Biblicum nr 3/2026 s 116–118, av Lars Borgström.

 

Blir vi mottagna när vi ångrar vår synd och kommer till Herren? Det verkar som att han genom sin profet Joel faktiskt inte oreserverat ger löfte om detta. Så här lyder orden:

”Riv sönder era hjärtan, inte era kläder, och vänd om till Herren er Gud, för han är nådig och barmhärtig, sen till vrede och stor i nåd, och han ångrar det onda. Vem vet? Kanske vänder han om och ångrar sig och lämnar kvar en välsignelse efter sig till matoffer och drickoffer åt HERREN er Gud” (Joel 2:13–14).

I den hebreiska grundtexten står här uttrycket mi jodéac, ordagrant ”vem vet? ”. Detta uttryck används för att uttrycka hopp eller möjlighet och återges därför ofta med ”kanske”, ”måhända” eller ”vem vet om”.

Även i Amos bok möter vi ett liknande uttryck (ûlaj,”kanske”), som ger intryck av att Herren endast möjligtvisger sin nåd till den som kommer till honom. Där står det: ”Hata det onda och älska det goda och låt rätten härska i porten. Kanske ska Herren Gud Sebaot vara nådig mot dem som är kvar av Josef” (Amos 5:15). Hur ska man förstå dessa utsagor? Är Gud en ”kanske-Gud” som inte ger säkra löften?

Att det står ”kanske” i dessa texter handlar inte om att Gud är nyckfull eller ovillig att förlåta, utan om att profeterna vill betona människans ödmjukhet inför Gud och att omvändelsen måste vara äkta. Det finns flera skäl till detta uttryckssätt:

  1. Omvändelse kan inte användas för att kräva nåd
    Profeterna säger inte: ”Om ni gör X måste Gud göra Y.” Guds nåd är en gåva, inte något människor kan förtjäna genom vissa handlingar.
  2. Ingen kan ta Guds barmhärtighet för given
    Israel hade ofta levt i uppror under lång tid. Profeterna vill motverka en självsäker inställning där folket tänker: ”Vi kan synda nu och bara omvända oss senare.”
  3. Omvändelsen måste vara genuin
    I Joel betonas att de ska ”riva sönder sina hjärtan och inte sina kläder” (v 13). Gud ser hjärtat, inte bara yttre religiösa handlingar.
  4. Domen kunde redan vara på väg
    Såväl genom Amos som genom Joel hade Gud redan varnat för kommande dom. Även om Gud förlåter synd kan vissa konsekvenser ändå bli verklighet.

Vi ska lägga märke till att Joel samtidigt beskriver Gud som ”nådig och barmhärtig, sen till vrede och stor i nåd” (v 13). Det betyder att uttrycket mi jōdéac, ”vem vet?”, inte uttrycker osäkerhet om Guds karaktär – han ärbarmhärtig – utan ödmjukhet inför hans suveräna beslut.

Att vi inte kan göra oss till herrar över Guds nåd, liksom bemästra och framtvinga den genom våra handlingar (se punkt 1 ovan), betonas i Augsburgska bekännelsen (art. V), där det står:

“För att vi skola få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats. Ty genom Ordet och sakramenten såsom genom medel skänkes den helige Ande, vilken hos dem, som höra evangelium, frambringar tron, var och när det behagar Gud (min kurs.)” (SKB, s 58).

På detta sätt förblir nåden nåd, grundad endast i Gud och hans vilja. Magikern tror sig kunna kontrollera de gudomliga krafterna genom sina besvärjelser, men den sanna religionen hoppas endast på Guds barmhärtighet. Augsburgska bekännelsen tillägger en tydliggörande förklaring till det ovanstående: “Det vill säga, att det icke är för vår förtjänsts skull, utan för Kristi skull som Gud rättfärdiggör dem, som tro, att de för Kristi skull upptagas i nåden.”

När det gäller världsliga katastrofer så uttrycker verkligen “kanske” att Guds räddning kan utebli (se punkt 4 ovan). Men när Gud tillåter sina botfärdiga troende att drabbas av fruktansvärda ting, t o m den kroppsliga döden, förblir han ändå den säkra garanten för uppståndelse till evigt liv. Job uttrycker det så: ”Se, han får döda mig, jag hoppas ändå på honom” (Job 13:15 i alternativ översättning, se fotnot i Folkbibeln 2015. Se även Job 19:25–27).

Vi möter ett intressant exempel i Jonas bok. Där förkunnar Jona dom över Nineve (Jona 3:4), men folket omvänder sig och hoppas utan garanti på Guds nåd. Man sade i Nineve om den pålysta fastan: ”Vem vet, kanske Gud vänder om och ångrar sig och vänder sig från sin glödande vrede så att vi inte går under” (Jona 3:9). Även här finns det hebreiska uttrycket mi jodéac, ”vem vet?”. Nineveborna gör alltså inte anspråk på att kunna kräva Guds nåd, utan vädjar till hans barmhärtighet. Den gången räddades den stora staden: ”När Gud såg vad de gjorde, att de vände om från sin onda väg, ångrade han det onda som han hade hotat att göra mot dem och gjorde det inte” (Jona 3:10).

Ett exempel med motsatt resultat ser vi i 2 Sam. 12:22, där David säger efter att hans förstfödde son med Bat-Seba dött: ”Så länge barnet levde fastade jag och grät, för jag tänkte: Vem vet (mi jodéac), kanske förbarmar sig Herren över mig och låter barnet leva.” David hoppades på Guds förbarmande, men han betraktade inte sin fasta som ett medel genom vilket han kunde tvinga fram ett visst resultat.

Båda ovanstående exempel illustrerar samma princip som i Joel 2:14: Människor omvänder sig i hopp om Guds nåd, inte med krav på den.

Det finns en utveckling i Nya testamentet. Där ges tydliga löften att den som kommer till Gud genom Jesus Kristus inte ska avvisas (t ex Joh 6:37 och 1 Joh 1:9). Det betyder inte att Gud har förändrats, utan att hans löfte om förlåtelse har blivit manifesterat och förverkligat genom Kristi verk. På Amos och Joels tid levde folket före detta fullbordade förbund och uppmanades därför att närma sig Gud med ödmjukhet och hopp. Vi lever nu i fullbordandets visshet.

Svaret på vår inledande fråga om Gud ger oreserverade löften om nåd är alltså ja. Men dessa löften innebär inte att människan har kontroll över nåden; tvärtom vilar vårt hopp helt på Guds karaktär och hans löfte.