Av: Prof Carl Lawrenz | Nr 4, 1992 sida 158

(Översättning: Ann Cathrin Engquist)

I

Till vägledning och uppmuntran i din tjänst vill jag påminna dig om hur Gud skänker syndare sin frälsning: Endast som en ren gåva, en gåva genom hans Son. Likväl en underbar gåva från hans Son till alla människor. [1]

Som förkunnare om sitt rike sände Jesus ut sina 70 lärjungar till städer och orter som var andligen mogna för skörd. Enligt evangelisten Lukas var lärjungarna ivriga att vid sin återkomst berätta om sina erfarenheter som missionärer. I Matteus evangelium läser vi att Jesus bemötte lärjungarnas iver med idel lovprisning och tacksägelse: »Jag prisar dig, Fader, du himmelens och jordens Herre, för att du väl har dolt detta för de visa och kloka, men uppenbarat det för de enfaldiga. Ja, Fader, så har ju varit ditt behag.» [2]

När Jesus talar om det som vår Herre har dolt för de visa och kloka, men uppenbarat för de enfaldiga, pekar han på sanningen i evangeliet, den stora sanningen om vår frälsning, den sanning som de sjuttio lärjungarna sändes ut för att kungöra. Endast som en ren gåva skänker Gud syndare sin frälsning. Detta innebär att sanningen om hans stora frälsning kommer att förbli dold för de visa och kloka. De som är kloka i denna världens ögon har sin glädje i att bilda sig egna uppfattningar om sig själva, om livet på jorden och dess mening, om det kommande livet, om Gud och sin relation till Gud och om det som Gud har behag till. När Guds ord och budskap om frälsning till alla människor som en ren nådegåva förkunnas för dem, vill många av dem inte avstå från det som de har gjort och tänkt om sig själva. De är inte villiga att ge vår himmelske Fader hela äran för sin frälsning. Någon form av ära vill de i alla fall tilldela sig själva. Men detta håller inte utan det är bevis på ren otacksamhet gentemot Guds outgrundliga kärlek, som han bevisar genom att söka vår frälsning. Det är högmod och vanvördnad inför den nåderika kunskap vi har fått om himmelens och jordens Herre. Att söka frälsning grundad på egna ansträngningar är ingenting annat än självsäkert övermod. Gud skänker oss frälsning endast som en ren gåva. Men för de enfaldiga, d.v.s. de som i andliga frågor är som spädbarn och som är smärtsamt medvetna om sin egen hjälplöshet och inser att de inte har något att bidraga med inför Gud för att vinna hans behag, för dem är evangeliet om hans rike uppenbarat. Med denna kunskap vinner Guds Ande deras hjärtan, så att de genom sin tro har frid, tröst och evigt hopp. [3]

De skriftlärda och fariséerna på Jesu tid hörde till de visa och kloka. De ville inte förkasta alla sina egna idéer om Guds frälsningsverk. De ville inte räkna bort allt det som de redan hade gjort för att förtjäna Guds ynnest. Därför förblev Guds frälsning dold för dem. Många publikaner och stora syndare hade däremot blivit medvetna om sin egen hjälplöshet. De insåg att de var förlorade och fördömda inför Gud. Därför tog de emot evangeliet om Guds rike, och det ledde till samvetets frid och gav styrka till nytt liv. [4]

Så är det än idag. »Inte många visa i världslig mening, inte många mäktiga, inte många förnäma är kallade. Gud har utvalt det som är svagt i världen för att låta de mäktiga stå med skam.» [5]

Innebär detta att Guds frälsning och kristen tro endast är avsedd för de oansenliga och olärda? Nej, det förhåller sig inte så. Guds frälsningsgåva är avsedd för alla och är lika viktig för alla. Men de kloka, de berömda och denna världens visa är oftast så uppfyllda av att söka sin egen visdom, så upptagna av att genom sina egna prestationer få berömmelse och så vana vid att hävda sina egna idéer och domar att de inte vill förkasta allt detta och ödmjukt inför Gud acceptera frälsning som en ren gåva. [6]

En oansenlig ställning i livet är dock inte i sig en försäkran om frälsning. Ty ingen människa är till sin natur andligen enfaldig inför Gud. Snarare är alla människor av naturen stolta och självgoda. Alla är hemfallna åt tanken på egen vishet. Bland de värsta fienderna till förkunnelsen av evangelium finns de som endast åberopar högt ansedda tänkare och berömda vetenskapsmän. Guds ord måste tillintetgöra oss, krossa vår naturliga benägenhet till stolthet och inbilskhet och avslöja smutsen i vår egen rättfärdighet. [7]

Den helige Ande måste genom evangeliet vinna våra hjärtan, så att vi med ödmjuk tro accepterar frälsningen på det sätt som Gud skänker oss den – endast som en ren gåva. Guds ord verkar också bland stora, mäktiga och visa människor. Det visade sin kraft hos Paulus, en mycket begåvad och lärd farisé. Likaså hos David, den mäktige kungen och Israels begåvade psalmdiktare. Guds ord visade också sin kraft hos Luther, en av de största tänkarna och ledarna som vår värld har skådat. Även i vår kyrka har det funnits stora tänkare, som varit ödmjuka och rättfärdiggjorda genom Guds ord. De höll sig till Frälsaren genom att säga: »Ja, Fader, så har ju varit ditt behag.» [8]

Inget sätt kunde ha varit bättre eller barmhärtigare än det sätt på vilket vår himmelske Fader med glädje skänker oss frälsning. Vi syndare kan omöjligt bidraga med någonting till vår egen frälsning. Om frälsningen till någon del berodde på oss eller våra gärningar vore det inte tal om frälsning. Det skulle inte ge oss frid eller inspiration till hopp och det skulle inte styrka oss till ett gudfruktigt liv. [9]

II

Vår text påminner om att det är genom Jesus, Guds Son, som tog människogestalt, och endast genom honom, som Gud skänker sin fria frälsningsgåva till oss syndare. Jesus säger: »Allt har min Fader anförtrott åt mig. Och ingen känner Sonen utom Fadern, och ingen känner Fadern utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.» [11]

Jesus talar om sig själv som den himmelske Faderns Son, som är Herre över himmel och jord. Han är sann Gud, ett med Fadern, gudomlig i majestät, makt och herravälde. [12]

Därför kan Jesus säga: »Ingen känner Sonen, utom Fadern.» På samma gång är Jesus också sann människa. I egenskap av människa kan han säga om sig själv: »Allt har min Fader anförtrott åt mig.» Detta skedde när Jesus, Guds evige Son, för vår frälsnings skull blev människa, när han avlades av den helige Ande och föddes av jungfru Maria. Då överfördes Guds gudomliga majestät, ära och herravälde till hans mänskliga natur. [13]

Allt detta som Jesus visar oss om sin underbara person och sitt verk som Frälsare, är för oss ett stort mysterium. Det ligger bortom all mänsklig förståelse. För den skull får vi inte förneka detta mysterium. Ty då förblir evangeliet, som finns inneslutet i mysteriet, fördolt för oss. Med trons ödmjukhet skall vi hålla fast vid dess frälsningsbudskap. Det är viktigt att vi med trons hjälp förstår att Jesus, Guds Son, som blev människa, fullbordade Faderns vilja om vår frälsning. Han fullkomnade Guds fria frälsningsgåva. Det är därför Jesus kan säga: »Ingen känner Fadern utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.» [14]

III

Denna uppenbarelse sker genom Skriften. Vad som där profeteras om Jesus, vår gudomlige Frälsare, om hans frälsande liv och död, och vad evangelisterna och apostlarna och Jesus själv förkunnar angående det underbara med hans person och verk, det ger oss kunskap om vad vår himmelske Fader vill angående vår frälsning. Detta evangelium i Skriften är Guds kraft till frälsning. Allt i Skriften tjänar budskapet om evangelium. Utanför Skriften finns det ingen kunskap om den frälsning som Gud som en fri gåva skänker oss. Varje avvikelse från Skriften, varje förfalskning, varje förändring och varje kompromiss angående Skriftens sanning är en fara för evangeliets budskap om vår frälsning. [16]

Vi avslutar med påminnelsen om att Gud skänker frälsning som en fri gåva, uppenbarad i Skriften. Jesus säger: »Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor. Jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Ty mitt ok är milt och min börda är lätt.» Att bekänna sig till Kristus innebär att korsfästa sitt kött, fly från synden och stå i ständig kamp mot Satan och hans onda bundsförvanter. Likväl är detta ett lätt ok, egentligen inget ok alls utan ett välsignat privilegium. Under vår upphöjde Herres och Frälsares ledning samverkar allt till det bästa. »Se på Jesus», uppmanar Hebreerbrevets författare, »på honom som i stället för att taga den glädje som låg framför honom, utstod korsets lidande och aktade smäleken för inte, och som nu sitter på högra sidan om Guds tron.» [17]