Av Seth Erlandsson

I Nya testamentet talas om det nya liv, som utgår från Gud och som ges åt den som tror på Jesus Kristus. Kristus själv är ju det nya livet. I Rom. 6:5 används uttrycket »sammanvuxna» med Kristus, på andra ställen kan det talas om att vara »iklädd» Kristus (Gal. 3:27) eller »iklädd» den nya människan (Efes. 4:24). [0]

Då blir frågan: Jag som vill vara en Jesu lärjunge, lever jag det nya livet? Var finner jag »den nya människan» i mitt liv? [1]

Denna fråga kräver ett par påpekanden. Först något om den fariseiska uppfattningen, som kortfattat kan uttryckas så här: Jag skall försöka förverkliga »det nya livet» i mitt liv genom att försöka följa Guds anvisningar och genom övning söka bli en bättre människa. Därvid är det enligt fariseisk uppfattning inte bara fråga om en yttre förändring utan också en sinnelagsändring: det gällde att få ett sinnelag som var inriktat på det goda, så att man mer och mer lyckades lägga bort det som var ont. Denna fariseiska uppfattning har ju numera ofta fått beteckningen »kristen», ja, många menar att vi nu rör vid själva centrum i kristendomen.[2]

Vad är det då för fel på denna fariseism?

Felet är inte att man tar Guds bud på allvar och söker efterleva dem. »Skola vi förbliva i synden, för att nåden skall bliva så mycket större? Bort det!» (Rom. 6:1f.). »Är lagen synd? Bort det!» (Rom. 7:7). »Lagen är helig och budordet heligt och rättfärdigt och gott» (Rom. 7:12). Felet är, att man tror, att man kan åstadkomma det nya livet utifrån det liv man lever och såsom den människa man är. Man har inte sett sitt syndafördärv. Min onda natur gör det omöjligt för mig att med aldrig så mycken flit arbeta fram det nya livet. »Lagen är andlig, men jag är av köttslig natur, såld till träl under synden» (Rom. 7:14). »Jag vet, att i mig, det är i mitt kött, bor icke något gott» (Rom. 7:18). »Det goda, som jag vill, gör jag icke; men det onda, som jag icke vill, det gör jag» (Rom. 7:19). [4]

När man utifrån sitt eget liv söker arbeta fram det nya livet, vittnar det om att man inte på allvar räknar med syndafallets verklighet och dess följder. Det är också betecknande att fariséerna inte hade någon plats för syndafallet och arvsynden i sitt tänkande, likaså att den moderna fariseismen som nu kan dominera i kristna kyrkor och samfund, inte räknar med syndafallet som en verklig händelse och följaktligen betraktar arvsyndsläran som ett relativt sent teologiskt påfund. [5]

Skriften visar klart att det är omöjligt för en människa att ur sin onda natur föda fram något gott, att omskapa den gamla människan till en ny människa. Den gamla människan duger inte till annat än till att korsfästas. Dagligen. Ett dåligt träd kan inte bära god frukt (Matt. 7:18). Det är omöjligt för en kamel att komma igenom ett nålsöga. Det är omöjligt för en människa att föda sig själv på nytt. [6]

Hemligheten: Ordets makt att föda på nytt

Guds ord inte bara talar om hur det nya livet ser ut, det är självt det nya livet, verksamt, levande, kraftigt (Hebr. 4:12), andefyllt (2 Tim. 3:16), så att det kan giva det det talar om. »Är icke mitt ord likasom en eld, säger HERREN, och såsom en hammare, den berg sönderslår?» (Jer. 23:29). Om en människa lyssnar till Guds ord, finner hon att Guds ord talar om något som hon inte själv har och inte heller själv kan frambringa. Hon ser att hon har »en dödens kropp», att hon är ett köttsligt och fördärvat väsen. »Det som är fött av kött, det är kött» (Joh. 3:6). »Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp?» (Rom. 7:24). Men »saliga äro de, som äro fattiga i anden», dem som låtit Ordet uppenbara för dem deras verkliga belägenhet, att de äro fattiga, eländiga syndare, sjuka blinda och hjälplösa, som i sina liv saknar rättfärdigheten från Gud. »Ty dem hör himmelriket till», det nya livet, Kristus, Ordet som har blivit kött. Ty Anden låter människorna få veta sanningen i fråga om synd och rättfärdighet och dom (Joh. 16:8). Kristus, det nya livet, den nya människan, rättfärdigheten från Gud, målas av Anden för deras ögon. Skulden är betald, rättfärdigheten har Kristus förvärvat åt syndarna, och ingen enda, född av kvinna genom mans medverkan, är ju ren, är annat än syndare. Ordet som kräver allt, fullkomlighet, helighet och rättfärdighet, ger också allt detta, och det tillräknas var en som tror (1 Mos. 15:6), d.v.s. var och en som inte är så fylld av egen kraft och rättfärdighet, att han inte har plats för Guds kraft och rättfärdighet, var och en som intet har att komma med, om vilken det kan sägas: »Du har ringa kraft (d.v.s. ingen kraft alls) och (d.v.s. just därför) har tagit vara på mitt ord och (just därför) har inte förnekat mitt NAMN» (Upp. 3:8, enligt grundtexten). »I haven evigt liv, I som tron på Guds Sons NAMN» (1 Joh [8]

Omvändelse och födelse ovanifrån hör ihop

»Vänden om» (Jer. 3:22). »Sannerligen säger jag eder: Om I icke omvänden eder och bliven såsom barn, skolen I icke komma in i himmelriket» (Matt. 18:3). Det är inte fråga om att bli vänd helt om mot Gud och hans ord bara en gång. Nej, det är en ständig strid som pågår mellan köttet och Anden, och därför måste »den omvände», den till Kristus döpte, dagligen låta omvända sig till det som är »ovanifrån»; dagligen näras av det som är »ovanifrån», leva av det eviga livets ord, hålla till godo med det enda verkligt goda. »Ty jag vet, att i mig, det är i mitt kött, bor icke något gott.» I Herren och hans ord har jag mitt goda, där har jag det nya livet. Han vill uppfylla oss med sitt liv, växa samman med oss, ikläda oss sig själv och sin rättfärdighet, utgjuta i våra hjärtan Andens frukter (Gal. 5:22). Vad är det då som står emot? Vår otro, d.v.s. att vi låter oss uppfyllas av egen kraft och styrka, av köttets frukter. Vi vill inte låta Anden genom Ordet uppenbara för oss »sanningen i fråga om synd och rättfärdighet och dom» (Joh. 16:8). [10]

Att ”hålla” allt Guds ord

När Skriften gång på gång uppmanar oss att hålla allt Guds ord eller Guds bud (= hans fasta och orubbliga tal), innebär det två ting: [12]

1. att ta allt Guds tal på allvar och tillämpa det på sitt liv, vilket medför att vårt liv avslöjas som orättfärdigt och under Guds dom. »Jag arma människa, vem skall frälsa mig från denna dödens kropp?» [13]

2. att hålla Guds ord i betydelsen ta vara på, bevara, leva av denna skatt. Då kan jag utbrista: »Gud vare tack, genom Jesus Kristus, vår Herre!» (Rom. 7:25). Allt det jag saknar har jag i Kristus, i Guds ord. Jag kan inte bära god frukt, men Guds ord bär god frukt. Jag har ingen egen rättfärdighet, men Kristus har rättfärdigheten etc. [14]

Lever jag det nya livet?

Jag både lever det, och lever det icke. Simul justus et peccator, »på en gång rättfärdig och syndare» (Luther). Samme apostel som säger: »Nu lever inte mer jag, utan Kristus lever i mig», säger: »Jag är den främste bland alla syndare» (1 Tim. 1:15), att likna vid ett ofullgånget foster (1 Kor. 15:8). I sig själv en syndare, i Kristus rättfärdig. »Jag vet att i mig, det är i mitt kött, bor icke något gott». Därför tystnar inte syndabekännelsen hos en Jesu lärjunge och han talar inte om syndarna som »de där». Nej, jag är den mannen. Men frågar du mig var jag i mitt liv kan se det nya livet, så måste jag svara: »Jag vet att i mig, det är i mitt kött, bor icke något gott». Men Kristus är mitt liv. Det nya livet, det har jag i Ordet, där har jag allt, och det är mitt – och ditt, om du vill ha det. Om du vill bli som ett barn, ett dibarn, en »sugare». »Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp? – Gud vare tack genom Jesus Kristus, vår Herre!» (Rom. 7:24f.). Genom honom som säger: »Om någon älskar mig, så håller han mitt ord; och min Fader skall älska honom, och vi skola komma till honom och » taga vår boning hos honom» (Joh. 14:23). Så låt oss så hålla fast vid allt Guds ord, det fasta, helt tillförlitliga och livgivande ordet, utan vilket vi är förlorade. [16]

Litt.: Hugo Odeberg, Rannsakan, Verbum 1968, s. 249ff. [17]