»Guds ord det är vårt arvegods», så lyder första versen i en mycket sjungen psalm av den danske psalmförfattaren Nikolaj F. S. Grundtvig. Vi kan lugnt påstå att den psalmen varit en av de populäraste psalmerna bland lutheraner i vårt land. Därför är det sorgligt att behöva konstatera, att så litet finns kvar av arvet av Guds ord bland vårt folk, och hur få det är som verkligen bekänner sig till psalmens innehåll. Liberalteologi och bibelkritik har i många år fått hålla på med sitt nedbrytande verk så att Guds rena och klara ord inte längre är vårt folks arvegods. Skriften anses inte längre vara Guds alltigenom tillförlitliga ord eller högsta norm, regel och rättesnöre för alla läror och allt liv. I vårt s.k. lutherska land frågar men inte längre: »Vad står det skrivet?» Nu frågar man bara: »Vad tror du själv?» Subjektivism och därmed pluralism har ersatt Skriftens vittnesbörd. [0]
Skriftens inspiration
Det är så gott som allmänt godtaget bland lutherska teologer att Bibeln inte är Guds ord utan en produkt av människotankar. Man kan kanske gå med på att Guds ord finns i Bibeln, men att dessa ord är blandade med författarnas egna ord och tankar. Då blir frågan: Vilka ord i Bibeln är Guds ord och vilka är människors ord? Om två teologer har olika uppfattningar om detta, vem skall vi då höra på? [2]
I en liten barnavers står det: »Jesus älskar mig jag vet, ty min Bibel säger det.» Men hur kan jag veta att Gud älskar mig bara därför att Bibeln säger det? Ja, kan jag överhuvudtaget veta något med säkerhet om Gud och hans kärlek, eftersom det som står i Bibeln inte är hans eget ord utan bara människotankar? [3]
Vi tror att Bibeln är Guds ord. Det vill säga: Vi tror inte bara att Guds ord finns i Bibeln, utan att varje ord i Bibeln är Guds ord. Hur vet vi det? Är det något vi bara har bestämt oss för att tro? Vi tror att Bibelns ord är Guds ord därför att Bibeln själv gör anspråk på det. Bibeln säger att den är Guds ord, därför tror vi det. [4]
Bibeln består av många olika böcker som blivit skrivna i olika tider av olika människor. Vi har Mose och profeterna, evangelisterna och apostlarna, alltså många författare. Ändå har Bibeln bara en författare, och det är Gud själv. Bibeln är Guds egen bok. När vi talar om hur Bibeln har blivit till, brukar vi använda uttrycket »inspiration». Vi finner detta uttryck i 2 Tim 3:16. Där skriver Paulus: »Hela Skriften är inspirerad av Gud.» De tre orden »inspirerad av Gud» är en översättning av ett enda ord »theopneustos». Ordagrant översatt står det alltså, att hela Skriften är gudaandad eller gudaingiven. [5]
Många teologer försöker bortförklara det här stället genom att översätta det så här: »All skrift som är ingiven av Gud är också nyttig till undervisning…» Men även om det hade varit möjligt att översätta så, skulle det ändå inte ha inneburit att det finns delar av Skriften som inte är inspirerade. Vad Paulus anser om detta skrev han till romarna: »Allt som är skrivet, det är skrivet till vår undervisning…» (Rom 15:4). [6]
Hela Skriften har blivit till genom att Gud på många olika sätt, som vi inte förstår, lade orden i författarnas tanke, så att dessa i sin tur skrev ner dessa ord precis i den form och med de ord som Gud ville att de skulle skrivas ner med. Skriftens ord är därför Guds ord. De har utgått från hans mun (Matt 4:4), även om de frambars av människor. Om Gamla testamentet och profeternas ord heter det: »Sedan Gud fordom många gånger och på olika sätt hade talat till fäderna genom profeterna» (Hebr 1:1). Och om Nya testamentet och apostlarnas ord läser vi: »När ni fick det Guds ord som vi predikade tog ni inte emot det såsom människoord, utan som Guds ord, vilket det förvisso är» (1 Tess 2:13). [7]
Dessa människor som frambar Guds ord, var utvalda av honom och den helige Ande lade ordet i deras mun. Jesus hänvisar till Davids 110 Psalm och säger: »David själv har ju sagt genom den helige Andes ingivelse» (Mark 12:26). Davids ord är detsamma som den helige Andes ord. Profeternas ord och berättelser från Gamla testamentet citeras som Guds ord. Det finner vi exempel på i Matt 1:22f: »Allt detta har skett för att det skulle fullbordas, som var sagt av Herren genom profeten…» Apg 4:25: »Och du har genom vår fader Davids, din tjänares, mun sagt genom den helige Ande.» Apg 28:25: »Rätt talade den helige Ande genom profeten Jesaja till era fäder.» Orden är alltså Guds egna. Men han har talat dem genom människor. Han har använt mänskliga instrument. I Hebreerbrevet nämner han inte ens det mänskliga instrumentet. Där står bara: »Så säger den helige Ande», och så citeras den 95 Psalmen. [8]
Inspirationen innebar att Gud använde människor att förkunna Guds ord och att de då skrev precis det han ville att de skulle skriva. De skrev inte sina egna utan Guds ord. »Ingen profetia har någonsin framkommit genom någon människas vilja, utan därigenom att människor, drivna av den heliga Ande talade vad som gavs dem från Gud» (2 Petr 1:21). Att Petrus här också menar det skrivna profetordet framgår av versen innan: »Men det må ni framför allt veta, att ingen profetia i något Skriftens ord kan av någon människas egen kraft utläggas» (2 Petr 1:20). [9]
Den gudomliga inspirationen är en verbal-inspiration. Det betyder att varje ord i Skriften är inspirerat av Gud. Inspirationen gäller inte bara Bibelns tankeinnehåll och budskap. Den helige Ande drev dem att skriva just de ord de skrev. Det lär både Paulus och Petrus (2 Tim 3:16 och 2 Petr 1:21). Jesus säger att lärjungarna fick orden av honom (Joh 17:8). Och Paulus skriver till Korint att hans budskap till dem kom med ord som han hade lärt av Anden (1 Kor 2:13). Till Jeremia sade Gud: »Se, jag lägger mina ord i din mun» (Jer 1:9). »Alla de ord jag har talat till dig skall du skriva upp i en bok» (Jer 30:2). [10]
Att varje ord i Bibeln är Gud-andat, betyder därför inte att de bibliska författarna bara fungerade som robotar. Gud använde de olika gåvor och olikheter som han gett de olika författarna. Därför skiljer sig t.ex. Johannes uttryckssätt mycket från hur Lukas uttrycker sig. De bibliska författarna var också fullt medvetna om att den helige Ande talade genom dem. David säger: »Herrens Ande talar genom mig. Hans ord är på min tunga» (2 Sam 23:2). [11]
Vi vet inte hur inspirationen gick till. Det går inte att förklara med hjälp av vetenskaplig metod. Den är ett Guds under. Vi tror på inspirationen på grund av Bibelns eget vittnesbörd. Detta vittnesbörd har i sig överbevisande kraft. Bibelns eget vittnesbörd är klart. Det är helt och hållet Guds ord, nedskrivet ord för ord efter Andens inspiration. [12]
Skriftens auktoritet
Skriftens auktoritet följer direkt av Skriftens inspiration. Den grundar sig inte på människor utan på Gud själv. Gud står för varje utsaga, varje lära, varje löfte och befallning i Bibeln. Profeterna fick befallning från Herren: »Detta ord skall du tala» (Jer 14:17). De skulle gå till folket och säga: »Hör Herrens ord!» Paulus ord var inte hans egna tankar och idéer utan »Herrens bud» (1 Kor 14:37). De kristna hade tagit emot det, »inte som människoord, utan som Guds ord vilket det förvisso är» (1 Tess 2:13). [14]
Därför att Bibeln är Guds ord kan dess auktoritet inte begränsas av människor. Den är absolut. Den står inte under någon mänsklig auktoritet. Att sätta sig upp mot Bibelns auktoritet är att sätta sig upp mot Gud själv. Jesus sade: »Intill dess himmel och jord förgår, skall inte den minsta bokstav, inte en enda prick av lagen förgå, förrän det allt har fullbordats. Därför den som upphäver ett av de minsta bland dessa bud och lär människorna så, han skall räknas för en av de minsta i himmelriket» (Matt 5:18f). Den ende som kan upphäva Guds ords auktoritet är Gud själv. När Gud har sagt att något alltid skall gälla, då gäller det alltid. Visst kan Gud ge en befallning eller föreskrift som har begränsad giltighet. Men då har han själv angivit det i sitt ord. Det gäller t.ex. om den gammaltestamentliga ceremoniallagen som en gång för alla är uppfylld genom Kristi ställföreträdande offergärning (Hebr 7-9). [15]
Bibelns auktoritet är inte tidsbegränsad. Den är heller inte begränsad genom geografiska, kulturella eller sociala förhållanden. Och ändå skriver Paulus med avseende på skrifter som blev nerskrivna i helt andra kulturella och sociala förhållanden än han själv levde i: »Allt som är skrivet är skrivet till vår undervisning» (Rom 15:4). Också dessa gamla skrifter var för Paulus »nyttiga till undervisning, till bestraffning, till upprättelse, till fostran i rättfärdighet» (2 Tim 3:16). [16]
Samma ställning intog Kristus till Gamla testamentets skrifter. I Joh 10:34 citerar han Ps 82:6, och med hänvisning till detta enda ord »gudar» säger han: »De som Guds ord kom till blir alltså i lagen kallade gudar, och Skriften kan sättas ur kraft» (Joh 10:35). Samma lydnad vill han att vi skall ha till hans ord: »Om ni förblir i mitt ord, så är ni i sanning mina lärjungar och ni skall förstå sanningen och sanningen skall göra er fria» (Joh 8:31f). Paulus kräver samma lydnad för sitt ord: »Men om vi själva eller en ängel från himmelen förkunnar evangelium i strid mot vad vi har förkunnat för er, så vare han förbannad.» [17]
Helt visst är Bibeln inte någon lärobok i geografi eller naturvetenskap. Ändå är dess auktoritet absolut också när den talar om sådant. Jesus sade till judarna: »Tror ni inte när jag talar till er om jordiska ting, hur skall ni då kunna tro när jag talar till er om himmelska ting?» (Joh 3:12). Om vi inte tror Gud när han talar om för oss, hur han skapat världen och människorna, hur skall vi då kunna tro honom när han talar om frälsningen i Kristus och våra synders förlåtelse? Den som rubbar Skriftens auktoritet underminerar själva grunden för vår salighet. [18]
Skriftens absoluta auktoritet innebär att det är att kritisera Gud om man kritiserar Skriften. »Den som förkastar mig och inte tar emot mina ord, han har dock en domare över sig: Det ord som jag har talat det skall döma honom på den yttersta dagen» (Joh 12:48). [19]
Skriftens ofelbarhet
Skriftens ofelbarhet hänger också oupplösligt ihop med Skriftens inspiration. Om varje ord i Bibeln är Guds eget inspirerade ord så måste Bibeln vara ofelbar. Ty vem kan tro att Gud vill lura oss? Vem vill säga till Gud: »Du ljuger. Det och det ordet i Bibeln är fel.» Finns det fel i Guds ord, då är Gud bara som en felande människa och Bibeln en mänsklig bok. Även om Gud använde människor när han skrev sina ord, så var alla dessa människor drivna av den helige Ande när de skrev. Alla tankefel var därför uteslutna. [21]
Guds ord är inte bara sant och utan fel för den som tror det, utan det är sant i sig självt, även om ingen tror det. Psalmisten säger: »Summan av mitt ord är sanning» (Ps 119:160). Guds ords sanning har alltså ingenting att göra med vad människor tror eller inte tror. »Men vad betyder det om några av dem blev trolösa? Kan då deras trolöshet göra Guds trofasthet om intet? Bort det! Må Gud stå som sannfärdig om också var människa är en lögnare» (Rom 3:3f). [22]
Skriftens ofelbarhet är starkt ifrågasatt i dag. Till och med konservativa lutherska teologer hävdar att det finns fel och motsägelser i Bibeln. Bibelkritikens surdeg har länge fått utöva sin skadliga inverkan. Karl Barth talade om det undret att »människor fulla av fel och brister talar Guds ord med bristfälliga mänskliga ord» (Kirchliche Dogmatik 1/2, s. 529). Och Svenska biskopsmötets bibelkommission säger i sin rapport »Bibelsyn och Bibelbruk» (1970), att man knappast kan vara intellektuellt hederlig och samtidigt inta den ståndpunkten att varje liten detalj med nödvändighet måste vara historiskt korrekt. Bland sådana »små detaljer» räknar de också in Kristi kropps uppståndelse från de döda. [23]
De s.k. konservativa inom den lutherska kyrkan håller fortfarande fast vid de centrala frälsningssanningarna. Men de menar att vi måste kunna inta en kritisk hållning till sådana »perifera ting som t.ex. de sex skapelsedagarna, Adams och Evas historicitet, Moses författarskap till de fem Moseböckerna o.s.v. Skriftens ofelbarhet i alla stycken är enligt deras mening en »fästning som är omöjlig att försvara», säger de. Men för att visa att de inte öppet är på väg att ge efter för bibelkritiken, ger de ett nytt innehåll åt begrepp som sanning och ofelbarhet. Att Bibelns ord är sanning betyder egentligen inget annat än att den är skriven av ärliga och sanna människor. »Sanning» blir då något som kännetecknar de bibliska författarna och inte Bibelns ord. Att Bibeln är »ofelbar» innebär bara att de flesta felen i Bibeln inte är tillkomna med avsikt. De olika författarna var ovetande om mycket av det vi vet i dag. De skrev det som de trodde var sant. En del fel kan också vara tillkomna med vett och vilja, men då bara för att förhärliga Gud eller förklara en eller annan djupare sanning. [24]
Så bortförklaras Skriftens ofelbarhet. Vi tror däremot att Bibeln är ofelbar i alla stycken och att denna ofelbarhet är en objektiv sanning antingen människor vill tro det eller inte. Vi säger med Luther: »Skriften kan aldrig ta miste… Om vi inte vill gå med på det vad är då Skriften värd?» [25]
Skriftens klarhet
Bibeln är skriven på mänskligt språk för att vi skall förstå dess undervisning. I sig själv är den klar och tydlig. Guds ord »är mina fötters lykta och ett ljus på min stig (Ps 119:675). »Det är ett ljus som lyser i en dyster vildmark» (2 Petr 1:19). Ja, Bibeln är så klar och tydlig att den gör den enfaldige vis» (Ps 19:8). Till och med barn kan lära sig förstå Skriften. »Du känner från barndomen de Heliga skrifterna som kan ge dig visdom som leder till frälsning», skriver Paulus i 2 Tim 3:15. [27]
Orsaken till att mycket i Bibeln är dunkelt och oklart för oss, beror inte på Bibeln utan på oss. Det är omöjligt för det mänskliga förnuftet att förklara många av de bibliska berättelserna. För den som vill lita på sitt förnuft, är det klart att vinundret i Kana är oacceptabelt, liksom många andra underberättelser. Också många av Bibelns läror är oacceptabla för det mänskliga förnuftet. Vem kan fatta Guds natur (treenigheten), världens skapelse, mysteriet med Kristi person, Kristi lekamens och blods närvaro i nattvardens bröd och vin, alla människors kroppsliga uppståndelse på den yttersta dagen o.s.v.? [28]
Men för den troende är detta inget problem. Han »tar varje tanke till fånga under Kristi lydnad» (2 Kor 10:5). Han vet att den naturliga människan inte kan ta emot det som hör Guds Ande till, att det är »en dårskap för henne och att hon inte kan förstå det» (1 Kor 2:14). Han bekänner med Paulus. »O vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Hur outgrundliga är inte hans domar, och hur outrannsakliga han vägar! Vem har lärt känna Herrens sinne och vem har varit hans rådgivare? Vem har först givit honom något som han alltså bör betala igen?» (Rom 11:33-35). [29]
Bibeln är alltså i sig själv tydlig och klar. Vi behöver inte komplettera den med t.ex. muntliga traditioner… uttalanden av påven, kyrkorådsbeslut, s.k. nya uppenbarelser och så vidare. Med våra lutherska fäder bekänner vi att »den enda regel och norm, varefter alla läror och lärare bör prövas och bedömas, är Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter.» [30]
Skriftens avsikt
Skriften är Guds ord och vi har fått den i en alldeles bestämd avsikt. Det är inte en tillfällighet att vi fått Skriften. Gud handlade inte utan avsikt när han drev inspirerade apostlar och profeter att skriva ner sina Ord. Då han drev profeterna till att tala och skriva: »Så säger Herren» och då han drev evangelister och apostlar att skriva ner vad de hade hört och sett (1 Joh 1:3), gjorde han det med ett bestämt mål för ögonen. [32]
Bibeln är oss given till frälsning. Gud beslutade i sin oändliga kärlek och nåd att frälsa det fallna människosläktet från dess djupa syndafall. Han sände sin egen enfödde Son Jesus Kristus till jorden för att han med sitt ställföreträdande lidande och död skulle återlösa människorna. Men vilken nytta har vi människor av detta fullbordade verk, som Kristus utfört i vårt ställe, om vi inte får höra om det? Därför har Gud gett oss Bibeln. Den kan ge oss »vishet som leder till frälsning genom tron på Jesus Kristus» (2 Tim 3:15). Bibeln berättar för oss om Guds kärlek och nåd. Den visar oss Jesus Kristus vår Frälsare, vem han är, sann Gud och sann människa, och vad han har gjort för oss. Därför säger också Jesus till judarna: »Ni rannsakar Skrifterna därför att ni menar er i dem ha evigt liv – och det är dessa som vittnar om mig» (Joh 5:39). Och Johannes avslutar sitt evangelium med att skriva ner att avsikten med evangeliet är »att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds Son och att ni skall ha liv i hans namn (Joh 20:31). Så sammanfattar Johannes avsikten med Bibeln: För att vi skall tro och ha liv. [33]
Vi har också fått Bibeln för att den skall undervisa oss och för att vi skall öva oss att tjäna Gud i våra liv. Ty även om en människa har kommit till tro på Jesus Kristus och blivit en kristen, så är hon därmed inte fri synden. Så länge vi lever här på jorden är vi på en gång rättfärdiga och syndare. Rättfärdiga genom tron på Jesus Kristus, och syndare på grund av vår gamla natur, som dagligen frestar oss till synd. Gud har gett oss Bibeln som hjälp i vår dagliga kamp mot synden. Den vill leda oss till att leva ett liv som är honom till behag. Guds ord kallas »mina fötters lykta och ett ljus på min stig» (Ps 119:105). Bibeln lyser upp vägen för oss så att vi kan se vart vi skall gå. Psalmisten frågar: »Hur skall en yngling bevara sin väg obesmittad» Och han svarar själv: »När han håller sig till ditt ord» (Ps 119:9). Av de kända verserna i 2 Tim 3:16f ser vi vad Bibelns stora mål är: »Hela Skriften är ingiven av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse, till fostran i rättfärdighet, för att en gudsmänniska skall bli fullt färdig, väl skickad till allt gott verk.» För att hjälpa oss i det dagliga livet, för att visa oss vilken väg vi skall gå, för att hjälpa oss mot frestelserna, har vi fått Bibeln. Den är vår bruksanvisning för livet. [34]
Skriftens bruk
Bibelns viktiga avsikt – att göra oss visa till frälsning och ge oss vägledning för livet – blir bara förverkligad om Bibeln blir använd. Om den står orörd i bokhyllan eller gömd i garderoben kan den inte nå detta mål. Hur vi skall bruka Bibeln lär vi oss bäst av Mästaren själv. Han använde Bibeln i sitt dagliga liv. Redan som tolvåring hade han lärt sig de heliga Skrifterna och han använde dem för att bemöta Satans frestelser i öknen. På korset citerar han Bibeln (Mark 27:46, Joh 19:30). [36]
Men också när han utförde sitt profetiska ämbete, använde han Bibeln. Han använde den i sin förkunnelse (Luk 4:16:32) och i sin undervisning(Joh3:1-16,Matt21:15-16). Han använde den för att styrka och bevara sina lärjungar i tron (Luk 24:25-27, 24:32, 24:44-46) och för att undervisa om sig själv (Matt 22:41-46). [37]
Liksom Kristus skall också vi lära allt vad Bibeln lär och hålla fram det som står skrivet (Luk 18:31, Mark 11:17, Joh 15:25). Vi skall inte utelämna något. Missionsbefallningen gäller för alla kristna i alla tider: »Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar, i det ni döper dem… och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er» (Matt 28:19-20). Framför allt skall vi lägga vikten vid förkunnelsen av evangelium, så som Jesus befallde oss: »Gå ut i hela världen och förkunna evangelium för alla människor!» (Mark 16:15). Ty så gjorde han själv (Luk 4:18f). [38]
Kristus betraktade Skriften som absolut auktoritet i allt. »Skriften kan inte göras om intet» sade han med hänvisning till ett enda ord. Därmed uppfyllde han den viktiga principen att inte lägga något till eller dra något ifrån det som står skrivet (5 Mos 4:2, Ordspr 30:6, Upp 21:18f). Att lära något annat än vid Bibeln lär är att förkunna människobud (Matt 15:1-9). [39]
»Ni rannsakar Skrifterna därför att ni menar er ha liv i dem – och det är dessa som vittnar om mig» (Joh 5:39). När Jesus säger detta till judarna har han därmed sagt något om Bibelns bruk till alla människor, nämligen att Skrifterna skall rannsakas, ty där finner vi honom. Vi finner honom inte ute i naturen. Vi finner honom inte inom oss själva. Bara i Skriften finner vi honom. Därför gäller det för alla: Rannsaka Skrifterna! Studera Bibeln! Bruka Guds ord! [40]