han tycker att det är allvarligt att en prästutbildare kan gå så långt att han ifrågasätter kristendomens huvudinnehåll. Trons centrum behöver inte raseras av bibelkritiken, menar han. Man måste skilja på hypoteser och fakta. [6]
Men enligt biskop Vikström finns det inte anledning för kyrkan att avvisa historisk-kritisk bibelforskning som sådan. Han framhåller: »Det är viktigt att observera att kyrkan själv fritt och av eget val tar den historisk-kritiska forskningen i sin tjänst. Också om vi inte skulle ha statliga universitet skulle kyrkan bedriva historisk-kritisk forskning utgående från principen, att allt som är av sanningen är av Gud.» Detta är ett avslöjande uttalande. Vikström och bl.a. Finlands statskyrka ser inte att den historisk-kritiska forskning redan från början utesluter vissa sanningar. Treenigheten, Kristi gudom, Skriftens inspiration och andra Guds under är inte teologiska finesser, som man kan tänka bort och ändå förstå Skriften och kristendomen rätt! Underkänner man dessa sanningar, kommer man inte fram till sanningen vid bibeltolkningen. I stället för man fram en syn på bibelböckernas tillkomst och innehåll, som strider mot vad Guds ord (sanningen) lär oss. Vikström tycks tro att historisk-kritisk bibelforskning är förutsättningslös och endast lyfter fram verkliga fakta. Men så är långt ifrån fallet. Därför är den historisk-kritiska bibelforskningen en av huvudorsakerna till kyrkors avfall från biblisk kristendom och att nästan vad som helst kan benämnas kristendom i vår tid. [7]
Bibelkritiken i skolan
Den bibelkritik som Räisänen representerar och som blivande präster får lära sig på många håll, slår också igenom i många läroböcker i religion. Här några exempel från läroboken »Religion och liv, grundbok I, högstadiet» (Natur och Kultur 1980). [9]
Boken tar sin utgångspunkt i människors funderingar om begynnelsen och världens uppkomst. Också Bibeln bygger ju på människors tankar, menar man. Sedan en rad olika myter om begynnelsen presenterats, tar boken upp vad den kallar »Bibelns skapelsemyter». »Bibeln har flera olika skapelsemyter», heter det. Här bygger författarna (Husen, Berg, Skrutkowski) på den ohållbara bibelkritiska hypotesen att 1 Mos 1-2 skulle innehålla två motsägande skapelsemyter (se närmare artikeln »En eller två skapelseberättelser i 1 Mos 1-2?» i detta nummer). Eftersom bibelkritiken utgår ifrån att människotanken har givit upphov till Bibelns innehåll, inte Gud, söker man efter en mänsklig miljö som haft förutsättningar för att skapa myten i fråga. Den s.k. första skapelseberättelsen eller skapelsemyten »har troligen tillkommit i Babylonien», sägs det. Varför då? Jo, i Babylonien drabbades man ofta av svåra översvämningar, och i 1 Mos 1:2 talas det om väldiga vattenmassor innan det torra träder fram. Så tolkas 1 Mos 1 i ljuset av den babyloniska skapelsemyten och »drakguden Tiamat» ses som en parallell till Bibelns »tehom» (havsdjupet), något som såväl språkligt som sakligt är ohållbart. Vad skulle då vara hemorten för »Bibelns andra skapelsemyt»? Jo, »Sinai öken på 1200-talet f Kr», då israeliterna var på väg från Egypten (enligt Bibelns data skedde uttåget ur Egypten på 1400-talet f Kr). Så är det alltså enligt bibelkritiken människors upplevelser och tankar som är Bibelns upphov, och då är det självklart att Bibeln innehåller många motsägelser och mycket som är felaktigt. [10]
Att Gud verkligen finns och har gjort det som 1 Mosebok säger att han har gjort och att han har samtalat med Adam och Eva och Kain och Noa och Abraham etc, det kan inte en bibelkritiker tro på. Men han har inga fakta att grunda sina tvivel på, endast att dessa ting förutsätter Gud och det övernaturliga. För att vara rationell måste man förutsätta att det övernaturliga har konstruerats av människotanken. Därför jämställer rationalismen Bibelns berättelser i 1 Mosebok med andra folks myter. Så här heter det i läroboken: »Vi har berättat några av Bibelns viktigaste myter: om skapelsen, om Adam och Eva, om Kain och Abel, om Noa, om Babels torn och om Abraham. Liksom andra folks myter handlar Bibelns om hur världen skapats, hur människan kommit till, hur ondskan och döden uppkommit.» [11]
I kapitlet »Från Mose till Jesus» (sid 60ff) söker man förklara varför Mose och israeliterna dyrkar Herren (man skriver genomgående Jahve) och inte någon av de andra gudarna. För bibelkritiken är ju alla gudar mänskliga skapelser, också Herren. Författarna använder sig av den föråldrade keniterhypotesen, som går ut på att keniterstammen hade Jahve som sin stamgud och att denna stamgud tänktes bo på berget Sinai. Det heter i boken: »Vid ett tillfälle befann sig Mose i landsflykt i Sinai bergsomrade. Sedan länge dyrkades här en gud, som hette Jahve. Han ansågs bo någonstans på berget Sinai.» Eleverna får inte veta att detta endast är en hypotes för att försöka förklara varför israeliterna dyrkar Herren och ingen annan. Dessutom låtsas man anknyta till Bibeln. Men enligt Bibeln är folket ingalunda upphov till Gud, varken keniterstammen eller israeliterna, som ständigt avföll från den ende sanne Guden. Enligt Bibeln är andra gudar människoskapelser, medan Herren är den ende levande Guden och alltings skapare och herre. [12]
Naturligtvis underkänner läroboken mycket i Moseböckerna som ohistoriskt, eftersom Herren gång på gång uppenbarar sig i historien och gör under. Detsamma gäller om Josuaboken och Israels fortsatta historia enligt Bibeln. Hela tiden gäller det att försöka förklara allt utan att behöva räkna med Gud och hans uppenbarelse. Forskningsmetoden har nu blivit sådan och det bör alla kristna ha klart för sig. Själva livsnerven i den kristna tron opereras bort redan från början. Gud och människan får byta plats. Människan blir Guds skapare, inte tvärtom. Människan blir Guds herre, inte tvärtom. Och följaktligen blir också frälsningen människans verk, inte Guds. När boken berör Bibelns lära, missförstår man den ständigt som en gärningslära, vilket inte är att förvåna sig över. [13]
Om vi nu till sist återvänder till professor Räisänen och intervjun med honom, så är det kanske inte så konstigt att han vill utmönstra Kristi födelse av jungfru, hans gudom och ställföreträdande försoning av hela människosläktet som ohållbara moment i kyrkans förkunnelse. Hans kyrka (liksom många andra kyrkor) har ju accepterat den historisk-kritiska bibelforskningen och då bör man vara konsekvent, menar Räisänen. Att acceptera Jesu missions- och dopbefallning i Matt 28 går inte, ty Jesu tal efter uppståndelsen kan inte bibelkritiken acceptera som historiska, inte heller att Matteusevangeliet är ett enhetligt verk av en evangelist utan förvanskningar och oäkta tillägg. Att Gud skulle ha inspirerat evangelistens framställning och komposition är en tro, som enligt bibelkritiken varken får eller kan vara sann. En Gud som talar genom profeter, evangelister och apostlar får inte förekomma. Bibeln måste ses som en komplicerad mänsklig bok, präglad av människotankar från olika miljöer och tider. Räisänen och andra bibelkritiker ser det som sin uppgift att lägga fram rimliga förklaringar till texternas succesiva framväxt som alltigenom mänskliga alster. Därför går bibelkritiken till storms mot Bibelns s.k. divinisering, d.v.s. att den betraktas som Guds inspirerade och därmed alltigenom tillförlitliga ord. Det är obegripligt att en rad kyrkor accepterar bibelkritiken och en prästutbildning, som undergräver den kristna tron och producerar lärare och präster, som skall fortsätta undermineringsarbetet. Vilken annan ideologisk förening går till väga på detta sätt? En kyrka som accepterar en bibelkritisk prästutbildning älskar varken Guds heliga ord eller de själar hon skall vårda. Och är skolans religionsundervisning den enda kristendomsundervisning som kyrkans barn och ungdom får, är det inte underligt att biblisk kristendom blir alltmer sällsynt. [14]