Biblicum nr 3/2026 s 98–109, av Bjarte Edvardsen.

 

Frågor som antar något som inte stämmer

Ni har säkert hört ordspråket: ”Det finns inga dumma frågor utan bara dumma svar.” Poängen är att det är bra att ställa frågor. Poängen är att man kan gå miste om viktig information om man inte frågar. Till exempel om en elev inte förstår något i skolan eller om en arbetare inte förstår något på en arbetsplats, så är det bättre att fråga än att låta bli att fråga. Trots att man kan känna sig lite dum när man frågar – kanske för att man känner att man borde ha förstått det redan. Så vi kan förstå poängen med ordspråket, att det är bra att ställa frågor, så att man kan lära sig mer och förstå saker bättre.

Men ibland ställer folk frågor som antar något som inte stämmer. Till exempel om någon skulle fråga: ”För hur många miljarder år sedan hände Big Bang?” Då antar frågeställaren för det första att Big Bang är anledningen till varför vi är här idag och för det andra att det hände för flera miljarder år sedan. Då kan vi inte bara svara på den frågan rakt av, utan då vill vi förstås dela Bibelns berättelse om skapelsen med dem. Då blir det inte fråga om vare sig Big Bang eller några miljarder år. Så då hade det varit bättre att fråga: ”Stämmer det där som jag har fått höra om Big Bang?”

Lärjungarna ställde också en fråga som antog något som inte stämde: ”Är tiden nu inne då du ska återupprätta riket åt Israel?” De var säkra på en sak: att Jesus skulle återupprätta riket åt Israel så att det blev en stormakt på jorden igen på samma sätt som under kung David och Salomo. Nu ville de bara veta när det skulle hända. Men problemet är att Jesus aldrig hade sagt något om att ”återupprätta riket åt Israel”. Det var bara något som de själva antog. Så det hade ju varit bättre om de hade frågat: ”Ska du någon gång återupprätta riket åt Israel?”

Lärjungarna kunde inte bära allt ännu

Men Jesus svarade på deras fråga ändå: ”Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt har bestämt. Ni ska bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” Det som kan verka märkligt för oss är varför han inte tydligare avvisar den där förhoppningen om ett stort jordiskt Israelsrike, som de hade.

En anledning är att de inte var redo för att få hela förklaringen ännu. De kunde inte bära det än. I sitt avskedstal före sin död hade Jesus sagt till dem: ”Jag har mycket mer att säga er, men ni kan inte bära det nu. Men när han kommer, sanningens Ande, då ska han leda er in i hela sanningen” (Joh 16:12–13a). De fick inte höra allt från Jesus, för de skulle inte kunna bära det än. Men på pingstdagen och framöver skulle den helige Ande leda dem in i hela sanningen.

På samma sätt är det i skolan. Det är inte meningen att en lärare ska förklara allt för barnen som går i ettan, utan man får börja med det enkla. Man får lära sig grunderna först och sedan lägga till det som är mer avancerat, allt eftersom. Förklarar man alldeles för mycket för tidigt så kan barnen bli förvirrade. När man går i ettan så kan man inte ”bära det” än. Lärjungarna var ungefär som barn som går i ettan. De kunde inte bära allt än.

När det gäller deras fråga om Israel, så hade ju faktiskt Jesus förklarat en viktig detalj om Jerusalem för dem tidigare. Han hade sagt: ”Här ska inte lämnas sten på sten. Allt ska rivas ner” (Matt 24:2b). Jesus kom inte för att återupprätta Israels rike, utan tvärtom: han förutsade att självaste Jerusalems tempel skulle förstöras. Detta hade Jesus sagt till lärjungarna före sin död, men det hade tydligen inte sjunkit in. För de kunde inte bära det än. Och fortfarande inte, när Jesus skulle fara upp till himlen.

Så Jesus gav dem inte något långt föredrag om skillnaden mellan gamla förbundet och nya förbundet. Men ändå svarade han på deras fråga, åtminstone på ett indirekt sätt. Han säger: ”Ni ska bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.”

Lärjungarna hade föreställt sig att Israels rike skulle återupprättas. Ett jordiskt rike snarare än ett andligt rike. Men tvärtemot hur de hade föreställt sig skulle de sprida ut sig och bli Jesu vittnen i hela världen. Inte som nationalister, utan som evangelister. Medan de reste runt så skulle de få svar på sin egen fråga! De skulle få uppleva och se med egna ögon att det inte var som de hade tänkt sig, utan på ett helt annat sätt: Istället för ett jordiskt rike som växte sig stort och starkt, så skulle de få vara med och grunda ett andligt rike som växte bland både judar och hedningar, bland många olika folk. Det var Jesu andliga fridsrike som skulle växa sig stort, inte med jordiska medel utan med andliga medel: genom evangeliet i Ord och Sakrament. Det var riket ”som inte är av den här världen”, men som ändå skulle nå ut i hela världen.

De kunde inte bära allt än, men de skulle förstå det så småningom. Och så är det också med oss. Vi förstår inte allt i början. Men så småningom förstår vi mer och mer genom våra liv som kristna. Vi växer i tro och förståelse när vi håller oss till Guds Ord.

Motvilliga tjänare

”Men när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft”, sa Jesus till lärjungarna. Samma löfte ger han till oss. Den helige Ande skulle komma till lärjungarna på ett speciellt sätt på pingstdagen, med språkundret. Och det har ju inte hänt med oss. Men Jesus har ändå lovat att ge oss kraft också. ”Ordet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft”, säger Paulus (1 Kor 1:18).

Jesus kallade lärjungarna till att vittna om honom. Det kallar han även oss till. Jesus lovade att ge dem kraft. Det lovar han också att ge till oss.

Därför ska vi inte vara motvilliga mot att göra det som vi vet att Gud vill att vi ska göra – att vittna om honom för andra människor. Om vi till och med har löfte om att få kraft från Gud, varför skulle vi då låta bli att göra det som Gud kallar oss till?

Men vi kanske inte tycker att vi är kvalificerade. Vi kanske inte tror att vi duger för att Gud ska använda oss till att vittna.

Vi kan se att det är just det så som flera av Bibelns människor har tänkt när Gud har kallat dem till att vara hans vittnen. Mose invände mot Gud: ”Vem är [väl] jag, att jag skulle gå till farao? … jag är ingen ordets man … jag är trög i talet och har en trög tunga” (2 Mos 3:11; 4:10). Även Jeremia kom med en invändning när Gud kallade honom till profet: ”O, Herre Gud! Jag kan inte tala, för jag är för ung” (Jer 1:6). Så där försökte de att argumentera mot Gud, så  att han skulle använda någon annan i stället. De bemötte Gud med motvillighet.

Kan vi känna igen oss i Mose och Jeremia, i deras ovilja att göra det som Gud kallade dem till? Har vi också bemött Gud med ovilja att göra det som han vill?

Det finns inga värdiga tjänare. Men vi är inte ovärdiga för att vi inte har de gåvorna som krävs, utan vi är ovärdiga när vi är motvilliga att tjäna Gud. Det är oviljan som är en synd, inte bristen på gåvor. För de gåvor som behövs för att utföra ett uppdrag, de har Gud makt att ge oss. Han har makt att göra sina tjänare kvalificerade. Som Gud sa till Mose: ”Vem har gett människan munnen? … Är det inte jag, Herren? Gå nu, jag ska vara med din mun och lära dig vad du ska säga” (2 Mos 4:11–12).

Perfektionism

Det kan också vara så att vi ställer orimligt höga krav för det som ska göras. Det kan hända att vi tänker: ”Det måste göras perfekt om det ska göras, annars är det bättre att låta bli.” Det är helt tydligt att Mose tänkte på det sättet när Gud kallade honom. ”Jag kan inte tala så bra som jag borde, så därför är det nog bäst att du hittar någon annan, Gud.” Och jag tror att det är en frestelse för oss också. Perfektionism kan bli ett hinder i en församling och i en kyrka – när man låter bli att göra något för att man har för höga krav till slutresultatet.

Men Gud kräver inte att något ska bli perfekt gjort för att kunna kalla oss till att göra det. Hade han krävt det, så hade han ju faktiskt inte kunnat använda någon av oss till något som helst, för han vet bättre än någon annan hur vi är. Gud ser bättre än någon annan att allt det som vi gör för honom är ofullkomligt. Men ändå vill han att vi ska göra det för honom!

Så hur tokigt blir det inte då om vi ska kräva att något ska bli perfekt för att det ska kunna göras – om Gud inte gör det? Då är det som om vi försöker vara frommare än Gud. Eller att vi påstår att han tar fel.

Ovärdiga tjänare.

Eller så kan det hända att vi känner oss ovärdiga. ”Hur skulle Gud kunna använda en sådan som jag, som har gjort det och det och det.” Vi kommer ihåg våra synder och tvivlar därför på att Gud verkligen kan eller vill använda sådana som oss.

Ifall vi skulle känna oss ovärdiga uppgiften att tjäna Gud och vittna om honom, ja då har Bibeln något viktigt att lära oss. För är det något Bibeln är väldigt tydlig med, så är det att det inte finns några som är värdiga att tjäna Gud. Tänker du att andra kristna är värdigare än du? Eller tänker du att Bibelns människor åtminstone var värdiga? Att de var heliga och rättfärdiga i sig själva? Försök hitta en enda människa i Bibeln som var utan synd! Du kommer inte att hitta någon! Som vi har sett kallade Gud Mose och Jeremia till att vittna, trots att de var motvilliga till att göra det. Noa beskrivs som en rättfärdig man, trots att han senare drack sig full efter att han kommit ut ur arken. David fick en viktig roll som kung över Israel och lyfts fram i Bibeln som ett föredöme, trots att han föll  i äktenskapsbrott och mord. Petrus fick en central roll bland Jesu första lärjungar, trots att han försökte övertala Jesus att inte gå till Jerusalem för att lida och dö. Paulus blev en stor missionär som spred evangeliet till många länder och många folk, trots att han hade förföljt de kristna innan han blev omvänd.

Var några av dessa värdigare än du? Tror du att du kan argumentera med att Gud inte kan använda dig, eftersom det helt säkert finns värdigare tjänare än du? Absolut inte! Inte ens Bibelns mest kända människor var värdiga. Men ändå ville Gud använda dem. Så du ska inte tro att Gud inte vill använda dig också.

Så en sak ska vi ha klart för oss: det finns bara en sorts tjänare. Det finns bara en kategori: sådana som är ovärdiga att tjäna. Mose och Jeremia och alla andra Bibelns människor var ovärdiga. Och det är du och jag också. Skulle Gud kräva att använda värdiga tjänare till att vittna så hade han behövt använda sina änglar till det. Men det gör han inte. Han vill använda oss. Trots att vi är ovärdiga. Till Jeremia sa han: ”Gå vart jag än sänder dig och tala vad jag än befaller dig” (Jer 1:7). Och till Mose: ”Jag ska vara med dig” (2 Mos 3:12).

Gud förlåter motvilliga tjänare!

När vi inser att vi har varit motvilliga så som Mose och Jeremia var, så kan vi finna tröst i att Gud ändå vill ha med oss att göra. För han har förlåtit oss alla våra synder. Även den synden att vi har varit motvilliga.

Jesus kom till den här jorden och var villig till att göra allt som Gud krävde av honom. Han var aldrig motvillig. ”Se, jag har kommit för att göra din vilja, Gud. I bokrullen står det skrivet om mig” (Heb 10:7). Hans fullkomlighet tillräknar Gud oss som vår egen. Jesus tog sedan all vår motvillighet upp till korset och dog för den – och för all annan synd också.

Och han uppstod för att vi ska få leva för evigt. Och han steg upp till himlen för att regera över allt och alla från Guds högra sida. Som vi säger i trosbekännelsen: ”uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida.”

Guds kraft till bräckliga lerkärl

Från Guds högra sida ger han oss kraft till att tjäna honom. Genom sitt Ord och genom sina Sakrament ger han oss den kraft som vi behöver.

Kraften kommer från honom, inte från oss själva. ”Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften ska vara Guds och inte komma från oss” (2 Kor 4:7). Skatten är evangeliet och lerkärlen är vi kristna. Lerkärl är bräckliga och går lätt sönder, så man får vara väldigt försiktig med dem. Har du en lerkruka så vet du att den absolut inte får tappas och falla i golvet, för då går den i kras. Lerkärl är bräckliga.

Det är vi människor också. Vi är inte orubbliga. Vi är inte som Stålmannen eller andra superhjältar i filmer. Vi kan drabbas av sjukdomar och skador. Vi kan bli trötta och inte orka göra allt som vi vill göra. Vi kan oroa oss och bli deprimerade. Vi vet inte alltid vad vi ska säga och vi planerar inte alltid så bra. Vi frestas och vi faller i synd.

Men ändå vill Gud använda sådana som vi, säger Paulus, ”för att den väldiga kraften ska vara Guds och inte komma från oss”. Detta är egentligen förunderligt. Vi hade nog tyckt att det var mer logiskt om Guds kraft kom genom något stort och starkt och stabilt – till exempel genom en armé – och inte genom något svagt. Men istället heter det att kraften ”fullkomnas i svaghet”. ”Jag vill hellre berömma mig av min svaghet, för att Kristi kraft ska vila över mig”, säger Paulus (2 Kor 12:9). Det är förunderligt. Varför är det så? Jo, för om vi själva hade varit så starka och stabila och orubbliga, så hade vi kunnat bli stolta och börja tänka att allt beror på oss för att något ska lyckas. Men eftersom vi inte är det, blir det ännu mer tydligt att det är Guds kraft som verkar genom oss! ”Allt förmår jag i honom som ger mig kraft”, säger Paulus (Fil 4:13). Paulus erkände att han var svag i sig själv, men ändå kunde han förmå ”allt” i honom som gav honom kraft.  ”Gud har makt att styrka er genom mitt evangelium och förkunnelsen om Jesus Kristus” (Rom 16:25).

Anden är den tredje personen i Gudomen

Den helige Ande är pingstdagens huvudperson. Jesus hade lovat lärjungarna att sända den helige Ande till dem. Och på pingstdagen gick det löftet i uppfyllelse.

Vi ser att han gav lärjungarna den särskilda gåvan att plötsligt kunna tala andra språk som de inte hade lärt sig genom att studera. Han gav dem frimodighet och han gav dem en viktig insikt som de inte tidigare hade haft. Vi kan se i Petrus pingstpredikan att han nu förstod meningen med varför Jesus hade dött och uppstått. Petrus, han som tidigare hade försökt hindra Jesus att gå upp till Jerusalem för att låta sig gripas, han sa nu på pingstdagen: ”Därför kan hela Israels folk veta säkert att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort till både Herre och Messias” (Apg 2:36).

Så vi kan se att den helige Ande var väldigt aktiv på pingstdagen. Men det betyder inte att den helige Ande var inaktiv före pingstdagen. Nej, han möter oss redan i Bibelns första kapitel, så tidigt som i den andra versen: ”Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande svävade över vattnet” (1 Mos 1:2). I den nicenska trosbekännelsen bekänner vi att han är ”Herren och Livgivaren”, och att han har ”talat genom profeterna”. Kung David, som skrev många psalmer, sa: ”Herrens Ande har talat genom mig, hans ord är på min tunga” (2 Sam 23:2).

Vi bekänner också om den helige Ande att han inte bara är en andlig kraft utan en särskild person i den treenige Guden” (95 teser, tes #37). Lägg märke till det: den helige Ande är en person! Detta är nämligen något som inte alla håller med om. Men när vi läser i Bibeln så framstår han som en person. Det står till exempel att man kan ”bedröva” den helige Ande. Paulus skriver: ”Bedröva inte Guds helige Ande, som ni har fått som ett sigill för befrielsens dag” (Ef 4:30). I Apostlagärningarna kan vi läsa om Ananias och Safira som ”ljög” för den helige Ande, enligt Petrus (Apg 5:3). Vi kan också läsa att han ”hindrade” apostlarna en gång att resa till en viss plats (”Sedan tog de vägen genom Frygien och Galatien, eftersom de blev hindrade av den helige Ande från att förkunna ordet i Asien”, Apg 16:6).

En kraft kan man inte relatera till, men från de här exemplen ser vi att man kan relatera till den helige Ande. Han är till och med någon man kan ”bedröva”.

Han är alltså verkligen en person och inte bara en kraft, precis som Fadern och Sonen också är personer. De är tre personer som vi bekänner och tillber som Gud. Men ”ändå finns det inte tre Gudar, utan endast en Gud”. Det är tre personer i Gudomen, men samtidigt bara en Gud.

Att den helige Ande verkligen är Gud är också en sak som inte alla håller med om, så därför ska vi vara tydliga med det också. Jag nämnde berättelsen om Ananias och Safira när de hade ”ljugit för den helige Ande”, enligt Petrus. Och Petrus följer upp det med att säga: ”Du har inte ljugit för människor utan för Gud”. Att ljuga för ”den helige Ande” är alltså samma sak som att ljuga för ”Gud” (Apg 5:3–4).

Anden skapar tro genom evangeliet i Ord och Sakrament

Jag nämnde att den helige Ande var väldigt aktiv på pingstdagen och att han har varit aktiv före pingstdagen. Men han har också varit aktiv efter pingstdagen. Han är aktiv genom Ordet och sakramenten, de som vi kallar ”nådemedlen”, som den helige Ande använder för att den kristna kyrkan ska växa och för att vi ska bevaras i tron (Apg 9:31). Kyrkan växer när fler människor kommer till tro när den helige Ande skapar liv i deras hjärtan. ”Det är Anden som ger liv”, sa Jesus (Joh 6:63).

Det finns många som tänker sig att man bidrar till sin egen omvändelse när man kommer till tro. Men det kan vi inte! Vi människor har helt enkelt inte förmågan att skapa liv, den har bara Gud. Gud skapade det fysiska livet i växter, djur och människor i begynnelsen. Och lika lite som vi kan skapa fysiskt liv, lika lite kan vi skapa andligt liv av oss själva.

Vår utgångspunkt sedan vi föddes är faktiskt andlig död. Hur ska den som är död bli levande? För att det ska hända behövs ”Livgivaren”, den helige Ande. ”Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande”, sa Jesus till Nikodemus (Joh 3:6). Bara Anden kan skapa ande. Och om det inte händer så finns det bara ”kött” (den syndiga naturen och andlig död).

”Det är Anden som ger liv, köttet hjälper inte. De ord som jag har talat till er är Ande och liv”, säger Jesus (Joh 6:63). Den helige Ande använder sig av Ordet och Dopet för att omvända människor. ”Tron kommer av predikan” (Rom 10:17) och att bli född på nytt ”genom vatten och Ande” gör att man kommer in i Guds rike (Joh 3:5).

Den helige Ande är inte beroende av våra känslor

Men om vi inte alltid känner vad Anden verkar? Om vi inte känner att Anden är här, att han är med? Inom karismatiska rörelser finns det väldigt mycket fokus på känslor och upplevelser i samband med den helige Andes närvaro. Då är det inte konstigt ifall någon drar slutsatsen att Anden är närvarande i den mån man känner det.

Men i Bibeln finns det faktiskt inte ett ord om att den helige Ande skulle vara beroende av våra känslor. Nej, han är faktiskt närvarande i Ord och Sakrament vare sig vi känner något eller inte. Anden var där när vi blev döpta och är där när vi tar emot nattvarden,  när vi får höra avlösningen, bibeltexter och Guds ord predikat.

Det som vi då får höra kan självklart skapa känslor i oss. Självklart kan det det. Lagen kan göra oss bedrövade och ledsna när vi inser vår synd. Och evangeliet kan göra oss glada och hoppfulla när vi får höra att Jesus har tagit bort vår synd. Men det är trösterikt att veta att den helige Ande har makt att stärka tron även om vi inte skulle känna det.

Våra känslor är svåra att lita på

När det gäller våra känslor, så är problemet att de kan vara svåra att lita på och svåra att tolka. De är ofta flyktiga och växlar från det ena till det andra. De kan vara svåra att tolka och svårt att veta om man ska följa dem eller inte.

Inte bara Bibeln utan själva livet lär oss att det inte är klokt att följa varenda känsla. Ska man låta bli att gå till jobbet varje gång man inte känner för att gå till jobbet? Nej, för då blir man snabbt arbetslös. Eller ska man göra något utan att tänka sig för, varje gång man känner för det? Nej, för det kan också leda till problem. Själva livet, inte bara Bibeln, lär oss alltså att det faktiskt inte är klokt att följa varenda känsla.

Något annat som är allvarsamt är det att djävulen faktiskt kan fresta oss genom våra känslor och impulser. I sin bergspredikan talade Jesus om att bli arg på någon och om att se på en annan kvinna med begär. Det är exempel på känslor som man inte borde följa. Sådana tankar är rentav syndiga även om de inte leder till något mer än tanken.

Två diken och mitten av vägen

Det betyder däremot inte att alla känslor är onda eller att vi ska undertrycka och ignorera våra känslor. Nej. Det skulle vara att hamna i det andra diket. Det finns två diken här. Det ena diket är att tro att vi ska följa varenda känsla, att de representerar sanningen, att den helige Ande bara kommunicerar med oss genom våra känslor. Och så finns det andra diket: att tro att varenda känsla är något farligt och som lockar oss till något syndigt, och att vi därför måste undertrycka alla våra känslor.

Istället för att hamna i ett dike får vi försöka hålla oss på mitten av vägen och skilja mellan våra känslor och den helige Andes verksamhet. Den helige Ande kommer till oss genom Ord och Sakrament, inte genom våra känslor. Sedan ska vi akta oss för att bli frestade till synd genom våra känslor.

Men å andra sidan betyder inte detta att vi måste undertrycka alla våra känslor, utan vi får helt enkelt lära oss när det är klokt att följa dem och när det inte är det. Och just den saken får vi låta den helige Ande hjälpa oss med, genom att lyssna till vad han har att säga till oss i Bibeln, så att han får vägleda oss.

Anden skulle vara med lärjungarna för evigt

Den helige Ande är fortfarande aktiv. Han ska vara med Kyrkan ända tills slutet. När Jesus höll sitt avskedstal för lärjungarna sa han: ”Och jag ska be Fadern, och han ska ge er en annan Hjälpare som ska vara hos er för alltid” (Joh 14:16). Han själv skulle bara vara med dem ”en kort tid” (Joh 13:33). Men den helige Ande skulle vara med dem ”för alltid” och inte bara ”en kort tid”. Därför kan vi också veta att den helige Ande är med oss än idag.

Lärjungarna var ledsna och oroliga över att Jesus skulle lämna dem, men det var för deras bästa menade Jesus. ”Det är för ert bästa som jag går bort”, sa Jesus. ”För om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort ska jag sända honom till er” (Joh 16:7). Att få den helige Ande skulle vara bättre för dem än att Jesus var närvarande på jorden på ett fysiskt, kroppsligt sätt, så som han hade varit.

Varför det egentligen? Vi kan tänka på det faktum att Jesus nu skulle leva för evigt, även som människa. Tänk om han då inte hade stigit upp till himlen. Tänk om han i stället skulle stanna på jorden fram tills den yttersta dagen. Tänk vilken grej! ”Kom och se mannen som aldrig dör! Kom och se mannen som har levt i över 2000 år!”

Men ”det är för ert bästa som jag går bort”, säger Jesus. För ifall han inte hade stigit upp till himlen så kan vi räkna med att just en sak hade blivit svårt för lärjungarna att genomföra: missionsbefallningen. I stället för att resa ut i världen och sprida evangeliet till alla folk skulle förmodligen lärjungarna hellre vilja stanna där Jesus befann sig. Resultatet skulle då inte bli den världsvida kristna kyrka som finns idag, utan en geografiskt begränsad kyrka där alla kristna bara ville befinna sig nära Jesus. Resultatet skulle inte bli en kyrka som kom till människor där de befann sig, utan en kyrka som människorna behövde komma till från där de befann sig. Resultatet skulle bli att långt färre skulle få höra evangeliet.

Men tack och lov så blev det inte så. Tack och lov så for Jesus upp till himlen så att lärjungarna inte kunde använda som ursäkt att stanna hos Jesus för att låta bli att resa iväg. Tack och lov så gick de ut ”i hela världen och förkunnade evangeliet för hela skapelsen” som Jesus hade befallt dem (Mark 16:15; Apg 1:8).

Guds Ord kom till människor, snarare än tvärtom. Resultatet är att vi inte behöver resa jättelångt för att hitta en plats där vi kan få höra Guds Ord.

Ingen plats är bättre eller heligare än en annan

I det nya förbundet finns det ingen särskild plats som är bättre eller heligare än en annan. Ifall du kan läsa eller höra Guds Ord på en plats, så är den platsen helig, för det är Ordet som helgar.

Därför är det inte så att vi måste vallfärda till en speciell plats. Vi behöver inte resa till Jerusalem som judarna behövde i gamla förbundet. Vi behöver inte heller resa till Rom eller Vadstena eller Nidarosdomen. Tanken att det skulle vara så viktigt att vallfärda till en ”helig plats” är vanlig i den romersk-katolska kyrkan, men den stämmer illa överens med vad Bibeln lär. Kommer ni ihåg vad Jesus sa till kvinnan i Samarien, som han träffade vid en brunn? Kvinnan ville diskutera vilken plats som egentligen var bäst – var det berget Gerissim i Samarien eller var det i Jerusalem? Då sa Jesus: ”Tro mig, kvinna, det kommer en tid när det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni ska tillbe Fadern… det kommer en tid, och den är redan här, när sanna tillbedjare ska tillbe Fadern i ande och sanning. Sådana tillbedjare vill Fadern ha” (Joh 4:21, 23).

Istället för några få heliga platser här på jorden som det gäller att vallfärda till, så får vi tillbe Fadern var som helst där Guds Ord kan höras eller läsas och där sakramenten förvaltas, ”i ande och sanning”.

Luthers upplevelse i Rom

Man kan ju fråga sig om alla dessa platser som man tror är heligare än andra egentligen är så väldigt ”heliga” – om man egentligen blir uppbyggd av dem. Några år innan Luther upptäckte evangeliet vallfärdade han till Rom. Men när han reste hemåt därifrån var han väldigt besviken. Där hade han fått se omoral bland prästerna. Han hade fått se den stora kyrkan som man finansierade med avlaten. Och så hade han fått klättra uppför den ”den heliga trappan” på sina knän, för det menade man skulle förkorta tiden i skärselden. Men Luther fick så starka tvivel att han utbrast: ”Tänk om det inte är sant?” Rom visade sig alltså inte vara så mycket heligare än andra platser. I stället för en plats där han hittade evangeliet, så hittade han tvivel.

Evangeliet hittade han inte i Rom, utan det gjorde han först några år senare, där hemma i Tyskland. I Bibeln upptäckte han vilken tröst vi kan hämta från detta att Jesus levde och dog för oss. Den helige Ande öppnade hans ögon så att han såg att Jesus frälst oss människor från synden, döden och djävulen. Han upptäckte att Gud inte är en säljare som vi kan köpa frälsning av med våra gärningar. För våra gärningar duger ändå inte enligt Guds krav. Men för Jesu skull är Gud nådig mot oss och tillräknar oss inte våra synder.

Luther kom alltså inte med något nytt. Han bara upptäckte det som apostlarna redan hade spridit vidare till alla folk. Men hans upptäckt var nödvändig eftersom evangeliet inte hade fått ljuda klart i kyrkan under en lång tid – i kyrkan som påven regerade över. Luther insisterade på att evangeliet var det viktigaste som finns; det viktigaste som vi behöver få höra, särskilt i kyrkan!

Därför började han sprida det i Tyskland genom sina skrifter och predikningar, och därifrån spreds det till andra delar av Europa – särskilt norrut hit upp till oss. Ja, den lutherska reformationen är lite som pingstdagen. Den var en startpunkt som satte i gång spridandet av evangeliet. Det satte i gång något som inte kunde stoppas. När påven krävde att Luther skulle återkalla sina skrifter vägrade han att göra det. Som när apostlarna vägrade att sluta predika i Jesu namn när Stora Rådet i Jerusalem försökte förbjuda dem att göra det.