Av: Lars Engquist | Nr 1, 1990 sida 2

Det finns förklaringar till varför Birger jarl på 1200-talet införde fridslagarna. Det var rövartider och råa tider. Ingen var säker för brutala överfall. Kvinnor skändades och kunde föras bort från sitt eget bröllop av den försmådde friaren. Professionella ligor härjade och brände hus och gård. Fräckt störde inkräktare gudstjänsten och smädade Gud och allt heligt i jakten på en ovän och en skuld. [0]

Den svenske kungen såg ett rike i sönderfall och total anarki med låg moral och utan utveckling. Därför stiftade Birger jarl sina fridslagar: hemfrid, kvinnofrid, tingsfrid och kyrkofrid. Utöver dessa fanns en rad andra fridslagar, t.o.m. en om ölfrid, som stadgade att var och en ostörd skulle få tömma stånkan på gästabudet. [1]

Nu måste soldaten ställa sitt gevär i vapenhuset. Ingen tilläts störa eller larma i gudstjänsten. Allt bråk mellan kontrahenterna var portförbjudet. Blodshämnden fick utkrävas någon annanstans. Lagen om kyrkofrid var en lag till skydd mot blodshämnare och brottslingars övergrepp. [2]

Den s.k. »kyrkofriden» har en biblisk bakgrund och därmed en djupare dimension. I Gamla förbundet stadgade Herren att altaret skulle förses med fyra horn. Ditt flydde bl.a. Adonia i sin dödsförskräckelse för konung Salomo (1 Kon 1:50ff). Vid altarets horn kunde brottslingen söka skydd och frälsning. När han klamrade sig fast vid ett av altarets horn var han utom räckhåll för blodshämnare och antagonister. Endast konungen själv nådde dit med sin långa arm (1 Kon 2:28ff). [3]

I Nya förbundet är dock det gamla förgånget. Det var blott en skuggbild eller förebild till det fullkomliga, som skulle komma. »Verkligheten finns hos Kristus». Liksom nådastolen – förebildad i Gamla förbundet – är Kristus själv, så är Kristus altaret och altarets horn, där brottslingen är frälst. [4]

I Sakarias lovsång läser vi om hur Herren, Israels Gud, »har upprättat åt oss ett frälsningens horn, i sin tjänare Davids hus» (Luk 1:69). Och den 84:e psaltarpsalmen talar om den skyddade plats där svalan kan lägga sina ungar: »dina altaren, Herre Sebaot, min Konung och min Gud.» [5]

Men Gud bor inte i hus som är gjorda med händer (Apg 17:24). Hans boning och tempel är de troendes hjärtan (Ef 3:17). Han är mitt ibland dem som är församlade i Hans namn (Matt 18:20). Han bor i sitt ord och sina heliga sakrament. »Tro mig, kvinna, den tid kommer, då det varken är på detta berg eller i Jerusalem som ni skall tillbedja Fadern… Ja, den tid kommer, den är redan här, när sanna tillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty sådana tillbedjare vill Fadern ha.» (Joh 4:21ff). [6]

Gud bor alltså inte i hus som är gjorda med människohänder. Och inte heller bor Gud i rövarkulor, där »den grymme rövaren» härskar genom otro och otrohet i läran. Frälsaren bevisar det med eftertryck, när Han med ett gissel driver månglarna ur templet. Han, som själv är vår Frid, bryter den falska friden. I stället säger Han: »Min frid ger jag er, inte en sådan som den världen ger» (Joh 14:27). Den friden, den sanna kyrkofriden, har alltså inget med byggnader att göra. Det är friden med Gud. Friden i hjärtat. Friden mellan människor av samma tro och bekännelse. [7]

Romersk-katolska kyrkan har alltid sökt skapa reservat och kyrkofrid genom sina vigningsceremonier. Den som störde invigt (»helgat») rum under medeltiden kunde i värsta fall få plikta med livet. Det gällde också den som dristade sig att störa friden genom att ifrågasätta eller störa kyrkans lära. Kättarbålen flammade i en mörk tid kring dem som stört »friden». [8]

Med reformationen utvecklades och ersattes kyrkofriden i juridisk mening med vördnaden och stillheten hos kyrkobesökaren. Varken Sveriges Rikes lag eller kyrkolagen nämnde något om kyrkofriden i Birger jarls mening. Och kyrkan själv värnade inte längre kyrkofriden mot främmande, störande läror. Tvärtom. Den falska läran själv vann en fristad i kyrkorummet. Förnekelsen, hädelsen och tvivlet kunde fritt härja och döda inne i »templet». Men Guds dom i gångna tider var hård över den som störde friden. Självaste Jerusalems tempel, det allra heligaste, drabbades av vredesdomen. Där lämnades inte sten på sten. Allt rasade samman för Guds vrede. [9]

Dock, det heliga bestod. Guds ord och löften kunde aldrig rubbas eller förstöras. Friden med Gud är ett faktum, vars grund och orsak heter Golgata och Offerlammet. [10]

Nu kräver okunniga präster och biskopar i Svenska kyrkan att gammaltestamentliga stadgar och medeltidslagar skall få gälla och upphöjas över gällande svensk lag. Den som vill gömma sig undan lagens långa arm skall inte få gripas i hus som är invigda med biskoplig pompa och ståt. Eller skall frizonen innefatta också alla tusen och åter tusen bönhus, kapell, andaktsrum, bårhus, kyrkogårdar, moskéer, kloster, morgonbönsalar, församlingshem och meditationsrum? Varför inte i så fall? [11]

Vad som röjs i den aktuella debatten är en okunnighet om hur Gud styr världen. Det är gammal känd romersk teologi att staten kan fullfölja sin höga uppgift först när den är kyrkan underdånig. Skriften däremot säger: »Giv kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör. » Det görs inget undantag för kyrka och präster när Paulus genom andeingivelse säger om det världsliga regementet: »Alltså, den som sätter sig upp mot överheten står emot vad Gud har förordnat, och de som gör det skall själva få sin dom» (Rom 13:2). [12]

Vi tackar Gud för att vårt land värnar den dyrbara religionsfriheten. Men en kyrka som börjar kräva polisskydd och absolut okränkbarhet gentemot staten har kommit i strid med sitt eget budskap. Hon faller statsmakten i ämbetet. [13]