Av Ingemar Furberg

1/ Kristi rättfärdighet och helighet tillräknas de kristna

Skriften lär oss att heligheten liksom rättfärdiggörelsen tillräknas oss för Kristi skull. Människan äger inte någon egen helighet. Hos profeten Jesaja läser vi: »All vår egen rättfärdighet är som en fläckad klädnad» (64:6). Och aposteln Paulus skriver: »Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus har friköpt dem» (Rom 3:23). De kristna vill visserligen leva i helgelse, ett liv efter Guds bud, men detta medför inte någon helighet inför Gud. När Hebreerbrevets författare säger att »Jesu Kristi kropp har framburits en gång för alla» och att »vi därigenom har blivit helgade» (10:10), då användes ordet helgade i vidare mening och inbegriper Kristi hela frälsningsverk. I trängre mening däremot används termen helgelse om den inre förvandling, som följer på rättfärdiggörelsen (Rom 6:19, 22, 1 Tess 4:3, 4-7). [1]

2/ Den katolska kyrkan lär dock, att människan blir rättfärdig och helig på grund av sin tro och sin kärlek. Människan äger på det sättet en egen helighet. Somliga lutherska teologer instämmer.

När denna kyrka fastslår att människan blir rättfärdig på grund av sin tro förnekar den Kristi återlösningsverk. Kristi offer, inte vår tro är den enda grunden och orsaken till evigt liv. Rättfärdiggörelsen, som är knuten till Kristus, är den handling, genom vilken Gud förlåter människan och förklarar henne rättfärdig. [3]

Den katolska läran i detta ämne kan sammanfattas på följande sätt: 1/ Den troende blir rättfärdiggjord på grund av Guds nådeverk i människan. 2/ Den troende blir rättfärdiggjord på grund av sin tro, när den blivit verksam i kärlek. 3/ Den troende blir rättfärdiggjord genom ingjuten rättfärdighet. 4/ Rättfärdiggörelse innebär att göra människan rättfärdig i hennes person. [4]

3/ Skillnaderna mellan Skriftens lära och katolska kyrkans lära är många och djupgående.

Den lutherska kyrkan bygger helt och hållet på Skriften, men den katolska kyrkan bygger på kyrkofadern Augustinus. Denne utgick visserligen eller försökte åtminstone utgå från Skriften, men dels var han påverkad av grekisk filosofi, dels var han så dålig i grekiska att han inte byggde på den grekiska grundtexten i Nya testamentet utan enbart på de i allmänhet oklara latinska översättningarna. (Frederik Hammerich, Den kristna kyrkans historia I, Sthlm 1878, s. 268-269). I sitt kända arbete »Luther discovers the Gospel», 1943, säger Uuras Saarnivaara rentav att »Augustinus inte kunde grekiska». [6]

Augustinus uppfattar rättfärdiggörelsen som ett helande av den mänskliga naturen. Rättfärdiggörelsen är inte något som man mottar »komplett» utan snarare en gradvis pågående process, genom vilken människan göres rättfärdig i sitt inre. Människan omformas till Guds bild. Den nya lydnaden, som den helige Ande verkar i människan, rättfärdiggör. Denna lydnad uppstår genom den i människan ingjutna nåden. Rättfärdiggörelse »genom ingjuten nåd» är då en samverkande handling, med vilken människan bidrar till sin rättfärdiggörelse genom ett liv i kärlek, en kärlek som Gud i sin nåd ingjuter i henne. [7]

Moraliska kvaliteter ingjuts. Rättfärdiggörelse och helgelse sammanblandas. [8]

Att rättfärdiggörelse och helgelse sammanfaller, det har redan tidigt framförts även på luthersk mark. Så hävdade t.ex. Osiander (död 1552) att »Jesu Kristi rättfärdighet skänkes och tillräknas oss i och genom den tro, genom vilken Kristus bor i oss. Kristus bor i oss och vi blir genom Herren Jesu inneboende i oss gradvis gjorda rättfärdiga.» Osiander kan i detta sammanhang till och med bruka en rent romersk-katolsk terminologi och säga att Kristi rättfärdighet ingjutes i oss. Han gör den ingjutna tron till rättfärdiggörelsens orsak vid sidan om Kristi förtjänst. Men kan verkligen Kristi inneboende i de troende vara orsak till »den ogudaktiges», syndarens rättfärdiggörelse (Rom 4:5), så att vi skulle bygga vår kristna tro och förtröstan på detta inneboende? [9]

I den finländska tidskriften »Lutheranen» 9/1995 sägs »om den till professor Tuomo Mannermaas namn bundna ’helsingforsskolan’, att man där hävdar förlåtelsens och helgelsens samhörighet i Luthers rättfärdiggörelsesyn via Luthers betoning av Kristi inneboende i den troendes hjärta.» Även Rune Söderlund har gett uttryck åt liknande tankar. I en artikel i Göteborgs stifts julbok 1955 »Heligheten som krav och som gåva» ställer han den frågan: »Helgelsens ’när’?» Han skriver: [10]

»En fråga, som skall beröras något även här, är denna: När sker helgelsen? eller som Agne Nordlander formulerar den: När blev de heliga helgade?» Söderlund svarar: »Till en början kan vi då konstatera, att Nya testamentet undantagsvis kan uttrycka sig så, att helgelsen har skett redan på korset. I Hebr 10:10 står det: ’Vi är helgade genom Jesu Kristi kropps frambärande en gång för alla’.» Till detta skall sägas att det inte alls är ovanligt att ordet helgelse användes i vidare mening och betecknar Kristi hela frälsningsverk (Ef 5:26, Hebr 10:10). [11]

Av Söderlunds artikel framgår det emellertid att han brukar ordet helgelse och helighet i trängre mening. När sker helgelsen? På den frågan ger han ett andra svar: »Vi kan säga att den sker, när en människa första gången tar emot Kristus. Paulus skriver i 1 Kor 6:11: ’Ni har låtit tvätta er rena, ni har blivit helgade, ni har blivit rättfärdiggjorda i Herrens Jesu Kristi namn och i vår Guds Ande’. Här tycks alltså helgelsen vara något som sammanfaller med eller åtminstone sker samtidigt som rentvagningen och rättfärdiggörelsen… Helgelsen hör samman med Herrens inneboende i den troende människan.» [12]

Aposteln Paulus ord i 1 Kor 6:11 gör dock Söderlund osäker. Efter att ha citerat denna vers uttrycker han sig mera försiktigt. »Här tycks alltså helgelsen vara något som sammanfaller med eller åtminstone sker samtidigt med rentvagningen och rättfärdiggörelsen (kursiverat av undertecknad). Men Ef 4:22-24 gör honom mera säker på saken. Rättfärdiggörelse och helgelse (förnyelse) sammanfaller. »Den nya människa som då skapas fram (2 Kor 5:17) präglas av helighet och är därmed lik Gud… Gud är helig, och en människas helighet kan inte vara annat än en frukt av hennes samhörighet med honom», skriver Söderlund.[13]

Genom denna rättfärdiggörelse- och helgelseprocess sägs den kristna människan bli »präglad av helighet och därmed lik Gud.» Detta är då »en frukt av hennes samhörighet med Gud.» Söderlund skriver vidare att frälsningen av Luther »beskrives som en gudomliggörelse av människan. Uttryckssättet har varit särskilt vanligt i den grekisk-ortodoxa kristenheten, men det förekommer faktiskt oftare än man skulle kunna tro även hos Luther, vilket man under senare år har påpekat inom finsk lutherforskning.» Han hänvisar därvid till Simo Peuras arbete »Mehr als ein Mensch? Die Vergöttlichung als Thema der Theologie Martin Luthers von 1513 (från 1513) bis 1519, Helsinki 1990.» Detta språkbruk förekommer helt visst hos Luther under denna tid, men det är då fråga om den unge Luther, som ännu inte har nått fram till den mogne reformatorns klara utläggning av Skriften (härom närmare i den fortsatta framställningen). Men förhåller det sig verkligen så att den kristna människan äger en egen helighet? Är inte sann helighet i kyrkan enligt Skriften och enligt Luther en följd av Kristi verk? Gäller det inte om »de heligas» helighet, att denna inte är deras egen, utan en främmande rättfärdighet och helighet som tillräknas var och en som tror?[14]

4/ Bibelkommissionen ger i sin översättning uttryck åt den katolska synen, men kan inte alltid fasthålla den, eftersom grundtexten är entydig.

Att rättfärdiggörelse och helgelse sammanfaller i Katolska kyrkans teologi är väl känt. Den vet att ange tidpunkten för rättfärdiggörelsen. Den sker på grund av tron, när den är verksam i kärlek. I Bibelkommissionens nyöversättning (provöversättning) av »Fyra bibelböcker» 1975 ingick Galaterbrevet. I detta brev är Gal 5:5f översatt på följande sätt: »Men vi väntar oss att genom Anden och på grund av tron vinna den rättfärdighet som är vårt hopp: I ett liv med Kristus Jesus kommer det inte an på omskärelse eller förhud, utan bara på tron, när den får sitt uttryck i kärlek.» [16]

Bibelkommissionen inbegriper då att det vid sidan av den tro som visar sig i den troendes handlingar, finns en tro som inte har den egenskapen. Ett bestämt villkor sätts för att tron skall rättfärdiggöra. Den måste vara »formad» och präglad av den av Gud ingjutna kärleken. Denna översättning väckte stor uppmärksamhet i Stiftelsen Biblicum. Vi hade inte sett en sådan översättning tidigare men ville inte angripa den utan beslöt att vänta tills den slutgiltiga översättningen kom ut. [17]

Genom en sådan översättning och tolkning kommer aposteln Paulus att uttrycka den katolska kyrkans centrala begrepp »den genom kärleken formade tron» (»fides caritate formata»). Att Bibelkommissionen i detta sammanhang, där det talas om att »det inte kommer an på omskärelse» som motsats härtill för in »bara tron» kan se ut som skulle tro vara ställd mot gärning. Så är dock inte fallet. Ty när Bibelkommissionen talar om »tron allena», gör den detta tillägg, när tron får sitt uttryck i kärlek. Att det kommer an på »bara tron, när…» medför ett understrykande av kärleken. Först när kärleken präglar tron sker rättfärdiggörelsen, och då blir det naturligt att tala om den troendes rättfärdiggörelse »på grund av tron». Rättfärdiggörelsen blir knuten till den människa som redan innan tron blivit tänd är präglad av kärleken. Aposteln Paulus träder i denna översättning och tolkning fram som katolsk medeltidsteolog! Om en sådan läroframställning säger Luther: »Paulus framställer inte tron som en formlös massa eller ett råämne, vilket skulle behöva formas för att överhuvud få verklighet och kunna verka. Just verkandet tillskriver han tron och inte kärleken.» (Stora Galaterbrevskommentaren, M. Lindströms övers. s. 462). [18]

I slutversionen, NT 81, ger Bibelkommissionen dock en ny översättning av Gal 5:6, en rätt sådan: »Ty vi väntar i vår ande att genom tron vinna den rättfärdighet som är vårt hopp. I ett liv med Kristus Jesus kommer det inte an på omskärelse eller förhud, utan på tron, som får sitt uttryck i kärlek» (»active in love»). Visad kärlek är då inte längre ett villkor för rättfärdiggörelse och förlåtelse utan Andens frukt, som följer på tron (Gal 5:22). Det visar sig alltså att BK inte kunde hålla fast vid den rent katolska tolkningen av Gal 5:6. [19]

Detta innebär dock inte att BK upphör att låta sig påverkas av katolsk teologi. Som exempel härpå skall anföras att aposteln Paulus ord i Rom 5:5: »Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan», i NT 81 har fått översättningen: »Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan! Så uppfattade också Augustinus denna text. Mot denna bakgrund förstår vi BK:s översättning av Rom 3:28: »Vi menar att människan blir rättfärdig på grund av tro», oberoende av laggärningar» och Gal 3:8: »Skriften förutsåg att Gud skulle göra hedningarna rättfärdiga på grund av deras tro.» Dvs den troende göres rättfärdig i sitt inre, i sitt hjärta, på grund av sin tro. Rättfärdiggörelsen är knuten till den troende människan. Men Nya testamentet knyter rättfärdiggörelsen till Kristus, en rättfärdiggörelse och förlåtelse som den »ogudaktige» och syndaren tar emot genom tron. Tron är då gripmedlet, den tomma handen som tar emot frälsningens gåva. [20]

Mot den allmänna syndighet, som Gud bestraffar i sin lag (Rom 1:18-3:19), ställer aposteln Paulus den allmänna och objektiva rättfärdiggörelse, som Gud förkunnar i sitt evangelium. »Alltså: liksom en endas fall ledde till fördömelse för alla människor, så har en endas rättfärdighet för alla människor lett till en frikännande dom som leder till liv» (Rom 5:18). Men när NT 81 översätter: »Så har också en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor, då säger man för mycket. Varken den grekiska texten eller Skriftens sammanhang tillåter en sådan översättning. Inte alla människor kommer att ha evigt liv. Sammanfattningsvis säger aposteln: »Alltså: liksom en endas fall ledde till fördömelse för alla människor, har en endas rätfärdighet för alla människor lett till en frikännande dom som leder till liv. I denna rättfärdiggörelse och förlåtelse har alla människor del. Och de som hör detta budskap och tror får evigt liv. I den grekiska textens ord »livets rättfärdiggörelse» anger genitiven ändamål och syfte (se Blass/Debr/Rehkopf paragraf 166). Översättningen bör därför bli: »en frikännande dom, som leder till liv eller »som ger liv». Rättfärdiggörelse och förlåtelse har alltså i Kristus skänkts åt den syndiga världens alla människor. »Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han icke-tillräknade (dvs förlät) deras överträdelser. och han har anförtrott åt oss försoningens ord» (2 Kor 5:19). Rättfärdiggörelse och förlåtelse är skänkt åt den syndiga världens människor och det före vår tro. Förlåtelsen är inte som Luther säger ett »råmaterial» som vi skall bearbeta. En villkorslös och färdig förlåtelse är i Kristus redan förhanden och räckes fram som en fri gåva i det förkunnade evangeliet: »Dina synder är förlåtna». [21]

Sammanfattningsvis citeras ur Pieper-Muellers Dogmatik: »Rättfärdiggörelsen sker av nåd för Kristi skull. Av nåd betecknar i rättfärdiggörelsen Guds gentemot den syndiga världen nådiga sinnelag, som för Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelses skull är förhanden i Gud, och som i nådemedlen framräckes åt tron som dess objekt. Av nåd betecknar inte en nådegåva (Rom 11:6. 4:4, 5, 16). ’För Kristi skull’ betyder för Kristi satisfactio vicarias (ställföreträdande tillfyllestgörelses) skull, då han för oss tillfyllestgjort lagen och betalat för vår synd» (SKB s. 579). Detta skall man hålla fast vid a/ mot romarna, som gör den ingjutna nåden, gratia infusa, kärleken o. dyl. till rättfärdiggörelsens orsak vid sidan om Kristi förtjänst, b/ mot alla svärmare, som i stället för Kristi förtjänst gör Kristus i oss, alltså helgelsen, till rättfärdiggörelsens grund, c/ mot alla moderna teologer, som förkastar satisfactio vicaria som något alltför juridiskt och sakligt och ger rättfärdiggörelsen ’en etisk vändning’. När det gäller uttrycket ’genom tron’, så avses därmed den tro, som håller sig till de av Gud förordnade nådemedlen, genom vilka den av Kristus förvärvade syndaförlåtelsen och rättfärdiggörelsen tillsäges, och genom vilka samtidigt tron väcks resp. styrkes.» [22]

Rättfärdigheten finns då utanför oss själva (Rom 4:6). Vi behöver inte som katolikerna först se in i våra hjärtan och där söka efter ett visst mått av ingjuten kärlek och helighet i oss. Luther säger, att detta inte hör till rättfärdiggörelsen, men att kärlek och goda gärningar förvisso är en följd, en frukt av rättfärdiggörelsen och förlåtelsen. Tridentinska mötet (1545-63) däremot har uttalat förbannelsen över var och en som lär att rättfärdiggörelsen sker »genom tillräknandet av Kristi rättfärdighet allena». [23]

5/ De som hävdar rättfärdiggörelsens och helgelsens samhörighet i Luthers rättfärdiggörelselära bygger på den unge Luther, som ännu inte var fullt klar över skillnaderna mellan Skriftens lära och katolska kyrkans lära.

I de under åren 1515-1516 hållna föreläsningarna över Romarbrevet bygger Luther på Augustinus. Rättfärdiggörelsen är för Luther ännu detsamma som hjärtats gradvisa förändring. Genom den nya födelsen övergår människan till att bli rättfärdig och denna process kommer sedan till uttryck i goda gärningar. Rättfärdiggörelsen är identisk med människans helgelse och förnyelse. Själva rättfärdiggörelsen blir liktydig med den inre förvandling människan genomgår. Hon göres rättfärdig i sitt inre. I stället för rättfärdiggörelsen »på grund av Kristus» kan den unge Luther mycket ofta tala om en rättfärdiggörelse »på grund av tron» och »på grund av ödmjukheten» hos människan. [25]

Ruben Josefsson skriver i sitt arbete »Ödmjukhet och tro. En studie i den unge Luthers teologi»,1939: »Rättfärdiggörelsen är i hans romarbrevsföreläsningar identisk med förnyelsen och rättfärdigförklaringen är på samma gång en effektiv rättfärdiggörelse. Samtidigt möter man en rad utsagor, som alla syns förutsätta, att rättfärdiggörelsen är en långsamt gående process, genom vilken synden gradvis tvingas att lämna människan och ge plats för en reell rättfärdighet» (s 144). Detta hindrar inte Josefsson från att förklara att den unge Luther »redan då har sin evangeliska åskådning klar»! (s. 4). [26]

I sitt nyss omnämnda arbete förlägger däremot Saarnivaara Luthers s.k. reformatoriska upptäckt, hans »tornupplevelse» till slutet av år 1518. Luther säger om den: »Jag kunde det mesta i Skriften utantill och hade ätit de första frukterna av kunskapen men jag hatade det ordet ’Guds rättfärdighet’. Nu uppfattade han rättfärdiggörelsen som tillräknandet av Kristi förtjänst. Rättfärdiggörelsen var nu ej längre en process att bli »rätt färdig» i sitt inre, utan det omedelbara tillägnandet av Kristi rättfärdighet. Luther hänvisar ej längre till Augustinus. Den mogne reformatorn hänvisar till Kristi gärning: »För att vi skall vara rättfärdiga även i detta livet, har vi ’försoningsmedlet’ och nådastolen Kristus.» (Stora Galaterbrevskommentaren, s. 494). Hela vår rättfärdighet inför Gud består i syndernas förlåtelse. Vi måste sätta nåden, förlåtelsen, inte bara mot synden utan även mot alla goda gärningar och på det sättet utesluta all mänsklig rättfärdighet och helighet. [27]