Kan en helig Gud umgås med syndare?

– hur ska man förstå Andra Mosebok 33?

Av Seth Erlandsson (ur Biblicum nr 2/2025, s 51-63)

 

Ett kapitel som många haft svårt att förstå är 2 Mos 33. Ska Gud efter folkets svåra avfall vid Sinai berg nu överge Israels barn? De har ju övergett honom och sagt att den guldkalv som de låtit göra åt sig är deras Gud, den som har räddat dem från träldomen i Egypten (2 Mos 32:4). Kan man skymfa Gud värre än så?  Ändå säger HERREN: ”Jag ska sända Mal’ak (= ”den Utsände” eller ”min Utsände” enligt LXX) ^[1]På grekiska heter ”utsänd” ángelos vilket har lett till översättningen ”HERRENS ängel” av hebreiskans ”HERRENS Mal’ak”. HERREN har många utsända … Continue reading framför dig … och föra dig till ett land som flödar av mjölk och honung” (33:2–3). HERREN står sålunda fast vid det han lovat tidigare i 2 Mos 3, 23 och 32: ”Jag har sett hur mitt folk förtrycks i Egypten … Därför har jag stigit ner för att rädda dem från egyptierna och föra dem ut ur det landet upp till ett gott och rymligt land, ett land som flödar av mjölk och honung” (2 Mos 3:7–8). ”Se, jag sänder Mal’ak (”Den Utsände”) framför dig, och jag ska bevara dig på vägen och föra dig till den plats som jag har förberett” (2 Mos 23:20), ”min Mal’ak ska gå framför dig” (2 Mos 23:23). ”Gå nu och för folket dit jag har sagt dig. Se, min Mal’ak ska gå framför dig.”  Men nu i kap 33 tillägger HERREN: ”Jag ska inte [själv] gå upp med dig. Eftersom du är ett hårdnackat folk kunde jag då förgöra dig under vägen” (2 Mos 33:3). ”Om jag bara för ett ögonblick gick med dig skulle jag förgöra dig” (v 5). Varför? Därför att den trefalt helige^[2]”Helig, helig, helig är HERREN Sebaot” (Jes 6:3)., den ende sanne Guden, är ”en förtärande eld” gentemot all synd (se 5 Mos 4:24 och Heb 12:29).

Hur ska man förstå detta? Ska HERREN gå med eller ska han inte gå med?

Om Mal’ak går med, då går väl HERREN med? Mose hade ju när ”HERRENS Utsände” uppenbarade sig för honom i den brinnande busken (2 Mos 3) tydligt fått veta att denne Mal’ak inte var vilken ”utsänd”, vilken ”ängel” som helst utan ett med Gud. ”HERRENS Utsände” sa till Mose: ”Jag är din fars Gud – Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakob Gud” (v 6), ”Jag är den Jag Är” (v 14), dvs ett med ”Han som Är” (namnet på Gud, på hebreiska JHWH). Syndaren Mose, som tvingats fly från Faraos Egypten efter att ha mördat en egyptier, blev inte dödad när han nu 40 år senare mötte HERREN som ”HERRENS Mal’ak” och fick uppdraget att gå tillbaka dit: ”Jag ska sända dig till farao, och du ska föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten” (v 10). ”Jag ska vara med dig” (v 12). ”Så ska du säga till Israels barn: Jag Är har sänt mig till er” (v 15).

När Mose 40 år senare, efter den 40-åriga ökenvandringen, höll sitt långa tal till Israels barn i öknen på andra sidan Jordan, påminde han folket om hur nådigt JHWH (= HERREN) uppfyllt sitt löfte att gå framför dem genom sin Mal’ak: ”I öknen såg du hur HERREN din Gud bar dig, så som en man bär sin son, hela den väg ni vandrade tills ni kom till denna plats. Men trots detta trodde ni inte på HERREN er Gud, som gick framför er på vägen för att utse lägerplatser åt er –om natten i eld för att visa er vägen ni skulle gå och om dagen i molnskyn” (5 Mos 1:31–33). När Mose insätter Josua som sin efterträdare säger han till Josua: ”Var stark och frimodig, för du ska gå in med detta folk i det land som HERREN med ed har lovat deras fäder att ge dem… HERREN går själv framför dig och han ska vara med dig” (5 Mos 31:7–8). Men folkets upproriskhet mot Gud skulle komma att fortsätta: ”HERREN sa till Mose: Se, när du har gått till vila hos dina fäder kommer detta folk att resa sig och trolöst följa främmande gudar i det land dit de kommer. De kommer att överge mig och bryta det förbund som jag har slutit med dem” (5 Mos 31:16).

 Svaret på frågan ovan

Treenighetens hemlighet är nyckeln till att förstå Andra Mosebok 33. Förstår man inte att den ende sanne Guden, JHWH Elohím, är en treenig Gud, Fader, Son och helig Ande i en enda, helt enig gudom, kan man inte besvara frågan ovan. Bara genom den bibliska undervisningen kan vi lära känna denna viktiga sanning som ingen människa kan tänka ut. Bara Gud kan uppenbara vem den ende sanne Guden är. Det gör han i den heliga Skrift som är Guds särskilda uppenbarelse till oss. Där får vi också lära oss vad som är den enda vägen till honom och hans eviga paradis, bara där. Utan Guds ord förblir det fördolt. Mose skrev strax före sin död: ”Det fördolda hör HERREN vår Gud till. Men det uppenbarade gäller för oss och våra barn till evig tid” (5 Mos 29:29). Det för människor fördolda, vem Gud är och den enda vägen till honom, har Gud uppenbarat i sitt ord.

Det som är svårt att förstå för oss syndare är att Gud, som är ”en förtärande eld” gentemot all synd, samtidigt älskar syndare och erbjuder dem nåd och förlåtelse. Hur ska Gud, som inte kan göra avkall på sin helighet, kunna ta sig an och frälsa syndare, visa att han är helig, ”en förtärande eld” mot all synd och orenhet och samtidigt ”en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och stor i nåd och sanning” (2 Mos 34:6)? Fadern säger ju till Mose i 2 Mos 33:20: ”Ingen människa kan se mig och leva.” Eftersom ingen syndare kan se Fadern och överleva, hur lan vi då komma till Fadern och Fadern komma till oss? Svaret är: bara genom Sonen, ”HERRENS Utsände. ”Han är försoningen för våra synder” (1 Joh 2:1).

Utan Sonens ställföreträdande försoning som tar bort världens synd kan ingen syndare ha gemenskap med Fadern, som är en förtärande eld gentemot all synd. Men genom sin evige Son, den ”Utsände” (Mal’ak), kan HERREN gå med sitt syndiga folk. Genom Sonen och bara genom Sonen erbjudes gemenskap med Fadern, och endast genom Hjälparen den helige Ande kommer syndare till tro på Sonen och tar emot den oförtjänta nåden och syndaförlåtelsen genom honom. Endast genom Sonen äger vi den rättfärdighet som är förutsättningen för gemenskap med Gud. ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig”, sa Jesus (Joh 14:6).

Guds treenighet uppenbarades redan i begynnelsen, i Bibelns första boks första kapitel. ”I begynnelsen skapade Elohímhimmel och jord” (1 Mos 1:1). När ordet Elohím används för Gud, anges att det finns en pluralitet i den ende sanne Guden, för ändelsen -im är en pluraländelse. Men denne Elohím är inte flera gudar utan en enda enig Gud, vilket framgår av att verbet står i singularis när Elohím, den ende sanne Guden handlar eller talar.^[3]Förr i tiden satte man också i svenska språket verbet i pluralis om subjektet avsåg flera, t ex ”människorna äro” men ”han är”. Det finns bara en enda Gud (5 Mos 6:4). I hebreiskan finns också ord i singularis för Gud, nämligen El och Elóah. Men för att markera att den ende sanne Guden är treenig används det plurala ordet Elohím. Fadern, Sonen och Anden är ett ”vi”, fullkomligt eniga och lika i evighet och gudomlighet. När människan skapades på världshistoriens sjätte dag sa Gud (Elohím): ”Låt ossgöra människor till vår avbild, lika oss” (1 Mos 1:26). När Jesaja kallades av HERREN till profet, sa han: ”Vem ska jag sända? Och vem vill vara vår budbärare?” (Jes 6:8).

När Elohím i begynnelse skapade himmel och jord, var alla personerna i treenigheten närvarande. Fadern skapade genom Ordet, dvs genom sin Son, och Guds Ande svävade över vattendjupet, dvs den treenige Guden hade full kontroll över skapelseprocessen. Johannes skriver: I begynnelsen var Ordet och Ordet var Gud. ”Allt blev till genom honom, utan honom blev ingenting till av det som är till” (Joh 1:1–3). Paulus skriver om Sonen: ”Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat, för genom honom skapades allt i himlen och på jorden” (Kol 1:15–16).

Treenighetens hemlighet var inte bara svår att förstå för Mose utan också för Jesu lärjungar. Filippus sa till Jesus: ”Herre, visa oss Fadern så räcker det för oss.” Då svarade Jesus: ”Så länge har jag varit hos er, och du har inte lärt känna mig, Filippus. Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du säga: Visa oss Fadern? Tror du inte att jag är i Fadern och att Fadern är i mig? Orden jag talar till er säger jag inte av mig själv. Fadern bor i mig och gärningarna är hans verk” (Joh 14:8–10). Också Petrus hade svårt att förstå treenighetens hemlighet, att Sonen ställföreträdande för alla syndare måste lida och dö för vår gemenskap med Gud. När ”Jesus förklarade för sina lärjungar att han måste gå till Jerusalem och lida mycket …, att han måste bli dödad och på tredje dagen uppväckt”, då började Petrus tillrättavisa honom: ”Gud bevare dig, Herre! Det där ska aldrig hända dig” (Matt 16:21–23).

Att försoning och gemenskap med Gud kräver en ställföreträdare som tar straffet för vår synd på sig i vårt ställe, det klargjordes under Sinaiförbundets tid dagligen genom de många ställföreträdande offren. Varje morgon och kväll offrades ett oskyldig och felfritt lamm i syndares ställe. Detta offrande förebildade och pekade fram emot Sonens ställföreträdande försoningsgärning, och därför sa förelöparen Johannes Döparen om Jesus: ”Se Guds Lamm som tar bort världens synd!” (Joh 1:29). I Uppenbarelseboken kallas Guds utsände Son, Jesus Kristus, gång på gång för ”Lammet”, eftersom han ställföreträdande blev offrad i vårt ställe. ”Du har blivit slaktad och med ditt blod har du friköpt människor åt Gud av alla stammar och språk och länder och folk” (Upp 5:9).

Denna räddning undan förbannelsen var så säkert förankrad i den treeniges eniga beslut redan från begynnelsen att löftet hade gällande kraft som fullbordat så snart det gavs. Jesaja såg det som fullbordat mer än 700 år innan Lammet slaktades på Golgata. ”Han blev genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid” (se Jes 53:5–7). De som inte förkastar den enda räddningen undan evig gudsövergivenhet tack vare Hjälparen, den helige Ande, de ”har sitt namn skrivet i livets bok som tillhör Lammet som är slaktat från världens grundläggning” (Upp 13:8). Guds löfte om denna frälsning, först givet på syndafallets dag (kvinnans avkomma ska krossa ormens huvud, 1 Mos 3:15) och senare alltmer preciserat, var så säkert att det gällde som fullbordat redan ”från världens grundläggning”, fastän fullbordan genom Jesus Kristus skedde långt senare: ”När tiden var inne sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att friköpa dem som stod under lagen så att vi skulle få söners rätt” (Gal 4:4).

Hur uppenbarar sig den ende sanne Guden för Mose och profeterna?

Mose hade en unik särställning bland HERRENS profeter. ”I Israel uppstod ingen mer profet som Mose, som HERREN kände ansikte mot ansikte” (5 Mos 34:10). Med ”ansikte mot ansikte” menas att HERREN talade med honom direkt och enskilt, ”som när en man talar med en annan” (2 Mos 33:11). Det betyder inte att Mose fick se Faderns ansikte. Fadern doldes alltid av mörker eller molnskyn när han talade direkt till Mose. ”Om det finns en HERRENS profet ibland er, ger jag mig till känna för honom i en syn och talar med honom i en dröm. Men så gör jag inte med min tjänare Mose... Jag talar med honom ansikte mot ansikte (ordagrant ”mun till mun”), tydligt och inte i gåtor, och han får se en skuggbild av HERREN” (4 Mos 12:8). Men som vi ska se i slutet av 2 Mos 33:18–23 så ville Mose se mer än så.

Inte heller Hjälparen, den helige Ande, kan ses annat än med hjälp av bilder. Vid Jesu dop visade han sig som en duva (Matt 3:16) och när Joels profetia om andeutgjutelsen (Joel 2:28f) gick i fullbordan visade han sig som tungor liknande eldslågor (Apg 2:3). Anden talar och verkar genom Guds ord. ”Den som inte blir född av vatten och Anden kan inte komma in i Guds rike” (Joh 3:5). När HERRENS profeter talade var det HERRENS Ande som talade genom dem. När Nehemja på 400-talet f Kr påtalade hur envisa och hårdnackade Israels barn var, skrev han: ”Du hade tålamod med dem med din Ande genom dina profeter, men de lyssnade inte” (Neh 9:30). Fadern, Sonen och Anden samverkade alltid i fullkomlig enighet. Sonen sa: ”Ordet som ni hör är inte mitt, det kommer från Fadern som har sänt mig… Hjälparen, den helige Ande som Fadern ska sända i mitt namn, han ska lära er allt och påminna er om allt som jag sagt er” (Joh 14:24–27).

Innan tiden var inne för Sonen, ”HERRENS Utsände”, att födas som en människa av jungfrun (Jes 7:14) och ställföreträdande ställas under lagen ”för att friköpa dem som stod under lagen” (Gal 4:4), var han inte overksam. Som ”Ordet”, som ”den Utsände”, uppenbarade han sig flera gånger dessförinnan, ofta som ”en man” (se 1 Mos 18, Jos 5:13–15, Dom 2:1–3, 6:11,21, 13:10,20, Dan 3:25, 7:13) som var ett med HERREN. Han kunde också visa sig som ”en brinnande fackla” (1 Mos 15:17, när nådesförbundet ingicks med Abraham), som ”en eldslåga” (i den brinnande busken, 2 Mos 3:2) och som ”en molnstod” (2 Mos 14:19ff, 33:9 med både ljus och mörker, 5 Mos 1:31–33). Gång på gång visade han att frälsningen genom honom var ett under, inte en mänsklig gärning, bl a när egyptierna beslutade sig för att förfölja israeliterna: ”När Israel drog upp ur Egypten och de hade vandrat genom öknen ända till Yam-Suf(”Undergångens hav”) (Dom 11:16), hände följande: ”Guds Mal’ak som hade gått framför Israels här flyttade sig nu och gick bakom dem. Molnstoden som hade gått framför dem flyttade sig och tog plats bakom dem, så att den kom mellan egyptiernas här och israeliternas. Molnet var där med mörker, samtidigt som det lyste upp natten. Under hela natten kunde den ena hären inte komma nära den andra” (2 Mos 14:19–20). När israeliterna trodde att nu skulle de bli dödade (v 11), sa Mose till dem: ”Var inte rädda! Stanna upp och bevittna den frälsning som HERREN i dag ska ge er… HERREN ska strida för er, och ni ska hålla er stilla” (v 13–14). Sedan låter HERREN med sin stav klyva havet ”så att Israels barn kan gå rakt genom havet på torr mark” (16). ”Så frälste HERREN den dagen Israel från egyptiernas hand” (v 39). Den egyptiska hären däremot drabbades av undergången och därför kallas havet som dränkte den ”Undergångens hav” (Yam-suf).^[4]Enligt en rad bibelställen, bl a 5 Mos 2:1 och 1 Kung 9:26, Röda havets Akabavik.

Genom Sonen, dvs ”HERRENS Mal’ak”, kunde HERREN uppenbara sig mera personligt, vandra bland syndare och tala till dem. Han ”satte sig under terebinten vid Ofra för att tala med Gideon” (Dom 6:11). När HERREN uppenbarade sig för Abraham, Jakob, Gideon, Simsons föräldrar m fl var det alltid genom Sonen, ”HERRENS Ängel”. Då kunde Sonen visa sig i gestalten av en man som t ex för Abraham (1 Mos 18:1–19:1), Jakob (1 Mos 32:22–31), Gideon (Dom 6:11–22), Simsons föräldrar (Dom 13:3–23). För Josua ställde han sig framför honom som ”en man”, som ”befälhavare över HERRENS här” (Jos 5:13–15), för att Josua inte skulle glömma vem som var den verklige ledaren för HERRENS här och gav dem deras segrar. Sannolikt var det också Sonen som kom vandrande i lustgården efter Adams och Evas syndafall och kallade dem till sig för att tala till dem om syndens allvar och den enda räddningen (1 Mos 3:8ff). Eftersom Fadern talade till syndare genom sin Son, kallas Sonen för Ordet (Joh 1:1–3,14–18). ”Han är min älskade Son. I honom har jag min glädje. Lyssna till honom!” (Matt 17:5). ”Hör, så får er själ leva!” (Jes 55:3). Jag upprepar: Ingen syndare kan se Fadern och komma till honom annat än genom Sonen.

Nu tillbaka till Andra Mosebok 33

HERRENS ord till Mose efter den stora synden med guldkalven visade hur allvarligt det är att avfalla från HERREN. Folket förtjänade gudsövergivenhetens dödsdom. ”Jag ska inte gå upp med dig (ordagrant: ”gå upp [till det utlovade landet] i din mitt”) för att inte förgöra dig, eftersom du är ett hårdnackat folk” (v 3). De orden till Mose skapade stor sorg bland folket. Allvaret i situationen inskärptes ytterligare av att israeliterna uppmanades att inte längre pryda sig med smycken utan ta av sig dem, vilket de gjorde (v 4–6). Dessutom tog Mose sitt tält och ”slog upp det utanför lägret, långt ifrån lägret” (v 7), vilket markerade att HERRENS helighet var oförenlig med deras synd. Tabernaklet var ännu inte byggt, så dessförinnan blev Moses tält temporärt platsen för Guds uppenbarelse. Där talade Gud till Mose helt dold av töcken och mörker, så att Mose inte skulle förtäras av hans helighet. ”När Mose kom in i tältet sänkte molnstoden sig och blev stående vid ingången till tältet medan HERREN talade med Mose” (v 9).

Men att HERREN var en förtärande eld gentemot all synd och därför inte kunde gå med Mose, samtidigt som han lovat att hans ”Utsände” (Mal’ak) skulle gå framför dem (v 2) och sagt: ”Du har funnit nåd för mina ögon” (v 12), det fann Mose svårt att få ihop. Därför sa han till HERREN: ”Du har inte låtit mig veta vem du vill sända med mig, men du (starkt betonat i grundtexten) har sagt: Jag känner dig vid namn och du har funnit nåd för mina ögon.” Hur kan den Helige vara både en förtärande eld mot synden och samtidigt benåda syndare? Detta var svårt för Mose att förstå. Så han sa till HERREN: ”Om det nu är så att jag har funnit nåd för dina ögon, låt mig då lära känna din väg^[5]Det står ordagrant ”din väg”, inte ”dina vägar”. så att jag lär känna dig, att jag finner nåd för dina ögon” (v 13).

Den djupa hemligheten, som övergår mänskligt förstånd, är alltså att den ende sanne Guden, HERREN, är tre personer i en enda gudom, en helt enig treenighet. Gud är inte bara Fadern, utan samtidigt både Fadern och Sonen och den helige Ande.  Det glada budskapet för alla syndare är att Sonen, HERRENS ”Utsände”, är vägen till Fadern. Genom att lära känna den enda vägen till Fadern ges visshet om att vara benådad. Endast genom Sonens ställföreträdande försoningsoffer förklaras syndare rena så att de inte blir förtärda av Guds helighet. Jesaja, som undervisar mycket om Messias, Guds Son, kallar honom i Jes 9:6 för ”Under” och ”Mäktig Gud”, och i Jes 35:8 för ”den heliga vägen”: ”Ingen oren ska färdas på den, men den är till för dem.” Det betyder: Den renhet som syndare behöver för att komma till Fadern finns bara hos Sonen och erbjudes alla syndare av nåd allena. Den som tror på honom [= färdas den vägen till Fadern] blir inte fördömd utan har övergått från den andliga döden till livet.

Faderns ansikte kan ingen syndare se, men Sonen är Faderns nådiga ansikte. Som svar på hur nåden och HERRENS helighet går ihop, säger HERREN: ”Mitt ansikte^[6]Många översättningar har ”min närvaro”, men ordagrant står ”mitt ansikte”, även i v 15. ska gå med och låta dig få ro” (v 14). När Sonen, ”HERRENS Utsände”, går med, vilket redan tidigare var utlovat, går också Fadern och Anden med. Detta var ett viktigt klargörande för Mose när han sa: ”Om ditt ansikte inte går med ska du inte alls låta oss dra upp härifrån. För hur skulle man kunna veta att jag och ditt folk har funnit nåd för dina ögon, om inte genom att du går med” (v 15–16)? Om vägen till Fadern sa Jesus mer än 1400 år senare till sina lärjungar: ”Den vägen känner ni” (Joh 14:4). Då invände Tomas: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” Också Tomas behövde lära känna vägen bättre. Jesus sa: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Har ni lärt känna mig, ska ni också lära känna min Far. Nu känner ni honom och har sett honom… Tro mig: Jag är i Fadern och Fadern är i mig. Och kan ni inte det, tro då för gärningarnas skull” (Joh 14:5–11).

Avslutningen av 2 Mos 33

Verserna 18–23 handlar om att Mose vill se Fadern mera direkt, inte bara indirekt via Sonen, ”HERRENS Utsände”: ”Låt mig få se din härlighet!” (v 18). Men ingen syndare kan ju se Fadern direkt och leva. Faderns ofattbart stora godhet kunde Mose få se och även få höra Faderns röst mer direkt än någon annan profet: ”Jag ska låta all min godhet gå förbi framför dig och jag ska ropa ut namnet JHWH inför dig. Jag ska vara nådig mot den jag vill vara nådig mot och förbarma mig över den jag vill förbarma mig över. Men mitt ansikte kan du inte få se [annat än genom Sonens ansikte], för ingen människa kan se mig och leva” (v 19–20). HERREN låter nu Mose få se så mycket av Faderns härlighet som är möjligt utan att Mose förtärs av den: Han låter sin härlighet gå förbi och håller sin hand skyddande över Mose (här används verbet sakák = täcka över) tills han har gått förbi. Först när han har gått förbi tar han bort sin hand, så att Mose kan se honom på ryggen. På nytt betonar Fadern: ”Mitt ansikte kan ingen se” (v 23). Först när denna tidsålder är slut, på domens dag, ska alla som genom tron är iklädda Sonens rättfärdighet ”få se honom sådan han är” (1 Joh 3:2)

Motståndet mot ”HERRENS Utsände” när han kom som människa ”för att friköpa dem som stod under lagen” (Gal 4:4)

Mose Toráh avslutas med HERRENS sista ord till Mose och hans avskedssång (5 Mos 31:14 – 32:43). I denna avslutning får Mose veta det sorgliga att upproriskheten mot HERREN kommer att fortsätta efter Mose död: ”Se, när du har gått till vila hos dina fäder kommer detta folk att resa sig och trolöst följa främmande gudar i det land dit de kommer. De kommer att överge mig och bryta det förbund som jag har slutit med dem” (31:16). Som ett vittne mot Israels barn ger HERREN till Mose en sång som HERREN har författat och ger åt Mose att skriva ned. Denna sång på ett fantastiskt språk står att läsa i 5 Mos 32:1–43! Läs den! HERREN sa till Mose: ”Skriv nu upp åt er denna sång, lär Israels barn den och lägg den i deras mun. Den ska så bli för mig ett vittne mot Israels barn. När jag har fört dem in i det land som jag med ed har lovat deras fäder, ett land som flödar av mjölk och honung, och de äter och blir mätta och feta, ska de vända sig till andra gudar och tjäna dem och förakta mig och bryta mitt förbund” (31:19–20). ”Den dagen skrev Mose ner sången och lärde Israels barn den” (31:22).

I denna avskedssång vittnar HERREN bl a följande om Israel: ”Han övergav Gud sin skapare, och föraktade sin frälsnings klippa. De retade honom med främmande gudar, väckte hans vrede med vidrigheter… Du övergav Klippan som födde dig, du glömde Gud som gav dig livet. HERREN såg det och förkastade dem, eftersom hans söner och döttrar hade kränkt honom… De har provocerat mig med gudar som inte är gudar, väckt min vrede med sina tomma avgudar” (32:15–16, 18–19, 21). Att avfallet från Gud genom de första människornas syndafall fått allvarliga konsekvenser råder det ingen tvekan om. Upproriskheten mot Gud är en mycket smittsam andlig sjukdom. Enda räddningen från denna sjukdom är en Frälsare som inte är smittad av denna sjukdom och som kan krossa syndens orsak, förföraren ”den gamle ormen som är Djävulen och Satan” (Upp 20:2).

Så snart syndafallet hade ägt rum fick Mose nedteckna HERRENS ord till ormen om en Frälsare, en Människoson, en kvinnas avkomma: ”Han ska krossa ditt huvud och du ska hugga honom i hälen” (1 Mos 3:15). I sista delen av sin Toráh återkom Mose till frälsningslöftet och nedtecknade följande ord från HERREN: ”Jag ska låta en profet lik dig uppstå åt dem bland deras bröder. Jag ska lägga mina ord i hans mun, och han ska tala till dem allt som jag befaller honom” (5 Mos 18:18). Efter Mose tid gavs ytterligare information om den kommande Frälsaren: Han ska födas i Betlehem (Mika 5:2), födas av en jungfru och komma från Ishais avhuggna stam (Jes 7:14, 11:1). Fastän ”Mäktig Gud” ska han komma i ringhet ”som en späd planta”, ”bli föraktad och övergiven av människor”, föras bort och slaktas som ett lamm, ställföreträdande bära all vår skuld, bli straffad för våra synder för att vi ska få frid (Jes 53). ”De förlorade ska jag söka upp, de som gått vilse ka jag föra tillbaka, de sårade ska jag förbinda, och de svaga ska jag stärka… Jag ska sluta ett fridsförbund med dem” (Hes 34:16,24), ”Dagar ska komma, säger HERREN, då jag låter en rättfärdig telning växa upp åt David”, ”dagar då jag sluter ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus, inte som förbundet jag slöt med deras fäder, förbundet med mig som de bröt” (Jer 23:5, 31:31f).

När löftet om Frälsarens ankomst gick i fullbordan var några herdar utanför Betlehem de första som fick höra den glada nyheten: ”I dag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad. Han är Messias, HERREN. Och detta är tecknet för er: Ni ska finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba” (Luk 2:11–12). När Jesus vuxit upp och tiden var inne för honom att vid 30 års ålder inleda sin frälsningsgärning, går han som alla syndares ställföreträdare in under deras villkor genom att döpas. Då markeras tydligt att hela treenigheten står bakom hans försoningsgärning: Himlen öppnades och den helige Ande sänkte sig över Sonen som en duva, och från himlen kom Faderns röst: ”Du är min älskade Son. I dag har jag min glädje” (Luk 3:21–22).

Men hur ställde sig ledarna för Israels hus och Juda hus till den glada nyheten att Messias äntligen hade kommit? Johannes sammanfattar: ”Han kom till det som var hans eget, och hans egna tog inte emot honom” (Joh 1:11). Att Jesus var Messias, Guds Son och därmed ett med Fadern, avvisades som hädelse (Matt 26:65). Detta avvisande innebär att om inte Jesus är den utlovade Messias, då har det nya förbundet ännu inte kommit, utan man lever kvar i gamla förbundet och måste alltjämt uppfylla dess många ceremoniallagar, ”tvingas in under slavoket”, som den tidigare fariseen Paulus uttrycker det (Gal 5:1).

Som uppfyllelsen av gamla förbundets Messiasprofetior kom Jesus för att sluta ett nytt förbund med dem (Jer 23:5, 31:31f) och friköpa dem från gamla förbundet ”som de bröt”. Som syndares ställföreträdare har Messias ”friköpt oss från lagens förbannelse genom att bli en förbannelse i vårt ställe” (Gal 3:13), den förbannelse som vilar över alla som bryter mot Guds lags krav på fullkomlig kärlek till Gud och vår nästa. De kunde inte tänka sig att Jesus var den Messias som gamla förbundets profeter hade sagt skulle komma. Dessutom var de blinda för att gamla förbundets många ceremoniallagar om vad som var rent och orent, och de många detaljerna om vad, när och hur det skulle offras, nu hade fullgjort sin uppgift som skuggbilder för reningen och försoningen genom Jesus Kristus.  Till kristna som påverkades av fariseernas och de skriftlärdas tolkning att gamla förbundet ännu gällde skriver Paulus: ”Ni håller noga reda på dagar och månader och särskilda tider och år. Jag är rädd att jag kanske har ansträngt mig förgäves bland er” (Gal 5:10–11). ”Låt er inte tvingas in under slavoket igen” (Gal 5:1). Petrus sa: ”Varför vill ni utmana Gud och lägga ett ok på lärjungarnas axlar som varken våra fäder eller vi själva har kunnat bära?” (Apg 15:10).

Betvivlandet av Jesu gudom

När fariseerna och de skriftlärda studerade Moses Toráh verkar de ha varit blinda för att ”HERRENS Utsände” var ett med Fadern, lika mycket JHWH som Fadern (se bl a 2 Mos 3:14–15). De påstod nämligen: ”Du hädar och gör dig själv till Gud fast du är en människa” (Joh 10:33). De hade inte förstått att den ende sanne Elohím är treenig. Därför hänvisar Jesus till vad som tydligt framgår av Moses undervisning om HERREN, den ende sanne Guden och hans Mal’ak(”Utsände”). Jesus hade inte alls hädat när han både i ord och handling visade att han är Faderns Utsände, ett med honom, både sann Gud och sann människa. ”Hade ni trott Mose skulle ni tro på mig, för det var om mig han skrev”, sa han till dem (Joh 5:46). Mose skrev ju gång på gång om ”HERRENS Mal’ak”, som bl a kom till Abraham (1 Mos 18) och Mose (2 Mos 3) och som Jakob brottades med (1 Mos 32:22–31, Hos 12:3–4) och som var ett med HERREN.

Här några exempel på hur Jesus gång på gång understryker att han är ”den Utsände”:

• ”Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra. Vad Fadern gör, det gör också Sonen” (Joh 5:19).
• ”De verk som jag utför, de vittnar om att Fadern har sänt mig. Fadern som sänt mig har vittnat om mig” (Joh 5: 36–37).
• ”Detta är Guds verk: att ni tror på den som han har sänt” (Joh 6:29).
• ”Jag har inte kommit ner från himlen för att göra min egen vilja, utan hans vilja som har sänt mig” (Joh 6:38).
• ”Jag har inte kommit av mig själv, utan det finns en som är sann och som har sänt mig. Honom känner ni inte. Jag känner honom, för jag är från honom och han har sänt mig” (Joh 7:28–29).
• ”Om ni inte tror att Jag Är, ska ni dö i era synder… Han som har sänt mig är sann, och det jag hört av honom förkunnar jag för världen.” De förstod inte att han talade till dem om Fadern (Joh 8:24,26–27).
• ”Han som har sänt mig är med mig. Han har inte lämnat mig ensam” (Joh 8:29).
• ”Vore Gud er Far skulle ni älska mig, för jag har utgått från Gud och kommer från honom. Jag har inte kommit av mig själv utan han har sänt mig” (Joh 8:42).
• ”Den som tror på mig, han tror inte på mig utan på honom som har sänt mig. Och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig” (Joh 12:44–45).
• ”Fadern bor i mig och gärningarna är hans verk. Tro mig: jag är i Fadern och Fadern är i mig. Och kan ni inte det, tro då för gärningarnas skull” (Joh 14:10–11).

Sammanfattning och tillämpning

Den här artikeln har velat visa hur svårt det är att förstå att HERREN, som är en förtärande eld mot all synd, samtidigt är syndares frälsare genom löftet om Sonen och hans försoningsgärning. Fadern kommer till oss genom den utsände Sonen. Sonen är vägen till Fadern och den helige Ande är den som uppenbarar denna sanning för att göra andligt blinda seende. Förblir man blind för denna sanning, leder det till att man försöker undkomma fördömelsedomen genom egna gärningar, vilket är omöjligt. Religio, dvs att försöka ”återförena sig” med Gud utan Sonen, leder alltid till en lagreligion. ”Genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig” (Gal 2:16). Bara Guds ord, den bibliska undervisningen genom Mose, profeterna och apostlarna, kan uppenbara att Gud är treenig och att Sonen är enda vägen till Fadern. Förnekar man att den ende sanne Guden är Fader, Son och helig Ande, tre personer i en enda fullständigt enig gudom, blir många bibeltexter svårförstådda och Bibelns underbara evangelium om den enda frälsningen görs om intet.

Jesus sa: ”Alla ska ära Sonen så som de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern som har sänt honom” (Joh 5:23). ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Har ni lärt känna mig, ska ni också lära känna min Far. Nu känner ni honom och har sett honom… Orden jag talar till er säger jag inte av mig själv. Fadern bor i mig och gärningarna är hans verk” (Joh 14:6–10). Dessa ord av Jesus tar alla religioner som förnekar Guds treenighet kraftigt avstånd från. De blir därmed främmande för evangelium och kan inte rätt skilja mellan och rätt tillämpa lag och evangelium.

Det är tragiskt att såväl judendom som islam med stor iver förkastar att Gud skulle vara treeenig, Fader, Son och helig Ande, och att Jesus är Sonen, ett med Fadern, enda vägen till Fadern. Koranen lär visserligen att Jesus var en profet men förkastar han gudomlighet och menar att han aldrig kroppsligen blev korsfäst. Paulus, som länge var en hängiven farisé och ivrigt förföljde dem som trodde på Jesus Kristus, skriver efter att ha kommit till tro på Jesus: ”Vi predikar Kristus som korsfäst – för judarna en stötesten och för hednafolken en dårskap. Men för de kallade, både judar och greker, predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet. Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor” (1 Kor 1:23–25).

[1] På grekiska heter ”utsänd” ángelos vilket har lett till översättningen ”HERRENS ängel” av hebreiskans ”HERRENS Mal’ak”. HERREN har många utsända tjänare, men bara en som är ett med honom själv (se bl a 2 Mos 3:2,6,14).

[2] ”Helig, helig, helig är HERREN Sebaot” (Jes 6:3).

[3] Förr i tiden satte man också i svenska språket verbet i pluralis om subjektet avsåg flera, t ex ”människorna äro” men ”han är”.

[4] Enligt en rad bibelställen, bl a 5 Mos 2:1 och 1 Kung 9:26, Röda havets Akabavik.

[5] Det står ordagrant ”din väg”, inte ”dina vägar”.

[6] Många översättningar har ”min närvaro”, men ordagrant står ”mitt ansikte”, även i v 15.