Av: Ingemar Furberg | Nr 1, 1988 sida 9| Ansvarig utgivare: Ingemar Furberg

När aposteln Paulus skrev sitt första brev till Timoteus följde med detta brev ett fortsatt förordnande för denne unge pastor att vara herde och lärare i Efesus. Paulus befaller honom att »stanna kvar i Efesus för att förmana somliga att inte förkunna falska läror och befatta sig med myter och ändlösa släktregister» (1:3). Timoteus hade tidigare som Paulus medarbetare förkunnat tron på många platser. Från plats till plats hade han rest i apostelns sällskap. Nu skulle han enligt apostelns uppdrag stanna kvar i Efesus. Den andliga nöden i församlingen där gjorde detta nödvändigt. [0]

Timoteus uppgift

Timoteus var alltså i Efesus och hade fått apostelns uppdrag att svara för den kristna undervisningen och att vederlägga de falska läror som där spreds. I samma stad och på samma predikstol där aposteln själv hade stått stod nu apostlalärjungen Timoteus. Samma kamp som Paulus tidigare hade haft att utkämpa mot »vilddjuren i Efesus» (1 Kor 15:32), samma kamp stod nu Timoteus mitt uppe i. Aposteln hade också, när han efter tre års verksamhet lämnade församlingen, förutsagt vad som skulle hända där. »Jag vet att sedan jag har skilts från er svåra ulvar skall komma in bland er… och att de inte skall skona hjorden. Ja, bland er själva skall män uppträda som talar vad förvänt är för att locka lärjungarna att följa sig» (Apg 20:20-30). Så kom också att ske. Nu var Timoteus pastor i denna församling, med uppgift att arbeta och lida för evangeliets sak och bruka sina gåvor i den tjänst i vilken han hade blivit satt (4:14; 6:12). [2]

Den falska läran

Vari den falska läran bestod anges redan i brevets början, när aposteln angriper dem som sysslar med »myter och ändlösa släktregister» (1:4). Dessa myter, som i Tit 1:14 uttryckligen betecknas som »judiska» (»judiska myter»), får sin innebörd närmare preciserad i det följande uttrycket »ändlösa släktregister». Här bekämpas alltså en på judiskt håll driven lust att utsmycka de gammaltestamentliga släktregistren och ge dem alla slags legendariska tillägg. I detta sammanhang talas också om stridigheter i fråga om lagen. På samma sätt torde apostelns omnämnande av sådana som »försöker tvinga er till att avhålla sig från olika slags mat» (4:3) närmast syfta på judarnas ängsliga skiljande mellan »tillåten» och »förbjuden» föda, något som var främmande för Jesus och hans apostlar och den nytestamentliga församlingen (Mark 7:15-19; Rom 14:14ff). [4]

Vid sidan av laglärarnas spekulationer av judisk art var dessa lärare också påverkade av en »kunskap» inhämtad från den grekiska omgivningen. Enligt grekisk uppfattning betraktades denna värld som en i förhållande till idévärlden lägre värld. I gnosticismen skärptes denna tanke så att den skapade världen betraktades som något ont i sig. Denna åskådning ledde dem till att driva en sträng askes. När aposteln i slutet av sitt brev talar om »invändningarna från det som med orätt kallas kunskap», då är det en begynnande gnosis (»kunskap») han varnar för. Denna falska kunskap kom att hota kyrkans tro och bekännelse. [5]

Den sunda läran

Huvudsumman av den kristna läran, »den sunda läran», sammanfattas av aposteln i dessa ord: tron och kärleken (1:5). Aposteln är ivrig att hjälpa Timoteus att med kraft tillbakavisa sådant som inte främjade Guds frälsningsverk i tron. De falska lärarnas verksamhet hade resulterat i ett ökat intresse för spekulationer. Samtidigt hade den kristna moralen och kraven på en rätt kristen livsföring inte kunnat upprätthållas. När aposteln skriver sitt brev till sin medhjälpare »för att du skall veta hur du skall uppträda i Guds församling», då ligger det nära till hands att uppfatta apostelns ord som en förtäckt förebråelse. Timoteus hade inte på denna punkt visat tillräcklig fasthet. [7]

Apostelns tröst – Guds allmänna frälsningsvilja

När aposteln här med kraft manar honom att fasthålla den lära han mottagit, då förkunnar aposteln Kristus. Om frälsningen vore beroende av en viss hemlig legendarisk kunskap och ett asketiskt lagväsen, då skulle den inte kunna tillhöra alla. Men nu förklarar aposteln att »Gud vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen» (2:4) och ställer därvid fram medlaren »Kristus Jesus, som gav sig själv som lösen för alla» (2:5). [9]

Hur rik Kristi nåd mot syndare verkligen är ådskådliggör Paulus genom att hänvisa till sig själv och sin kallelse. Han hade själv varit syndare, ja, den störste bland syndare, men funnit barmhärtighet. I anslutning härtill förkunnar han att »Kristus har kommit till världen för att frälsa syndare» (1:15). Man har menat att det är bra underligt att Paulus i ett brev till sin förtrogne lärjunge och medhjälpare skulle skriva så utförligt om sig själv och sitt evangelium och om tukt och ordning i församlingen. Allt detta måste ha varit känt och bekant för Timoteus. [10]

Men av brevet framgår att aposteln har skrivit dettta inte så mycket för att lära som för att påminna om det kristna vittnesbördet. Påmind om detta hade den unge pastorn Timoteus fått en kraftig tröst. Hans uppgift att själv trösta andra och att förbjuda somliga i Efesus att söka frälsning i egna spekulationer och i lagisk observans stod kvar. »Nu liksom vid min avresa till Makedonien befaller jag dig att stanna i Efesus» (1:3). [11]