Av: Ingemar Furberg | Nr 1-2, 1991 sida 36

NT 81 (den statliga bibelkommissionens översättning) framlägger i sin notapparat många lösa, ogrundade antaganden och bygger en bestämd slutsats på dem. Så är t.ex. Hebr 6:4 försett med följande kommentar: »Fast författaren varnar mottagarna för att tro sig vara för sent ute (4:1) tycks han mena att en verklig omvändelse aldrig kan upprepas. Den som blivit kristen men sedan avfallit kan alltså inte längre omvända sig (jfr 10:26ff, 12:16f). Brevets ställning i NT var också ifrågasatt i fornkyrkan, där man blev mildare mot avfällingar som ångrade sig.» [0]

Denna kommentar bör granskas närmare. Först fastslås då att författaren är inkonsekvent, när han varnar mottagarna för att tro sig vara för sent ute och sedan samtidigt »tycks… mena att en verklig omvändelse aldrig kan upprepas». Men denna inkonsekvens minskas väl något genom att det sägs att detta tycks vara hans mening. Alltsammans är mycket ovisst. Detta hindrar dock inte att det som här är sagt och som är kringgärdat av så mycken tvekan, omedelbart följs av ett fast påstående, en slutsats: »Den som blivit kristen men sedan avfallit kan alltså (kurs av undertecknad) inte längre omvända sig.» Som stöd för detta påstående hänvisas då till 10:16ff och 12:16. [1]

Versen 10:16 lyder i NT 81:s översättning: »Ty syndar vi med vett och vilja efter att ha lärt känna sanningen återstår inte längre något offer för synderna.» Begreppet »att synda med vett och vilja» har därvid försetts med en not, i vilken det endast hänvisas till »6:4ff med not». Därmed blir begreppet »uppsåtlig synd» (»synd med vett och vilja») för NT 81 en beskrivning för varje avfall från tron, och man är sedan fri att låta 6:4f uttala en allmän regel att »en kristen som avfallit inte längre kan omvända sig.» [2]

”Uppsåtlig synd” – evangeliet hädas

Har begreppet »uppsåtlig synd» i NT 81 blivit en beteckning för synd i allmänhet kan den fortsatta framställningen i 10:29 korrigera detta missförstånd. Där förklarar författaren vad han lägger in i detta begrepp. Vi citerar därför vv 28 och 29: »Den som har förkastat Moses lag måste utan förbarmande dödas efter två eller tre vittnens intygande. Hur mycket strängare straff tror ni då inte att den skall anses värd, som trampar Guds Son under fötterna och håller förbundets blod, som har helgat honom, för orent och smädar nådens Ande.» [4]

Detta citat visar att begreppet »uppsåtlig synd» inte inbegriper avfall i allmänhet, inte heller sådana svåra synder som avgudadyrkan och äktenskapsbrott. Det är här fråga om något värre, om synd mot evangeliet och dess sanning. En omvändelse är utesluten när den avfallne medvetet och envist bekämpar evangeliets sanning och »håller förbundets blod för orent och smädar nådens Ande». En kristen som förhärdar sig mot nåden i Kristus och mot nådens ord och medel, det förkunnade evangeliet, ställer sig själv utanför Kristi nåderike. En sådan hållning, fastän man sett och hört Kristi ord och gärning, kallas i Mark 15:30 »synd mot den helige Ande» och i 4 Mos 15:30 »synd med upplyft hand». En sådan synd innebär »förhärdelse», och denna – endast denna – är utan återvändo, eftersom den, när synden är fullbordad, aldrig följs av ånger och tro. [5]

Esau sålde sin förstfödslorätt – inte sin möjlighet att bli frälst

Som stöd för sitt påstående att »en kristen som avfallit inte längre kan omvända sig» anför NT 81 vidare 12:16f. Dessa verser återges här i dess översättning: »Se till att ingen gör sig skyldig till otukt eller gudlöshet som Esau, som för ett enda mål sålde sin rätt som förstfödd. Ni vet ju att när han efteråt gjorde anspråk på välsignelsen blev han avvisad fast han bad om den under tårar; han fick inget tillfälle att ångra sig.» [7]

När det i noten till 6:4 hänvisas till 12:16f visar detta att det senast återgivna textstället har uppfattats så, att Esau blev avvisad av Gud, och detta fastän han under tårar bad om välsignelsen. Ur denna text utläses då att en avfallen kristen aldrig kan bli omvänd, även om han ångrar sig. Vad som förvånar är att Bibelkommissionen så självklart fastslår denna förståelse av texten. Den som äger någon kännedom om Skriftens utläggning vet att detta ställe av exegeter brukar betraktas som svårt att förstå och betraktas som ett »bibelutläggarens kors», ett »crux interpretum». [8]

NT 81:s utläggning bör ifrågasättas. Ger vi akt på 12:16f ser vi snart att en annan utläggning bör ges. I texten hänvisas till berättelsen om hur Esau avstod från sin förstfödslorätt och hur han sökte få den tillbaka, och denna hänvisning sker med orden: »ni vet ju», d.v.s. ni känner ju till denna berättelse (1 Mos 27:30ff). Det är då också naturligt att förstå denna vers mot denna bakgrund. Vi ger här följande översättning: »Se till att ingen enda går miste om Guds nåd, att ingen bitter frukt skjuter upp och ställer till förtret, så att många besmittas, att ingen är otuktig eller oandlig som Esau, han som i utbyte mot ett enda mål mat avstod från sin förstfödslorätt. Ni vet ju att han blev avvisad, när han sedan önskade ärva välsignelsen. Han såg nämligen ingen möjlighet att ändra sig, fastän han under tårar bad därom» (12:15-17 – se också noten till vår översättning, v 17). [9]

Läsarna av brevet visste vad som stod i 1 Mos 27. Historien om hur Esau gick miste om sin förstfödslorätt var känd. Därför behöver inte författaren in i minsta detalj gå in på händelsen. Det räcker med antydningar. Esau blev avvisad av sin far Isak, när han bad att få dennes välsignelse, och hans far ändrade sig inte. Esau kunde inte få sin far på andra tankar. Vad som hade skett kunde inte göras ogjort. Välsignelsen tillhörde Jakob. Esau hade sålt sin förstfödslorätt – inte sin möjlighet att bli frälst. Läser vi brevet i dess helhet och försöker förstå dessa ställen utifrån den undervisning som i övrigt ges i brevet, så ställs Esau fram som ett varnande exempel. Författaren anger också vad han har för syfte med att ställa fram Esau som ett varnande exempel. Syftet är inte att säga att Esau inte hade någon möjlighet att bli frälst. Syftet anger han i samma vers, som han inleder med orden: »Se till att ingen enda går miste om Guds nåd.» Han avslutar också detta kapitel med maningen: »Därför, då vi nu har fått ett rike som inte kan bäva, låt oss behålla nåden och tjäna Gud på det sätt han vill, med fruktan och bävan» (12:28). [10]

NT81 vållar sina bibelläsare oro och ångest

Det är en skrämmande framställning som NT 81 ger, när den förklarar att Hebreerbrevets författare lär att »den som blivit kristen men sedan avfallit inte längre kan omvända sig». Det finns ju många kristna som under kortare eller längre tid har fallit ur nåden, men som i kraft av det goda gudsordet har ångrat sin otro, sitt liv i synd och genom tron upptagits i nåderiket. De har sedan i tro och gärning bevisat sig som Kristi lärjungar, bekänt hans namn för världen och tjänar Gud med ett av evangeliet tröstat och renat samvete. Alla dessa blir genom NT 81:s not till 6:4 utestängda från Guds rike för tid och evighet. Man nöjer sig därvid inte med att i en olycklig not tillfoga smärta. Man söker också genom en felaktig översättning ge stöd för sin egen framförda lära. Så skall Hebreerbrevets författare enligt NT 81 tilltala sina adressater som några »nästan kristna». [12]

6:9 översätts i NT 81 på följande sätt: »Men vad er sak beträffar, mina kära, är jag trots dessa ord övertygad om att den ligger bättre till och att ni är nära frälsningen.» Därmed överlämnas adressaterna åt ovisshet och osäkerhet. Här skall påminnas om ett ord ur Augsburgska bekännelsens apologi: »Du överväger inte tillräckligt, vilken viktig sak tron är, om du menar, att rättsinniga människor blir blott föga bekymrade, när de grips av ovisshet om någon läropunkt». (SKB, s 210). Versen i fråga får inte översättas så. Översättningen bör i stället bli denna: »Men ifråga om er, ni älskade, är vi vissa om det bästa, vad som hör till frälsningen, och vi talar också på detta sätt» (se Bauers eller Heikels lexikon; eller Robertsons grammatik, s 508). Den auktoriserade danska översättningen från 1948 översätter helt korrekt: »Vi är överbevisade om att det står bättre till med er och att ni har del i frälsningen». [13]

Vad som står i Svenska psalmboken (1937) 287:3 står fast förankrat i Skriftens undervisning: [14]

Månne Gud förkastar

någon enda själ

som till honom hastar?

Nej, jag vet det väl:

Om än världen rämnar,

Herrens nåd står kvar.

Trygg är den som lämnar

sig i hans förvar. [15]