Biblicum nr 3/2026 s 119–124, av Stefan Hedkvist.
”Se, jag skapar nya himlar och en ny jord, och man ska inte mer minnas det förgångna eller tänka på det. Nej, fröjda er och jubla för evigt över det som jag skapar! För se, jag skapar Jerusalem till jubel och dess folk till fröjd. Jag ska jubla över Jerusalem, fröjda mig över mitt folk. Där ska inte mer höras gråt eller klagan” (Jes 65:17–19).
Profeten talar i texten ovan om en ömsesidig glädje. Guds folk ska fröjda sig över det Gud skapar och Gud ska fröjda sig över sitt folk. Vad är det för folk som Gud ska fröjda sig över? Syftar profeten månne på Juda folk och rike?
I Första Mosebok lär vi oss att när Gud efter lång tid äntligen började agera för att förbereda den utlovade Frälsarens födelse började han med att sluta förbund med Abraham. Gud lovade att göra hans efterkommande talrika som stjärnorna och han lovade att Frälsaren skulle födas i hans släkt. Gud förutsade att Abrahams efterkommande skulle bo som främlingar i ett land som inte var deras. Men efter 400 år skulle Gud befria dem och ge dem det utlovade landet. Så skedde också. Gud hade nu anvisat ett land för Frälsarens födelse. Gud gjorde Abrahams efterkommande till ett stort folk i Egypten och förde dem ut ur slaveriet med mäktig hand. Han bar dem på örnvingar och gjorde dem till sin dyrbara egendom framför andra folk. De skulle vara ett rike av präster och ett heligt folk. Han slöt förbund med dem på Sinai. Men folket bröt snart mot förbundet och gjorde sig en guldkalv som de tillbad. Gud kunde inte fröjda sig över dem. Därför sa Gud redan genom Mose: ”De har retat mig med gudar som inte är gudar … Därför ska jag reta dem med [ett folk] som inte är ett folk” (5 Mos 32:21). Israel tog sig gudar som inte var gudar och därför skulle Gud ta sig ett folk som inte var ett folk.
Paulus talar om detta i Romarbrevet när han skriver: ”Genom deras fall har frälsningen kommit till hedningarna, för att detta skulle väcka deras avund” (Rom 11:11). Jesaja börjar också profetian om Guds folk som Gud ska fröjda sig över med dessa ord: ”Jag låter mig sökas av dem som inte frågade efter mig, jag låter mig finnas av dem som inte sökte mig. Till ett folk som inte åkallade mitt namn sade jag: ’Här är jag, här är jag'” (Jes 65:1).
Genom evangeliet låter Gud sig finnas av folk runt om i världen. De som inte var ett folk gör han till sitt egendomsfolk genom tron på Jesus Kristus så som Paulus skriver: ”Ni levde utan hopp och utan Gud i världen. Men nu har ni, som är i Kristus Jesus och som en gång var långt borta, kommit nära genom Kristi blod … Han har kommit och predikat frid för er som var långt borta och frid för dem som var nära. Ty genom honom har vi båda i en och samme Ande tillträde till Fadern. Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan medborgare tillsammans med de heliga och tillhör Guds familj” (Ef 2:12–13, 17–19).
Det förlöpte en lång tid mellan Guds dom över djävulen som våra första föräldrar fick höra och kallelsen av Abraham. Århundraden och årtusenden gick utan att Gud verkade agera för att verkställa domen. Den stora floden och återuppbyggnaden av jorden så som vi känner den idag är stora händelser, och det berättas hur människosläktet på nytt spreds ut över jorden. Men så en dag skred Gud till verket och började med att kalla Abraham och sluta förbund med honom, med just det innehåll som var underförstått i det första löftet. Guds dom över djävulen innebar ett löfte om frälsarens födelse. Det förutsätter en plats på kartan, en familj som väntar honom, ett land och ett folk som är förberett.
Jag ska jubla över Jerusalem, fröjda mig över mitt folk, skrev profeten. Syftar Jerusalem alltid på staden Jerusalem? Guds folk Israel, syftar det alltid på de som genetiskt härstammar från Abraham? Har judarna gudomlig rätt till Kanaans land och staden Jerusalem för evig tid? Det är visserligen sant att Gud sa till Abraham: ”Lyft din blick och se dig omkring från den plats där du står, mot norr och söder, öster och väster. Hela det land som du ser ska jag ge åt dig och dina efterkommande för evig tid. Och jag ska låta dem bli som stoftet på jorden. Om någon kan räkna stoftet på jorden ska också dina efterkommande kunna räknas. Bryt upp och vandra omkring i landet i hela dess längd och bredd, för jag ska ge det åt dig” (1 Mos 13:14-17). Har detta Guds löfte gått i uppfyllelse eller väntar löftet fortfarande på sin uppfyllelse?
Kristna sionister menar att vi måste hjälpa den moderna staten Israel att uppfylla löftet till Abraham om landet, för de har gudomlig rätt till det. I vårt land manas kristna därför att välsigna Israel och be för den moderna nationen Israel. Så, den avgörande frågan är om Guds löfte till Abraham har gått i uppfyllelse eller fortfarande väntar på sin uppfyllelse? Därtill kommer frågan om vad som står i fokus för Guds förbund med Abraham, är det landet och den judiska nationen eller Abrahams avkomling som är Jesus Kristus?
I 1 Mos 15 hör vi hur Gud förnyar förbundet som han slöt med Abram enligt det 12:e kapitlet. Abram var bekymrad för att han var barnlös. Hans arvinge var Elieser från Damaskus. Gud sa till honom: ”Det är inte han som ska ärva dig. En som kommer från din egen kropp ska bli din arvinge.” Abram skulle bli far för många folk. Hans efterkommande skulle bli talrika som stjärnorna. Och som ett tecken på löftet skulle Gud ge dem Kanaans land. Löftena gick i uppfyllelse när befälhavaren för Herrens här ledde Josua och folket så att de kunde inta landet. Vi läser i Josua 21:43-45. ”Så gav Herren åt Israel hela det land som han med ed hade lovat ge åt deras fäder, och de tog det i besittning och bosatte sig där. Herren gav dem ro på alla sidor, så som han med ed hade lovat deras fäder. Ingen av deras fiender kunde stå emot dem, utan Herren gav alla fienderna i deras hand. Ingenting uteblev av allt det goda som Herren hade lovat Israels hus. Allt gick i fullbordan.”
Gud hade nu uppfyllt sitt löfte att göra Abraham till ett stort folk och han hade gett dem landet. Skriften är klar på denna punkt: denna del av förbundet med Abraham har gått i uppfyllelse för länge sedan, löftet väntar inte fortfarande på sin uppfyllelse. Men det som stod i fokus för förbundet med Abraham väntade fortfarande på sin uppfyllelse, för i Abrahams avkomma skulle alla släkten på jorden bli välsignade. Det är löftet om avkomlingen Messias, Frälsaren som var utlovad från begynnelsen, kvinnans säd som skulle söndertrampa ormens huvud.
I 1 Mos 13 hörde vi Gud lova att landet skulle ges till Abrams efterkommande till evig tid. Hur ska vi förstå det när Abrahams efterkommande förlorat det tid efter annan genom avgudadyrkan, uppror mot Gud och otro? De norra stammarna blev bortförda i fångenskap för att aldrig återvända, folket i Juda och Jerusalem blev bortförda i den babyloniska fångenskapen, judarna blev fördrivna från landet av romarna efter Jerusalems förstöring.
Uttrycket som översätts ”till evig tid” (cad colám) behöver inte betyda för evigt. Det kan vara en lång tid, en period vars tidsgräns inte är känd för oss. Carl Lawrence skriver i “Reflections Concerning Israel, the Restored Homeland of the Jews.” (1970) (http://essays.wls.edu:8080/handle/123456789/2937): ”Vi vet från hela Gamla och Nya testamentet att Israels hela uppdrag och funktion som Guds utvalda folk skulle pågå tills den utlovade Frälsaren skulle komma från dess mitt och fullborda sitt frälsningsverk. Med Kristi kors, med fullbordandet av hans försoningsverk, bröts skiljemuren ner som skiljde judar och hedningar, som Paulus säger i Efesierbrevet 2:14. Sedan dess finns det varken jude eller grek, varken slav eller fri, varken man eller kvinna: för ni är alla ett i Kristus Jesus, som Paulus säger i Galaterbrevet 3:28. Ja, Paulus säger också: ’Om ni tillhör Kristus, då är ni Abrahams ättlingar och arvingar enligt löftet.’ På samma sätt upphörde också löftet om landet till Abrahams ättlingar tillsammans med hela syftet, uppdraget och funktionen för Israel som Guds speciella utvalda nation. Precis när denna fullbordan kronologiskt skulle äga rum, uppenbarade Gud inte för Abraham. Det är därför cad colám är mycket relevant.” Med facit i hand vet vi att den långa period vars tidsgräns inte var uppenbarad, cad colám, varade drygt fjortonhundra år, från Josuas erövring av Kanaan till judarnas diaspora som inleddes med romarnas fördrivning efter Jerusalems och templets förstöring år 70, samt upproret 132–135 e Kr.
Vad är Skriftens centrala budskap? Ligger fokus på Kanaans land och den moderna judiska nationen som måste återupprättas för att Kristus ska kunna komma tillbaka och upprätta sitt rike här på jorden med Jerusalem som huvudstad? Nej, något sådant finns inte ens i Skriften att fokusera på. Detta är Skriftens kärna och stjärna: Jesus Kristus är Guds Lamm som tar bort världens synd (Joh 20:31). Från tidernas begynnelse, innan det ens fanns begrepp som ”Israel” eller ”den judiska nationen”, lovade Gud en Frälsare från synd som skulle göra djävulens gärningar om intet (1 Mos 3:15). Gud valde Abraham och hans efterkommande för att ta emot Frälsaren som skulle födas i Abrahams släkt (1 Mos 12:3). Men många ställen i Gamla testamentet visar klart och tydligt att Guds frälsningsplan alltid omfattat alla människor (5 Mos 32:43, Ps 22:28, Dan 7:14, Jes 49:6 och början av vårt kapitel, Jes 65: Jag lät mig sökas av dem som inte frågade efter mig, jag lät mig finnas av dem som inte sökte mig. Till ett folk som inte åkallade mitt namn sade jag: ”Här är jag, här är jag.”
Nya testamentet upprepar samma sak, nämligen att Guds frälsningsplan innefattar alla människor, och vi ser uppfyllelsen i Jesus från Nasaret. Även om Jesu verksamhet främst riktade sig till “de förlorade fåren av Israels hus” (Matt 15:24) till vilka han var sänd, förkunnade han också frälsningens evangelium för hedningar (Matt 15:28, Luk 7:9–10). Lägg märke till Jesu ord i Joh 10:14–18: ”Jag är den gode herden. Jag känner mina får, och mina får känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren. Jag har också andra får som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de kommer att lyssna till min röst. Så ska det bli en hjord och en herde. Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv för att sedan ta det tillbaka. Ingen tar det ifrån mig, utan jag ger det av fri vilja. Jag har makt att ge det, och jag har makt att ta tillbaka det. Det budet har jag fått av min Far.” Jesus är Frälsaren för hela världen, jude och icke-jude, tamfår och vildfår.
Abrahams ättlingar äger ingen särställning inför Gud på grund av släktskapet, blodsbandet. Jesus säger upprepade gånger att det inte leder någonvart för dem att förlita sig på sin judiska härstamning för frälsningen eller sin ställning inför Gud: Börja inte säga inom er: Vi har Abraham till far. För jag säger er att Gud kan väcka upp barn åt Abraham ur dessa stenar (Luk 3:8). Jesus är tydlig: blodsband gör inte någon till Abrahams sanna barn. Jesus sa till judarna: ”Jag vet att ni är Abrahams barn, men ni vill döda mig därför att ni inte tar emot mitt ord. Jag talar vad jag sett hos min Far, ni gör vad ni har hört av er far.” De svarade honom: ”Vår far är Abraham.” Jesus sade: ”Om ni vore Abrahams barn skulle ni göra Abrahams gärningar” (Joh 8:37–39).
Abrahams sanna barn är de som har samma tro som Abraham, han som trodde Guds löfte. Oavsett om man är jude eller icke-jude, är det främsta kännetecknet hos Abrahams sanna barn att de delar hans tro på löftet som blev uppfyllt i Kristus Jesus. Paulus är tydlig med det: ”Han som ger er Anden och gör underverk bland er, är det för era laggärningar eller för att ni lyssnar i tro, som Abraham? Han trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet. Därför ska ni veta att de som har tron, de är Abrahams barn. Skriften förutsåg att Gud skulle förklara hedningarna rättfärdiga av tro och gav i förväg detta glädjebud till Abraham: I dig ska alla folk bli välsignade. Alltså blir de som tror välsignade tillsammans med Abraham som trodde” (Gal 3:5–9). Guds löfte till Abraham var att han skulle få en ättling genom vilken alla släkten på jorden skulle bli välsignade, ett löfte som fick sin uppfyllelse i Jesus Kristus. Abraham trodde löftet, och det räknades honom till rättfärdighet (1 Mos 15:6). Nu kan alla människor – oavsett kön, nationalitet eller social status – rättmätigt göra anspråk på att vara Abrahams sanna barn därför att de har samma tro, samma rättfärdighet.
Vi började med profetian ur Jesaja 65 om att Gud ska skapa nya himlar och en ny jord och fröjda sig över sitt folk som även inkluderar alla som inte frågade efter honom men som han kallat till sig, och fröjda sig över Jerusalem som uppenbarligen inte syftar på staden i staten Israel utan tillhör den nya skapelsen. Abraham fick löftet om landet och beskådade det från norr till söder, från öster till väster och vandrade genom det i hela dess längd och bredd. I tron på löftet såg han bortom det land han vandrat genom, det land som Josua kom att inta. I tron såg Abraham det land Jesaja profeterar om, det himmelska landet och staden med de fasta grundvalarna.
Hebreerbrevets författare skriver: ”I tron lydde Abraham när han blev kallad att dra ut till ett land som han skulle få i arv, och han gav sig i väg utan att veta vart han skulle komma. I tron levde han i löfteslandet som i ett främmande land. Han bodde i tält med Isak och Jakob som var medarvingar till samma löfte, för han väntade på staden med de fasta grundvalarna vars byggmästare och skapare är Gud….I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de hade sett det i fjärran, hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden. De som säger så visar att de söker ett hemland. Hade de tänkt på det land som de lämnat, så hade de haft tillfälle att vända tillbaka dit. Men nu längtade de till ett bättre land, det himmelska. Därför skäms inte Gud för att kallas deras Gud, för han har förberett en stad åt dem” (Heb 11:8-10, 13-16).
När vi granskar kristen sionism leder det oss till ett fördjupat studium av Guds härligaste löften till sitt folk: frälsning genom tron på Kristus allena, Guds nåd till syndare oavsett jordisk status, ett evigt hem i ett bättre land, det himmelska. Vilken glädje att veta att vi är arvtagare till dessa urtida löften genom tron på vår Frälsare Jesus! Vilken fröjd att få räknas till Guds folk, Abrahams sanna barn!