Av: Carl Lawrenz | Nr 3, 1995 sida 70
(I översättning av Lars Engquist)

»Jesus sade också till dem i en liknelse: Ingen river av en lapp från en ny mantel och sätter den på en gammal. Om någon gjorde det, skulle den nya manteln rivas sönder och lappen från den nya manteln skulle inte passa på den gamla. Ingen häller nytt vin i gamla skinnsäckar. Då skulle det nya vinet spränga säckarna, och vinet rinna ut och säckarna förstöras. Nej, nytt vin bör man hälla i nya säckar. Och ingen som har druckit gammalt vin vill ha nytt. Det gamla är bäst, säger han.» [0]

Det som är nytt och unikt är inte till för att förbättra det som är gammalt, utan för att ersätta det. Det som är nytt och unikt skall inte förbättras av det gamla, utan vara som det är. Några fariseer och några av Johannes döparens lärjungar, som blivit vilseförda, hade ifrågasatt fromheten hos Kristi lärjungar eftersom dessa deltog i en festmåltid på en av sina egna fastedagar. De menade att Jesu evangelium, för att bevisa sitt värde, på något sätt måste passa med deras egna religiösa föreställningar, kanske i någon mån bli ett supplement och samtidigt ta upp en del av deras egna fromhetsidéer. Så tänker många fortfarande om evangelium. Med två slående liknelser avfärdar dock Frälsaren alla såna tankar. Eftertryckligt slog Han fast: Mitt evengelium är nytt och unikt. Han visade först och främst, att det inte är till för att förändra eller komplettera det gamla. Han sa: »Ingen river av en lapp från en ny mantel och sätter den på en gammal. Om någon gjorde det skulle den nya manteln rivas sönder och lappen från den nya manteln skulle inte passa på den gamla.» [1]

Den gamla manteln, som Kristi evangelium inte var tänkt att lappa, förbättra eller göra brukbar, var de religiösa idéer som gjorde att fariseerna och deras vänner fastade. Även under den speciella ordning som rådde under den sinaitiska lagens tid, hade Guds utkorade folk befallts att fasta bara en dag om året, på den stora Försoningsdagen. Det skulle också på den tiden ge uttryck åt en inre verklighet, åt hjärtats botfärdighet. Det som gjorde att dessa människor fastade två dagar i veckan var inte ett gammaltestamentligt påbud, utan deras egna lagiska fromhetsideal. Genom särskilda yttre gärningar hoppades de bli accepterade av Gud och förtjäna Hans ynnest. Till och med när det handlade om Gamla testamentets befallningar, när de gav tionde, vilade på sabbaten och offrade, så gjorde de det i tanke att det var förtjänstfulla handlingar. De hade tillslutit sina öron för profeternas budskap att Gud inte hade behag till deras fastor och offer och yttre gärningar, eftersom de inte gav uttryck för hjärtats ånger och tacksam glädje över Guds nåd. Därför väntade de sig, att när Jesus började predika bland dem, så skulle han godkänna allt de gjorde för att förtjäna Guds ynnest. De hoppades att han kanske skulle ge ytterligare uppslag om hur deras rättfärdighet ännu effektivare skulle kunna försäkra dem om frälsning. Jesus förklarade att det var ett mycket fåfängt hopp. [2]

Kom ihåg detta! Det evangelium vi fått är nytt och unikt. Det ger inget åt dem som fortfarande vill bli frälsta genom vad de är och vad de gör. Frälsning genom en människas gärningar är en gammal, uttjänt religiös klädnad, som måste kastas bort. Evangelium måste ta dess plats, inte lappa den. [3]

Djupast sett finns det bara två religioner, två föreställningar om hur människan blir rättfärdig i Guds ögon. Den ena är evangelium. Det är budskapet om att Kristus, vår Frälsare har vunnit en fullkomlig rättfärdighet åt den syndiga människan, och att Gud tillräknar oss syndare denna rättfärdighet av idel nåd genom tron. Det gör vår frälsning helt och hållet till en gåva från Gud. Det är en ny och unik sanning, eftersom den är fördold för den naturliga människan. Den skulle aldrig ha kommit till i en människas hjärta genom hennes egna reflektioner och funderingar. Gud ensam har fulländat denna sanning i sitt hjärtas omätliga kärlek. Den kan bara bli känd genom att uppenbaras genom hans livgivande ord. Därför kallar det budbärare som du, att överlämna detta livgivande budskap till människor. [4]

Den andra föreställningen om frälsning handlar om gärningsrättfärdighet. Den är gammal så tillvida, att den är den nedärvda religiösa föreställning som den naturliga människan har från syndafallet. Våra bekännelseskrifter säger, att den klibbar fast i människans föreställningar och att vi inte blir kvitt den om vi inte får gudomlig undervisning. Det har alltid varit så och det är så än i dag, att detta är själva hjärtpunkten i allt religiöst budskap som inte är evangelium. Detta ligger också bakom all slags förvanskning av kristendomen. Människan, sådan hon är av naturen, tänker ofelbart på sitt förhållande till Gud i lagtermer. Hon hoppas på något sätt kunna färtjäna Guds ynnest och få evigt liv genom vad hon är och gör. Tyvärr är detta också vad de kristnas gammeladam tänker och kommer att tänka. [5]

Dessa två företällningar om frälsningen är varandras motsatser. De utesluter varandra och kan inte förenas. Alla försök att i evangelium kunna hitta nån hjälp att bättra på gärningsrättfärdigheten är dömda att misslyckas. Frälsaren säger: »Lappen från den nya manteln skulle inte passa på den gamla.» [6]

Gärningsrättfärdighet är något ytterst bristfullt och otillräckligt som religiös klädnad. Det ger ingen frid i syndarens samvete och ingen frälsningsvisshet. Människans samvete säger: Trots alla goda gärningar du stoltserar med, så är Du en syndare som står under Guds dom. [7]

Här har vi orsaken till människors många olika försök att få dig att riva loss en lapp av evangelium, den dyrbara nya klädnaden som överlämnats åt dig, för att du med den skall bättra på de uppenbara bristerna i människors gamla fromhetsklädnad. Många, som försöker bli frälsta genom sina goda liv och sin fina karaktär, blir smärtsamt påminda om hur svårt det är med hjärtats själviskhet. Därför ser de sig om efter hjälp och kastar blickarna på den kristna kyrkans skrifter. Även om de fortfarande inte är beredda att ta emot dess nya och unika evengelium om den fria nåden. De fortsätter att tänka på en lapp för sin egen bristfulla fromhetsklädnad. Förmodligen vill de prisa Jesu ädla liv och person, som han framställs i evangelium och så använda det som ett inspirerande exempel, som ett ideal. Några klär sina tankar i fantasifulla nyortodoxa och existentiella termer. Men fortfarande är det samma värdelösa lapp de är ute efter. Andra, som sitter fast i gärningsrättfärdigheten, får klart för sig att deras vandel och hjärtan inte är vad de borde vara. Därför söker de efter Guds kärlek till syndare, den som evangelium talar om. Där försöker de förankra sina fåfänga tankar om att Guds kärlek på något sätt överser med bristerna i hur de lever och tänker. De har ju ändå gjort tappra försök. [8]

Det är nödvändigt att avfärda alla sådana här försök att lappa på frälsning genom gärningar med en bit av evangelium. De är inte bara fåfänga utan rentav skadliga för evangelium. Resultatet kan bara bli det Jesus talar om: »Den nya manteln skulle rivas sönder.» Ja, evangeliets nya mantel skulle rivas sönder och smulas i stycken om du gav ditt stöd åt ett sådant missbruk. Evangelium känner bara den Guds kärlek som räcks åt syndare på grund av Kristi ställföreträdande försoning, när Han fullgjorde lagen åt oss och tog på sig våra gärningars välförtjänta lön. En släpphänt kärlek från Guds sida mot syndare, som de egenrättfärdiga hoppas skall överse med deras brister, är ett värdelöst fragment, som deras inbillning har rivit loss från evangelium. Genom det blir Guds frälsande kärlek, som uppenbaras i evangelium, sönderriven. [9]

Kristi person och liv kan bara tjäna som inspirerande exempel för dem som har tagit emot honom i en tro som Gud verkat, nämligen att han är deras nådige Frälsare. Utan den tron blir Kristi exempel ett värdelöst fragment som rivits ut från evangelium. I evangelium kommer »Kristus för oss» före »Kristus i oss». Kom alltid ihåg att det evangelium vi fått är nytt och unikt. Vi har det inte för att lappa människans gamla, utslitna klädnad av gärningsfromhet med. Den skall evangelium ersätta i all förkunnelse. [10]

I ett avseende till skall du komma ihåg att evangeliet du fått är nytt och unikt. Det måste få stå ensamt och kan inte stöttas med det gamla. Jesus säger: »Ingen häller nytt vin i gamla skinnsäckar. Då skulle det nya vinet spränga säckarna och vinet rinna ut och säckarna förstöras. Nej, nytt vin bör man hälla i nya säckar.» [11]

Frälsaren talar om getskinn, som vanligen användes i det heliga Landet som behållare för vatten, vin och andra drycker. Ingen skulle tänka på att hälla nytt vin i gammmalt, torrt getskinn. Resultatet skulle ha blivit katastrofalt. Sådant skinn skulle ha spruckit under det tilltagande trycket från ett jäsande, nytt vin, och det dyrbara vinet skulle ha spillts ut. Nytt vin måste förvaras i friska och töjbara behållare. Det gamla kan inte tjäna det nya. Det är återigen en sanning, som Frälsaren vill att du skall komma ihåg när du förkunnar hans evangelium. [12]

Budskapet att vi syndare förklarats rättfärdiga fritt av Guds nåd genom återlösningen i Kristus är dyrbart nytt vin. Vi vill bevara det till sista droppen. Det är Guds kraft till frälsning. Det ger syndare kraft att tro att deras synder är förlåtna för Kristi skull, att de har frid med Gud, att också mitt under bekymmer och sorger så vilar de tryggt i Guds kärlek. De är nu Guds älskade barn och arvingar till hans himmelska härlighet. [13]

När människor får höra evangeliets försäkran och tron väcks och stärks, så föder det ett nytt liv i tacksam kärlek. De blir ivriga att i allt göra Guds vilja. Men kristna har fortfarande kvar sitt syndfulla kött. Det vill ständigt protestera mot, undergräva och försvaga trons nya liv, som evangelium har väckt i deras hjärtan. Därför hindras de alltid, vad de än gör och säger, att ge uttryck för sin tro. Fortfarande lockas de att göra sådant som inte överens-stämmer med deras tro. Fortfarande misslyckas de med att göra mycket av det som behagar Gud, och som deras inre människa vill. Ju svagare den enskildes tro blir, desto mer visar sig sådana tillkortakommanden. Vi behöver därför ständigt höra Guds lags klara budskap för att komma till verklig insikt om våra syndfulla brister och misstag. [14]

Kraften att övervinna sådana brister kan dock bara komma genom evangelium, genom evangeliums försäkran om förlåtelse och frälsning. Evangeliets försäkran förnyar och stärker trons nya liv i hjärtana. Bara genom evangelium får vi kraft att förkväva gamle Adam när han kommer med sina krav. Bara genom evangelium får vi Andens villighet att göra Guds vilja, där vi förut varit sorgligt försumliga. [15]

Men frestelser till otålighet kommer, när evangelium inte ger kristenlivets alla frukter. Då tänker vi att vi »måste» och »skulle» och »borde» stödja evangelium med slitna regler och förbud i kristenlivet. När arbetet hemma i församlingen, eller i kyrkan i stort, inte får det stöd som behövs, så frestas vi att tillgripa stränga regler som förpliktigar alla medlemmar att ge särskilt stöd för att kunna behålla ett gott anseende och inte försumma medlemskapets plikter. Det verkar vara lättare än att vinna människors tacksamhetsgåvor genom att ge Frälsaren hans ära inför deras hjärtan, som kontrast till hjärtats hjälplöshet. [16]

Eller när vi ser att Herrens heliga nattvard sorgligt försummas, så frestas vi att ensidigt betona hur viktigt det är med en viss regelbundenhet i nattvardsgångarna för att leva upp till ett rätt kristet liv. Det verkar också så mycket lättare än den tålmodiga väntan på de kristnas djupare längtan i hjärtat efter att få kraft genom nattvardsgången. Ser man ytligt på saken är det kanske bästa sättet att bättra på communionstatistiken. [17]

Enbart regler och förordningar hjälper varken evangelium eller trons nya liv, som evangelium tänder i människohjärtat. Sådana regler är gammal gärningsreligion. Använder vi regler och förordningar när vi skall förkunna evangelium, så gör vi det fatala misstaget att hälla nytt vin i gamla, spruckna skinnsäckar. Då kan evangelium gå förlorat. Vi förleder kristna att sätta sitt hopp till och förtrösta på hur de utför särskilda gärningar och ceremonier, och vi vänder deras hjärtan bort från frälsningens evangelium som en fri gåva av Guds nåd. [18]

Guds helige Ande skall hjälpa oss att minnas att det evangelium, som vi fått, är nytt och unikt. Vi har inte fått det för att lappa vår gamla gärningsrättfärdighet med. Det kan inte hällas i gamla skinnsäckar som är gjorda av mänskliga regler. Amen. [19]