»Vart är Lutherska Bekännelsekyrkan på väg?»

Av: Ingemar Furberg | Nr 4, 1991 sida 139| Ansvarig utgivare: Ingemar Furberg

Fråga:

»Vart är Lutherska Bekännelsekyrkan på väg?» [0]

Svar:

Flera av tidskriftens läsare har frågat hur Stiftelsen Biblicum ställer sig till Per Jonssons anklagelser mot Lutherska Bekännelsekyrkan (LBK). Dessa utfall mot er måste ju, har det sagts, beröra Stiftelsens styrelse, eftersom dess ledamöter alla tillhör LBK. Att vi nu inte har tagit upp dessa utmaningar i tidskriften beror på att den biblisk-lutherska läran om nattvarden och då särskilt den om konsekrationen (välsignandet av bröd och vin) tidigare utförligt behandlats i vår tidskrift. Men när dessa anklagelser upprepas och Sten Rydh (Lutherska Konkordiekyrkan) nu skriver en pamflett i ämnet är det på sin plats att gå i svaromål. Vi vill inte att det skall sägas att vi är ovilliga att bekänna vad vi står för. Det skall påpekas att Biblicums ledamöter enligt Stiftelsens stadgar varje år förnyar sina löften till trohet mot den en gång antagna trosgrundvalen: Den heliga Skrift som »enda regel och norm, varefter alla läror såväl som lärare bör prövas och bedömas» och de lutherska bekännelseskrifterna som uttryck för denna tro, lära och bekännelse [1]

Hur schismen började

När Per Jonsson år 1987 bröt med LBK skedde detta av det skälet att han hade ändrat uppfattning om konsekrationens innebörd. Det visade sig att han alls inte var intresserad av Konkordieformelns (Endräktsformelns) undervisning i ämnet. Han citerade endast en halv mening ur denna och ställde sedan som krav att LBK:s präster skulle bejaka denna halva mening som uttryck för sin bekännelse: »När vi i enlighet med Kristi befallning i nattvarden säger: Detta är min lekamen, så är det hans lekamen» (SKB, s 623). Alltsammans var mycket underligt. Vi hade hittills bekänt oss till Konkordieformelns framställning. Vi hade samtyckt till varje mening i den. Nu helt plötsligt skulle vi avfordras en bekännelse till en halv mening. Vad menade han egentligen? [3]

Saken var emellertid helt uppenbar för oss. Genom att betona det första ordet »när» skulle det vara utsagt att just »då» skedde förvandlingen. Men den som läser meningen i det sammanhang den står inställd, ser dock att det här inte är fråga om att fastställa tidpunkten för närvarons inträde. Denna mening utsäger att Kristi ord i vår nattvard verkar att Kristi kropp och blod utskiftas i bröd och vin. [4]

Nu påstår Sten Rydh i sin smädeskrift att vi genom vår underlåtenhet att fastslå tidpunkt »helt tar bort kraften ur konsekrationen». När han då anför ett Augustinuscitat ur bekännelseskrifterna, riktar han det mot oss. Men hur kan han göra detta? Förstår han inte att vi åberopar oss på detta citat. Vi avser följande ord: »Ordet är, säger jag (Luther), det som grundlägger och särskilt utmärker detta sakrament (nattvarden), så att det inte är blott och bart bröd och vin, utan med rätta kallas Kristi lekamen och blod. Ty det heter: ’Ordet kommer till elementet, och det blir ett sakrament’. Denna sats av S:t Augustinus är så träffande och riktig, att han knappast har sagt något bättre. Ordet måste göra elementet till sakrament, varom inte, blir det rätt och slätt element» (SKB, s 485). Bekännelseskrifterna tvekar inte att ange vad konsekrationen »framkallar» och »verkar». »Vad konsekrationen beträffar, har vi enat oss om följande: Kristi lekamens och blods sanna närvaro i nattvarden åstadkoms inte av någon människas ord eller gärningar, varken prästens ord och förtjänster eller nattvardsgästernas ätande och drickande och tro, utan bör helt och hållet tillskrivas Guds, den Allsmäktiges, kraft och vår Herres Jesu Kristi ord, instiftelse och ordning» (SKB, s 519). [5]

En helt ny och främmande frågeställning införs när tidpunkten för Kristi lekamens och blods närvaro skall anges. Den som då går till instiftelseorden (Verba testamenti) med en sådan fråga får inget svar. Instiftelseberättelsen, som är det bibliska material vi har att tillgå, tiger på denna punkt. Den förkunnar däremot i stor klarhet: »Tag och ät!» I samband med denna maning förklarar Jesus för sina lärjungar vad de tog emot: »Detta (d.v.s. det bröd som delas ut) är min lekamen, denna kalk är mitt blod.» Texten är genomskinligt klar. Den behöver inte någon utläggning. [6]

Det måste därför betraktas som mycket olyckligt att gå till instiftelseorden med en fråga om tidpunkten för närvarons inträde och sedan ur materialet söka avvinna ett svar – ett svar som texten inte ger. Det visar sig också att de som tar upp denna felaktigt ställda fråga om tidpunkten för närvarons inträde inte går tillbaka till instiftelseorden. De måste också förbigå Konkordieformeln, då den inte svarar på den frågan. Den kände lutherske teologen Sasse förklarar kort och koncist: »Konkordieformeln tillåter inte en tidslig fixering av konsekrationens verkan, så inte heller Skriften (instiftelseorden).» [7]

När en sådan fixering görs visar det sig också att såväl instiftelseorden som bekännelseskrifternas (Konkordieformeln) har blivit förda åt sidan. Så kritiserar t.ex. Tom G A Hardt Konkordieformeln i sin avhandling om den lutherska nattvardsläran under 1500-talet. Han går så långt att han påstår att man måste gå till de lutherska teologernas privata skrifter för att se vad de menade med Konkordieformeln. Det betyder i praktiken att man måste gå till Hardts avhandling, om man över huvud taget skall förstå Konkordieformelns text! I detta samband hänvisar han till »en fullständig mikrofilmsupptagning» som han äger. Jonssons behandling av Konkordieformeln är inte heller så vördnadsfull. Han kan, som vi har sett, klippa sönder en mening i Konkordieformeln, för att med detta drag få fram tidpunkten. [8]

Men de som nu lämnar Skriftens klara beläggställe och de lutherska bekännelseskrifterna och går till annat material av kyrkohistorisk art har svårt att enas. De anger tidpunkten så olika: Från och med instiftelseorden, under instiftelseorden, efter instiftelseorden. Och när någon av dessa tider då skall fastslås måste man välja någon av dessa nämnda tider. Så kan Hardt, som en gång förlagt närvaron till »från början av instiftelseorden», samtidigt förklara: »Bröd och vin i nattvarden är efter konsekrationen Herrens lekamen och blod» (Nya Väktaren 5/1978, s 70). Det är här viktigt att ge akt på hur Hardt kommenterar denna dogmatiska sats. Han förklarar sammanfattningsvis: »Detta är alltså fornkyrkans dogm om nattvarden.» Den dogmatiska satsen om en närvaro »efter instiftelseorden» bygger han på fornkyrkans teologer, inte på Skriften. Inget skriftbevis presenteras. Den som skall bli invigd i denna nya dogm rekommenderas i stället att studera »en fullständig mikrofilmsupptagning», och först efter ett sådant studium av kyrkohistoriskt material kan Sten Rydh säga: »Hardt hade rätt.» [9]

Fyra olika tidpunkter för närvarons inträde har lämnats: Från början av instiftelseorden, under instiftelseorden, efter instiftelseorden och vid själva mottagandet av sakramentet. Vi i LBK instämmer helt i vad prof Siegbert Becker har sagt: »När Kristi lekamens närvaro i sakramentet börjar vet endast Gud. Våra församlingsmedlemmar bekänner att ’altarets sakrament är vår Herres Jesu Kristi sanna lekamen och blod, under bröd och vin, av Kristus själv instiftat, oss kristna till att äta och dricka’.» De vet det, inte därför att pastorn har forskat i andra lutherska skrifter vid sidan av bekännelseskrifterna. De tror det därför att texten, den heliga berättelsen om hur Kristus instiftade nattvarden i den natt då han blev förrådd, utsäger det. [10]

Efter instiftelseorden – I kraft av Kristi stiftelse

Den som är oinvigd i dessa stridigheter undrar kanske vari skillnaden till sist består. Om LBK talar om en närvaro i kraft av de ord som Kristus uttalade vid den första nattvarden, ord som upprepas vid vår nattvard, och Rydh talar om hur närvaron inträder »efter instiftelseorden» och Jonsson »under instiftelseorden» eller från »instiftelseordens början», så blir ju slutresultatet till sist detsamma, att Kristi kropp och blod överräcks till nattvardsgästen. Ja, det är riktigt. Skillnaden ligger i ämbetsuppfattningen. [12]

Den som driver dogmat om tidpunkten bortser från Kristi stiftelse och ser i prästen en »konsekrator». »Vi skall göra som Kristus gjorde», sägs det. Den konsekration som Jesus utförde skall prästen upprepa. Men därmed har man framfört en ämbetssyn, som avvisas i bekännelseskrifterna (»den påvliga konsekrationen, vari instiftelseordens läsande som ett prästens verk tillskrives kraften att åstadkomma ett sakrament» – SKB, s 630). Mot den påvliga konsekrationen står Konkordieformelns ord: »Inte våra ord och handlingar, utan Kristi befallning och instiftelse gör brödet till hans lekamen och vinet till hans blod alltifrån den första nattvarden ända till tidens slut, men genom vår tjänst och förrättning utdelas det dagligen.» Samtidigt förklaras att detta inte innebär att instiftelseorden får utelämnas. Naturligtvis måste Rydh utifrån sin ämbetssyn förklara att vi »helt tar bort kraften ur konsekrationen.» Orsaken är då den att prästen inte själv skapar nåden, endast förmedlar den. [13]

Skillnaden mellan förr och nu anger Sten Rydh på följande sätt: Förr nöjde han sig med att det »var nog att veta, att Kristi lekamen och blod är närvarande» – och det är också detta under som Skriften förkunnar. Nu nöjer han sig med att bekänna: »Hardt hade rätt.» Men Rydh skall då veta att »det som inte är bibliskt inte är teologiskt» (Quod non est biblicum, non est theologicum). [14]

 

»Det gäller livet!»

Av: Lars Engquist | Nr 4, 1991 sida 143

Svar till »Det gäller livet!» [0]

I ditt brev tar du upp några frågor som rör sexuallivet och ber om svar på dem »fortast möjligt», eftersom »det gäller livet». I ett kommande nummer av tidskriften skall vi införa en artikel, som behandlar frågor rörande sjätte budet och sexuallivet. Redan nu vill vi dock hjälpa dig som kämpar för »livet». [1]

Den som är dömd i sitt samvete för hur han lever förmanar jag att ta det allvarligt med samvetets dom och söka nåd och hjälp hos Gud för att kunna ändra sitt leverne. [2]

Vår Frälsare lär oss att det är från det onda hjärtat vårt syndiga leverne kommer. »Från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, tjuveri, falskt vittnesbörd, hädelse.» (Matt 15:19). Bibelordet du själv anför, 1 Kor 6:9-10, säger att ingen otuktig eller oren människa kan få Guds rike till arvedel. Vad som därför måste till för att vi skall vinna livet är en rening från all synd och orättfärdighet. Den reningen finns i Kristi blod, som rann till försoning för dina synder och mina. »Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd.» (1 Joh 1:7). [3]

Vi vinner inte rättfärdighet inför Gud genom lydnad för lagen. Rättfärdigheten och »livet» får vi av nåd allena, utan vår förtjänst, för Jesu Kristi skull. »Där synden överflödar, där överflödar nåden ännu mer.» Genom nåden ger oss Gud också ny kraft och ny vilja att leva gudfruktigt i tro och renhet och i lydnad för Guds bud. [4]

Det är aldrig försvarligt att handla mot sitt samvete. Därav följer förhärdelse och förhärdelsens ohyggliga följder. 1 Tim 1:18, 19; 4:2, Tit 1:15, Hebr 3:7-19. [5]

Men Herren lovar att inte kasta ut den som kommer till honom med sin börda. Ja, Herren är trofast. Han skall styrka dig i kampen för att vinna livet. [6]