Av Seth Erlandsson
Från Biblicum nr 4/2025, s 173–181

 

Den bibliske Messias

Innan vi studerar motståndet mot Messias bör vi först se vem motståndet riktar sig mot, vem Messias är enligt Bibeln. Enligt NT är Jesus av Nasaret den Messias som utlovas i judarnas Tanakh = vårt GT. På Jesu fråga till sina lärjungar: “Vem säger människorna att Människosonen är?” och därefter “Vem säger ni att jag är?”, svarade Simon Petrus: “Du är Messias, den levande Gudens Son” (Matt 16:13–16). Detta svar var inte bara en mänsklig tanke hos Petrus. Jesus sa till Petrus: “Det är inte kött och blod som har uppenbarat det för dig, utan min Far i himlen” (v 17). Vad som står i de heliga Skrifterna är vad Fadern i himlen har uppenbarat, Guds ord. Jesus sa till Emmausvandrarna: “Allt måste uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag, profeterna och psalmerna, alltså i Toráh, Neviím och Ketuvím = TaNaK”.

Låt oss därför inledningsvis lyfta fram några av de ställen i GT som uppenbarar vem Messias är. Mika skriver om den kommande Frälsaren som ska födas i Betlehem: “Hans ursprung är före tiden, från evighetens dagar” (Mi 5:2). Jesaja skriver: “Lyssna nu, ni av Davids hus… Se, jungfrun ska bli havande och föda en son, och hon ska ge honom namnet Gud med oss” (Jes 7:13–14). “Ett barn blir oss fött, en son blir oss given.” “Blir oss given”, dvs han är en särskild gåva från Fadern, inte vilken gåva som helst utan en “människoson”, en kvinnas “avkomma/ säd” (1 Mos 3:15) som är “Mäktig Gud”. Jfr änglarnas ord vid Jesu födelse: “I dag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad. Han är Messias, HERREN” (Luk 2:11). Genom denna gudamänniska “ska herradömet bli stort och friden utan slut över Davids tron och hans rike” (Jes 9:6–7).  I en syn fick Jesaja i förväg se hur Messias kommer att bli bemött och vad han uträttar för oss. Han beskriver vad han såg: “Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande… Han blev genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade” (Jes 53:3, 5). Också Daniel fick i en syn se honom, “en som liknade en människoson” som “kom med himlens skyar”: “Hans välde är ett evigt välde som inte ska ta slut, och hans rike ska inte förstöras” (Dan 7:13–14). Davids son Salomo, som själv är en skuggbild av Messias när det gäller vishet, rikedom och makt, kallar Messias i Ordspråksboken för “Visheten” och citerar honom med bl a följande ord: “Hos mig finns råd och insikt… Av evighet är jag insatt, från begynnelsen, innan jorden fanns. Innan djupen blev till föddes jag, innan källorna flödade av vatten” (Ords 8:14, 23–24). I Psaltaren 45 profeterar Koras söner om honom: “Gud, din tron består i evigheters evighet, ditt rikes spira är rättens spira. Du älskar rättfärdighet och hatar orättfärdighet. Därför, Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder” (v 7–8).

GT berättar att den evige Sonen flera gånger före sitt människoblivande stiger ner från sin himmelska boning som “HERRENS Utsände”, oftast översatt “HERRENS Ängel” (se t ex 1 Mos 18, 2 Mos 3:2–15, Dom 6:11–24 och 13:2–23). HERRENS Ängel som uppenbarade sig för Abraham, Mose, Gideon m fl var ett med Elohim JHWH (HERREN). Den ende sanne Guden är nämligen en treenig Gud, tre gudomspersoner i en helt enig och evig trefald, Fader, Son och Helig Ande. På grund av synden kan ingen människa se den himmelske Faderns ansikte. Han sa till Mose på Sinai berg: “Mitt ansikte kan du inte få se, för ingen människa kan se mig och leva” (2 Mos 33:20). “Vår Gud är en förtärande eld” (Heb 12:29, 5 Mos 4:24). Jesus sa om sig själv: “Ingen har sett Fadern utom han som är från Gud, han har sett Fadern” (Joh 6:46). Johannes skriver: “Ingen har någonsin sett Gud (dvs Fadern). Den Enfödde [dvs Sonen], som själv är Gud och i Faderns famn, han har gjort honom känd” (Joh 1:18). Därför kallar aposteln Johannes Guds evige Son för “Ordet” (Joh 1:1ff). Det är Ordet som gör Fadern känd. Det är genom Ordet vi lär känna Fadern. Utan Sonen lär ingen känna Fadern.

Sonen är Faderns nådiga ansikte. När lärjungen Filippus sa till Jesu: “Herre, visa oss Fadern”, svarade Jesus: “Så länge har jag varit hos er, och du har inte lärt känna mig, Filippus. Den som har sett mig har sett Fadern” (Joh 14:8–9). Som Faderns utsände evige Son synliggör Sonen sin osynlige Fader, hans ord och gärningar. Jesus sa till sina lärjungar: “Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Har ni lärt känna mig, ska ni också lära känna min Far” (Joh 14:6–7). Och den tredje gudomspersonen, den helige Ande, är Hjälparen som hänvisar till Sonen som syndares ende Frälsare.

När Jesu enhet med sin himmelske Far avvisades som hädelse, betonade han om och om igen att han var “Den Utsände” från Fadern som Mose skrivit om (Joh 5:46) och därmed ett med HERREN. “Jag har inte kommit av mig själv, utan det finns en som är sann och som har sänt mig. Honom känner ni inte. Jag känner honom, för jag är från honom och han har sänt mig” (Joh 7:29). “Jag är inte ensam, utan Fadern som har sänt mig är med mig” (Joh 8:16). “Hade ni känt mig, skulle ni också känna min Far” (Joh 8:19). “Om ni inte tror att Jag Är, ska ni dö i era synder” (Joh 8:24). Guds namn är “Den som Är” (JHWH) och i direkt tilltal “Jag Är”. “Vore Gud er Far skulle ni älska mig, för jag har utgått från Gud och kommer från honom. Jag har inte kommit av mig själv, utan han har sänt mig” (Joh 8:42).”Orden jag talar till er säger jag inte av mig själv. Fadern bor i mig och gärningarna är hans verk. Tro mig: jag är i Fadern och Fadern är i mig. Och kan ni inte det, tro då för gärningarnas skull” (Joh 14:10–11).

Judarna sa till Jesus: “Om du är Messias, så säg det öppet till oss! Jesus svarade: Jag har sagt det till er, men ni tror det inte. Gärningarna som jag gör i min Fars namn vittnar om mig… Jag och Fadern är ett” (Joh 10:22–23, 30). “Jag är Guds Son. Om jag inte gör min Fars gärningar, så tro mig inte. Men om jag gör dem, tro då på gärningarna om ni inte kan tro på mig. Då ska ni inse och förstå att Fadern är i mig och jag i Fadern” (Joh 10:36–38). “Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern som har sänt honom” (Joh 5:23).

Eftersom Sonen bara säger och gör det som är Faderns ord och gärningar, är det naturligt för aposteln Johannes att kalla Sonen för “Ordet”: “Ordet var hos Gud och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till” (Joh 1:1–3). Paulus skriver detsamma om Jesus: “Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat, för i honom skapades allt i himlen och på jorden. synligt och osynligt” (Kol 1:15f). När Jesus föddes av jungfru Maria var det alltså den evige Sonen, genom vilken allting har blivit skapat, som blev människa. Paulus skriver: “När tiden var inne sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att friköpa dem som stod under lagen så att vi skulle få söners rätt” (Gal 4:4–5). Johannes skriver: “Ordet blev kött och bodde bland oss” (Joh 1:14).

Motståndet

Det är märkligt att den bibliske Messias som är en så stor och oförtjänt gåva till världen och så tydligt beskrivs i GT, möter motstånd och förkastas av många judar som fått att förvalta GT som sin heliga skrift och som betonade när Jesus avslöjade deras andliga blindhet: “Vi är Abrahams barn” (Matt 3:9 och Joh 8:33), “Vi är Moses lärjungar” (Joh 9:28f). Men motståndet från dem som utvalts att vara HERRENS tjänare och förvaltare av undervisning var förutsagt av Gud genom profeten Jesaja: “Vem är så blind som min förtrogne, så blind som HERRENS tjänare? Du har sett mycket men inte tagit vara på det” (Jes 42:19–20). De flesta vänder HERREN ryggen: “Även om ditt folk, Israel, vore som havets sand, så ska bara en rest av det vända om” (Jes 10:22).

När aposteln Johannes blickar tillbaka på Jesu gärning skriver han: “Världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans eget, och hans egna tog inte emot honom” (1:10–11). Förklaringen ger han i sitt första brev: “Hela världen är i den ondes våld” (1 Joh 5:19). Tron är en Guds gåva. Också de som tar emot Jesus som Messias, Guds Son, var före trons gåva andligt döda och blinda. Jesus var tydlig: “Den som inte blir född ovanifrån (eller på nytt) kan inte se Guds rike” (Joh 3:5). Paulus betonar i ett rundbrev till kristna: “Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva. Guds gåva är det” (Ef 2:8). “Johannes skriver om de troende: “Vi vet att Guds Son har kommit och gett oss förstånd så att vi känner den Sanne och vi är i den Sanne, i hans Son Jesus Kristus. Han är den sanne Guden och det eviga livet” (1 Joh 5:20).

När vi nu ska studera motståndet och fiendskapen mot “den Sanne”, den bibliske Messias, ska vi som tror på honom inte förhäva oss, som om vår tro är vår förtjänst. Vi ska också se att hat och fiendskap också drabbar Jesu lärjungar, precis som Jesus förutsagt: “Ni kommer att bli hatade av alla för mitt namns skull” (Matt 10:22). “Om husets Herre blir kallad för Beelsebul, hur mycket mer ska då inte hans tjänare bli det?” (v 25). “Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen” (v 28).

Exempel på fiendskap och anklagelser

  1. Sabbatsbrytare: Många av Jesu landsmän och inte minst judarnas skriftlärda och ledare kunde inte tänka sig att Jesu gärningar visade att Jesus inte bara var en människa utan också Gud, ett med Fadern. När Jesus t ex botade en lam man som varit sjuk i 38 år bara genom att säga “Res dig, ta din bädd och gå” och han omedelbart reste sig (Joh 5:5–9), borde de förstå att Jesus verkligen var Guds Son. Men det ville de inte förstå. I stället för att glädja sig tillsammans med den botade mannen över det stora undret, började de förfölja Jesus. Eftersom undret skedde på en sabbat anklagade de honom och den botade mannen för sabbatsbrott. När Jesus sa: “Min Far verkar fortfarande, och därför verkar även jag”, “blev judarna ännu ivrigare att döda honom, eftersom han inte bara upphävde sabbaten utan också kallade Gud sin Far och gjorde sig själv lik Gud” (v 17–18).
  2. Förförare: När tempelvakterna som fått i uppdrag att gripa Jesus kom tillbaka till översteprästerna och fariseerna utan att ha gripit honom, frågade de: “Varför har ni inte fört hit honom?” De svarade: “Aldrig har någon människa talat som han.” Då sa fariseerna till dem: “Har ni också blivit förledda” (Joh 7:45–47). Jesus betraktades genom sina ord och sina gärningar som en farlig förförare som måste undanröjas.
  3. Besatt av en ond ande: Judarna sa till Jesus: “Visst har vi rätt när vi säger att du är samarier och besatt av en ond ande?” Jesus svarade: “Jag är inte besatt. Jag ärar min Far, och ni vanärar mig… Jag säger er sanningen: Den som bevarar mitt ord ska aldrig någonsin se döden” (Joh 8:48–51). Då sa judarna: “Nu vet viatt du har en ond ande. Abraham dog och likaså profeterna, och du säger: Den som bevarar mitt ord ska aldrig någonsin smaka döden. Är du större än vår far Abraham? Han dog, och profeterna är döda. Vem tror du att du är?” (v 52–53). Samtalet avslutas med att Jesus säger: “Jag säger er sanningen: Jag Är, innan Abraham fanns. Då tog de upp stenar för att kasta på honom, men Jesus drog sig undan och lämnade tempelplatsen” (v 58–59).
  4. En syndig människa: När Jesus på en sabbat botade en man som hade varit blind från födseln, väckte detta under stor uppståndelse (Joh 9:1ff). Men undret skedde inför många vittnen. Ändå sa några fariseer om Jesus: “Den mannen kan inte vara från Gud, han håller ju inte sabbaten!” Men andra sa: “Hur kan en syndig människa göra sådana tecken?” När föräldrarna tillfrågades om det var deras son som blivit botad och om han verkligen hade fötts blind, bekräftade de det. “Men hur han kan se nu, det vet vi inte. Vem som har öppnat hans ögon vet vi inte heller… Föräldrarna svarade så därför att de var rädda för judarna. Redan då hade judarna kommit överens om att den som bekände Jesus som Messias skulle uteslutas ur synagogan.” Den botade blindfödde sa: “Aldrig någonsin har man hört att någon öppnat ögonen på en som är född blind. Om han inte var från Gud skulle han inte kunna göra någonting” (v 32f). Då körde de ut honom.
  5. En hädare: När Jesus vid tempelinvigningens högtid i december gick omkring i Salomos pelarhall, omringades han av judarna (Joh 10:22ff). Då vittnade Jesus om sin enhet med Fadern och sa: “Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv. De ska aldrig någonsin gå förlorade, och ingen ska rycka dem ur min hand. Min Far som gett mig dem är större än allt, och ingen kan rycka dem ur min Fars hand. Jag och Fadern är ett.” Då tog judarna än en gång upp stenar för att stena honom. “Det är inte för någon god gärning vi tänker stena dig, utan för att du hädar och gör dig själv till Gud fast du är en människa” (v 33).
  6. Han måste dödas: När Jesus uppväckte Lasarus som “redan hade legat fyra dagar i graven”, var många judar närvarande (Joh 11:17ff). Innan Jesus hade gjort detta under sa några: “Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha gjort så att Lasarus inte dog?” (v 37). När Jesus kom dit, gick han fram till klippgraven som hade en sten för öppningen. Jesus sa: “Ta bort stenen!” Den dödes syster Marta sa till honom: “Herre, han luktar redan. Det är fjärde dagen.” De tog bort stenen och Jesus lyfte blicken mot himlen och sa: “Far, jag prisar dig för att du hör mig. Jag vet att du alltid hör mig, men jag säger det för folket som står här, för att de ska tro att du har sänt mig.” Därefter ropade han med hög röst: “Lasarus, kom ut!” “Då kom den döde ut, med fötter och händer inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk” (v 43f). Jesus sa till dem: “Gör honom fri och låt honom gå.” Många judar som hade kommit till Maria och sett vad Jesus gjorde kom till tro på honom. Men när översteprästerna och fariseerna fick höra vad som hänt, “kallade de samman Stora rådet och sa: Vad gör vi? Den här mannen gör stora tecken. Låter vi honom hålla på så här kommer alla att tro på honom.” “Från den dagen bestämde de sig för att döda honom” (v 53). Judarnas påsk närmade sig och de sökte efter Jesus. “Översteprästerna och fariseerna hade gett order om att den som visste var han fanns skulle tala om det så att de kunde gripa honom” (v 57).
  7. Också Lasarus måste dödas: Det ordnades en festmåltid för Lasarus i Betania och Lasarus var en av dem som låg till bords med Jesus (Joh 12:1ff). “En stor mängd judar fick veta att Jesus var där, och de kom inte bara för Jesu skull utan också för att se Lasarus som han hade uppväckt från de döda. Då bestämde sig översteprästerna för att döda även Lasarus, eftersom många judar lämnade dem för hans skull och trodde på Jesus.”
  8. Också apostlarna möter motstånd, fängslas och blir förbjudna att undervisa i Jesu namn: Efter Jesu uppståndelse och hans missionsbefallning förkunnade apostlarna frimodigt budskapet om Jesu frälsningsgärning med början i Jerusalem. Det väckte stor uppmärksamhet när man bar fram till Petrus och Johannes “en man som varit förlamad från födseln” och Petrus botade honom bara genom att säga: “I Jesu Kristi nasaréns namn: res dig och gå!” Genast fick mannen styrka i fötter och vrister. Han hoppade upp och stod upprätt… Allt folket såg hur han gick omkring och prisade Gud” (Apg 3:1–10). Apostlarna vittnade om Jesu messianska gärningar och betonade för judarna att Messias gärningar var förutsagda i deras heliga skrifter och nu hade fått sin fullbordan: “Alla profeterna, de som har talat från Samuel och framåt, har också förkunnat dessa dagar. Ni är barn till profeterna och arvtagare till förbundet som Gud slöt med era fäder, när han sa till Abraham: I din avkomma ska alla folk på jorden bli välsignade. Det var först och främst för er som Gud lät sin tjänare uppstå, och han har sänt honom för att välsigna er genom att vända var och en bort från sina onda gärningar” (Apg 3:24–26).
    Medan Petrus och Johannes “talade till folket kom prästerna, tempelvaktens ledare och saddukeerna mot dem, upprörda över att de undervisade folket och i Jesus predikade uppståndelsen från de döda. De grep dem och höll dem fängslade till nästa dag” (Apg 4:1ff). Då samlades Stora rådet och översteprästerna lät föra fram apostlarna och började förhöra dem. “Genom vilken kraft eller i vilket namn har ni gjort detta” [undret med den förlamade mannen]?” Efter förhöret och Petrus frimodiga svar (v 8–12) och när de “såg mannen som blivit botad stå där tillsammans med dem, blev de svarslösa. De överlade med varandra och sa: Vad ska vi göra med dessa människor? Att det har hänt ett märkligt tecken genom dem är uppenbart för alla som bor i Jerusalem och det kan vi inte förneka. Men för att det inte ska sprida sig ännu mer bland folket bör vi varna dem så att de aldrig mer talar till någon människa i det namnet.” “De kallade in dem och förbjöd dem att alls tala eller undervisa i Jesu namn” (v 14–18).
  9. Nya fängslanden, svår förföljelse och Stefanus stenas: Apostlarna lydde inte detta förbud. “Bedöm själva om det är rätt inför Gud att lyda er och inte Gud”, sa Petrus och Johannes till Stora rådets ledamöter (Apg 4:19). Deras fortsatta undervisning i Jesu namn ledde till nya gripanden och de sattes i allmänt häkte (Apg 5:17ff). De fick också piskstraff (Apg 5:40). Stefanus, som “gjorde stora tecken och under bland folket”, påstods ha predikat “hädiska ord mot Mose och Gud”. Därför fördes också han inför Stora rådet (Apg 6:8ff). När de hörde hans försvarstal och predikan (läs Apg 7) blev de ursinniga, släpade ut honom ur staden och stenade honom (7:54ff). “Saul hade samtyckt till att han dödades, och samma dag utbröt en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem. Alla utom apostlarna skingrades över Judeen och Samarien” (8:1). Före sin omvändelse var Saul en framstående farisé med stor iver bekämpade de kristna (8:3). Men efter sin omvändelse blev han själv förföljd och fick lida mycket för sin frimodiga kristna förkunnelse.
  10. Också Saul måste röjas ur vägen: Efter sin omvändelse “stannade Saul några dagar hos lärjungarna i Damaskus, och han började genast predika i synagogorna att Jesus är Guds Son. Alla som hörde honom häpnade och sa: Var det inte han som i Jerusalem ville utrota dem som åkallar det namnet? … Men Saul fick allt större kraft och gjorde judarna i Damaskus svarslösa när han bevisade att Jesus är Messias. Efter en tid kom judarna överens om att röja honom ur vägen” (Apg 9:19–23).
    När Paulus senare kom till Antiokia i Pisidien (Apg 13:13ff) och förkunnade det glada budskapet i synagogan på sabbaten, blev många av åhörarna och särskilt de av hednisk börd glada över evangeliet om Jesus som alla människors Frälsare. “Följande sabbat var nästan hela staden samlad för att höra Herrens ord. Men när judarna fick se allt folket fylldes de av avund, och de hånade Paulus och sa emot det som han förkunnade” (v 44–45). “Judarna hetsade upp de förnäma kvinnorna som vördade Gud och de ledande männen i staden. De satte i gång en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drev bort dem från sitt område” (v 50).
    När Paulus under sin andra missionsresa, då tillsammans med Silas, kom till Tessaloniki efter att ha befriats ur fängelset i Filippi genom Guds övernaturliga ingripande, fick förkunnelsen om Jesus också där ett blandat mottagande. “Några av dem blev övertygade och anslöt sig till Paulus och Silas. Därtill kom ett stort antal greker som vördade Gud och inte så få kvinnor av förnäm släkt. Men judarna blev avundsjuka och fick med sig en del onda män från gatan och samlade en mobb till upplopp i staden” (Apg 17:1ff). “Redan samma natt skickade bröderna i väg både Paulus och Silas till Berea” och där var folket “öppnare än de i Tessaloniki. De tog emot ordet med stor villighet och forskade varje dag i Skrifterna för att se om det stämde. Många av dem kom till tro… Men när judarna i Tessaloniki fick veta att Paulus förkunnade Guds ord också i Berea, kom de dit och spred oro och hetsade upp folket” (v 11–13).

 

Avslutning

Det blir för långt att i denna artikel berätta om allt motstånd och all förföljelse som mötte apostlarna och de första kristna. Förutom Paulus, som till sist avrättades i Rom, blev Petrus fängslad och till sist avrättad. Jakob, Johannes bror, greps i ett tidigt skede av Herodes och avrättades med svärd (Apg 12:1–3). Alla apostlarna led martyrdöden utom Johannes. Men också han drabbades av svåra förföljelser under sin sista tid som pastor i Efesus.

Redan i sin bergspredikan hade Jesus förutsagt att hans lärjungar kommer att möta motstånd och förföljelse: “Saliga är ni när människor hånar och förföljer er och ljuger och säger allt möjligt ont om er för min skull. Gläd er och jubla, för er lön är stor i himlen. På samma sätt förföljde man profeterna före er” (Matt 5:11–12). Hebreerbrevets författare ger följande råd när vi drabbas av fientlighet och lidande för Jesu namns skull: “Tänk på honom som fick utstå sådan fiendskap från syndare, så att ni inte tröttnar och tappar modet… Det är för er fostran som ni får utstå lidande” (Heb 12:3, 7).