Om den trälbundna viljan 500 år

Av Lars Borgström

 

Detta år firas flera jubileer i kyrkornas och teologins värld. Biblicum har med en seminariedag i Stockholm den 29 mars,“Ekumenismen och Bibeln”, uppmärksammat att det var 1700 år sedan det första ekumeniska mötet hölls i Nicaea och attdet var 100 år sedan det ekumeniska mötet i Stockholm gick av stapeln. Innevarande år markerar även att det var 500 år sedan Luthers kända skrift Om den trälbundna viljan (De servo arbitrio) gavs ut. Luther själv ansåg att denna bok, tillsammans med Lilla katekesen, var det enda han skrivit som var värt att bevara åt eftervärlden. Allt annat kunde brännas upp.

I denna artikel ska först bakgrunden ges till att Luther skrev Om den trälbundna viljan. Sedan ska några centrala teman, som är värda att reflektera över, lyftas fram och kommenteras. För att Luther själv ska komma till tals i så hög grad som möjligt lyfts olika citat fram från hans bok, som skrevs för exakt ett halvt årtusende sedan. Citaten anges i Gunnar Hillerdals översättning från 1964 (Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag).

Bakgrund^[1]Detta bakgrundsavsnitt bygger på framställningen i Knut Alfsvåg Identity of Theology (1996), s 11–21 och “Introduction” i Luther´s Works (LW) 33, s 5–13.

Erasmus av Rotterdam (1466–1536), den store renässans-humanisten, hade redan gjort sig känd som en kritiker avkyrkan när Luther framträdde i offentlighetens ljus 1517 med sina 95 teser. I verk som Dårskapens lov (MoriaeEnkomion) hade Erasmus kritiserat den skolastiska teologin, som han ville ersätta med studiet av de antika klassikerna, kyrkofädernas skrifter och, inte minst, Nya testamentet – alltsammans på originalspråken. “Ad fontes!” (Tillbaka till källorna!) var den lösen som skulle lyfta såväl kyrkan som samhället till nya höjder.

Luther stödde Erasmus program och när han själv började kritisera kyrkan uppfattades han som en av Erasmus följeslagare. Båda ivrade också för studiet av Nya testamentet och när Erasmus 1516 gav ut sin textkritiska utgåva avNya testamentet hamnade genast ett exemplar i Luthers studiekammare.

Redan tidigt hade emellertid Luther förstått att det fanns väsentliga skillnader mellan honom och Erasmus. I ett brev till Georg Spalatin den 19 oktober 1516 skriver han att Erasmus saknade insikt i vad Paulus menar med rättfärdiggörelsen, lagen och arvsynden.^[2]WAB 1, s 70–71, LW, vol.48, s 23–26. Han vågade till och med föreslå att Erasmus borde studera Augustinus mer för att nå en djupare insikt i dessa frågor. Luther behöll livet igenom stor respekt för Erasmus som filolog, men ansåg att han var en ytlig teolog.

Erasmus å sin sida uppskattade Luthers angrepp på avlatshandeln och ogillade påvens fördömande av honom. Samtidigt ville inte Erasmus helt ställa sig på Luthers sida och när Luthers kyrkokritik skärptes blev Erasmus alltmer angelägen att markera avstånd från den arge reformatorn. När Luther sedan mycket radikalt angrep den kyrkliga hierarkins auktoritet blev det särskilt viktigt för Erasmus att distansera sig från honom.

Luther, som aldrig träffade Erasmus, skrev sitt första brev till honom den 28 mars 1519.^[3]WAB 1, s 361–363, LW, vol. 48, s 117–119. Han försökte där att vinna dennes offentliga stöd för sin sak. Det lyckades inte, men de båda kom överens om att framöver inte öppet kritisera varandra. Fem år senare, i september 1524, gick likväl Erasmus till angrepp mot Luther med boken Om den fria viljan (De libero arbitrio diatribe sive collatio), i vilken han kritiserade Luthers lära om människans vilja och frälsningen. Frågan är varför Erasmus bröt “borgfreden”. Två förklaringar har angetts inom forskningen. Den första förklaringen lyfter fram attErasmus vänner inom den renässans-humanistiska rörelsen, däribland Henrik VIII av England,^[4]Henrik VIII hade själv författat en skrift mot Luther, Assertio Septem Sacramentorum adversus Martinum Lutherum (1521), där han bemötte Luthers Om kyrkans babyloniska fångenskap (1520) och den … Continue reading önskade att han skulle träda upp till deras hjälp i bekämpandet av Luther och den tidiga reformationen. Den andra förklaringen går ut på att Erasmus hade angripits av Ulrich von Hutten, en av Luthers mest hårdföra anhängare, och såg sig därför nödgad att ta till orda gentemot Luther.

Luther hade faktiskt skrivit (sitt andra brev) till Erasmus så sent som i april 1524,^[5]WAB 3, s 270–271, LW, vol. 49, s 76–81. där han uttryckte sin besvikelse över att det tydligen översteg Erasmus förmåga att öppet stödja reformationens sak. Samtidigt upprepade Luther sin önskan om att de skulle undvika öppen konfrontation. Denna vädjan kom emellertid för sent. Erasmus hade redan en första version av sitt manus till Om den fria viljan färdigt. Tärningen var kastad!

Det är intressant att Erasmus valde att angripa Luthers lära om den fria viljan och frälsningens mottagande.^[6]Närmare bestämt angrep han sådana uttalanden av Luther som att “den fria viljan efter syndafallet endast existerar till namnet, och syndar så länge den gör vad som står i dess makt” (WA 7. … Continue reading Han berörde inte Luthers kyrkokritik (vilken han själv till stora delar höll med om) eller sakramentsläran, inte ens frågan om påvens auktoritet. Luther gratulerade Erasmus till att ha valt den allra viktigaste frågan, sakens kärna, som ämne för debatten.^[7]I avslutningen av Om den trälbundna viljan skriver Luther: “Jag prisar och lovar vidare dig högeligen för detta att du ensam och framför andra gripit dig an med själva sakfrågan, vad striden … Continue reading Om den fria viljan publicerades i september 1524.

Luther var fullt upptagen med andra saker när Erasmus bok publicerades. På sommaren 1524 hade bondeupproret börjat i södra Tyskland, en händelse som Luther starkt engagerade sig i med bl.a. två skrivelser. Under hösten 1524 skrev han sedan Wider die himmlischen Propheten mot Andreas Karlstadt och svärmarna. Dessutom gifte han sig, till mångas förvåning, den 13 juni 1525 med Katharina von Bora. Först i september 1525 fick han arbetsro att skriva Om den trälbundna viljan. Han var färdig i november och boken publicerades i december.

Luthers språkbruk

En modern läsare kan förvåna sig över, kanske till och med ta anstöt av, Luthers ordval i polemiken mot Erasmus. Det är hårda angrepp med ett starkt och mustigt språk. Vad man dock bör komma ihåg är att Luther inte levde i en så finkänsligtid som vi gör. Starkt, till och med obehagligt språk, var vanligt i 1500-talets litteratur. Det är sant att Luther stack ut i jämförelse med andra samtida skribenter, men mot bakgrund av det rådande samtalsklimatet – som också delades av romersk-katolska polemiker och andra – blir hans språkbruk inte lika chockerande. Med detta i minne behöver man inte alltför mycket uppröras över de grova personangreppen utan kan istället låta sig underhållas när Luther klargör sina poänger med ett mycket fränt språk.

Här ett exempel på Luthers retorik när han skriver att Erasmus inte har något av värde att säga, trots att denne uppbådar all den vältalighet som det anstår en man med rykte om sig att vara en språkets mästare:

”I jämförelse med den [Melanchthons bok Loci Communes] tedde sig din bok så värdelös och motbjudande, attjag främst kände medlidande med dig, som så befläckat din annars utomordentliga, snillrika framställningskonst. Jag kände harm över det ovärdiga tankegods, som framfördes med så praktfullt utsmyckad vältalighet – som om man bure fram orenlighet och gödsel på guld- och silverfat!”^[8]Om den trälbundna viljan (1964), s 28. LW, vol. 33, s 16, WA 18:601.

Bilden är onekligen komisk och samtidigt kraftfull i sin förmåga att övertyga läsaren om att Erasmus, trots den fulländade och eleganta formen, i sak inte frambär något annat än avföring, om än upplagt på fat av renaste guld och silver.^[9]När det gäller form och innehåll i teologiska framställningar finns det ett citat av Luther från 1537 där han själv säger sig ha “saken” men inte “ord” att vältaligt uttrycka saken … Continue reading

Betydelsen av läran om människans vilja

Som ovan nämnts berömde Luther Erasmus för att ha identifierat viljans frihet som den viktigaste och mest centrala frågan vad gällde deras oenighet. Så här motiverar Luther varför frågan om viljans frihet är den artikel, varpå så mycket hänger:

“För en kristen är det alltså inte gudlöst, förvetet och överflödigt att taga reda på om viljan kan uträtta något eller ingenting alls i de ting, som gäller frälsningen. Tvärtom är det hälsosamt och nödvändigt. Ja, för att du klart skall inse det: här är själva hjärtpunkten i det vi diskuterar om. Detta är sakens kärna. Vad vi strävar efter är att finna ut vad den fria viljan förmår, vad den måste finna sig i, och hur den förhåller sig till Guds nåd. Vet vi inte detta, då känner vi heller intet om kristendomen, och vi skall vara sämre än alla hedningar. Den som inte förstår detta, han borde tillstå, att han inte är kristen. Den som talar däremot och föraktar det, han må veta, att han är de kristnas störste fiende. Är jag okunnig om vad jag förmår – hur långt jag kan komma och hur mycket jag kan uträtta – och om vad jag kan göra gentemot Gud, så vet jag lika lite vad allt Gud förmår och vad han verkar i mig, fastän Gud verkar allt i alla. Men är jag okunnig om Guds verk och makt, är jag okunnig om Gud själv. Känner jag inte Gud, kan jag emellertid inte dyrka, prisa, tacka och tjäna honom. Ty jag vet ju då inte, hur mycket jag skall tillskriva mig själv och hur mycket Gud.”^[10]Om den trälbundna viljan (1964), s 47. LW, vol. 33, s 35, WA 18:614.

För Luther stod det alldeles klart, att Gudsfruktan står i direkt proportion till vilka tankar människor har om sig själva. Ju högre tankar om oss själva och vår förmåga, desto mer träder Gud och Hans ära i bakgrunden – och vice versa. Luther fortsätter:

“Därför skall vi göra en mycket klar skillnad mellan Guds kraft och vår, mellan Guds verk och vårt, om vi villleva gudfruktigt. Förstår du inte, att denna fråga gäller ett av kristendomens två viktigaste huvudstycken? Därmed står och faller vår självkännedom, vår gudskunskap och Guds ära.”^[11]Om den trälbundna viljan (1964), s 47. LW, vol. 33, s 35, WA 18:614.

Vikten av en klar kristen bekännelse

Erasmus hade i sin Skrift Om den fria viljan hävdat att den heliga Skrift är en svår bok att förstå, särskilt om man läser den på egen hand utan hjälp av kyrkans tradition. Därför måste man enligt Erasmus som enskild bibelläsare och teolog vara ödmjuk – avstå från att komma med klara, bestämda påståenden – och lyssna till den kyrkliga hierarkin och dess lärouttalanden. Mot detta hävdar Luther Skriftens klarhet (se vidare nedan) och vikten av en fast, osviklig bekännelse på Skriftens grund. Han skriver:

“Först vill jag nu genomgå några huvudpunkter i ditt företal, i vilka du misstänkliggör min sak och höjer upp din. För det första finner jag, att du också i andra böcker kritiserar min envisa vana att komma med bestämda, klara påståenden. [—]

Men jag bör inte heller lämna opåtalat att du, låt vara i bästa avsikt, här far vilse. Ty utmärkande för ett kristligt sinne är ingalunda att inte finna glädje i att bekänna sin tro alldeles klart. Man skall tvärtom ha sin glädje däri.Annars är man ingen kristen. Med en bekännelse eller en förpliktande teologisk utsaga menar jag – för att vi inte skall leka med orden – att ståndaktigt fasthålla, försäkra, bekänna, försvara och orubbligt hålla sig vid. Något annat betyder inte, skulle jag tro, ordet i latinet eller i vår tids språkbruk. Vidare skall det stå klart, att jag talar om saker och ting, som hör bekännelsen till, vilka är oss meddelade av Gud i de heliga skrifterna.”^[12]Om den trälbundna viljan (1964), s 32f. LW, vol. 33, s 19f., WA 18:603.

Dessa ord äger sin aktualitet också i vår tid. Hur ofta varnas det inte idag från kyrkligt håll för “tvärsäkerhet”! Det tentativa framställs som dygd; sanningar får på sin höjd vara provisoriska. Allt ska framföras med försiktighet och ständigt måste det finnas beredskap till revidering. Man önskar att Luther vore här idag för att försvara och skydda oss från denna tvivelsjuka och otro! Luther fortsätter:

“Fjärran från oss kristna vare skeptiker och akademiker! I vår krets skall vi fastmer ha bekännare, som står vid sin övertygelse dubbelt så orubbliga som stoikerna. Hur ofta, vill jag fråga, kräver inte aposteln Paulus denna starka trosövertygelse, detta samvetets vissa, fasta påstående? I Rom. 10 kallar han det bekännelse: ´Genom munnens bekännelse bliver man frälst.´ Och Kristus säger: ´Var och en, som bekänner mig inför människorna, honom skall ock jag kännas vid inför min Fader.´ Petrus befaller oss att giva skäl för det hopp som vi bär på. Men varför så många ord? Ingenting är bland kristna mera bekant och vanligt än förbindande ord. Tag bort dessa klara bekännelser och du har tagit bort kristendomen.”^[13]Om den trälbundna viljan (1964), s 33. LW, vol. 33, s 20f., WA 18:603.

Luther kommer sedan med en intressant iakttagelse, nämligen att relativister, när de framför relativismens ståndpunkt, i själva verket samtidigt upphäver sin egen grundsats:

“Gör du inte själv bestämda påståenden? Du säger ju: Jag kan inte med bestämda påståenden. Vidare: Jag tycker mer om ett sådant sinnelag än ett motsatt.”^[14]Om den trälbundna viljan (1964), s 34. LW, vol. 33, s 21., WA 18:604.

Skriftens klarhet

För att en klar, kristen bekännelse ska kunna framföras måste den kristna trons kunskapskälla´ vara enkelt åtkomlig, det vill säga lätt att tillägna sig och förstå. Därför hör frågan om Skriftens klarhet (claritas Scripturae) nära samman med vikten av en klar bekännelse. Erasmus hade anfört olika bibelord (Rom. 11:33–36, Jes. 40:13), som han menade talar emot att åtminstone delar av Skriftens innehåll går att förstå. Luther menar, att Erasmus blandar samman a) Gud själv i sitt höga majestät och b) Guds ord. Att det finns förborgade ting hos Gud menar Luther är alldeles självklart,

“… men att det i skriften finns vissa fördolda ting, och att inte allt är klart och tydligt, det har visserligen utspritts genom gudlösa sofister, med vilkas mun även du, Erasmus, här talar. Men de har aldrig framställt och kan inte framställa ett enda klart argument, varigenom de skulle kunna bevisa denna galenskap. Men med sådant gyckelspel har Satan avskräckt människor från att läsa de heliga böckerna och gjort den heliga skrift föraktad för att kunna åstadkomma, att den pest han hämtat från filosofin skall regera i kyrkan.^[15]Om den trälbundna viljan (1964), s 38f. LW, vol. 33, s 25, WA 18:606.

När Luther påtalat distinktionen mellan a) Gud själv i sitt höga majestät och b) Guds ord är det sedan enkelt för honom att avfärda Erasmus invändningar mot Skriftens klarhet:

“Då du anför Pauli ord: ´Hur outgrundliga äro icke hans domar´, tycks du ha hänfört pronomenet ´hans´ till skriften. Men Paulus säger inte: ´Hur outgrundliga äro icke skriftens domar´, utan ´Guds´. Inte heller heter det i Jes. 40: ´Vem kan utrannsaka skriftens mening?´ utan ´Herrens sinne´, fastän Paulus försäkrar, att de kristnakänner Herrens sinne – låt vara i det som ´blivit oss skänkt´, såsom han säger i samma text. Du ser alltså, hursömnigt du läst dessa ställen i skriften. Ja, du har citerat med samma skicklighet som du gör med nära nog allt, som du anför till stöd för viljans frihet.”^[16]Om den trälbundna viljan (1964), s 40. LW, vol. 33, s 27, WA 18:607.

Med detta sagt erkänner Luther ändå att det finns vissa passager i Bibeln, som inte är så lätta att förstå:

“Jag medger visserligen, att det i skriften finns många ställen, som är dunkla och förborgade. De är så inte på grund av det majestätiska i vad som skildras utan på grund av vår okunnighet beträffande ordens betydelse och grammatiken.”^[17]Om den trälbundna viljan (1964), s 39. LW, vol. 33, s 25, WA 18:606.

Sådana skriftställen är dock, sett till helheten, endast detaljer, som inte rubbar Skriftens klarhet. När Luther bevisar Skriftens klarhet kommer Han till en viktig kristen tolkningsprincip, nämligen att Kristus är Skriftens kärna och stjärna. Med Honom blir Skriften och dess innehåll tydligt och klart:

“Men detta är inte sådant som hindrar vår kunskap om skriftens hela innehåll. Inte kan väl något viktigare vara fördolt i skriften, sedan inseglen brutits och stenen vältrats bort fran ingången till graven och den allra djupastehemligheten förkunnas, nämligen att Kristus, Guds Son, blivit människa, att Gud är tre och dock en enda, att Kristus lidit för oss, och att han skall regera i evighet? Är inte detta välkänt och utbasunerat på gator och vägar? Tag Kristus bort ur skriften – vad mer finner du då däri? Allt vad skriften innehåller och vill säga är alltså klart och tydligt, även om vissa ställen är dunkla på grund av att vi inte känner orden. Men vet man, att skriftensinnehåll ligger i klaraste ljus, är det dåraktigt och gudlöst att för några få dunkla ställens skull tala om fördoldhet.”^[18]Om den trälbundna viljan (1964), s 39. LW, vol. 33, s 25f. WA 18:605.

En annan känd tolkningsregel, att Skrift ska med Skrift förklaras, lyfts sedan fram av Luther för att slutgiltigt vederlägga Erasmus i denna fråga:

“Om orden på ett ställe är dunkla, så är de klara och tydliga på ett annat. Det förhåller sig så, att samma sak, tydligt och klart uppenbarad för hela världen, i skriften än uttryckes med klara ord, än är fördold under dunklaord. Om nu själva saken befinner sig i ljuset, betyder det ingenting, om något uttryck för den ligger i mörker, så länge som många andra uttryck för den befinner sig i ljus. Vem vill säga, att stadsbrunnen inte befinner sig i ljuset,därför att de, som befinner sig i en gränd, inte ser den, medan alla som är på torget ser den?”^[19]Om den trälbundna viljan (1964), s 39. LW, vol. 33, s 26, WA 18:605.

Luther kommer så in på frågan om den heliga Skrifts yttre och inre klarhet:

“Kort sagt: skriftens klarhet har två aspekter likaväl som dess dunkelhet. Den ena är den yttre, grundad på ordets ämbete och förkunnelse. Den andra är hjärtats insikt. Talar du om inre klarhet, så förstår ingen människa ett jota Guds ande förutan. Allesammans har de förmörkade hjärtan, så att även om de kan anföra allt som står i skriftenoch tala om det förstår de och begriper ingenting därav. De tror varken på Gud eller att de är hans skapelse ellernågot annat. Så säger ju Ps. 13: ´Dårarna säga i sina hjärtan: Det finnes ingen Gud.´ [Ps. 14:1, min anm.] Andenmåste till för att man skall förstå skriften i dess helhet eller någon del av den. Talar du åter om yttre klarhet, så finns överhuvud ingenting kvar som är dunkelt eller tvetydigt, utan allt som finns i skriften är draget fram i säkraste ljus och uppenbarat för all världen.”^[20]Om den trälbundna viljan (1964), s 41. LW, vol. 33, s 28, WA 18:606.

Fastän alla kan förstå Skriften ord eftersom den är klar till det yttre, är det endast de som genom den helige Ande blivit omvända – de som fått slöjan bortryckt från sina ögon (jfr 2 Kor. 3:14) – som förstår Skriftens frälsningsbudskap och kan tillämpa det på sig själva (Skriftens inre klarhet).

Människan ett oskäligt riddjur

Mot Erasmus optimistiska människosyn, där människan samverkar med Gud i frälsningen, hävdade Luther en strikt monergism, d.v.s. att det endast är Gud som omvänder människan, utan hennes hjälp eller medverkan. Luther använder sig av en drastisk bild för att åskådliggöra detta:

”Kort sagt: om vi är under denna världens Gud, utan den sanne Gudens verkande och Ande, så hålles vi fångna efter hans vilja, såsom Paulus säger till Timoteus, så att vi inte kan vilja annat än vad han vill. [—]Men om någon, som är starkare, kommer över honom och besegrar honom och för oss med som segerbyte, då är vi åter genom dennes Ande slavar och fångar. Det är dock en kunglig frihet. Gärna vill vi nämligen och gör vad han själv vill. Så har den mänskliga viljan sin plats i mitten som ett oskäligt riddjur. Om Gudsätter sig på den, vill och går den dit Gud vill. Det heter ju i psalmen: ´Såsom ett oskäligt djur var jag inför dig.´ Sätter sig Satan på den, vill och går den, dit Satan vill. Det står inte i dess fria avgörande att springa tillden ene eller andre av ryttarna och söka honom, utan ryttarna själva kämpar om att få och äga den.”^[21]Om den trälbundna viljan (1964), s 78. LW, vol. 33, s 65f., WA 18:635.

Viktigt att komma ihåg här är att Luther beskriver människans ofrihet på det andliga området, inför Gud. Där har hon ingen fri vilja. På det världsliga planet däremot kan människan bestämma sig för det ena eller det andra. Luther skriver:

“Vi skall säga, att fri vilja inte tillkommer människan ifråga om vad som står över henne utan blott ifråga om vad som är under henne. Det vill säga, i fråga om förmögenhet och egendom har hon rätt att efter sin viljas skön bruka den, göra och låta, fastän även detta ledes av Guds vilja allenast, såsom det behagar honom. Men gentemot Gud eller i ting som gäller frälsning eller fördömelse har hon inte fri vilja utan är fången, underkastad och trälbunden antingen under Guds vilja eller Satans.”^[22]Om den trälbundna viljan (1964), s 82. LW, vol. 33, s 70, WA 18:638.

Nära samman med detta hör distinktionen mellan rättfärdigheten inför Gud (coram Deo) och rättfärdigheten inför människor (coram hominibus). Luther menar att det går att med viljans hjälp leva anständigt och gott på det horisontella planet bland människor (borgerlig rättfärdighet), men vertikalt, inför Gud, är allt vad människans vilja förmår synd. Erasmus gjorde inte denna åtskillnad utan behandlade de två områdena som samma sak.

Imperativ beskriver inte verkligheten

Erasmus hade i Om den fria viljan argumenterat för att människan kunde välja livet istället för döden, välsignelsenistället för förtappelsen, och hänvisade då bl.a. till 5 Mos. 30:19^[23]Andra bibelställen som Erasmus hänvisade till, och som Luther därför också utlade i sitt bemötande av Erasmus, är Jesu Syraksvishet 15:14–18, 1 Mos. 4:7, Jes. 1:19, 21:12, 45:20–22, Jer. … Continue reading, där Mose säger till Israels barn: “Jag tar i dag himmel och jord till vittne mot er att jag har förelagt dig liv och död, välsignelse och förbannelse. Välj då livet, så att du och dina efterkommande får leva.” Luther bemötte detta argument på följande sätt:

”Ett tredje ställe är hämtat från Mose: ´Jag har förelagt dig livets och dödens väg; välj vad gott är´ o.s.v. Kunde det uttryckas tydligare, heter det. Han har givit människorna friheten att välja. Härtill svarar jag: Vad är tydligare än attdu är blind? Var, frågar jag, har han givit friheten att välja? I ordet ´välj´? Sker det alltså att de väljer, så snart Moses säger ´välj´? Återigen är sålunda Anden överflödig.”^[24]Om den trälbundna viljan (1964), s 143. LW, vol. 33, s 126, WA 18:676.

Luther menar att ett imperativ, en uppmaning, inte indikerar att den som uppmanas till något också därmed har möjlighet att utföra handlingen. Man måste skilja på imperativ (en uppmaning till något) och indikativ (en verbform som uttryckerfaktisk information) om man ska förstå vad Guds ord vill ha sagt. Luther fortsätter med att tilltala Erasmus:

“Låt oss höra din liknelse: Det vore löjligt att säga till en som står vid en korsväg: ´Du ser två vägar; gå vilken du vill´, fastän bara en står öppen.

Här gäller vad jag ovan har sagt om det köttsliga förnuftets argument. Det tror, att människan förhånas genom en befallning, som inte kan uppfyllas. Men jag säger, att hon därigenom erinras om och uppväckes att se sin vanmakt. Därför står vi i sanning vid en korsväg, men bara den ena vägen står öppen, eller snarare ingen. Genomlagen visas, hur omöjlig den ena, den som leder till det goda, är, för den händelse Gud inte ger sin Ande, och hur bred och lätt den andra är, om Gud tillåter oss gå den. Inte för att skämta utan med ofrånkomligt allvar skulle man därför kunna säga den som står vid korsvägen: ´Gå vilken väg du vill.´ Så kunde man göra till den, som vore sjuk, men ville synas frisk eller påstod, att ingendera vägen vore stängd.

Så uttalas lagens ord inte för att bevisa viljans kraft utan för att upplysa det blinda förnuftet, för att det skall inse att dess ljus ingenting är, lika lite som viljans kraft. ´Vad som kommer genom lagen´, säger Paulus, ´är kännedom om synden.´”^[25]Om den trälbundna viljan (1964), s 143f. LW, vol. 33, s 126f., WA 18:676f.

Luther menar alltså att befallningarna i Bibeln endast avslöjar vår oförmåga att göra Guds vilja. Det är efter denna Luthers vederläggning av Erasmus förvånande att sådana som kallar sig lutheraner kan åberopa 5 Mos. 30:19 för synergistiska läror. Det är förvånande eftersom Luther i denna skrift sida upp och sida ned argumenterar mot just det sätt att resonera som dessa gör (här citerades bara en liten del).^[26]Rent principiellt är inte Om den trälbundna viljan bindande för bekännelsetrogna lutheraner eftersom den inte är antagen som bekännelseskrift. Men även Konkordieformeln, som ingår i … Continue reading Människan kan alltså ingenting göra, hon kan endast, i bästa fall, genom lagen inse hur fullständigt hjälplös hon är. Gud ensam omvänder henne.

Att lagen avslöjar synden är nödvändigt för att människan ska ta emot frälsningen. Endast den som vet sig vara syndare vill ha med Frälsaren att göra. Luther skriver;

“Men Moses och lagstiftarens verk är tvärtom att genom lagen uppenbara för människan hennes elände för att så förbereda den i självkännedom krossade och tillintetgjorde för nåden och sända honom till Kristus och frälsningen. Det är alltså inte något löjeväckande utan något ytterst allvarligt och nödvändigt, som uträttas genom lagen.”^[27]Om den trälbundna viljan (1964), s 148. LW, vol. 33, s 130f., WA 18:679.

De tre ljusen

Monergism leder som en logisk följd oundvikligen till läran om utkorelsen eller predestinationen; att Gud redan av evighet, före världens skapelse, tagit sina barn till sig. Är Gud då orättvis som redan på förhand väljer ut vissa tillfrälsning? Det är en fråga som många ställer sig.

Luthers svar på detta är utläggningen om “de tre ljusen”. De olika slags ljus som han nämner är naturens, nådens och härlighetens ljus. Naturens ljus kan inte förklara varför det i detta livet ofta går de ogudaktiga väl, medan de fromma ofta hemsöks av olika slags lidanden. Nådens ljus, som skänks genom Ordet, förklarar detta med att de ogudaktiga visserligenhar materiell välgång, men att de andligt går under. Det finns ett liv efter detta och där bestraffas och vedergälls vad som här inte bestraffas och vedergälls. Men en sak kan inte ens nådens ljus förklara, och det är det rättfärdiga i utkorelsens”varför vissa men inte andra?” Men i det nästkommande livet kommer även detta att få sin fulla förklaring i härlighetensljus. ”Tror du inte”, frågar Luther, ”att härlighetens ljus då lätt skall lösa den fråga, som är olöslig i ordets och nådens ljus?”. Han svarar själv:

”Det skall visa, att Gud, vars domslut nu är uttryck för en outgrundlig rättfärdighet, lägger i dagen den mest rättfärdiga och uppenbara rättfärdighet. Låt oss under tiden tro så, manade och stärkta genom exemplet från nådens ljus, som utför ett liknande underverk i fråga om det naturliga ljuset.”^[28]Om den trälbundna viljan (1964), s 340. LW, vol. 33, s 292, WA 18:785.

Det trösterika i utkorelsen

Varför är läran om utkorelsen viktig? Den är viktig eftersom det är Skriftens lära. Den är också trösterik. Tänk att få höraatt Gud har utvalt mig i Kristus före världens skapelse, att jag är förutbestämd till barnaskap hos Gud! Vilken solid grund för min frälsning! Då vilar mitt eviga väl inte på mig och min beslutsamhet, min viljekraft och ståndaktighet. Det hängerinte på min vilja att bli frälst. Jag har inte en fri vilja när det gäller det andliga området, jag kan inte ens välja min egen frälsning. Min frälsning har istället valts av någon som är oändligt mycket starkare än jag och som är mycket mer mån om min frälsning än vad jag själv är. Luther skriver följande:

“Vad mig beträffar avlägger jag följande bekännelse. Även om det kunde ske, skulle jag inte vilja, att en fri vilja skänktes mig eller att något lämnades i min hand, med vars hjälp jag kunde sträva efter frälsning. Jag tänker inte bara på, att jag inte skulle förmå hålla stånd och hålla kvar vad jag fått under så många vedervärdigheter och faror och under många anfäktelser av onda andar därutöver. En enda ond ande är ju mäktigare än alla människor, och ingen människa skulle så kunna bli frälst.”^[29]Om den trälbundna viljan (1964), s 335. LW, vol. 33, s 288, WA 18:783.

Inte bara den egna vanmakten mot ondskans makter, utan även ovissheten att ha gjort tillräckligt, skulle bli följden ifall ens eviga väl vilade i ens egen hand. Det skulle vara fullständigt omöjligt att veta ifall man är godkänd av Gud ifallnågonting hos en själv låg till grund för frälsningen. Den romersk-katolska teologin, som Luther var uppfylld av under sin tid i klostret före sitt reformatoriska genombrott då han upptäckte det rena och klara evangeliet, höll – och håller alltjämt! – effektivt människor borta från frälsningsvisshet. Luther kallade dessa falska läror “osäkerhetens monster”, monstrum incertitudinis. Han fortsätter i Om den trälbundna viljan om vad som skulle vara fallet, om hans frälsning till någon del berodde på hans egna insatser:

“Jag tänker också på att jag bleve tvungen att ständigt arbeta i ovisshet och hugga i vädret, även om inga faror, vedervärdigheter och onda andar funnes. Även om jag levde och verkade i evighet, skulle mitt samvete ju aldrig bli tryggt och veta säkert, hur mycket det borde göra för att tillfredsställa Gud. Vilka gärningar som än fullgjordes, skulle alltid tvivlet finnas kvar, om det behagade Gud eller om Han fordrade något mer. Detta visar all erfarenhet hos dem som låter rättfärdigheten bero på gärningar. Själv har jag också till min stora olycka under många år nogsamt fått lära det.”^[30]Om den trälbundna viljan (1964), s 335f. LW, vol. 33, s 288f.WA 18:783.

Men nu, när Luther år 1525 skrev Om den trälbundna viljan, hade han sedan flera år förstått att alltsammans vilar i Guds hand. Istället för att förlita sig på egna gärningar, sin egen ståndaktighet och viljekraft, kunde han förtrösta på Guds nåd allena. Han fortsätter sin utläggning mot Erasmus och dennes argumentation för den fria viljan på följande sätt:

“Nu har emellertid Gud gjort min frälsning oberoende av min egen vilja och tagit den upp i sin. Han har lovat att frälsa mig inte på grund av mitt verk och löpande utan på grund av sin nåd och barmhärtighet. Därför är jag trygg och säker på att Han är trofast. Han skall inte ljuga för mig. Han är dessutom så stor och mäktig, att inga onda andar och inga vedervärdigheter kan övervinna Honom eller rycka mig ifrån Honom.”^[31]Om den trälbundna viljan (1964), s 336. LW, vol. 33, s 289, WA 18:783.

Detta låter helt fantastiskt, ett trösterikt budskap som skänker oss trygghet, glädje och frälsningsvisshet. Men hur kan vi veta att det är sant? Luther är mån om att belägga vad han säger med skriftbevis. Han hänvisar i detta fall till ett Jesusord i Joh. 10:28–29:

“´Ingen´, säger Han, ´skall rycka dem ur min hand, ty min Fader, som har givit mig dem, är större än alla.´ Därav följer, att om icke alla så likväl några, ja många blir frälsta. Genom den fria viljans kraft åter skulle ingen alls bli räddad, utan alla skulle gå förlorade till sista man. Då är vi trygga och vissa om att vi behagar Gud inte på grund av någon förtjänst hos oss utan genom Hans bevågenhet och barmhärtighet, som utlovats oss. Vi är också vissaom att för den händelse vi giort för lite och handlat illa, förlåter Han oss som en fader gör och leder oss till bättring. Detta är den berömmelse, som alla heliga äger i sin Gud.”^[32]Om den trälbundna viljan (1964), s 336. LW, vol. 33, s 289, WA 18:783.

Den lutherska kyrkan är den glada frälsningsvisshetens kyrka.

Slutord

Den genomgång av några teman från Om den trälbundna viljan som här gjorts har inte haft som ambition att vara heltäckande. Det finns fler intressanta tankar att utforska. T.ex. kunde Luthers tal om Deus revelatus (den uppenbarade Guden) och Deus absconditus (den dolde Guden) analyserats, eller så kunde det belysts hur Luther menar att Guds skaparkraft står bakom allt som sker i världen, även det onda, utan att Guds godhet sätts i fråga. Sådant och annat lämnas emellertid åt sidan för den här gången. Förhoppningen är att de smakprov som getts ska väcka läsarens intresse till ett eget studium av det mästerverk som Om den trälbundna viljan är. Den är värd en uppmärksam genomläsning ännu 500 år efter att den publicerades för första gången.

 

Denna bok av Luther finns i sin helhet som nätutgåva i Logosmappen.