Av Ingemar Furberg

Den heliga Skrift lär Guds barns eviga utkorelse till salighet. I klara skriftord finner vi denna lära framlagd. De heliga och troende i Efesus tilltalas som utkorade, utvalda. Aposteln Paulus identifierar sig och sina medkristna med de utvalda, när han börjar sitt brev till församlingen i Efesus med en högtidlig lovprisning: »Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, som i Kristus har välsignat oss med all den himmelska världens andliga välsignelse, såsom han innan världens grund var lagd har utvalt oss i honom… Ty han förutbestämde oss till barnaskap hos sig genom Jesus Kristus, efter sitt goda behag, för att den härliga nåd skall prisas, den som han har skänkt oss i den Älskade» (Ef 1:3-6). [0]

Denna utkorelse, som skett före världens skapelse, är en utkorelse av nåd. Guds barmhärtighet och Kristi allrahögsta förtjänst är orsak till utkorelsen, ingenting hos den kristne, så att Gud i förväg skulle ha gett akt på vem som skulle förhålla sig bättre än andra. I dessa verser talar aposteln om de kristna i Efesus som utvalda. Bibeltexten säger att dessa heliga som bor i Efesus och tror på Kristus Jesus (Ef 1:1) har välsignats med all andlig, himmelsk välsignelse. I Kristus hade »Gud i sin kärlek förutbestämt att de skulle tas upp till hans barn» (Ef 1:5). Men denna sats får aldrig omskrivas så att Gud hade utvalt dem somkristna, i egenskap av kristna. Tron är inte villkor för utkorelsen, utan tron springer fram ur utkorelsen. Gud har i Kristus förutbestämt att de skulle komma till tro. [1]

När aposteln sedan i brevet beskriver utkorelsens gång i tiden, då betygar han, att adressaterna nu har det som Gud i evighet hade utvalt dem för. Han hänvisar därvid till hur det eviga utkorelse-beslutet förverkligas. De har hört evangeliet predikas och har därigenom kommit till tro (Ef 1:13). I tron åtnjuter de förlåtelsen (Ef 1:13). Genom tron har de blivit Guds egendomsfolk (Ef 1:14). Och åt Guds folk garanteras arvet och saligheten av den helige Ande (Ef 1:14). De utvaldas frälsning är lagd helt och hållet i Guds händer. [2]

Ett klart beläggställe för läran om utkorelsen är också Rom 8:29-30. »Ty dem som Gud förut har känt som sina», dvs utvalt, »dem har han också förutbestämt att formas efter hans Sons bild… Och dem som han har förutbestämt har han också kallat. Och dem som han har kallat har han också förklarat rättfärdiga. Och dem som han har förklarat rättfärdiga har han också förhärligat.» Och i 2 Tess 2:13-14 uttrycker Paulus sin tacksamhet och glädje, när han skriver: »Vi är skyldiga att alltid tacka Gud för er bröder, Herrens älskade, eftersom Gud från begynnelsen har utvalt er till att bli frälsta genom Anden som helgar er och ni tror sanningen. Det är detta Gud har kallat er till genom vårt evangelium.» [3]

Läran om utkorelsen i Kristus tröstar och gläder de troende

Aposteln Paulus vet att de kristna i detta liv är underkastade lidande och svaghet. »Vi suckar, också vi», säger han i Rom 8:23. Men på samma gång tröstar han adressaterna och skriver: »Men vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans rådslut.» Med denna lära tröstar aposteln den kristna församlingen i Rom. Vi kan ge ännu ett exempel. [5]

Den unge pastorn Timoteus hade tidigare som Paulus medarbetare förkunnat evangelium tillsammans med aposteln Paulus. Nu hade Paulus uppmanat honom att stanna i Efesus för att där förkunna Guds ord och uppmana somliga att inte förkunna främmande lära. Om dessa falska lärare säger aposteln att de bryter ner tron hos somliga. Det förhållandet, att somliga omkring Timoteus avföll från tron, skulle dock inte skrämma honom. Inte heller skulle Timoteus uppge hoppet om evangeliets framgång. Ty evangeliets framgång beror på Guds trofasthet, som gör att han fast och säkert skall frälsa dem som han har kallat och utvalt. »Guds fasta grund består och har detta sigill: Herren känner de sina», dvs Herren har utvalt de sina (2 Tim 2:19). Med stor kraft inskärper aposteln att Guds nåd i Kristus är den enda fasta grunden, och detta skriver han till Timoteus i en tid då villolärare hotade församlingen i Efesus och gjorde frälsningen beroende av judaiserande läror (1 Tim 1:7ff, 4:7f) [6]

Om nåden inte lärs ut, frodas lösa spekulationer

Läran om en utkorelse av nåd är en lära för de kristna. Det råder enligt Guds ord inte något motsatsförhållande mellan läran om Guds allmänna nådevilja och hans eviga utkorelse av de heliga och troende, den lilla hjorden. Men alla kristna har inte kommit till en sådan insikt. De påstår att det här föreligger en motsats, som måste överbryggas på ett förnuftigt sätt. Den kristna församlingen är emellertid något annat än en filosofskola. Det är inte kyrkans uppgift att ge människor ett spekulativt system av logiskt sammanhängande tankar. Skriftens ord om nådavalet måste lösgöras från ren spekulation. Om Skriftens ord skall vara beroende av förnuftets slutsatser, då kommer de att missuppfattas. Till en rätt förståelse av denna lära om utkorelsen kommer vi, när vi lägger vikt vid de klara och tydliga textställena. Vi förblir vid texten: »Gud har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av det som vi har uträttat, utan i kraft av sitt beslut och sin nåd, som han har gett oss i Kristus Jesus från evighet» (2 Tim 1:9). [8]

Om förnuftsmässiga och spekulativa tankar råder, kan Guds allmänna nådevilja helt förnekas

Så är fallet hos Jean Calvin (död 1564). Han står som företrädare för läran om den dubbla predestinationen: Gud har förutbestämt somliga till evig salighet, andra till fördömelse. Han förnekar Guds allmänna nådevilja under hänvisning till att erfarenheten talar däremot. Eftersom alla människor inte blir frälsta och saliga, måste man dra den slutsatsen att Guds nådevilja inte omfattar alla människor. Är få utvalda, då kan inte på samma gång alla vara kallade, förklarar han. Han kan inte låta en sådan logisk motsats stå. [10]

Calvins lära om den dubbla predestinationen är bestämd av förnuftsmässiga och spekulativa tankar (Institutio Christianae Religionis). Men när den kristna läran skall bedömas av ett förblindat mänskligt förnuft, då kommer förnuftet att uppträda som fiende till Ordet. Sådana spekulativa föreställningar tillbakavisas i den heliga Skrift, där det sägs: »Att du råkar i fördärv, Israel, det är din skuld. men att du har fått hjälp, det är endast min nåd» (Hos 13:9). [11]

Förvetna och nyfikna frågor, som inte besvaras i Skriften, t.ex. den »om endast få blir frälsta» (Luk 13:23), menar sig Calvin kunna ge svar på. Gud vill inte frälsa alla. Det finns ett vredesval. I strid mot klara bibelord lär han, att otron hos dem som går förlorade kan föras tillbaka på att dessa är av Gud förutbestämda, predestinerade till fördömelse. Han förnekar Guds allmänna nådevilja, att »Gud vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen» (1 Tim 2:4). Guds nådevilja omfattar endast de utkorade, säger han.» [Not 1] [12]

Spekulativa teologer menar ofta att frälsningen vinnes genom att Guds nåd och människans fria vilja samverkar

Synergistiska teologer är också bestämda av förnuftsmässiga tankar och föreställningar. Synergismen (av grek. »synergia», samverkan) är den åskådning, enligt vilken människan för att vinna frälsningen måste låta sin egen vilja samverka med den gudomliga nåden. Till skillnad från Calvin vill dessa teologer bekänna sig till Guds allmänna nådevilja. Ja, de kan till och med påstå att alla människor är utkorade av evighet. Därvid hänvisar de till Israels folk som egendomsfolk. De ser inte att utkorelsen av hela folket är en utkorelse till en särskild frälsningshistorisk uppgift. Detta att Israel är utvalt till en sådan uppgift, får inte till följd att alla efterkommande ur Israel därmed blir frälsta. I Rom 11:1 ställer Paulus denna fråga: »Har då Gud förskjutit sitt folk?» På den frågan svarar han: »Visst inte: jag är själv israelit… På samma sätt (som i Elias tid) finns det också i denna tid en rest som Gud har utvalt av nåd. Men om det var av nåd, så var det inte på grund av gärningar, annars vore nåden inte längre nåd» (Rom 11:5f). [14]

Men om frälsningen vinnes, när Guds nåd och människans fria vilja samverkar, då är frälsningen inte längre beroende uteslutande av nåd, av nåden allena. En sådan lära inskränker den saliggörande nåden till de människor, som låter sin fria vilja samverka med Guds vilja. Fastän Skriften talar om Guds nådaval, för synergisterna in tanken på att detta nådaval är beroende av något i människan. Så kunde t.ex. Erasmus (död 1531), reformhumanismens företrädare, hävda att människan före sin omvändelse hade en viss »förmåga att anpassa sig till nåden». En sådan syn på den oomvända människan hade katolsk teologi på den tiden och har den också än i dag. Den oomvända människan har förmåga att »göra vad på henne beror», och frälsningen vinnes när Guds nåd och människans tro och gärning samverkar. [15]

Liknande formuleringar finner vi hos pietistiska teologer. Människan kan avgöra sig för Gud. En svensk synergist skriver: »Människan har möjlighet och frihet att låta Guds vilja ske. Det är valets situation: I verkligheten det enda tillfälle, då människan avgör.» Frälsningen från synden finner människan då genom sin egen omvändelse och Guds nåd. Utkorelsen av nåd innebär då inte mer än att Gud har fattat ett allmänt kärleksbeslut att utvälja alla människor, ett beslut som sedan kommer till utförande hos den kristne genom dennes vilja och beslut. Men Skriften beskriver inte den oomvända människan som förmögen att samverka till sin frälsning. »Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra», säger Paulus (Ef 2:3). Den oomvända människan är andligt »död i överträdelser» (Ef 2:5). Hon blir inte omvänd genom ett rätt förhållande till den erbjudna nåden. Paulus sammanfattar: »Alltså beror det (dvs frälsningen) inte på någon människas vilja eller strävan utan på Guds barmhärtighet» (Rom 9:16). [16]

Läran om utkorelse av nåd blir hos synergisterna ett problem

Då människan söker lösa förhållandet mellan Guds allmänna frälsningsvilja och hans eviga utkorelse av de heliga och troende på ett för henne förnuftigt sätt, då skapar läran om nådavalet, förutbestämmelsen till salighet, problem, inte glädje. Ofta försöker man tona ner läran om utkorelse. Man kan t.ex. förklara denna lära på ett sådant sätt, att det här är fråga om ett motiv som används för att särskilt framhäva nåden. Men Skriften talar om Guds eviga nådaval, inte som ett motiv eller tankemönster utan som något som har ägt rum, före all tid. Det visar sig att om läran om en utkorelse av nåd allena blir ett problem, blir också Guds handlande i nåd nertonat. [18]

I stället betonas den oomvända människans handlande. Hon sägs i viss grad kunna medverka till sin frälsning. Ofta citeras då apostelns ord: »Arbeta med fruktan och bävan på er frälsning» (Fil 2:12). Men detta ord missuppfattas, när det sägs vara riktat till den oomvända människan. Hur skall en som är död och blind i andligt avseende kunna arbeta på sin frälsning? Detta ord är riktat till de kristna, samtidigt som det sägs, att det är Gud som verkar både vilja och gärning hos dem. Att somliga enligt synergisterna blir omvända och inte andra förklaras då av den omständigheten att människor förhåller sig olika till den kallande nåden. De som låter sig dragas, de som är villiga att samarbeta med den erbjudna nåden blir frälsta. I detta sammanhang hänvisar man till att det finns en möjlighet att bli frälst, och människor uppmanas att avgöra sig, att ta steget, att själva förverkliga Guds utkorelse-rådslut. [19]

Men när aposteln Paulus i sitt brev till tessalonikerna skriver, att »vi är skyldiga att alltid tacka Gud för er bröder, Herrens älskade», då tackar han inte dessa bröder, för att de har tagit vara på möjligheten att vinna frälsningen. Han tackar »Gud som från begynnelsen har utvalt er (adressaterna) till att bli frälsta genom att Anden helgar er och ni tror sanningen. Det är detta som Gud har kallat er till genom vårt evangelium» (2 Tess 2:13f). Guds utkorelse till frälsning framkallar hos aposteln tacksamhet och glädje, och han påminner sina adressater om hur utkorelsen har kommit till utförande bland dem genom det av honom förkunnade evangeliet (»genom vårt evangelium»). [20]

Läran om utkorelsen framhäver Guds nåd

Till sist vill vi hänvisa till Jesu liknelse om kungasonens bröllop (Matt 22:2-14). Dessa ord »många är kallade, men få är utvalda» (v. 14) betecknar Guds utkorelse som en utkorelse av enskilda personer. Uttrycket »få» är här inte givet för att vi skall spekulera över förhållandet mellan »många och få». Dessa ord är givna som en förmaning till oss. De kristna uppmanas i denna liknelse att göra sin kallelse och utkorelse fast. En sådan uppmaning ger också aposteln Petrus i sitt andra brev (1:10). [22]

Dessa ord »många och få» står där inte för att bekämpa frälsningsvissheten. De står där för att bekämpa den köttsliga säkerheten. Så länge någon i sitt hjärta och inför Gud ännu anser, att en orsak till evig utkorelse finns hos honom själv, är detta ett säkert tecken på att allt inte står rätt till. En sådan människa uppmanas i den heliga Skrift att inte berömma sig av sig själv och mena sig vara rättfärdig. »Men om du berömmer dig över grenarna (dvs berömmer dig av dig själv), skall du veta att det inte är du som bär roten utan roten som bär dig» (Rom 11:18). [23]

Läran om utkorelsen av nåd är en viktig lära i Skriften. Genom denna lära bekräftas den kristna trons huvudartikel, att vi står som rättfärdiga och saliga av nåden allena. De troende i Filippi uppmanas att arbeta med fruktan och bävan på sin frälsning, att göra sin kallelse och utkorelse fast. Och samtidigt tillfogar aposteln att det är Gud som verkar både vilja och gärning. Och när lärjungarna frågade Jesus: »Vad skall vi göra för att utföra Guds gärningar?», svarade han: »Detta är Guds gärning att ni tror den som han har sänt» (Joh 6:28). [24]

Pieper-Mueller skriver: »Skriften härleder alla Guds nådeverk, som han i tiden utför med de kristna (deras kallelse, omvändelse, rättfärdiggörelse, helgelse och bevarande i tron), av en Guds handling före världens skapelse, alltså i evigheten, nämligen de kristnas eviga utkorelse» (s. 683). Till dessa som tror säger aposteln Paulus: »Av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, för att ingen skall berömma sig (Ef 2:8f). Och när han sedan säger: »Ty hans verk är vi, skapade till goda gärningar, då påpekar han att det är Gud som är den yttersta orsaken till dessa gärningar. »De är i förväg beredda av Gud, för att vi skall vandra i dem» (Ef 2:10). Guds utkorelse av nåd ger inte anledning till självberöm. Hans utkorelse är för de kristna en källa till lovprisning, ty han »har i förväg berett oss för härligheten» (Rom 9:23). [25]