Forskningen och Jesus

Ämnet idag är ”Forskningen och Jesus”. Förra gången vi samlades till Bibelforum talade vi om ”Bibeln och Jesus”. Vi begrundade då vad Jesus säger om Bibeln och vad Bibeln säger om Jesus. I dag ska vi se vad forskningen har att säga om Jesus och vad den kommer fram till.

Som en första punkt i detta föredrag vill jag betona att det är bra att forska, att verkligen ta reda på någonting, fördjupa sig och gå till källorna. Alltså veta lite mera, inte ytligt eller i andra eller tredje hand, utan försöka komma så nära som möjligt det man vill lära känna. Jag tror att ni som är här håller med om det, att det inte bara är bra att forska utan också givande. Förmodligen är det därför ni sitter här. Ni tycker att det är givande att få veta lite mer om Bibeln och Bibelns verkliga innehåll. Den är ju vårt speciella forskningsobjekt de här lördagarna i vårt Bibelforum.

Det är viktigt att forska. Vi är alltså inte emot mera kunskap, mera vetande. Ibland kan man kanske tro det, för det finns så mycket som kallas för kunskap och vetande och som är vilseledande eller till och med kanske skadligt, därför att beteckningen vetande inte är korrekt.

Det man kallar för vetande och kunskap är i själva verket ofta inget riktigt vetande. Det första jag därför vill stryka under är att det är bra med saklig och grundlig forskning. Bibeln använder uttrycket rannsaka Skrifterna om en sådan bibelforskning. Med detta menas att undersöka ordentligt, ta reda på grundligt, fördjupa sig, gå till källorna, inte bara ytligt eller i andra hand. Läkaren Lukas berättar att judarna i Bereas synagoga var öppnare än de i Tessalonike: ”De tog emot ordet med stor villighet och forskade/rannsakade varje dag i Skrifterna för att se om det stämde” (Apg 17:11), det som Paulus och Silas förkunnade.

När det gäller forskning om Jesus borde väl det betyda att man inte bara ska bilda sig en uppfattning om Jesus så där i andra eller tredje hand, utan att man söker sig nära Jesus. Hur ska man kunna göra det? Man bör väl då gå till dem som vet någonting. Finns det några som vet någonting om Jesus? Hur brukar man göra om man vill veta mera om en sak eller något som hänt? Frågar man inte: Har någon sett någonting? Har någon hört någonting? Var det någon som var närvarande? Så borde man göra också när det gäller Jesus. Fanns det några som såg honom? Fanns det några som hörde? Var det några som var med honom, som var där? Ja, det var många som såg vad han gjorde och hörde vad han sa. Det är ju främst ögonvittnen man vill lyssna till, inte bara vittnen i andra eller tredje hand. Aposteln Johannes skriver: ”Det vi har hört, det vi har skådat och rört med våra händer, om detta vittnar vi” (1 Joh 1:1). Aposteln Petrus skriver: ”Det var inga utstuderade myter vi följde när vi förkunnade vår Herre Jesu Kristi makt och hans ankomst för er, utan vi var ögonvittnen till hans majestät” (1 Pet 1:16).

Är något lite mera osäkert bör man undersöka källorna lite närmare, söka komma nära ursprunget, så nära ögonvittnena som möjligt. Att komma nära sitt forskningsobjekt betyder att verkligen lära känna det, bli förtrogen med det. Om ni t ex vill undersöka en blomma så förstår ju alla hur bra det är att komma riktigt nära forskningsobjektet. Man anpassar sig till föremålet. Har man handskar på sig, tar man av sig dem för att bättre kunna undersöka och komma riktigt nära blomman. Man utnyttjar sina händer, sin känsel, kanske också sitt luktsinne. Man far inte upp i en helikopter och så tittar ner. Det kan man göra för att få en överblick över något, men ska man undersöka en blomma eller en skatt, så försöker man ju tvärtom komma föremålet så nära som möjligt.

Att komma nära forskningsobjektet borde också gälla när det gäller Jesusforskning, att närmare lära känna och förstå vem Jesus är, vad han vill och lär, hans uppgift och hans gärningar. Var säger ögonvittnena, de som såg och hörde vad han sa och gjorde? Vad var det som var så häpnadsväckande, det som väckte så stor förundran?

Modern forskning

Som en andra punkt i mitt föredrag vill jag kommentera vad som ryms inom begreppet modern forskning. Ja, modern och modern. Man kanske borde sätta ordet ”modern” inom citationstecken när det gäller Jesusforskningen. Det visar sig nämligen att det vi kallar för nytt och modernt i detta sammanhang ofta är gammalt, ofta upprepat utan närmare studier, särskilt när man intar en negativ hållning till Jesus och hans övernaturliga gärningar.

Modern forskning kallar man ofta i det här sammanhanget för historisk-kritisk forskning. Ordet ”kritisk” behöver i sig inte vara ett negativt ord. Det betyder att grundligt granska eller bedöma, att pröva hållbarheten i olika vittnesmål. Är det säkert att det hände som vittnena berättar om? Hur pålitliga är vittnena? Vad talar för och emot deras pålitlighet?

Men när man använder begreppet historisk-kritisk bibelforskning, brukar man också i ordet ”kritisk” inkludera en förutsättning som sällan öppet redovisas. Man utgår ifrån en bestämd världsuppfattning, en bestämd världsbild, nämligen att allt i tillvaron har inomvärldsliga orsaker. Vetenskaplig forskning, menar man, får och kan bara räkna med inomvärldsliga orsaker som hållbara förklaringar till allt man studerar. Likväl säger man ofta att man är förutsättningslös, när man i sin forskning utgår ifrån eller förutsätter att allt i tillvaron har inomvärldsliga orsaker, att verkliga under är uteslutna.

Följden av denna ofta oredovisade förutsättning blir att också allt som har att göra med Jesus måste ha inomvärldsliga orsaker. Det Jesus säger och gör måste ha inomvärldsliga förutsättningar. Genom att studera den tid och den miljö han levde i hoppas man kunna fastställa orsakssamband.  Detta låter som ett rimligt vetenskapsbegrepp, om man har en ateistisk världsbild. Men hur kan då många kyrkor i sin prästutbildning acceptera en sådan historisk-kritisk bibelforskning? Hur kan man vara troende, om man förklarar allting som om Gud inte finns eller bara är en helt passiv faktor i tillvaron?

De kyrkor som accepterar den historisk-kritiska metoden i sin undervisning brukar hävda att denna metod inte behöver komma i konflikt med tron. De menar att Gud kan ha kanaliserat all sin verksamhet via inomvärldsliga orsaker. Därmed behöver det inte vara några problem för troende att acceptera en forskning som bara accepterar inomvärldsliga orsaker, menar man. Den troende kan få ha den tron att det finns en Gud bakomnaturliga fenomen och sammanhang. Sålunda kan troende acceptera historisk-kritisk bibelforskning. Troende och icke-troende har ju blivit överens om att allt kan eller bör förklaras med vanliga inomvärldsliga orsaker, även om de inte är överens om vad som ytterst ligger bakom naturliga, inomvärldsliga fenomen.

Bibelns vittnesbörd

Nu vet ju den som sakligt tar del av vad Bibeln vittnar om att Gud inte bara kanaliserar sitt handlande via inomvärldsliga orsaker. Det finns enligt de bibliska texterna många exempel på en särskild och övernaturlig uppenbarelse, ett särskilt ingripande där Gud oberoende av inomvärldsliga orsaker griper in direkt på ett sätt som inte går att förklara. Att t ex uppväcka en man som varit död i fyra dagar, som redan är begravd och har börjat ruttna, det är mänskligt sett totalt omöjligt. Men det omöjliga skedde inför en stor mängd ögonvittnen när Jesus uppväckte Lasarus från de döda (studera Joh 11:38–48!). När det inte finns någon inomvärldslig förklaring, blir det besvärligt för den forskning som bara räknar med att allt har inomvärldsliga förklaringar. Då blir Gud och hans unike Son, Jesus Kristus, ett stort problem. Guds gärningar, som består i att han griper in direkt utan inomvärldsliga förutsättningar, det vi kallar för under eller mirakler, blir ett problem som måste omtolkas.

Den ”moderna” forskningen försöker komma till rätta med händelser som enligt Bibeln visserligen skedde inför många vittnen men som inte har någon inomvärldslig förklaring. Vad gör då en forskning som bara kan acceptera inomvärldsliga förklaringar? Den försöker rekonstruera händelseförloppet till något som kan förklaras inomvärldsligt och avvisar därmed ögonvittnena, de vittnesbörd som Bibeln återger. Om Guds gärningar, såväl skapelsen som frälsningen, är mänskligt sett omöjliga, och så är fallet enligt Bibeln, vem kan då bli frälst undrar Jesu lärjungar. ”Jesus såg på dem och sa: För människor är det omöjligt. Men för Gud är allting möjligt” (Matt 19:26).

I min förra föreläsning om Bibeln och Jesus lyfte jag fram Bibelns entydiga vittnesbörd om Jesus: Han är inte bara en människa utan också Gud själv, Guds evige son som blivit människa. Han är och förblir den evige som när tiden för Messiasprofetiornas uppfyllelse var inne föddes som en sann människa utan att upphöra att vara den evige Guden.

Som sann människa är han helt unik. Han är född av en jungfru och han är utan synd till skillnad från alla andra människor. Som syndfri är han utan något svek, fullkomligt rättfärdig. Han kom som alla syndares ställföreträdare för att lida och dö för deras synder och därigenom besegra döden för deras räkning, uppstå kroppsligen på den tredje dagen och sedan visa sig med sina genomstungna händer och fötter för många vittnen. När forskare med en ateistisk utgångspunkt möter detta mänskligt sett helt omöjliga, så måste de ju tänka: Nej, så kan det inte vara. Det måste förhålla sig på ett annat sätt.

Historisk-kritisk Jesusforskning försöker därför framställa en sådan Jesus som ryms inom ramen för en världsbild som bara innefattar inomvärldsliga orsaker. Man kan gå med på att Jesus var speciell, att han gjorde märkligare saker än många andra gjorde. Men det gäller att inrymma det märkliga inom det som är mänskligt sett möjligt.

Det är förståeligt att den historisk-kritiska forskningen får problem med Jesu jungfrufödelse, med att Jesus är Guds son i reell mening, med Jesu alla mänskligt sett omöjliga under, med hans kroppsliga uppståndelse på tredje dagen efter att verkligen ha dött på förbannelsens trä, korset. Vad gör man då? Det övernaturliga måste bortförklaras på något sätt: att det är fråga om legender och myter, att Jesus inte föddes av en jungfru och inte var Guds son, att han bara var skendöd eller att han aldrig uppstod mm. Det gäller att bortförklara

Guds under, precis som vaktstyrkan vid den förseglade graven mutades att göra. Den mutades med en stor summa pengar av den judiska ledningen för att sprida följande krystade bortförklaring: ”Hans lärjungar kom på natten och rövade bort honom medan vi sov.” Soldater från vaktstyrkan lät sig mutas. ”De tog emot pengarna och gjorde som de blivit tillsagda, och detta rykte är spritt bland judarna än i dag” (Matt 28:13–15).

Vad finns det för källor? ^[1]I förteckningen nedan har artikeln ”Utombibliska bevis för Jesu existens?” av Thor-Leif Strindberg använts (www.alltombibeln.se).

Om det är bra att forska, som vi sagt ovan, så måste vi fråga vad vi ska forska i? Vad finns det för källor? Då vet nog alla som sitter här att det finns nästan bara en källa, nämligen Nya testamentets 27 skrifter. Men denna källa innehåller en så stor mängd vittnesmål från många olika vittnen att detta källmaterial är rikt. Huvudpersonen i alla dessa skrifter är Jesus Kristus, vem han är och vad han har sagt och gjort. Också Gamla testamentet är en källa om Kristus (Messias) genom sina många löften och förutsägelser om honom, vem han är och vad han skulle uträtta.

En notis om Jesus finns hos den berömde judisk-romerske historikern Flavius Josefos från första århundradet: ”Han [översteprästen Hannas] sammankallade Sanhedrin till rättegång och ställde inför dess medlemmar Jakob, brodern till Jesus, som kallades Kristus, samt några andra som han anklagade för att ha brutit mot lagen och sålunda överlämnade till att stenas till döds.”

I slutet av det första århundradet berättade den romerske historikern Suetonius att kejsaren Claudius år 49 hade förbjudit alla judar att vistas i staden Rom (en händelse som också finns omnämnd i Bibeln, i Apg 18:2): ”Då judarna i Rom oavbrutet orsakade oroligheter, därtill uppviglade av Chrestus, fördrev han dem ur staden.”

En mer detaljerad berättelse om Jesus kommer från den romerske historieskrivaren, ämbetsmannen och konsuln Publius Cornelius Tacitus. I sitt historiska verk ”Annaler”, som han skrev mellan år 115 och 117, berättar han att kejsar Nero försökte lägga skulden för den förödande branden i Rom på de kristna. Tacitus skriver: ”Som skyldiga ådömde Nero de mest raffinerade straff åt de kristna.” Och han fortsätter med att beskriva dessa kristna: ”De fick sitt namn från Kristus, som avrättades enligt beslut av landshövding Pontius Pilatus under kejsar Tiberius regeringstid. Det satte stopp för den farliga vidskepelsen en kort tid, men den tog fart på nytt – inte bara i Judeen, där denna pest först uppstod, utan även i själva Rom, där all världens hemska och skamlösa saker samlas och finner ett hem” (Annaler, XV, 44).

Plinius den yngre, romersk guvernör i provinsen Bithynien i Mindre Asien, skrev omkring år 110 ett brev till kejsaren Trajanus där han berättade att det kristna inflytandet i provinsen skapade allvarlig oro, varför han vidtagit åtgärder mot de kristna. Nu ville han ha bekräftat från kejsaren att han agerade rätt då han lät avrätta dem som höll fast vid sin tro, men benådade dem som avsvor sig sin tro, förklarade de romerska gudarna och kejsaren sin vördnad och ”slutligen förbannade Kristus”. Han beskrev också vilka handlingar de kristnas brott eller villfarelse bestått i: ”De brukade samlas en bestämd dag före gryningen att växelvis med varandra sjunga en sång till Christus liksom till en gud och därvid förbinda sig, inte till någon brottslig handling, utan att icke begå stöld, icke rån, icke äktenskapsbrott, icke bryta ett givet löfte, icke vägra att vid anmaning återlämna anförtrodda medel. Därefter brukade de åtskiljas och sedan åter samlas för att intaga en enkel och helt oskyldig måltid.”

Det råder alltså inget som helst tvivel om att Jesus är en historisk gestalt. Att ifrågasätta att Jesus skulle ha existerat är absurt. Det har också modern forskning insett. Men Nya testamentets vittnesbörd att Jesus inte bara var en historisk person utan Guds son och har gjort de under som texterna talar om, det framgår inte av de utombibliska källorna och det kan som vi sett inte den forskning acceptera som utgår från en ateistisk världsbild.

Men 1992 utkom boken ”Myten om Jesus” av Alvar Ellegård. Den boken hävdar att Jesus från Nasaret aldrig har existerat. Ellegård menar att framför allt Paulus har hittat på alltihop. När boken skrevs var Ellegård professor emeritus i engelska vid Göteborgs universitet, alltså ingen bibelforskare eller historiker av facket.

De apostoliska texternas vittnesbörd

Enligt min mening måste varje sund forskning om Jesus börja med att ordentligt lyssna på Nya Testamentets många vittnesbörd. Om något ovanligt eller uppseendeväckande har hänt, vill vi då inte ta reda på vad som faktiskt har hänt? Frågar vi inte: Vem såg vad som hände? Vem hörde vad som sas? Frågar vi inte i första hand efter om det finns några ögonvittnen? Vi nöjer oss väl inte bara med rykten? Kan vi ta ställning till vad som verkligen hände och vem som sa och gjorde vad, innan vi noga undersökt saken och lyssnat till de personer som bevisligen såg och hörde vad som hände? Knappast.

Bör vi inte göra på samma sätt när det gäller Jesus och de märkliga ting som han gjorde? Enligt min mening är det detta som många försummar när de utan närmare undersökning förklarar att Jesus är en myt, att det han förde fram som sanning och det han gjorde inför många vittnen måste vara lögn. En rad ”moderna” forskare börjar nästan omgående med rekonstruktioner av vad som kan ha hänt och utesluter då på förhand att något övernaturligt hände. I regel innehåller deras handböcker om Bibeln inget kapitel som sakligt presenterar vad som hände enligt de bibliska ögonvittnena, innan de för fram sin omtolkning styrd av en annan världsbild än den bibliska.

Om Jesus utan några övernaturliga gärningar bara sagt: Jag är Guds evige Son, jag och Fadern är ett, ni är nerifrån, jag är ovanifrån, sänd av Fadern, då är det kanske inte så konstigt att många misstrodde honom och sa: Han hädar. Därför sa Jesus till dem som inte trodde honom: ”Om jag inte gör min Fars gärningar, så tro mig inte. Men om jag gör dem, tro då på gärningarna om ni inte kan tro på mig. Då ska ni inse och förstå att Fadern är i mig och jag i Fadern” (Joh 10:37–38). ”Tro mig, jag är i Fadern och Fadern är i mig. Och kan ni inte det, tro då för gärningarnas skull” (Joh 14:11).

Jesu gärningars vittnesbörd – ett stort problem för otron

Inte ens Jesu värsta fiender kunde förneka Jesu gärningar, fast de försökte. Låt mig nämna ytterligare några försök till förnekelse av vad Jesus faktiskt gjorde av den anledningen att det var mänskligt sett omöjligt. Jag har tidigare nämnt uppväckandet av den döde Lasarus som redan börjat ruttna samt Jesu kroppsliga uppståndelse, att han mirakulöst uppstod och lämnade den väl bevakade och förseglade graven på tredje dagen efter sin död.

När Jesus botade en man som var besatt och stum, häpnade folket och sa: ”Aldrig har man sett något sådant i Israel!” Men fariseerna sa: ”Det är med hjälp av de onda andarnas furste som han driver ut andarna” (Matt 9:33–34).

När Jesus sa till en förlamad man: ”Min vän, du har fått förlåtelse för dina synder”, reagerade de skriftlärda och fariseerna: ”Vad är det för en hädare? Vem kan förlåta synder utom Gud?” Då sa Jesus: ”För att ni ska veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder, säger jag dig ” – och talade han till den lame: ”Res dig, ta din bår och gå hem!”  ”Genast ställde han sig upp i allas åsyn…. Alla blev utom sig av häpnad… Det vi har sett i dag är ofattbart” (Luk 5:20–26).

När Jesus gör det omöjliga och botar en man som varit blind från födseln vägrar man tro att han verkligen var född blind (Joh 9:1ff). ”Judarna trodde inte att han hade varit blind och sedan fått sin syn förrän de hade skickat efter hans föräldrar”, som svarade: ”Vi vet att han är vår son och att han föddes blind” (v 18–20).

Eftersom det var många som bevittnade det under som hände med den döde Lasarus kom ”många judar som hade kommit till Maria och sett vad Jesus gjorde till tro på honom” (Joh11:45). ”Översteprästerna och fariseerna kallade då samman Stora rådet och sa: Vad gör vi? Den här mannen gör många tecken. Låter vi honom hålla på så här kommer alla att tro på honom” (v 47f). Jesu undergärning inför många vittnen kunde alltså inte förnekas och blev därigenom ett stort problem före hans fiender. ”Vad gör vi?”

Några dagar senare när det ordnades en festmåltid för Jesus i Betania där Lasarus bodde, var nu den tidigare döde Lasarus en av dem som låg till bords med Jesus (Joh 12:1–2). ”En stor mängd judar fick veta att Jesus var där, och de kom inte bara för Jesu skull utan också för att se Lasarus som han hade uppväckt från de döda. Då bestämde sig översteprästerna för att döda även Lasarus, eftersom många judar lämnade dem för hans skull och trodde på Jesus” (v 9–11).

Utvecklingen efter upplysningstiden

Före den s k upplysningen på 1700-talet var det inte så många som vågade angripa kyrkans tro och Nya testamentets vittnesbörd om Jesus. Men i och med den rationalism som upplysningsfilosofierna stod för vågade fler och fler gå emot kyrkans lära och radikalt omtolka vem Jesus var. Gud och gudomlig kausalitet ansågs bara vara ett fromt önsketänkande, och att Jesus var både Gud och människa var något som ansågs helt otänkbart. Det var i och för sig inget nytt. Redan på Jesu tid hyste de skriftlärda judarna denna tanke och sa till Jesus: ”Det är inte för någon god gärning vi tänker stena dig, utan för att du hädar och gör dig själv till Gud fast du är en människa” (Joh 10:33).

På 1800-talet blev de rationalistiska omtolkningarna av Nya testamentet alltmer radikala. Jesu underverk måste betraktas som utbroderingar av inomvärldsliga händelser som inte krävde något gudomligt ingripande. Olika naturliga förklaringar lanserades. När det t ex gällde Jesu brödunder och hans botande av blinda, döva och lama, kunde man hitta på förklaringar som var mycket långsökta och ofta helt omöjliga att förena med bibelberättelsens hela textsammanhang.

Givetvis var undren omöjliga, om Jesus bara var en vanlig människa. Därför riktades bibelkritiken främst mot Jesu person, hans jungfrufödelse, ställföreträdande försoningsdöd och kroppsliga uppståndelse. Här ska några viktiga steg i den utveckling som vill rensa bort allt övernaturligt i Nya testamentet nämnas.

1. David Friedrich Strauss gav i mitten av 1830-talet ut boken Das Leben Jesu (Jesu liv). Enligt Strauss var evangeliernas berättelser om Jesus rena legender och myter. Hans bok fick stort genomslag, så redan 1837 gavs den ut i en andra ”verbesserte” (förbättrad) upplaga.
2. Denna radikala kritik följdes upp av den s k Tübingenskolan. Den främste företrädaren för denna riktning var Ferdinand Christian Bauer. Han försökte förklara att Nya testamentet växte fram genom en växelverkan mellan två strömningar, en judekristen kring apostlarna i Jerusalem och en paulinsk. Nya testamentet skulle alltså ha kommit till som en syntes eller korsning av dessa två strömningar och blev färdigt först på 200-talet e Kr. Denna uppfattning påverkade många forskare under mitten och andra delen av 1800-talet. Den holländska radikalkritiska skolan gick så långt att den förnekade äktheten av alla paulinska brev.
3. Typiskt för den s k liberala teologin som nu fick alltmer spridning var en Jesustolkning som begränsade Jesu roll till att vara en radikal etiker. Allt som inte hade med Jesu etiska principer att göra skalade man bort. När Jesus talar om himmelska, andliga ting, frälsningen av nåd allena och syndernas förlåtelse genom honom som enda vägen till himlen, så ansågs det vara senare utsmyckningar av ringa värde. Det enda som hade värde, menade man, var det etiska. Det kallade man ”Jesu enkla lära”. Ord som ”vänd andra kinden till” och ”om någon vill att du ska gå en mil, gå två mil med honom” förutsatte inte något övernaturligt.
4. Nästa fas i utvecklingen kan vi kalla ”den religionshistoriska skolan”. Den fäster uppmärksamhet vid det eskatologiska i Jesu förkunnelse. Man menade att det är ofrånkomligt att Jesus har talat om den yttersta tiden och domen. Man försökte se Jesus i ett religionshistoriskt sammanhang, i samband med judiska Messiasförväntningar. Denna riktning skapade problem för den liberala teologins tal om ”Jesu enkla lära”.
5. En tolkningsskola på 1900-talet som fick stort inflytande var Bultmannskolan. Rudolf Bultmann (1884–1976) var en ”luthersk” radikalteolog som förespråkade en avmytologisering av Nya testamentet. Enligt honom är texterna om Jesus insvepta i en ”förvetenskaplig” mytologisk förpackning som stöter bort den moderna människan. För att komma åt ”den historiske Jesus”, menade han, måste det övernaturliga, den mytologiska förpackningen, skalas bort. Denna avklädning gjordes olika radikalt av olika företrädare för Bultmannskolan.
6. Karl Barth (1886–1968), en schweizisk reformert teolog, påverkade också många på 1900-talet. Han kritiserade Bultmannskolan och förespråkade i stället en ”dialektisk” teologi, dvs att Gud genom ”uppenbarelsen” trädde i dialog med människan. Men han identifierade inte uppenbarelsen med Bibeln som Guds sanna uppenbarelse och kunskapskälla om Gud och människan. I stället betonade han avståndet mellan Gud och människan och att vår kunskap om Gud alltid förblir otillräcklig.
7. Under senare delen av 1900-talet framträdde flera teologer med en mer konservativ inriktning. De kritiserade liberalteologin i dess olika former. I Uppsala framträdde först Harald Riesenfeld och sedan Birger Gerhardsson som professorer med stark kritik mot Bultmanns åtskiljande mellan den historiske Jesus och den Jesus som apostlarna presenterade. Det finns ingen djup klyfta mellan apostlarnas tro på Kristus och den historiske Jesus, betonade de. I Lund hade professor Hugo Odeberg långt före Riesenfeld och Gerhardsson betonat betydelsen av att inte skilja Kristus från Bibelns vittnesbörd om honom utan i stället se den sanne Kristus i Skriften.

Den avgörande frågan – vem är han?

Det är märkligt att så många handböcker om Jesus, som vill presentera fakta för läsaren, inte inleder med ögonvittnenas vittnesbörd om Jesus. Borde inte läsarna först få veta vad den viktigaste källan säger om Jesus innan de argumenterar för en alternativ version? Borde man inte få veta vad det är som de tar avstånd ifrån och vad som är stödet för det? Vilka är källorna för deras rekonstruktion, var finns de att studera?

När moderna forskare vill göra en skillnad mellan ”den historiske Jesus” och Bibelns Jesus, är ett av argumenten att fromma efterföljare till Jesus i sin godtrogenhet har uppförstorat vem Jesus var och vad han gjorde. Är det inte naturligt att ge hjältar en nästan gudomlig status, tycks de mena. Därför bör det mytologiska, den s k övernaturliga förpackningen, skalas bort.

Men i själva verket hade Jesu lärjungar inte alls lätt för att glorifiera sin mästare och vänta sig att han skulle göra underverk. Tvärtom var de helt förvånade inför dem, ”häpna” liksom folket i övrigt. När det blåste upp till full storm på Gennesarets sjö och Jesus stillade stormen bara med sitt ord så att det blev alldeles lugnt, sa de frågande: ”Vem är han? Till och med vindarna och sjön lyder ju honom!” (Matt 8:27). De såg att det övernaturliga verkligen hände, men de blev helt överraskade av det. De kunde inte förstå hur det var möjligt. När Jesus vid ett annat tillfälle botade en som var stum och blind så att han omgående kunde både tala och se, blev allt folket ”utom sig av förundran”. Vem var han egentligen? ”Kanske är han Davids son?” (Matt 12:23). När Jesus berättade för den samariska kvinnan vid Jakobs brunn allt hon hade gjort, var det inget hon väntade sig. Det var helt ofattbart. Hon skyndade sig tillbaka till staden och sa till folket: ”Kom så får ni se en man som har sagt mig allt jag har gjort. Han kanske är Messias?” (Joh 4:29).

Att den utlovade Davidssonen visserligen var en mäktig människa i ord och gärningar, det trodde de. Men att han dessutom var ”Mäktig Gud” (det bl a Jesaja hade förutsagt i kap 9:6), det kunde de inte ta in. Också för de flesta judar var det otänkbart att Messias också var sann Gud, fastän de hade tillgång till Jesajas och andra profeters tydliga förutsägelser. Skriftlärda fariseer tänkte sig (och tänker sig alltjämt) Messias som en inomvärldslig frälsare. Men också Jesu lärjungar hade inledningsvis svårt att förstå att Jesus var Guds evige Son, ett med Fadern. Emmauslärjungarna var bedrövade över att Jesus dog på korset. ”Vi hade hoppats att han var den som skulle frälsa Israel” (Luk 24:21). De förstod inte att Bibelns Messias måste lida och dö för deras frälsnings skull. När Jesus ”förklarade för sina lärjungar att han måste gå till Jerusalem och lida mycket … och att han måste bli dödad och på tredje dagen uppväckt”, ”då tog Petrus honom åt sidan och började tillrättavisa honom: Gud bevare dig, Herre! Det där ska aldrig hända dig.” Då sa Jesus till Petrus: ”Gå bort från mig, Satan! Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors” (Matt 16:21–23).

När Jesus var överlämnad av den judiska ledningen till den romerske prefekten Pilatus för att denne skulle döma honom till döden som upprorsman, sa Jesus till Pilatus: ”Mitt rike är inte av den här världen” (Joh 18:36). Hans frälsningsuppdrag var inte att frälsa Israel från Rom genom att upprätta ett jordiskt rike, fritt från förtryck. Jesu lärjungar hade länge svårt att förstå att hans rike inte var av den här världen och att han var Herrens lidande tjänare enligt Jesajas profetia (Jes 53) som måste lida och dö ställföreträdande för alla människors synder. Till Emmauslärjungar sa Jesus: ”Så tröga ni är i tanke och hjärta till att tro på allt som profeterna har sagt! Måste inte Messias lida det här för att sedan gå in i sin härlighet?” (Luk 24:25–26).

När Jesus precis som han förutsagt uppstod ur graven på tredje dagen hade lärjungarna ingalunda lätt för att tro det övernaturliga. När Maria Magdalena, som först kom till graven tidigt på söndagsmorgonen, såg att den förseglade stenen framför gravens ingång var borttagen, förstod hon inte att stenen var borttagen för att lärjungarna skulle kunna gå in i graven och se att graven var tom, att det som Jesus sagt var sant, att han verkligen hade uppstått som han förutsagt. Hon skyndade i stället i väg till Johannes och Petrus för att berätta för dem vad hon sett. Dessa sprang då snabbt till graven och såg att den var tom. Men den var inte plundrad, för linnebindlarna, svepningen, låg kvar där utan att innesluta en död kropp, och duken som täckt Jesu huvud låg hopvikt på ett ställe för sig (Joh 20:1–9).

Därefter visade sig den uppståndne Jesus flera gånger för lärjungarna, så att de säkert skulle veta att han hade uppstått. Först visade han sig för Maria Magdalena (Joh 20:11ff) och den andra Maria (Matt 28:9), och sedan på kvällen samma dag för ”lärjungarna” som ”var samlade bakom låsta dörrar av rädsla för judarna”. ”Han visade dem sina händer och sin sida” (Joh 20:19–20), så att de kunde förvissa sig om att det verkligen var Jesus den korsfäste som stod framför dem. De berättade för Tomas som inte var närvarande denna kväll: ”Vi har sett Herren!” Då svarade Tomas: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka mitt finger i spikhålen och min hand i hans sida, så kan jag inte tro” (Joh 20:24–25). När lärjungarna inklusive Tomas var samlade en vecka senare, ”kom Jesus medan dörrarna var låsta och stod mitt ibland dem”. Han vände sig till Tomas och sa: ”Kom med ditt finger och se mina händer, kom med din hand och stick den i min sida.  Och tvivla inte, utan tro!” Då sa Tomas till Jesus: ”Min Herre och min Gud!” (Joh 20:26–28).

SE