Luther och Lutherbilden i Sverige
| Nr 3, 1991 sida 92Birgit Stolt, professor i tyska språket, känd för sitt arbete »Språkblandningen i Luthers bordssamtal» (Luther och studenterna talade tyska och latin om vartannat), skriver i Svensk Teologisk Kvartalsskrift 66/1990 en artikel om dagens svenska bild av Luther. Artikeln bär rubriken: »Bister, mörk och sammanbiten: den svenska vrångbilden av Martin Luther». Hon skriver där: [0]
I dagens Sverige råder en mörk bild av Martin Luther. Nämns han överhuvudtaget är det i negativ bemärkelse: han står för en sträng, straffande attityd, en fiende till allt vad livsglädje heter. [1]
Många års arbete med Martin Luthers originalskrifter, där det för min del gällde hans språk, har givit mig en helt annan bild av reformatorn. Jag har fått revidera en rad vedertagna åsikter i fråga om språkliga egenskaper i Luthers tal och skrift och i hans bibelöversättning; och som följd av studierna har det vuxit fram en bild av honom som helt avviker fran den ovan nämnda glädjefattiga föreställningen. [2]
Inledningsvis tar Stolt upp den så ofta omtalade bläckfläcken på väggen i Luthers arbetsrum på Wartburg. Hon skriver: [3]
Denna berömda bläckfläck, som under många århundraden pietetsfullt förnyades, är numera borta. Den har aldrig varit autentisk. Det är ett uttalande av Luther, att han på Wartburg kämpat mot djävulen med bläck, som i den populära uppfattningen tolkats ordagrant som att han kastat bläckhornet på den onde när denne visade sig för honom. Men Luther syftade på sina skrifter. [4]
Vid 42 års ålder gifte sig Luther med Katharina von Bora, »Käthe». Om Luthers förhållande till hustru och barn ger oss bordssamtalen intressanta glimtar. [5]
Iakttagelsen av Käthes kärlek till barnen får honom att likna Guds kärlek till människorna vid moderskärleken. År 1531 hade sonen Martin fötts. Käthe tilltalade spädbarnet »Martinichen» (lilla Martin). »Gud måste vara ännu mycket vänligare emot mig och tala till mig än min Käthe mot sin lilla Martin», säger Luther samma år (Bordssamtal 1237). En annan gång ser han syndaförlåtelsen som ett kärleksfullt blöjbyte på småbarn! Jag föreställer mig att Luther såg på när Käthe bytte blöjor på sitt barn. Hon måste ha gjort det ömsint för att föranleda denna reflexion. På karakteristiskt sätt får Luther genast associationer: »Precis så är Guds kärlek till oss människor». Hur föräldrakärlekens manifestation i den mest banala och minst attraktiva av alla barnavårdande sysslor får stå som sinnebild för det mest sublima, Guds förlåtande kärlek, det är karakteristiskt för Luthers sätt att se på tillvaron. [6]
För Luther var föräldrakärleken en ny erfarenhet som överraskade honom med sin intensitet: »Aldrig hade jag kunnat tro att en fars hjärta kan bli så ömt mot sina barn», skriver han i ett brev. Han hade då mist en liten dotter. I brevet skildrar han sin stora sorg: »Det är märkvärdigt, ett sådant sörjande, nästan kärringaktigt hjärta hon har efterlämnat hos mig, så helt är jag uppfylld av jämmer». (Det är förresten en helt felaktig uppfattning som man ofta får höra, att föräldrarna i gamla tider inte sörjde vid ett barns död».) [7]
När Birgit Stolt kommer in på Luthers bibelöversättning sätter hon som rubrik för framställningen: »Kristendomen en hjärtats och glädjens religion.» [8]
Vad har gjort Luthers översättning så slitstark? Begripligheten, har man sagt. För att vara en bra bibelöversättare måste man ha ett klart förstånd. [9]
Birgit Stolt pekar framför allt på ett annat förhållande. Hon skriver: [10]
I vår världsbild är det förståndet som råder, medan känslan lätt blir suspekt och främst någonting för kvinnor. Enligt Luthers och Bibelns sätt att se hänger känsla och förstånd nära ihop, och båda bor i hjärtat. Det är hjärtat som är människans centrum, säte inte enbart för känslan utan också för förståndet. Om det i Bibeln heter att en människa »tänkte i sitt hjärta» är det inte menat som bild eller att det var fråga om känslomässigt tänkande. »Att bevara något i sitt hjärta» är Bibelns sätt att uttrycka det vi idag kallar för »att lägga på minnet». Maria »gömde och begrundade» ängelns ord »i sitt hjärta». Det är i Bibeln som hos Luther hjärtat som är sätet för tron. Man kan konstatera att dagens översättningar vänder sig främst till människors förstånd, medan Luther eftersträvade en översättning som skulle tala till hjärtat. [11]
För textförståelsen är det viktigt inte bara att förstå vad som sägs, utan också hur det är menat. Innebär ett meddelande ett löfte, en varning eller kanske ett hot? Det gäller att rätt uppfatta intentionen i en utsaga. Att Skriften är angelägen att bli rätt förstådd ger Luther flera exempel på. [12]
I julevangeliet börjar ängeln sitt meddelande till herdarna med en instruktion, hur hans ord bör uppfattas och hur de skall reagera på dem: »Var inte förskräckta! Jag bådar er en stor glädje» (Luk 2:10). Först när herdarna har instruerats om budskapets känslomässiga betydelse och liksom ställts in på rätt mottagarvåglängd följer så den egentliga informationen. [13]
I Ps 54 lovar David Herren ett offer om han får hjälp. I vår svenska Bibel (1917) lyder stället: »Då skall jag offra åt dig med villigt hjärta.» I Luthers översättning lyder hans vers: »Så vill jag frambära åt dig ett glädjeoffer». Det är en mycket ljus gudsbild som framtonar här. [14]
Ja, Luther har i Skriften funnit den nådige Guden. Det är därför som han kan frambära glädjens offer och uppmana: »Var man må nu väl glädja sig. Här är stor fröjd å färde» (Sv ps 1937, 37:1). Birgit Stolt har här skrivit en mycket djup och tankeväckande artikel. Luther fann att Skriften är klar och upplyser ögonen. Den talar tydligt om när den hotar, varnar eller talar vänligt. Att Luther fann Skriften så mättad av glädje beror på att han läste den som det stod skrivet. Det är Kristus som är Bibelns »stjärna och kärna» och som gjorde honom så »sprittande glad». I vår tid träder den ene teologen efter den andre fram och förklarar att man skall läsa Bibeln mellan raderna. Men den som talar så visar bara att han är ointresserad av vad texten säger och menar. [15]
Waldorfpedagogiken och dess grund
| Nr 3, 1991 sida 94I Göteborgs-Posten har Waldorfpedagogiken blivit föremål för debatt. Som alla känner till, har Waldorfskolan på sista tiden väckt stor uppmärksamhet. Dess alternativa pedagogik har kommit att betraktas som något mycket positivt för dagens ungdom. Vad som är mindre känt är att den bygger sin pedagogik på Rudolf Steiners uppenbarelser. Steiner förkunnar frälsning genom själavandringens kretslopp. Här gäller på äkta hinduiskt vis karmas oundvikliga lag. Begreppet återfödelse är en av denna åskådnings hörnpelare. Så uppfattar man t.ex. Jesus som en reinkarnation av både Buddha och Zarathustra. Alltsammans bygger på Steiners auktoritet och ockulta (hemliga) uppenbarelser. Under rubriken »Ockultism och manipulation» skriver pastor Svärd i Göteborgs-Posten: [0]
Den som placerar sitt barn i en Rudolf Steinerskola bör ha klart för sig att den präglas av de två former som religionshistorien känner till: ockult andlig kraft och metoder för manipulation. En del människor med erfarenhet av de antroposofiska skolorna har upptäckt denna magi och lämnat avslöjanden. Bakom alltsammans finns en religion som man inte öppet går ut med… Många föräldrar skickar sina barn till dessa skolor mer eller mindre ovetande om den magiska världsbild som ligger bakom pedagogiken. Som antroposoferna själva påstår, så går det inte att skilja ut waldorfpedagogiken från helhetssynen. [1]
Jerikos erövring
| Nr 3, 1991 sida 95I tidskriften Biblical Archaeology Review 2/1990 har arkeologen Bryant G Wood skrivit en artikel: »Erövrade israeliterna Jeriko?» Han skriver där: [0]
Berättelsen om israeliternas erövring av Jeriko (Josua 2-6) är en av de mest kända i hela Bibeln. Men gick det verkligen till så som Bibeln beskriver det? [1]
När vi jämför våra arkeologiska resultat med den bibliska skildringen av murarnas fall, finner vi en stor överensstämmelse. Studierna av de gjorda fynden tyder på att Jeriko föll ungefär 1400 år före Kristus. Stora mängder av förkolnad säd tyder på att staden föll kort efter skörden. [3]
Den tidpunkt som här anges är av intresse. De flesta forskare förkastar den möjligheten att Jeriko förstördes omkring 1400 f Kr. De menar att Israel inte trängde in i Kanaan förrän 150-200 år senare. Andra forskare är överens med den bibliska kronologin, som sätter tiden för erövringen av Kanaan till omkring 1400. I kommande nummer av tidskriften skall frågan om tidpunkten för Kanaans erövring behandlas. Nytt material i ämnet skall framläggas. [4]
Biblisk guldkalv funnen
| Nr 3, 1991 sida 95Från Upsala Nya Tidning hämtar vi följande uppgifter: [0]
Arkeologer som gräver ut en antik befäst stad i Israel har hittat en statyett som de tror är föregångaren till den bibliska guldkalven. Den är 11,4 centimeter hög och lika lång och anges vara från 1500-talet f Kr. Den upptäcktes nästan helt intakt i resterna av ett hednatempel som låg bredvid en av portarna till den gamla kananeiska hamnstaden Askelon nära Tel Aviv. Det bäst kända tillfälle då en tjurkalv dyrkats finns berättat i 2 Mos 32:1-6. Den lilla statyn, som kommer från tiden före israeliternas uttåg ur Egypten, visar att judarna följde en urgammal tradition från Kanaan när de svek Mose genom att dyrka en hednisk gudabild när han var borta. [1]
Varför översätter NT 81 så?
Av: Ingemar Furberg | Nr 3, 1991 sida 96| Ansvarig utgivare: Ingemar FurbergMartin Wihlborg har i Göteborgs Stifts-Tidning 44/1990 på ett flertal punkter kritiserat NT 81:s översättning, bl.a. översättningen av Rom 7:21. Som bekant har Bibelkommissionen satt in två ord, »något gott», i denna vers, ord som man mycket riktigt erkänner inte finns i någon enda bevarad handskrift. Ingen annan översättning har vågat sig på något sådant. Men Bibelkommissionen tycks ha det verkliga spårsinnet. Den vet vad ingen annan vet och »försöker», som man säger, »återställa den ursprungliga meningen». Versen i fråga får därmed en helt ny innebörd. Den grekiska texten säger: »Jag finner alltså den lagen hos mig: jag vill göra det goda, men det onda finns hos mig.» Genom de tillfogade orden får versen denna innebörd: »Jag har alltså upptäckt att eftersom det onda finns hos mig, så är lagen något gott för mig som vill göra det goda» (NT 81:s övers). Inte bara versen utan hela avsnittet har därmed fått ett helt nytt innehåll. Martin Wihlborg skriver om detta tillägg till texten: [0]
Jag anser att NT 81 genom att i sin översättning införa orden »något gott» inte bara språkligt utan framför allt sakligt har infört en annan mening i texten. Här sägs ju att den människa som har upptäckt det onda, för henne blir lagen något gott om hon vill göra det goda. Sant är att enligt Bibeln lagen är god (Rom 7:12, 1 Tim 1:8). Men det är när lagen brukas till det den skall brukas, vilket framför allt är att för människan avslöja synden (Rom 7:13). Om i stället den människa som ser sin synd och strävar efter att göra det goda förlitar sig på lagen som något gott, då har lagen som något gott tagit evangeliets plats. Då är det fariseen som talar. [1]
Domprosten G A Danell går i ett senare nummer av Göteborgs StiftsTidning till angrepp mot Wihlborg och försvarar det av NT 81 gjorda tillägget. Han sammanfattar: [2]
Att lagen, som NT 81 uttrycker det, därför är »något gott» för människan, är oförnekligt, och det är även NT 81:s mening. [3]
Det är emellertid uppenbart att här gjorda tillägg förutsätter att stycket i fråga handlar om Paulus som farisé. Fariseerna »förlitade sig på lagen», vilade ut vid den (Rom 2:17). Men aposteln tilltalar en sådan laglärare och säger: »Du vanärar Gud genom att bryta mot lagen» (Rom 2:23). Wihlborg har helt rätt i att hela textavsnittet får ett helt nytt innehåll genom det gjorda tillägget. Det kommer då att handla om Paulus som farisé. Men som kristen har aposteln lärt känna Herren Kristus. Och det är till honom han vänder sig i bön och tillbedjan: »Gud vare tack, genom Jesus Kristus, vår Herre.» För den vidare utläggningen av detta avsnitt hänvisas till en artikel, »Bibelkommissionens syn på lagen», i tidskriften Biblicum 3/1982, som kan erhållas portofritt mot insända 30 kronor.[4]
»Hopp trots allt»
Av: Lars Engquist | Nr 3, 1991 sida 97Under den rubriken skrev redaktör Lars Ljungqvist följande i ICA-Kuriren nr 7/91: [0]
Jag var på prästvigning häromdagen. Fyra unga människor, två kvinnor och två män, vigdes av biskopen till tjänst som präster i den svenska kyrkan. [1]
Genom fönstren i den gamla domen sken vårsolen in och illustrerade psalmsången: »Vänligt över jorden glänser…» [2]
Förbönen för människorna i Baltikum och Mellanöstern kändes extra meningsfull den gången. [3]
Efter högtiden i kyrkan var släkt, vänner och bekanta till en av de nybakade prästerna inbjudna till fest i församlingsgården. Där vankades nygräddade pajer, kaffe och en liten svängom till tonerna från kyrkans egen jazzorkester. [4]
Sällan såg man gladare och spralligare kyrkobesökare! Skall sanningen fram så la också domprosten en sula på parketten. [5]
Hade detta kunnat ske för så där en tjugo år sedan? Jag bara frågar! [6]
Knappast! [7]
Stämningen inom kyrkan har säkert blivit friskare, friare och fränare. [8]
Visst kan man här ännu tydligare ana»… strålen av ett himmelskt hopp». [9]
Detta ocensurerade klipp ur ICA-Kuriren talar sitt eget språk. Till redaktör Lars Ljungqvist vill vi gärna ha framfört att matrecepten i ICA-Kuriren är utmärkta. Men den andliga spisen är inte bara mager. Den är farlig för den andliga hälsan. [10]
Israel, Irak-krisen och den yttersta tiden
| Nr 3, 1991 sida 97Vinterns krig mellan FN-alliansen och Irak fick bl.a. till följd att bibelförsäljningen i Förenta staterna ökade med 25 %. En glädjande ökning i sig, naturligtvis. Samtidigt nästan tredubblades försäljningen av böcker som behandlar förutsägelser om den yttersta tiden. Detta gör att man tyvärr har anledning att befara att uppmärksamheten hos många bibelköpare inte så mycket riktades mot Bibelns huvudärende – budskapet om synd och nåd – utan just mot eskatologiska frågor. Vad skulle nu hända med världen? Var det slaget vid Harmagedon som nu stundade? [0]
Faran av att allt för mycket uppehålla sig vid detta ämne pekar pastor Joel Gerlach på i en belysande artikel i Northwestern Lutheran/April 15, -91, i synnerhet då apropå en ny bestseller kallad »Armageddon, Oil and the Middle East Crisis». Bokens författare, dr John Walvoord, betraktas av många som en stor auktoritet när det gäller eskatologin. [1]
Enligt dr Walvoord är den verkliga frågan från kristen utgångspunkt när det gäller krisen i Golfen inte så mycket oljepriset i väst som Israels öde i öst. Israels återupprättande som nation är nyckeln till det hela. Och detta återupprättande, hävdar dr Walvoord, är klart förutsagt i Skriften. [3]
Men – hur är det med det egentligen? Hur skall man tolka Guds löften i Gamla testamentet i förhållande till vår tid? Walvoord bygger sin syn på sina missförstånd av dessa löften. Gerlach svarar: [4]
Människor som insisterar på att återupprättandet av den moderna staten Israel måste ske till följd av sådana profetior (som t.ex. 1 Mos 17:8, Amos 9:14-15. Övers anm) tänker inte på det faktum att det gamla Israel bröt sitt särskilda förbundsförhållande med Gud. Eftersom Israel var otroget mot Gud satte han ett nytt förbund i verket. Så här uttryckte Jeremia det: »Se, dagar skall komma, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus; inte ett sådant förbund som det jag slöt med deras fäder på den dag då jag tog dem vid handen till att föra dem ut ur Egyptens land – det förbund med mig, som de bröt, fastän jag var deras rätte herre, säger Herren.» (Jer 31:31-32). [5]
Mose hade tydligt varnat Israel för vad som skulle hända om de var otrogna mot Gud och bröt förbundsförhållandet med honom. Han sade till sitt folk: »Gör inget sådant, på det att landet inte må utspy er, om ni så orenar det, liksom det utspyr det folk som har bott där före er.» (3 Mos 18:28). [6]
Det var precis vad som hände år 70 e Kr. Den romerske generalen Titus intog Jerusalem och förstörde det så fullständigt att sten inte lämnades på sten. Hundratusentals judar dödades och 95000 skingrades till rikets avlägsna hörn. Jesus hade varnat för att Israel skulle fråntas sin speciella roll som Guds folk. I slutet av liknelsen om vingården och vingårdsmännen sade han: »Därför säger jag er: Guds rike kommer att tas ifran er (judarna) och ges åt ett folk som bär dess frukt.» (Matt 21:43). [7]
Guds nya förbund är det instrument som han använder för att forma ett nytt Israel i stället för det gamla. Detta nya Israel är den heliga kristna kyrkan, de heligas samfund. Det är Guds nytestamentliga heliga som är det utvalda släktet, »ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett egendomsfolk», om vilket Petrus talar i 1 Petr 2:9. Den »hemlighet» som Gud har kungjort för världen »genom evangelium» är »att hedningarna genom Jesus Kristus är våra medarvingar och lemmar i samma kropp och har del i samma löfte» (Ef 3:6). Denna »kropp» av sanna troende på Jesus är det »Israel» som Paulus talar om när han säger: »och det är så hela Israel skall bli frälst» (Rom 11:26). [8]
Och Gerlach fortsätter att betona vikten av att tolka Gamla testamentets profetior rätt. Han skriver: [9]
Många som studerar Bibeln har inte klart för sig att när Gamla testamentets profeter i profetian såg Nya testamentets kyrka, så brukade de ofta bokstavliga termer såsom Israel, Jerusalem, Sion på ett bildligt sätt. [10]
Så kan svaret utifrån Skriften på frågan om staten Israel, krisen i Persiska golfen och ändens tid bara bli detta: [11]
De som påstår att återupprättandet av staten Israel i modern tid är uppfyllelsen av Bibelns profetior, de missförstår vad profeterna sade. Och att säga att sluttidens tidur börjat ticka i och med staten Israel är att förvränga vad Bibeln verkligen säger. – – – [12]
Tyngdpunkten i Bibeln ligger inte på det moderna Israel utan på det andliga Israel, Kristi heliga kyrka; inte på Jerusalem som huvudstaden i ett framtida världsrike, men på »ett nytt Jerusalem, (som kommer) ned ur himmelen, från Gud» (Upp 21:2); inte på politiken i Mellanöstern utan på Kristi kyrkas uppdrag i världen; inte på oljeekonomi utan på den glädjens olja med vilken Jesus smörjer de troendes hjärtan. [13]
Harmagedon är ett legitimt ämne för bibelstudium, men inte när man försöker föra samman det med oljan och dagens kris i Mellanöstern. [14]
Bra med religionskunskap?
Av: Christer Hugo | Nr 3, 1991 sida 99»Fler undervisningstimmar i viktiga ämnen. Religionskunskap för alla. Den kompromissen bäddade för en uppgörelse om den nya gymnasieskolan i riksdagens utbildningsutskott mellan s, v och c.» Detta informerade TT om i maj, sedan frågan om en ny gymnasiereform stötts och blötts färdigt. Finns det då anledning att från kristet håll vara glad över att alla gymnasieelever får undervisning i religionskunskap? Knappast. Inte när man ser vad som bibringas eleverna. Tidskriften Kyrka och Folk presenterade i nr 20/91 ett skrämmande citat från Svenska Kyrkans Tidning, där litteraturkritikern Mats Gellerfelt skrivit om religionsläromedel. Exempel ges på framställningen i läroboken »Religion och liv» av Huse’n-Berg (Natur och kultur) för högstadiet. Där står det t.ex.: [0]
I 2000 år har vi blivit hotade med helvetet, om vi inte trott vad prästerna berättat om Frälsaren. Nu har bibelforskare skalat bort legenderna – det som senare hittades på om Jesus. [1]
Och så fortsätter författarna att i raljerande ordalag klart och tydligt förneka allt vad Bibeln lär om Kristus. Mats Gellerfelt kommenterar: [2]
Detta, mina kära läsare, är ingenting mindre än en grov hädelse, en spottloska i ansiktet på bekännande kristna. Den boken bör omedelbart dras bort från religionsundervisningen. – – – Texten är dessutom illa skriven, illa underbyggd och redovisar inte en enda källhänvisning. [3]
Leif Berg, som för övrigt är marknadsledande med cirka 90 procent av marknaden, har dessutom skrivit en annan kristendomsfientlig lärobok, en så kallad »studiebok» för årskurs 4-6, även den betitlad »Religion och liv», Natur och kultur. Här är det samma sak: kristendomen framställs som en bisarr amsaga. [4]
Med sådana läroböcker må varje kristen familj betacka sig för mer »religionsundervisning» i skolan. [5]