Hur skall vi förstå 1 Kor 15:28?

Av: I. F. | Nr 4, 1989 sida 170| Ansvarig utgivare: Ingemar Furberg

Fråga:

Hur skall vi förstå detta bibelord: »Och när allt har blivit lagt under honom (Sonen), skall Sonen själv giva sig under honom, som lade allt under honom, för att Gud skall bli allt i alla» (1 Kor 15:28)? [0]

Svar:

Det skall då först sägas att orden om att Sonen ger sig under Fadern avser den tid som inträder efter den yttersta dagen. Denna vers hör alltså nära samman med v 24: »Därefter kommer slutet, då Kristus överlämnar riket åt Gud, Fadern.» Detta sker på den yttersta dagen. Kristi överlämnande av riket beskriver aposteln som Kristi seger »över allt slags välde, myndighet och makt», vilket innebär att »Gud blir allt i alla» (v 28). Det bör uppmärksammas att det här inte står att Fadern skall bli allt i alla. [1]

Verserna 24 och 28 förkunnar: Före den yttersta dagen härskar Kristus med all makt. »Allt har av min Fader blivit överlämnat åt mig», säger Jesus (Matt 11:27). Osynlig styr och regerar han nu sin kyrka och församling genom ord och sakrament. Efter den yttersta dagen blir Gud själv föremål för skådande. Skillnaden mellan Sonens rike, Kristi församling här och nu, och Guds rike, härlighetens rike i himmelen, är den att Sonens rike är ett rike i människornas hjärtan, osynligt eftersom tron är osynlig för ögat (Luk 17:20), under det att de troende i härlighetens rike skall skåda vad inget öga har sett, Gud själv. [2]

Denna vers (28) har emellertid uppfattats som skulle Kristi mänskliga natur helt absorberas av den gudomliga naturen, så att det efter den yttersta dagen skulle i Kristus endast finnas gudomlig natur. Denna tolkning möter vi i bibelkritisk forskning. Där sägs att Sonen vid sin upphöjelse upphört att vara inkarnerad (»kött») och gått över till att framträda som anden. Sonen, som i sin jordiska kropp sonade våra synder, skulle då ha upphört att existera! Sådana »metamorfoser» (förvandlingar) berättas det om i hedniska gudasagor. Bibeln förkunnar att Guds Son i tiden antog kött och att han kroppsligen uppfor till himmelen. [3]

Kyrkofadern Chrysostomos skriver (i sin utläggning av Hebr 2): »Det är ett stort och obegripligt under att vårt kött sitter där uppe och tillbeds av änglar och ärkeänglar. Så ofta jag betänker detta, är det som om jag bleve försatt utom mig själv.» Kristus har väl avlagt tjänarskepnaden, men han har inte avlagt den mänskliga naturen. Därför kan vi med all rätt sjunga vad som står i en psalm i Svenska psalmboken (1937): »När morgon upprinner, då är jag i hamn, Jag skådar mitt hemlands stränder. Och griper med outsäglig fröjd De genomborrade händer» (575:6). [4]