Svensk flyktingpolitik och människosynen

Av: Lars Engquist | Nr 1, 1990 sida 36

Det är en ruskig människosyn som döljer sig bakom svensk invandrar- och flyktingpolitik. Med förtrytelse har vi läst om raspolitiken i Sydafrika. Men förtrytelsen växer till vrede över krafter inom lokal- och rikspolitiken som avslöjar samma människosyn som Botha i Sydafrika, när man vägrar ta emot flyktingar eller hänsynslöst splittrar familjer och störtar människor i förtvivlan och depression genom utvisningsbeslut. Världssamvetet Sverige står ömkligt vid skampålen när vårt land använder sabel och batong mot värnlösa flyktingbarn och flyktingkvinnor och deras sjuka anhöriga, som tidigare knäckts på tortyrbänken. [0]

Det är ingenting annat än en politisk bankruttförklaring och blottande av en krass människosyn, när världens rikaste land, med världens högsta levnadsstandard, med brist på arbetskraft och med bröd- och smör- och fläskberg som härsknar, inte vill öppna famnen för dem som inget har. [1]

Det är inte avsaknad av rum eller föda eller arbete, utan en okristlig människosyn som stänger landets portar för flyktingar och invandrare. [2]

Som kristna måste vi omedelbart och tydligt avvisa en krass, nedsättande syn på människor av annan ras, religion och kultur. Offret och medlidandet är kristliga dygder. Anseende till personen är oförenligt med kristen tro. [3]

 

Framgångsteologins rötter

Av: Christer Hugo | Nr 1, 1990 sida 36

Den s.k. framgångsteologin eller trosförkunnelsen samlar fortfarande stora skaror. Genom »härliga möten» drar man till sig inte minst ungdomar, och detta ofta med anspråk på att företräda bibeltrogen kristendom. Detta är emellertid anspråk som klingar tomt. En munnens bekännelse till Bibelns auktoritet och ofelbarhet är tyvärr ingen garanti för verklig bibeltrohet. »Låt oss vaka och vara nyktra», säger Paulus (1 Tess 5:6), och det är ord som i högsta grad gäller i detta sammanhang. [0]

I tidskriften Areopagen (utgiven av Centrum för Kristna Studier, Göteborg) nr 8/1988-1989 rapporterar man om en bok, »A different gospel» av D R McConnell, i vilken framgångsteologins rötter avslöjas. Vi citerar från Areopagen: [1]

McConnell visar att framgångsteologins fader E W Kenyon byggt sina lärosatser under starkt inflytande från icke-kristna tankesystem. [2]

Världsåskådningen hämtas istället från New Thought-sammanhang, som bl.a. ligger undervisningen i Christian Science nära. [3]

Kända kristna ledare som stod Kenyon nära berättar om hur han ofta läste Mary Baker Eddy och hänvisade till henne som en källa till kunskap. Boken beslår också Kenneth Hagin (ledande amerikansk framgångsteolog, känd i Sverige inte minst genom den rörelse som utgått från församlingen Livets ord i Uppsala, vår anmärkning) med plagiat och stöld. Böcker som Hagin gett ut under eget namn är i stora delar ord för ord kopierade av verk utgivna långt tidigare. Hagin har försökt försvara sig med att Guds ande gett honom samma ord – och därmed hävdar han att hans böcker har samma källa som Bibelns litteratur. [4]

Om dessa mycket allvarliga uppgifter om Hagin stämmer blir man förskräckt. Och att ge människors ord samma dignitet som Guds ord – det är skrämmande. Det visar också på ett tydligt sätt hur det egentligen är med Bibelns auktoritet i dessa kretsar. [5]

 

Martin Luther – privatreligiös?

Av: Christer Hugo | Nr 1, 1990 sida 37

»Privatreligiositet» är ett aktuellt begrepp. Det talas det ofta om när man i massmedia försöker beskriva religionen i det svenska folkdjupet. Få människor är ateister, men i stället har var och en sin egen religion, sin egen teologi – kanske uppbyggd bl.a. av stoff från veckopressens skriverier om »nära döden-upplevelser» och möten med UFO-resenärer och gengångare. [0]

»Privatreligionen» är den stora religionen i Sverige idag, enligt forskare och statistiker. Men – »privatreligionen» i gängse mening är inte kristen. För Herren Kristus säger: »Ingen kommer till Fadern utom genom mig» (Joh 14:6), och när man hör om »privatreligion» hör man aldrig om Honom som ensam är Frälsaren undan synd och död. [1]

Därför blir man fundersam när biskop Martin Lönnebo, Linköping, uttalar sig om privatreligiositet på Svenska Dagbladets Idag-sida den 15 jan. Han bekänner sig här själv som »privatreligiös». Vad han menar med det är nu inte så alldeles lätt att sätta fingret på. Lönnebo är en skicklig ordmålare. Men han ger sällan precisa och klara besked. Det verkar dock här vara sina egna personliga andliga erfarenheter som han för in under begreppet »privatreligiositet». Samtidigt utnämner Lönnebo Martin Luther till »en av de stora privatreligiösa i vår kristna kultur»! [2]

Det är viktigt hur man använder ord. Genom att omtolka ett ords vedertagna betydelse kan man också leda läsares och mottagares tankar i önskad riktning. Det är en beprövad teknik bland demagoger och reklammakare – och en frestande teknik för alla som offentligt riktar sig till människor. Om man med »privatreligiositet» menar en kristen människas personliga fromhetsliv, då kan förstås Martin Luther anses har varit »privatreligiös». Han var en bedjande och en lovsjungande människa. Men han var sannerligen inte privatreligiös i ordets vanliga bemärkelse, dvs en person som ensam gör sig sin egen gud och sin egen teologi. Luther ville i allt vara Skriftens lärjunge. Han ville bara bekänna det som apostlarna bekände. Han ville inget annat bekänna än Kristi lära. [3]

 

Svenska Folkbibeln recenseras

Av: Ingemar Furberg | Nr 1, 1990 sida 38

Tidskriften Kristet Perspektiv har i nr 4/1989 kommenterat de svenska nyöversättningarna av Nya testamentet, nämligen Hedegårds översättning, Bo Giertz översättning, svenska bibelkommissionens NT 81 och Svenska Folkbibeln. [0]

Vad beträffar Svenska Folkbibeln anger tidskriften först hur långt översättningen fortskridit: [1]

Två små böcker har utkommit med delar av NT, först Joh. och Rom. år 1985 och två år senare 5 av de små Paulus-breven. Sedan dess har arbetsöversättningar av 1-2 Kor., 1 Tess., 1-2 Tim., Tit. publicerats, dels i tidskriften Biblicum, dels som lösblad för att sättas in i en samlingspärm. Planerna är att NT skulle bli färdigt rätt snart. [2]

Den översatta texten verkar lättläst och bekant. Man känner igen många ord och uttryck från 1917. Samtidigt ser man tydligt att det är fråga om en översättning och inte bara en revision av 1917. I arbetsgrupper gick vi igenom olika svenska översättningar, utan att deltagarna visste vilken text som var vad. Det var intressant att se att Folkbibeln klarade sig bättre i utfrågningen än »konkurrenterna», dvs NT 81, Hedegård och Giertz. Med andra ord har vi att göra med ett alternativ som bör tas på allvar. [3]

Det skall här nämnas att det är mycket ovanligt att intresserade på detta sätt kan följa ett översättningsarbetes gång från arbetsöversättning (råkopia) till provöversättning och sedan slutlig bearbetning. Vi vill här få inbjuda intresserade att delge oss kommentarer till översättningen. De som inte behärskar grekiska är också välkomna att ge synpunkter. Det är nämligen viktigt för oss att veta hur läsarna uppfattar texten. [4]