av Lars Borgström
Debattens vågor har gått höga när det gäller Israel, judarna och det löfte om land som Gud gav till Abraham, särskilt efter den 7 oktober 2023 när Hamas utförde sin terrorattack ”då cirka 1 100–1 200 dödades (civila plus militär, polis och säkerhetspersonal)” dödades. På ena sidan i debatten står kristna sionister och på den andra sidan de som omfattar den traditionella kristna uppfattningen, som allmänt (med vissa undantag) omfattades av hela kristenheten fram till slutet av 1800-talet. Då började John Nelson Darbys (1800–1882) idéer om judarnas särskilda roll i frälsningshistoriens slutskede, inklusive deras återvändande till Israels land, att spridas särskilt i fundamentalistiska protestantiska kretsar i USA. Scofields Reference Bible (1909) med sina referenser och fotnoter blev sedan ett viktigt verktyg för att sprida den kristna sionismen.
Undertecknad har deltagit rätt så intensivt i dessa debatter på sociala medier (Facebook) och vill här lyfta fram några av de synpunkter som behöver framföras.
Blir den som välsignar Israel välsignad?
Kristna sionistiska debattörer lyfter gärna fram 1 Mos 12:3: “Jag ska välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig ska jordens alla släkten bli välsignade.” De menar att eftersom Abraham, till vilka orden är sagda, är stamfader till det judiska folket innebär det att den som välsignar judarna och deras stat Israel blir välsignad av Herren, men den som förbannar judarna och Israel blir förbannad. Därför måste kristna helhjärtat ställa sig på Israels sida i Israel-Palestina-konflikten. Detta är en uppfattning som inte finner något stöd i Bibeln. Hur ska man då förstå 1 Mos. 12:3, hur ska löftet om välsignelse tillämpas idag när Abraham inte längre lever?
Ett bra bibelställe att ta sin utgångspunkt i är Gal 3:16: “Nu gavs löftena till Abraham och hans avkomma. Det står inte: ´och dina avkomlingar´, som när det gäller många, utan som när det gäller en enda: och din avkomma, som är Kristus.” Paulus visar oss att välsignelsen som utlovades Abraham uppfylls i Jesus Kristus. Genom evangeliet om honom blir alla folk välsignade.
De som i sanning är Abrahams barn är därför de som tror på Jesus Kristus: “Och om ni tillhör Kristus är ni avkomlingar till Abraham, arvingar efter löftet” (Gal 3:29). De som berömmer sig vara Abrahams barn därför att de etniskt tillhör det judiska folket blir gång på gång skarpt tillrättavisade för detta. Johannes döparen sade till dem: “Och tro inte att ni kan säga inom er: Vi har Abraham till far. För jag säger er att Gud kan väcka upp barn åt Abraham ur dessa stenar” (Matt 3:9, par. Luk 3:8). Det är de som tror på Jesus, vilket folk de än tillhör, som är sådana “uppväckta stenar”. Och Jesus sade till dem som menade att Abraham var deras far: “Om ni vore Abrahams barn skulle ni göra Abrahams gärningar. Men nu vill ni döda mig, en man som har sagt er sanningen, som jag har hört från Gud. Så gjorde inte Abraham” (Joh 8:39–40). Om man är någons barn borde man ju på något sätt vara lik sin far, men de som förnekar Jesus – vare sig de är judar eller hedningar – handlar på rakt motsatt sätt än Abraham gjorde. Jesus gick t o m så långt att han sade dem: “Ni har djävulen till far och vill följa er fars begär” (Joh 8:44). Paulus säger: “Därför ska ni veta att de som har tron, de är Abrahams barn” (Gal 3:7). Se även Rom 2:28–29, 4:11–12, 9:6–8, Gal 3:29.
Kyrkan är alltså det sanna Israel, vilket hon uttryckligen kallas i Gal. 6:16. Judar och hedningar förenas i Kristus (Ef 2:14), inte i ett etniskt eller politiskt projekt som den moderna staten Israel är. En kristen har därför ingen förpliktelse att ställa sig bakom den sionistiska ideologin eller att politiskt stödja Israel som stat. Kristna kan utifrån allmänna förnuftsresonemang eller politiska rättvisekrav komma till slutsatsen att judarna har rätt till en nationalstat, men de kan inte åberopa bibelord för en sådan ståndpunkt. Israel och dess agerande som stat ska bedömas efter samma måttstock som alla andra stater.
Att tillämpa 1 Mos 12:3 på den moderna staten Israel är att blanda samman evangeliet med politik. Det är att återföra frälsningshistorien till skuggbilderna, som bara hade sin tid fram till Kristus (Israels gammaltestamentliga teokratiska rike skulle återspegla Guds rike). Luther kopplar i sina Genesisföreläsningar samman 1 Mos 12:3 med Heb 11 och visar att Abraham såg bortom Kanaans land och väntade på det himmelska riket. Hebreerbrevet 11:8–9 lyder:
“I tron lydde Abraham när han blev kallad att dra ut till ett land som han skulle få i arv, och han gav sig i väg utan att veta vart han skulle komma. I tron levde han i löfteslandet som i ett främmande land. Han bodde i tält med Isak och Jakob som var medarvingar till samma löfte, för han väntade på staden med de fasta grundvalarna vars byggmästare och skapare är Gud.”
Den riktiga förståelsen av 1 Mos 12:3 är att den som välsignar Kristus och hans kyrka blir välsignad, men den som tar avstånd från Frälsaren och bekämpar och förbannar hans kyrka ska själv bli förbannad.
Gäller löftet om landet dagens judar?
Ett annat bibelställe som kristna sionister gärna hänvisar till är 1 Mos 17:7–8:
“Och jag ska upprätta mitt förbund mellan mig och dig och dina efterkommande från släkte till släkte, ett evigt förbund. Jag ska vara din Gud och dina efterkommandes Gud. Det land där du bor som främling, hela Kanaans land, ska jag ge åt dig och dina efterkommande som egendom för evigt. Och jag ska vara deras Gud.”
Utifrån detta menar de att saken är klar när det gäller frågan vem som är den rätta ägaren av landet. Eftersom Abraham fick löftet, och judarna är det jordiska folk som härstammar från honom, är judarna de rättmätiga ägarna av landet. (Isak var ju löftessonen till skillnad från Abrahams förstfödde Ismael [1 Mos 21:10, Gal 4:30], som blev stamfader åt araberna.) Man kombinerar gärna detta löfte till Abraham med vad Jesus säger i Matt 5:17–18: “Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla. Jag säger er sanningen: Innan himmel och jord förgår ska inte en bokstav, inte en prick i lagen förgå, inte förrän allt har skett.”
När man försöker förstå innebörden av löftet om land i 1 Mos 17:7–8 måste man ta sin utgångspunkt i att Gamla testamentets löften fullbordas i Nya testamentet. När så sker faller skuggbilderna, som förebildade Guds rike och frälsningen i Jesus Kristus. Djuroffren utförs inte längre eftersom Kristus framburit sig själv som ett evigt giltigt offer. Sabbaten upprätthålls inte som en särskild veckodag längre osv. Detta visar att vad Jesus säger i Matt 5:17–18, att han inte kommit för att upphäva lagen utan fullborda den, inte har betydelsen att skuggbilderna består i det nya förbundet.
Löftet om landet var enligt förbundet med Abraham ovillkorat och ”evigt” (hebr. olam). Men “olam” fungerar som “aion” i NT (om aions betydelse, se min artikel “Varar det eviga straffet i evighet?” i Biblicum 2025:3 (s 138–141). Man får se till sammanhanget hur det ska uppfattas: evighet i absolut mening (som när det sägs att Gud är evig) eller som en tidsålder, som lång tid eller inom en viss ordning.
För att komplicera saken ännu mer var det mosaiska förbundet, som ju överlappade det abrahamitiska förbundet under GT:s tid, villkorligt: Enligt detta kunde hebreerna förlora sitt land om de avföll från Herren (3 Mos 26:3–4, 27–28, 33, 5 Mos 28, 5 Mos 30:17–18), vilket också skedde (2 Kung 17:6–23, 24–25).
Det är för övrigt klargörande att jämföra löftet om landet med sabbatsbudet. På samma sätt som sabbatsbudet sägs vara ”evigt” i GT (2 Mos 31:16–17), men till sin yttre form upphävt i NT (Rom 14:5, Gal 4:9–10, Kol 2:16–17) – samtidigt som det fått en ny, soteriologisk, andlig innebörd (frälsningens vila, Heb 4:9–10) – så är det också med löftet om ”landet”. Det hade en konkret innebörd i GT och går sedan över i en rent soteriologisk betydelse i NT.
Därför är det symptomatiskt att Jesus och NT:s författare alltid tillämpar talet om “landet” på Guds rike (antingen på nåderiket här på jorden som alla kristna lever i eller på härlighetsriket som alla kristna kommer att leva i för evigt) – aldrig någonsin på ett jordiskt stycke mark. Låt oss se på några exempel:
I Rom 4:13 skriver Paulus att Abraham ska “ärva världen”, inte bara Kanaan. Det som var ”utlovat” åt Abraham gällde djupast sett rättfärdighet, liv och salighet, det utlovade eviga, goda och himmelska arvet.
När Jesus talar om landet i Luk 19:41–44 ger han ingen antydan om att det någonsin ska återställas till judarna. I stället lär han sina lärjungar att se framåt — inte mot en judisk återkomst till landet — utan mot Människosonens ankomst i härlighet på den yttersta dagen (Matt 24:30–31; Luk 21:25–28; Dan 7:13–14).
Jesus gör endast några få uttryckliga hänvisningar till landet i evangelierna. Den starkaste finns i saligprisningarna. I Matt 5:5 citerar han Ps 37:11, där de ödmjukas välsignelse är att ärva landet. Men det är inte Israels land, utan hela jorden som de ödmjuka ska ärva (jfr Rom 4:13). Och i ljuset av de starka eskatologiska dimensionerna i Bergspredikan (Matt 5:3–6, 10, 12, 17–26, 6:19–21, 33, 7:13–14, 16–27) är denna jord “en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor” (2 Pet 3:13).
Lärjungarna delade till en början, även efter Jesu uppståndelse (men före hans himmelsfärd) samma nationalistiska syn på landet som andra judar under det första århundradet (Apg 1:6). Men efter pingsten och den helige Andes utgjutande började de använda GT:s löfte om landet på nya sätt. Ett exempel kommer från Petrus, som talar om vårt arv som, till skillnad från Israels land, “aldrig kan förstöras, fläckas eller vissna bort” (1 Pet 1:4).
Hebreerbrevet innehåller flera exempel på hur NT förstår “landet” på ett nytt sätt: Kristna har redan landet, beskrivet som den vila som de har gått in i genom Kristus (Heb 4:1–11). I Heb 11:13–16 är landmotivet centralt vad gäller evangeliets innebörd. Trons pilgrimsfärd framställs i tre scener: ett land som de lämnade i tro, den nuvarande tillvaron som främlingar på vandring, och det efterlängtade hemlandet som är ett “bättre” land, ja en “himmelsk” stad.
“I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de hade sett det i fjärran, hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden. De som säger så visar att de söker ett hemland. Hade de tänkt på det land som de lämnat, så hade de haft tillfälle att vända tillbaka dit. Men nu längtade de till ett bättre land, det himmelska. Därför skäms inte Gud för att kallas deras Gud, för han har förberett en stad åt dem” (Heb 11:13–16).
När NT tillåts tolka GT följer att staten Israel som bildades 1948 inte är en profetisk uppfyllelse av Jesu Kristi messianska rike. Hans rike är inte av den här världen (Joh 18:36).
De löften om landet som Gud gav till Abraham har uppfyllts genom Kristus, Abrahams sanna avkomma (Gal. 3:16). Alla andliga välsignelser kommer från Jesus, och utan honom finns ingen delaktighet i de löften som gavs till Abraham (Gal 3:26–29). Dessa löften är inte riktade till någon särskild etnisk grupp. Kyrkan — inte judarna eller israelerna — är Guds sanna Israel (Gal 6:16) och de som är döpta är Abrahams barn.
Vidare: De löften som gavs i GT genom profeterna om ett återsamlande i landet innebar att Israel skulle ”lyssna till Herren din Guds röst” (5 Mos 28:1–2), och genom Hesekiel förutsade Herren att han skulle ”samla dem från alla håll och föra dem in i deras land” och göra dem ”till ett enda folk i landet, på Israels berg” (Hes 37:21–22) och att de allesammans skulle ”ha en och samma kung” (Hes 37:23), att dessutom hans ”tjänare David ska vara kung över dem, och de ska alla ha en och samma herde” (Hes 37:24). Det handlar förstås om Davids Son, Kristus Konungen, som samlar sitt folk, den heliga kristna kyrkan, kring sig. De judar som kommit till Israel i modern tid har inte en och samme kung. De flesta avvisar den sanne Konungen. De lyssnar inte på Herrens röst.
“Gud ångrar inte sina gåvor och sin kallelse”
Från kristet sionistiskt håll säger man även att löftet om landet till Abrahams efterkommande, det judiska folket, står fast också i det nya förbundet eftersom Paulus skriver om sina judiska landsmän: “När det gäller evangeliet är de fiender för er skull, men när det gäller utkorelsen är de älskade för fädernas skull, för Gud ångrar inte sina gåvor och sin kallelse” (Rom 11:28–29).
När det gäller Rom 11 så talar detta kapitel dock inte med ett enda ord om något jordiskt stycke land. I stället visar Paulus här att Gud inte förkastat sitt gamla egendomsfolk eftersom Paulus själv tror på Jesus (Rom 11:1). Det faktum att det ännu finns en kvarleva av det judiska folket som tror på Jesus visar på Guds kärlek och trofasthet mot det judiska folket. Hade Gud förkastat judarna skulle ju inga av dem bli frälsta. Paulus eget exempel visar alltså att det judiska folket inte är förkastat – det finns Jesustroende judar! Men de judar som avvisar Jesus är förstås förkastade. De är avbrutna grenar på det träd som Guds rike liknas vid (Rom 11:17). Genom tron på Jesus kan de dock ympas in igen (Rom 11:23–24).
Genom inympningen av hedningar i trädet har Gud ”utvidgat” (det sanna) Israel. Att han skulle ”ersatt” Israel med kyrkan är ett helt förvirrat sätt att beskriva frälsningshistorien (”ersättningsteologi” är en pejorativ term som kristna sionister använder om de klassiskt troende kristna – vi kallar oss inte själva så).
Kyrkan var före Kristus de människor (i huvudsak hebreer/judar) som trodde på den kommande Frälsaren. Kyrkan är efter Kristus de människor (av alla folk, judar som hedningar) som tror på Frälsaren som har kommit. Kyrkan = Israel och var så redan under det gamla förbundets tid.
Att ”hela Israel” ska bli frälst (Rom 11:26) innebär inte att varje individ av det judiska folket blir frälst. De judar som inte tror är inte Israel i egentlig mening: ”Alla som härstammar från Israel är nämligen inte Israel” (Rom 9:6). Det är det egentliga Israel (alla som utkorats i Kristus av evighet, judar som hedningar) som till sist ska bli frälst till sin helhet. Att det omöjligtvis handlar om hela det judiska folket framgår t ex av Rom 9:27, där Paulus talar om det jordiska Israel (alltså det judiska folket): ”Men Jesaja utropar om Israel: Även om Israels barn vore talrika som havets sand, ska bara en rest bli frälst.”