Av Ingemar Furberg

Av profeten Hesekiels bok 14:12-14 framgår att Noa och Daniel och Job räknades till forntidens rättfärdiga. I Job 1:1 heter det: »I Us land levde en man som hette Job. Han var en ostrafflig och rättfärdig man, som fruktade Gud och flydde det onda.» När aposteln Jakob i sitt brev uppmanar de kristna att ta profeterna till föredömen i att tåligt uthärda lidanden, då nämner han särskilt Job och säger: »Vi prisar dem saliga som håller ut. Ni har hört om Jobs uthållighet och sett hur Herren till slut handlade med honom. Herren är rik på kärlek och barmhärtighet» (Jak 5:10f). Men när vi läser Jobs bok, blir vi mycket förvånade. Jobs vänner räknar inte honom som ostrafflig och rättfärdig. De prisar honom inte för visat tålamod och för att ha visat prov på uthållighet. I stället anklagar de honom. [0]

Åklagaren gör gällande att Job är gudfruktig för att vinna lycka och rikedom

Job var i goda omständigheter. Han fick sju söner och tre döttrar, och han var mycket rik (1:2). Han fruktade Gud och flydde det onda och hade fått jordisk lycka och välsignelse i livet (1:8). »Då trädde Åklagaren fram inför Herren». En rättsprocess utvecklar sig. Åklagaren anklagar Job, men Herren frikänner honom. Job blir då indragen i en rättsstrid. Av Jobs exempel ser vi att Gud inte bara brukar de onda änglarna för att bestraffa de gudlösa utan även för att pröva de gudfruktiga (2:6f). Härom talar också aposteln Paulus i 2 Kor 12:7: »Och för att jag inte skulle bli högmodig på grund av dessa höga uppenbarelser, har jag fått en törntagg i köttet, en Satans ängel, som slår mig i ansiktet, för att jag inte skall förhäva mig.» [2]

Satans anklagelse mot Job är mycket preciserad: Denne sägs visserligen tjäna Gud, men han gör det inte »förgäves», dvs han gör det enbart för att vinna yttre framgång och lycka. Jobs gudsfruktan är ingen gudsfruktan i sig. Han söker endast sitt eget, och gudstron har för honom närmast blivit en förvärvskälla – ett medel till vinning (1:9-11). Vad som nu skall bevisas är om Job verkligen tillhör Gud eller ej. Gud prövar honom och tillåter Åklagaren att ta ifrån honom allt det han äger, men mot Jobs liv får han inte räcka ut sin hand (2:6). [3]

Det sägs vanligtvis att Jobs bok behandlar problemet om den rättfärdiges lidande och Guds rättvisa. Det kan inte förnekas att detta är ett av dess motiv. Men i själva verket ger detta motiv endast tillfälle till att behandla ett mycket djupare och viktigare problem. Hela problemet vidgar sig till att gälla frågan om Jobs rättfärdiggörelse inför Gud och därmed frågan om förhållandet mellan Gud och människa. Den fråga som skall avgöras är inte, om Job är en god eller dålig människa i moraliskt avseende, i människors ögon. [4]

Vad som skall bevisas är, om han står som rättfärdig inför Gud eller inte. I detta avseende kommer hans egen hållning att bli en bestämmande faktor. Han har själv att bevisa för sina vänner, till vem han hör. Mitt uppe i sin strid med sina vänner bevarar han sin tro och sitt hopp. Att det är Gud själv han söker, snarare än hans gåvor eller ett svar på sina frågor, visas av det faktum, att Job är tacksam och glad, så snart Gud talar till honom, och det fastän han inte har fått svar på sina frågor och innan hans lycka och välgång är upprättad. [5]

För att pröva Job låter Gud svåra hemsökelser drabba honom

Då händer detta, att alla hans barn, sju söner och tre döttrar, omkommer i svåra olyckor. Vid budskapet härom rev Job sönder sin mantel och föll ned till jorden och sade: »Herren gav och Herren tog. Lovat vare Herrens namn.» Job är verkligen ovanligt tålig. Han sade dessa ord. Men en pastor bör inte i sin predikan säga att ett sådant tålamod är ett kännetecken på varje rätt kristen. Då begår han »unga lärares misstag», när de ger en sådan beskrivning av tron att den inte passar in på alla troende i alla tider. Alla kristna har inte Jobs tålamod. Job 1:21 passar inte in på alla kristna. En kristen kan bli otålig också för rätt obetydliga saker. När han blir medveten härom skäms han och ber om förlåtelse. Om Job heter det emellertid: »Vid allt detta syndade Job inte, så att han klandrade Gud» (1:22). [7]

Men Job blir ytterligare prövad. Åklagaren tog upp målet igen, och Herren lät honom fortsätta att skada Job. Åklagaren fick dock inte ta livet av honom. Han slog honom då med svåra tumörer, en allvarlig sjukdom. Jobs hustru sade till sin man: »Håller du ännu fast vid att du är ostrafflig? Tala fritt ut om Gud och dö.» Men Job svarade: »Om vi tar emot det goda av Gud» (hälsa och rikedom), »skall vi då inte också ta emot det onda», dvs när vi berövas sådant? »Vid allt detta syndade Job inte med sina läppar» (2:10). [8]

Jobs vänner hävdar att han måste ha begått grova missgärningar. Annars skulle olyckan aldrig ha drabbat honom

Vid åklagarens sida träder sedan Jobs tre vänner Elifas, Bildad och Sofar fram. De hade fått höra om hans olyckor och kom nu till honom »för att visa medlidande med honom och för att trösta honom» (2:11). Elifas, som var den äldste av de tre och som anspelar på sin ålder (15:9f), talar först. Han inleder sitt tal med att tillrättavisa Job: »Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt… Men nu, när det gäller dig själv, blir du otålig, när det är dig det drabbar, blir du förskräckt» (4:3, 5). [10]

Vidare säger Elifas: »Tänk efter, när hände det att en oskyldig fick förgås? Och var skedde det att de rättfärdiga måste gå under? Nej, så har jag sett det gå,… att de som sår olycka skördar olycka» (4:7f). När lidande och olycka drabbar är detta enligt Elifas ett tydligt tecken på Guds misshag med människan. Skillnaden mellan den rättfärdige och den orättfärdige kan avläsas av deras framgång respektive motgång i livet. [11]

Men Elifas söker också råda och trösta Job: »Vore det nu jag, sökte jag nåd hos Gud, åt Gud hemställde jag min sak… Den arme kan så åter ha ett hopp… Ja, säll är den människa som Gud agar. Den Allsmäktiges tuktan må du inte förkasta. Ty om han sargar, förbinder han också» (5:8, 16f). [12]

Den hetsige Bildad är tydligen mycket yngre än Elifas (8:9). Hans otålighet kontrasterar starkt mot Elifas stillsamma och blida tonfall. I sin moraliska indignation inleder Bildad sitt tal med dessa ord: »Hur länge vill du hålla på med sådant tal?… Skulle väl Gud kunna kränka rätten, vika för rätten?» (8:2f). Lika hänsynslöst uppträder Sofar. Han inleder sitt tal med öppet hån: »Skall sådant ordflöde bli utan svar och en så stortalig man få rätt?» (11:2). [13]

Samma själavårdande råd ges av dessa båda: »Bildad säger: »Vet, om du själv söker Gud och ber om förbarmande, då, om du är ren och rättfärdig, skall du vakna upp till din räddning och upprätta din boning, så att du bor där i rättfärdighet» (8:5f). Sofar uttrycker samma mening med orden: »Om du nu rätt bereder ditt hjärta,… om du ej låter orättfärdighet bo i dina hyddor, ja, då får du upplyfta ditt ansikte utan skam, du står fast och har inget att frukta» (11:13-15). [14]

I sin själavård, för dessa unga vänner in så många villkor att deras ord inte skänker honom någon hjälp. Lagens löften ställer just villkor, och här framhävs dessa. Den enda »tröst» de ger är, att det finns en möjlighet att återvända till Guds nåd genom en rätt livsföring (8:5f). Dessa unga, »präktiga» vänner, som utan tvivel aldrig har utstått något lidande, tänker sig att det för att hjälpa den olycksdrabbade Job räcker med att råda honom att söka beveka Gud genom en hederlig vandel. [15]

Vännernas förtrytelse över Job stegras från tal till tal, tills de i andra omgången av sitt tal öppet bedömer honom som »ogudaktig» (15:20ff, 18:5ff, 20:5, 29). I sitt tredje tal fäller Elifas domen över Job. Han säger rent ut till honom: »Är det för din gudsfruktans skull som Gud straffar dig?… Har då icke din ondska varit stor?… Jo, du tog pant av din broder utan sak, du plundrade de utblottade på deras kläder. Åt den försmäktande gav du inte vatten att dricka, och den hungrige nekade du bröd» (22:4-7). Job låter dock inte skrämma sig. Han fortsätter envist att förklara att han hör Gud till. Men Jobs vänner kan inte uppfatta hans hållning som annat än hårdnackad envishet. [16]

Job svarar sina vänner att han inte har begått några missgärningar

När Jobs vänner nu inte längre betraktar honom som »en ostrafflig och rättfärdig man, som fruktar Gud och flyr det onda» (1:1), blir han förskräckt och anfäktad av tvivel och ser i Gud sin ’fiende’ (13:24 – ordleken hebr. ’Ijjób – ’ojeb’). Han säger: »Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man överger den Allsmäktiges fruktan. Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av er, vad gagnar den?» (6:14, 25). [18]

Jobs vänner har alla förklarat att han inte kan stå i ett rätt förhållande till Gud. De vänder sig till honom i den övertygelsen, att Job skall bli återställd, bara han vänder sig till Gud och bekänner sin skuld, ty hos Gud kan det inte finnas någon orättvisa. Men Job äger tron och uthålligheten. Och då han har ett fast hopp, går han helt öppet till väga. Som ett fast påstående utsäger han, att han är rättfärdig. Men det är då viktigt att lägga märke till att han för den debatten på ett mänskligt plan. Han talar om det som gäller »inför människor». Han säger: »Bort det att jag skulle ge er rätt! Vid min rättfärdighet håller jag fast och släpper den inte. Mitt hjärta förebrår mig ej för någon av mina dagar» (27:5f). På samma sätt kan aposteln Paulus uttrycka sig, när han blir ställd inför mänsklig domstol. »Visserligen har jag inget på mitt samvete (inför människor), men det betyder inte att jag är frikänd» (inför Gud) (1 Kor 4:4). [19]

När nu Jobs vänner betraktar honom som underlägsen dem, jämför han sig med dem och säger: »Vad ni vet, det vet också jag. Inte är jag underlägsen er» (13:2). I samma situation som Job befann sig aposteln Paulus. När han i sitt andra brev till korintierna skriver att han »inte på något sätt är underlägsen dessa ’super-apostlar’» (11:5), då säger han att han talar »som en dåre» men att »ni har tvingat mig till det». Paulus opponenter ifrågasatte hans auktoritet (10:8) på grund av hans påstådda svaga framträdande och predikan (11:22ff), samtidigt som de skröt över sina företräden (11:22) och sina erfarenheter (12:11). Aposteln väljer då att likt ’en dåre’ berömma sig av sin tjänst och sina lidanden i tjänsten. Under rådande omständigheter ser han sig tvingad att tala på samma mänskliga sätt som de (’kata ánthråpon’). [20]

Mot denna bakgrund skall vi också förstå Jobs tal till sina vänner, när han ställer frågan: »Har jag vägrat de arma vad de begärde eller låtit änkans ögon försmäkta? Har jag ätit mitt brödstycke ensam, utan att den faderlöse har fått äta därav? Nej…» (21:16f). Inför sina vänner, som till sist ställer honom som syndare, som ogudaktig, hänvisar Job till att han utövat kärlekens gärningar: »Den rättfärdige håller fast vid sin väg och den som har rena händer växer sig starkare. Ni får gärna anfalla mig på nytt» (17:9f). Det är inte så att Job här visar upp sina gärningar inför Gud. Han försöker i stället försvara sig, rättfärdiggöra sig själv, inför en tribunal av »vänner», som endast vill disputera om den vedergällande rättfärdighet som upphöjer de goda och fördömer de onda. De tror att det för att trösta den olycksdrabbade Job räcker med att råda honom att söka blidka och beveka Gud genom en annan livsföring. [21]

När nu Job envist hävdar, att han är rättfärdig, stegras vännernas förskräckelse över honom från tal till tal, tills de i andra omgången av sitt tal bedömer honom som »ogudaktig» (15:20ff, 18:5ff, 20:ff). I sitt tredje tal uttalar Elifas sin dom över Job. Han säger rentav till honom: »Är det för din gudsfruktans skull som Gud straffar dig?… Har då icke din ondska varit stor?… Jo, du tog pant av din broder utan sak, du plundrade de utblottade på deras kläder. Åt den försmäktande gav du inget vatten att dricka, och den hungrige nekade du bröd» (22:4-7). Men Job låter inte skrämma sig. Han fortsätter envist att förklara att han hör Gud till. Men Jobs vänner kan inte uppfatta hans hållning annat än som hårdnackad envishet. [22]

Job är dock medveten om att han ej är rättfärdig inför Gud

Job blir verkligen anfäktad av sina vänner. Redan efter Elifas första tal säger han: »Jag kan inte styra mina ord… Förskräckelser från Gud ställer sig upp mot mig… Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän… Men se, man överger den Allsmäktiges fruktan… Mina bröder är trolösa» (6:3f, 6:14ff). Ja, så far Jobs vänner fram. De säger ingenting om Guds barmhärtighet, vilken Job ensam upphöjer. [24]

Till att börja med jämför sig Job med sina vänner. Han säger ironiskt: »Ja, visst är ni det rätta folket, och med er kommer visheten att dö ut! Dock, också jag har förstånd så gott som ni. Jag är inte underlägsen er» (12:2f, se också 13:2). För dessa vänner berättar han att han liksom de har utfört kärlekens gärningar att kläda de nakna och bespisa de fattiga (31:16f). [25]

Allt starkare betonar han för sina vänner att han har rätt, att han står som rättfärdig (6:29f, 10:7, 13:18ff), fastän han samtidigt smärtsamt förstår, att ett sådant erkännande av egen rättfärdighet är omöjligt inför Gud, »dold i fruktansvärt majestät» (37:22): »Vill Gud gå till rätta med människan, så kan hon inte svara honom på en sak bland tusen» (9:3ff). Han kan då tala om »människan, av kvinna född, som lever en liten tid och mättas av oro» och som »Gud sätter sig till doms över» (14:1, 3). Även om människan är moraliskt rättskaffens, kan hon inte vara ren inför Gud. En ny situation uppstår, när Job utbrister: »Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Nej, inte en enda» (14:1, 3f). Job är medveten om att han står som syndare inför Gud. [26]

Job ser sig förföljd av den dolde Guden

Job blir därför alltmer anfäktad och förvirrad av sina vänners själavård. Under det att dessa talar om Guds underbara makt, som människan inte kan förstå och som hon ödmjukt böjer sig under, börjar Job – provocerad av sina vänner – alltmer tala om Guds absoluta makt. Han frågar sig: »Varför döljer du ditt ansikte och aktar mig som din fiende?» Job söker Gud på spekulationens väg, men Gud döljer sig för honom. I sitt skrämda tillstånd börjar han att anklaga Gud och hålla på sin rätt. Som ’rättfärdig’ har han rätt till välsignelsen. Job kräver endast rättvisa. »Till den Allsmäktige vill jag nu tala och med Gud vill jag gå till rätta», säger han (13:3). [28]

Samtidigt kan han tala om »människan, av kvinna född, som lever en liten tid och mättas av oro» och som »Gud sätter sig till doms över» (14:1, 3). Även om människan är moraliskt rättskaffens, kan hon intevara ren inför Gud. En ny situation uppstår, när Job utbrister: »Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Nej, inte en enda.» (14:1, 3f). Job är medveten om att han står som syndare inför Gud. [29]

Vi har sett hur Job inleder med att påstå att han inte mer än de andra vännerna hade förtjänat ett sådant lidande, något som var sant. Vi har också sett hur han i mänsklig svaghet, när allt går honom emot, alltmer börjar tala om Gud som en sträng domare och en vred tyrann. Han ser sig förföljd av den dolde Guden. Han kan fråga: »Varför skall ni förfölja mig, ni liksom Gud?» (19:22) [30]

Job vet sig stå som frikänd inför Gud

Men samtidigt ser vi hur han uttrycker sin tro och sin förtröstan. I 16:19f talar han om sin advokat i himmelen, sin försvarare och vän. Han vet att han äger en sakförare, en försvarare, och det betyder ett avgörande genombrott. Han lämnar den dolde Guden, av vilken han känt sig förföljd, och håller sig till den gudomlige Återlösaren, Frälsaren, som frikänner honom: »Dock, jag vet att min Återlösare lever, och han skall stå fram över stoftet. Och sedan denna min sargade hud är borta skall jag i mitt kött skåda Gud» (19:25-26). [32]

Han tror och vet att han skall få rättsligt erkännande inför Gud, och detta på grund av den himmelske försvararen och sakföraren. Guds rättfärdiggörelse av Job är en rättfärdiggörelse sådan han var, full av motsägelser, en syndare. En sådan rättfärdiggörelse var vad han behövde. [33]

Gud själv uppenbarar sig för Job och hänvisar till att hans verkande är ofattbart och outgrundligt. [34]

Problemet får sin lösning i de fyra sista kapitlen, där Gud själv uppträder och svarar Job. Gud är den som har skapat världen och som sörjer och förser (38:4, 12, 39:3). Det är han som råder över skapelsen. Gud talar om sin ofattbara allmakt, som kommer till synes i skapelsen. Det finns ingen förstörande makt vid sidan om Gud. Job svarar också: »Jag vet att du förmår allt, och att inget som du beslutar är dig för svårt» (42:2). [35]

Samtidigt tillrättavisar Gud Job och frågar: »Vill du göra min rätt om intet och döma mig skyldig, för att själv stå som rättfärdig?» (40:18). Och Job svarar Herren, att han måste lägga handen för munnen (40:3). Han ödmjukar sig. Det kunde då synas som om hans vänner till sist skulle få rätt. Men så är inte fallet. Herren säger till Elifas: »Min vrede är upptänd mot dig och dina båda vänner, därför att ni inte har talat om mig vad rätt är, såsom min tjänare Job har gjort» (42:8). [36]

Vad lär vi av den undervisning Jobs bok ger

1/ Vi lär oss att en människa kan stå som rättfärdig inför människor – men inte inför Gud

Luther skriver i sitt företal till Jobs bok: »En människa kan ha rätt emot den andra, så att också Gud gillar det.» Allt vad Job sade till sitt försvar uppfattades av hans vänner som högmod och självberöm. Det är också, ytligt sett, en uppenbar arrogans i hans självförsvar (12:2). Detsamma är förhållandet med Paulus beröm av sig själv i 2 Kor 10-12. Problemet är att de båda möter en attityd, ett beröm, som går utöver det hebreiska bruket av ordet i fråga. [39]

I Gamla testamentet finns det ingen plats för mänskligt beröm inför Gud (Dom 7:2, 1 Sam 2:2f). Paulus tar upp judens översittarattityd. Dennes beröm i Gud och lagen har blivit förvanskad till en förlitan på lagen. För Paulus har korset intagit denna plats, och därför är allt självberöm uteslutet. Den troende kan endast berömma sig ’i Kristus Jesus’ (Fil 3:3), och i 1 Kor 1:31 citerar Paulus Jeremias ord: »Den som berömmer sig, må berömma sig av Herren.» [40]

Men hur skall vi då uppfatta 2 Kor 10-12, där Paulus tycks vara sjukligt fixerad vid sina lidanden och helt uppfylld av sin egen insats och gärning. Skall vi rätt förstå dessa tre kapitel, är det nödvändigt att lägga märke till det skadliga inflytande dessa opponenter utövade på församlingen i Korint. [41]

De kritiserar aposteln Paulus och säger att han är så ’ödmjuk’, när han är hos dem, men så modig när han är långt borta. Det grekiska ordet »tapeinos» (ödmjuk) hade hos de icke kristna grekerna en ogynnsam betydelse: »klenmodig», »utan självförtroende». I Jobs bok och i Nya testamentet däremot är de ödmjuka, de fattiga och betryckta, sådana som är utsatta för förtryck (Job 24:4, Amos 8:4, Matt 5:3, 5) och på samma gång sådana som är föremål för Guds särskilda omsorg (Job 36:15, Matt 5:3, 5). I opponenternas mun får emellertid ordet i fråga den nedsättande innebörd, som det hade hos grekerna. Paulus opponenter jämför sig med Paulus, aposteln. De är självmedvetna och stolta över sin livshållning. Att vara »utan självkänsla» (’ödmjuk’) var för dem något fult. [42]

Vi ser av Fil 3:3ff, att Paulus räknade sina företräden såsom jude »som förlust för Kristi skull». Men här, i Korint, tvingas han att jämföra sig med sina opponenter, som håller på att de är judar. Till dem säger Paulus, att om det verkligen är så viktigt, skall de komma ihåg att han också är jude. Han sammanfattar: »Jag menar inte, att jag på något sätt är underlägsen dessa väldiga apostlar» (2 Kor 11:5). [43]

Är det så att aposteln bland dessa statusmedvetna opponenter använder samma metod som de – han berömmer sig – , så får hans beröm ett helt nytt innehåll. Han säger: »Om jag måste berömma mig, vill jag berömma mig av min svaghet» (2 Kor 11:30). Som exempel på denna sin svaghet berättar han för församlingen i Korint, hur han, som »för fjorton ar sedan blev uppryckt till tredje himmelen» (2 Kor 12:2), firades ner i en korg utefter ringmuren och så undkom ståthållaren i Damaskus. Murkronan (»corona muralis») var det romerska äretecknet åt den soldat som först var uppe på ringmuren runt en besegrad stad. I motsats till denne betraktar sig Paulus som den förste att bli firad ned för muren undan evangeliets fiender. Han riktar sin ironi mot sin egen person. [44]

Har då aposteln handlat fel, när han försvarar sig inför sina opponenter och gör det som en »dåre»? Svaret härpå kan hämtas hos aposteln själv. Han säger: »Skulle jag vilja berömma mig, skulle jag inte vara en dåre… men jag avstår från det, för att ingen skall tänka högre om mig, när man ser och hör mig» (2 Kor 12:6). Tydligare än så kan det inte sägas, att vad Paulus hade talat mot sina opponenter, det var inte sagt i avsikt att vinna beröm för egen del. Aposteln är klart medveten om att vad han har talat till dem, det har han talat med all rätt. Här kan Luthers ord citeras att »en människa kan ha rätt emot den andra, så att också Gud gillar det.» [45]

2/ Vi lär oss att vi ofta inte kan räkna ut varför Gud gör på ena eller andra sättet

Herren ställer den frågan till Job: »Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare?» Och Job svarar: »Nej, därför är jag för ringa… Jag måste lägga handen för munnen» (40:35-37). Men Job har inte alltid tigit. Han har – provocerad av sina vänner – gång på gång ställt den spekulativa frågan: Varför gör Gud detta? Och då kan han rent av gå till rätta med Gud. Han söker finna Gud på spekulationens väg, i världens dunkla spegel. Världens existens säger oss inte bara att det finns en Gud utan gör det också klart att han är allsmäktig (Rom 1:19f). Men världen (kosmos) säger oss inte hur Gud är sinnad mot människan eller varför han handlar på ena eller andra sättet. [47]

År 1532, när Luther var mycket sjuk och trodde att slutet var nära sade han: »Om jag kan lämna bakom mig vad jag har undervisat med all flit, att man skall akta sig för spekulationer och hålla sig till Kristus allena i all enfald, då skall jag ha utfört mycket» (»Tischreden, TR 2:106). Luther har också sagt: »Jag vill inte veta av någon annan Gud än den som uppenbarar sig i Kristus Jesus.» Och i detta avseende ger oss Jobs bok den rätta trösten. Job håller sig till den gudomlige Återlösaren, Frälsaren, och då kan han också lägga handen för munnen. Han har lärt sig att det finns frågor som han inte får svar på. [48]

3/ Gud vill inte upplysa oss om varför han handlar på ena eller andra sättet

Den som läser Jobs bok har kanske med förvåning sett, att Gud i sitt ord till Job inte ger honom något svar på frågan varför olyckor och lidanden har drabbat Job. Guds skildring av skapelsen (38-39) visar hans makt och outgrundlighet. Genom att hänvisa till sin skapelse och anföra talande exempel understryker Gud människans bristande erfarenhet och begränsade fattningsförmåga. Människan var inte med vid skapelsen och känner varken havet eller himlen. Redan vildoxen och stridshästen är överlägsna människorna i kraft, men framför allt Behemot (flodhästen) och Leviatan (krokodilen) är kraftfullare än människorna. Människans förmåga att göra och begripa är alltså ringa redan i förhållande till skapelsen. Hur ringa är den då inte i förhållande till Gud. [50]

4/ Job säger att ”detta skall bli till min frälsning”

I samband med att Job bekänner sig till sin Återlösare, bekänner han sig också till tron på köttets uppståndelse: »Jag skall i mitt kött få skåda Gud» (19:26) Han hoppas trots allt att efter sin död få skåda Gud. Han tror inte längre på ett tillfrisknande men kan ändå glädja sig. Han säger: »Detta (lidande, dessa prövningar) skall bli till min frälsning (13:16). När vi läser detta påminns vi om Paulus ord i Filipperbrevet, där han talar om dem som »predikar Kristus av orena motiv och tror att de kan göra min fångenskap tyngre». I denna situation säger han: »Jag vill fortsätta att glädja mig, ty jag vet att detta (denna prövning) skall leda till min frälsning» (»toutó moi apobäsetai eis såterían» – Fil 1:19). [52]

Svenolov Eriksson skriver i sin Kommentar till Filipperbrevet, 1982, s. 56f: »Med största sannolikhet måste Paulus ha upplevt att detta ord hos Job på ett särskilt sätt speglade hans egen situation. Av sammanhanget kan vi förstå varför (se Job 13:13-19). När Paulus här talar om denna sin visshet genom att ur Jobs bok ordagrant citera en rad ur Septuaginta, den grekiska översättningen av GT, då är detta ett bevis på att Jobs bok var en tröstebok för den hårt ansatte aposteln. I liv och död hade Job ett fast hopp till Herren (13:15f). Och samma hopp som Job uttrycker, uttrycker Paulus. [53]

Eriksson jämför sedan vad Job och Paulus skriver i ett utsatt läge: »Precis som Job var Paulus omgiven av vänner – eller som han kallar dem: bröder – som misstolkar hans situation; precis som Job var hans yttre omständigheter svåra, den ene hade förlorat allt han ägde inklusive sina barn, den andre satt i fängelse i väntan på dom; precis som Job ansåg sig Paulus ytterst ansvarig bara inför Gud; precis som Job hade Paulus visshet, inte bara en lös förhoppning om att han vid mötet med sin Herre skulle bestå provet och precis som Job var Paulus beredd att dö.» [54]

5/ Aposteln Paulus och många andra betryckta har hämtat tröst och undervisning ur Jobs bok

Vi har sett hur aposteln kan uttrycka sin tro och sitt hopp med ord hämtade från Job 13:16. Det bör tillfogas, att aposteln Paulus på ytterligare några ställen i Romarbrevet citerar ur och anspelar på Jobs bok. Så är fallet i Rom 11:33-35:33: »O vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Hur outgrundliga är inte hans domar och hur outrannsakliga hans vägar. 34: »Vem har lärt känna Herrens sinne och vem har varit hans rådgivare?» 35: »Eller vem har först givit honom något som han måste betala igen?» Att verserna 33 och 34 anspelar på Job 11:7 och 15:8 torde vara uppenbart, eftersom vers 35 är ett direkt citat från Job 41:2. Det är också givande att läsa 1 Kor 1:25-29 och sedan med detta ställe i minne läsa Job 12:17-22. Det är tydligen inget direkt bibelcitat han ger, men ligger det inte nära till hands att tänka sig att detta ställe hos Job var i apostelns tanke, när han skrev detta brev? [56]

Till sist skall sägas att Paulus inte använder Job som en förebild i tålamod, inte heller förbinder han honom med oskyldigt lidande. Han använder boken enbart för att stödja sin lära om Guds transcendens, hans upphöjdhet. Gud kan inte mätas, inte kritiskt granskas. Hur moraliskt rättskaffens människan är kan hon inte vara ren inför Gud. »Hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig» (9:20). I denna bok förs läsaren till den punkt, till vilken läsaren förs i Rom 3:19, där »varje mun blir tillstoppad och hela världen står med skuld inför Gud». Jobs bok slutar också med att Job säger sig vara tvungen att hålla handen för munnen, när Gud talar (39:37). [57]

R. P. C. Hanson har i en artikel i tidskriften Theology 53(1950) 250-253 anfört de ställen, där Paulus citerar ur eller anspelar på Jobs bok. Han avslutar sin artikel med dessa ord: »Jobs bok kan kallas Gamla testamentets romarbrev, ty den för läsaren just till den punkt som läsaren har förts av Rom 3:19 – ’att varje mun skall stoppas till och hela världen stå med skuld inför Gud’… Den förkunnar i stor klarhet att människan inte blir rättfärdig inför Gud genom att vara lydig och plikttrogen, rättskaffens och god, allt det som Job hade.» Rättfärdigheten kommer från Gud, som har sänt Återlösaren, Frälsaren. »Men nu har utan lagen en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittnar om, en rättfärdighet genom tro på Jesus Kristus för alla som tror» (Rom 3:21f). [58]