Av: Ingemar Furberg | Nr 4, 1988 sida 169

Arbetet skulle få en ny glädje, säger många moderna teologer, om det förkunnades att Gud behövde människorna och att dessa förklarades bära fram sitt arbete åt Gud. I ett nytt ritual för nattvardsgudstjänsten heter det också i en offertoriebön, att vi frambär bröd och vin inför Gud som »gåvor av jordens frukt och människors arbete.» [0]

Men behöver verkligen Gud våra gåvor? I den predikan som Paulus höll på Areopagen i Aten avvisade han en sådan föreställning. Inför de hedniska filosoferna där förklarade han, att »Gud ej låter sig betjänas av människohänder, såsom vore han i behov av något, han som själv åt alla ger liv, anda och allt» (Apg 17:25). Karakteristiskt för hedendomen är just att man där bär fram offergåvan åt Gud för att därmed försona sig med honom. Paulus predikan i Aten kan ge oss anledning att fråga om det är rätt att vid firandet av Herrens nattvard påminna Gud om, att det är vi som genom vårt arbete har producerat brödet och vinet på altaret. Borde inte konung Davids bön, när folket bar fram sina gåvor till templet, kunna ge en tankeställare? Han bar fram trons ödmjuka böneoffer med dessa ord: »Ty vad är väl jag, och vad är mitt folk, att vi själva skulle förmå att giva sådana frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer allt gott, och ur din hand har vi givit det åt dig» (1 Krön 29:14). Där brödet och vinet på altaret bärs fram som gåvor av »människors arbete», där har nådens bord förvandlats till ett arbetsbord, där människor inför Gud visar upp frukten av sitt arbete. [1]

Men Luther varnar för sådant. I sin undervisning om bönen skriver han: »Därför måste du väl öppna och utbreda dina tankar, inte låta dem stanna vid bakugnen eller mjöllåren (d.v.s. arbetet), utan föra dem ut till det vida fältet… Ty om Gud inte läte säd växa på marken samt välsignade och bevarade den, så skulle vi aldrig få något ur ugnen eller ha något att lägga på bordet» (Stora katekesen). I detta sammanhang kommer han in på munkarnas böner: »Man har i bästa fall inte tänkt på annat än att göra en god gärning, varmed man skulle kunna betala Gud; man ville nämligen inte mottaga av Gud, utan bara ge åt honom.» Och om nattvarden säger han: »Nattvarden är ej annat än Kristi testamente, oss givet. Ty var finns väl någon så tokig, att han kallar ett mottaget löfte eller ett givet testamente för en god gärning, som han gör mot den som lämnat testamentet?» [2]

Förhållandet mellan gudstjänst och nästantjänst skulle kort kunna formuleras så: Genom evangeliets förkunnelse kallas människor till Guds barn. I den kristna gudstjänsten betjänas dessa med evangelium i ord och sakrament, varefter de bär fram trons lovprisning till Gud för alla hans nådesgärningar. Nästantjänsten däremot utövar de i den jordiska kallelsen. Denna tjänst är – såsom ordet anger – riktad mot nästan, inte mot Gud. I denna tjänst kallas de kristna att visa trohet (1 Kor 7:20). [3]