av Lars Borgström (Missionsgården Fridhem 27/9 2025; som video och mp3: del 1 och del 2.)
Guds dom över Babels torn innebar splittring och språkförbistring, en centrifugal rörelse där människorna spreds ut över jorden. Detta “ut ur Babel” var inte något som människorna själva önskade. De hade samlat sig “för att göra sig ett namn, så att [de] inte [skulle spridas] ut över hela jorden!” (1 Mos 11:4). I stället för att ära Herrens namn och hålla honom helig ville de i högmodig självhärlighet prisa sitt eget namn. Och i stället för att uppfylla Guds befallning som givits redan till Adam och Eva, ”var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er” (1 Mos 1:28) genom att sprida ut sig över jordytan, samlade de sig på ett ställe österut, vid Shinars lågland (1 Mos 11:2). Möjligtvis ligger det något signifikativt och olycksbådande i detta val av plats. När gudsgemenskapen i paradiset fick ett abrupt slut genom Adams och Evas synd, drevs de ut ”öster om Edens lustgård” (1 Mos 1:24). Nu förflyttar de sig ännu längre österut…
De ville bygga ett högt torn; frigjorda från Gud ville de ära sig själva och sina strävanden. Var det höga tornet som de försökte bygga t o m ett konkret försök att sätta sig i säkerhet ifall Gud skulle sända en ny flod? Hur som helst var det ett strävande att göra sig oberoende av Gud, att i mänsklig kraft och genom mänskligt uttänkta planer åstadkomma lyckoriket. Redan då var Pride-mentaliteten en motståndare till Gud… Men människors storslagna planer och åstadkommanden är ingenting i Guds ögon. Med humor skildras hur Gud, som är allvetande, måste stiga ned från himlen för att se vad människorna höll på med där i Babel. Det är som att Gud behövde böja sig djupt ned för att med förstoringsglas se detta så “storslagna” bygge (jfr Ps 2:1–4). Så kommer Guds ingripande: Byggplanerna görs om intet genom språkförbistringen och människorna sprids ut över jordens yta.
Det som sedan möter i Heb 12:22 är en motsatt, centripetal rörelse, ett insamlande av människor från jordens alla väderstreck. Det handlar om alla kristna. Samlingspunkten är inte Babel utan Jerusalem, närmare bestämt Sions berg. Den andliga världen har två huvudstäder: Jerusalem är den heliga staden, fridens boning (av shalom, frid/fred), medan Babylon är Guds fienders stad. “Ni har kommit till Sions berg” (Hebr 12:22) sägs till alla kristna.
Innan vi går vidare ska vi placera in versen i sitt sammanhang. Vi läser Heb 12:18–24:
”Ni har inte kommit till ett berg som man kan ta på, till flammande eld och töcken, mörker och storm, till basunljud och en röst som talade sådana ord att de som hörde den bad att få slippa höra mer. De stod inte ut med det som befalldes: Även om det är ett djur som rör vid berget ska det stenas. Så skräckinjagande var synen att Mose sade: Jag är skräckslagen och darrar.
Nej, ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, till änglar i mångtusental, till en festgemenskap och församling av förstfödda som har sina namn skrivna i himlen, till Gud som är allas domare och till andarna av rättfärdiga som nått fullkomningen. Ni har kommit till det nya förbundets medlare, Jesus, och det renande blodet som talar starkare än Abels blod.”
Inte något jordiskt Jerusalem
Det första vi ska lägga märke till är att Hebreerbrevets läsare och åhörare, de kristna – särskilt av judisk börd eftersom Hebreerbrevet i första hand är riktat till dem – “inte kommit till ett berg som man kan ta på” (Heb 12:18). Det handlar alltså inte om ett återsamlande till en fysisk plats, ett geografiskt land eller en konkret stad på jorden. Sions berg, som de kommit till, förklaras vara “den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem” (Heb 12:22). En andlig verklighet med andra ord. Det är fråga om Guds rike på jorden.
Inom judendomen drömde man, och drömmer fortfarande, om ett starkt och blomstrande jordiskt Israel. Under de många århundradena som följde på Jerusalems förstörelse år 70 har judarna – kringspridda runt jorden som de varit i det som kallas diasporan, förskingringen – vid varje påskfirande, efter den stora rituella sedermåltiden, sagt: “Nästa år i Jerusalem!” Man drömde alltså om ett återsamlande av folket i Jerusalem. En del tolkade visserligen detta rent andligt, men särskilt efter sionismens framväxt från 1800-talets slut har man med orden “Nästa år i Jerusalem!” alltmer åsyftat en rent konkret uppfyllelse, vilket också i hög grad blivit fallet, särskilt efter den moderna staten Israels utropande 1948.
Sionismen finns inte bara i judisk form, utan även i kristen tappning. Många kristna ser judarnas återsamlande i vår tid som en uppfyllelse av gammaltestamentliga löften och profetior. Men det hela bygger på en falsk bibeltolkning. Det återsamlande som profeterna utlovade finner inte sin uppfyllelse i den moderna staten Israel, utan i just det som Hebreerbrevet författare konstaterar om de kristna: “Ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem” (Heb 12:22).
Vi möter alltså i Hebreerbrevet uppfyllelsen av de många löftena om ett återsamlande på Sions berg eller till Jerusalem, t ex detta från profeten Jesaja:
”Det ska ske i den yttersta tiden att berget med Herrens hus ska stå fast grundat och vara högst bland bergen, upphöjt över höjderna. Alla hednafolk ska strömma dit, många folk ska gå i väg och säga: ´Kom, låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds hus. Han ska lära oss sina vägar så att vi kan vandra på hans stigar.´ För undervisning ska gå ut från Sion, Herrens ord från Jerusalem” (Jes 2:2–3, se även Mika 4:1–2).
Jesajas profetia handlar inte om att hedningar i rent fysisk bemärkelse kommer att resa till Jerusalem för att där tillbe och motta undervisning. Som vi hörde heter det nämligen i Heb 12:22 om alla – judekristna som hednakristna, utan avseende på deras jordiska, geografiska vistelseort – att de ”har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem”.
Men vi behöver inte gå till NT för att se detta. Redan en noggrann läsning av GT:s profetior visar att det är fråga om ett andligt kommande till Sions berg. Enligt Mose och de andra profeterna skulle Israels återvändande till landet vara förenat med ett återvändande till Herren i ånger och tro. Mose sade vidare att återvändandet skulle ske på villkor att Israel skulle ”lyssna till Herren din Guds röst” (5 Mos 28:1–2). Genom profeten Hesekiel förutsade Herren, att han skulle ”samla dem från alla håll och föra dem in i deras land” och göra dem ”till ett enda folk i landet, på Israels berg” (Hes 37:21–22) och att de allesammans skulle ”ha en och samma kung” (Hes 37:23), att dessutom hans ”tjänare David ska vara kung över dem, och de ska alla ha en och samma herde” (Hes 37:24). Det handlar om Davids Son, Kristus Konungen, som samlar sitt folk kring sig. I de tidigare anförda orden från Jesaja ska kommandet till Sion ske på det sättet, att det från Sion ska utgå undervisning och Herrens ord utgå från Jerusalem (Jes 2:3). Detta gick i uppfyllelse då Paulus och de andra apostlarna reste ut från Jerusalem med evangeliet om den korsfäste och uppståndne Frälsaren, som Jesaja kallade Herrens lidande tjänare, till den hedniska världen. Varhelst någon hedning kom till tro på denna från Jerusalem utgående undervisning om frälsningen genom Jesu namn och blod – om det nu skedde i Mindre Asien, i Grekland, i Rom eller så småningom här uppe i Norden – så hade han tagit sin tillflykt till Sion, den fasta klippan. Han blev då en medlem av Guds folk, den stora skara om vilken det heter i Upp 14:1: ”Och jag såg, och se: Lammet stod på Sions berg, och med honom etthundrafyrtiofyra tusen som hade hans namn och hans Fars namn skrivet på sina pannor.”
Genom apostlarnas undervisning som utgick från Sion kom alltså hedningar till det andliga Sion utan att geografiskt komma till det fysiska Sions berg. De etthundrafyrtiofyra tusen som står med Lammet på Sions berg är den fulltaliga skaran av Guds barn, alla kristna genom alla tider. De står alltså på Sion trots att de flesta av dem aldrig någonsin varit i den jordiska staten Israel. De kom till Sion genom att lyssna till evangeliet och ta emot det i tro. Ja, som vi ska se senare är de t o m levande stenar i själva templet som står på Sion (1 Kor 3:16, Ef 2:20–21 och 1 Pet 2:5).
Inte Sinai berg
Vi ska lägga märke till ytterligare en viktig uppgift: När Hebreerbrevet framhåller att de kristna inte kommit till något “berg som man kan ta på” beskrivs det berg, till vilket de inte kommit, på följande sätt: “… flammande eld och töcken, mörker och storm”, ett “basunljud och en röst som talade sådana ord att de som hörde den bad att få slippa höra mer” (Heb 12:18–19). Det berg som beskrivs på det sättet är Sinai berg, där lagen gavs.
Lagen kräver absolut lydnad och hotar med straff och död, till och med evig död för dem som inte uppfyller dess krav till fullo. Den omutliga lagen framkallade därför fruktan hos Israels folk, eftersom de visste med sig att de inte hade levt så som de borde. Det fanns ingenting behagligt eller tröstande vid Sinai. Mose sade till folket att Gud skulle komma till dem. Herren kom också med åska och blixtar. I gryningen svepte en fruktansvärd storm fram från horisonten. Till slut började berget att skaka och folket kastades in i en ännu större fruktan. Flammor av eld sköt upp mot skyn; täta rökmoln började ta form. Plötsligt smattrade en trumpet högljutt på ett fruktansvärt sätt, dess ekon slungades som åskskrällar genom dalarna som gick ut från bergets sidor. Alla skakade av fasa. Men kulmen av detta fruktansvärda fenomen kom när människorna hörde Herren Guds röst deklamera de tio budorden för dem, med det återkommande omkvädet Du skall! Du skall! Du skall! Och du skall icke! Dessutom dundrade den talande till dem: ”För jag, HERREN din Gud, är en nitisk Gud. Jag låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen till tredje och fjärde led” osv (2 Mos 20:5). Överallt i Israels läger blev folket förkrossat av fruktan och förskräckelse.
Detta säger oss att det inte är genom lagen från Sinai berg som de kristna blivit frälsta och ingått i Guds rike, blivit medborgare i Guds stad, det himmelska Jerusalem. Inte genom lagen, utan genom evangelium, det glada budskapet om Jesus Frälsaren, blir man en kristen. Det är som Paulus skriver till de kristna: “Ni står inte under lagen utan under nåden” (Rom 6:14).
Paulus ställer i Gal 4:21–26 två berg i motsats till varandra. Det ena berget är Sinai och det andra är Sion, eller “det himmelska Jerusalem”. Aposteln tolkar berättelsen om Abrahams två kvinnor Sara och Hagar på följande sätt:
”Säg mig, ni som vill stå under lagen: lyssnar ni inte till lagen? Där står skrivet att Abraham hade två söner, en med slavinnan och en med den fria hustrun. Slavinnans son var född på mänsklig väg, den fria hustruns son däremot i kraft av ett löfte. Detta har en djupare mening: de två kvinnorna är två förbund. Det ena kommer från berget Sinai och föder sina barn till slaveri, det är Hagar. Ordet Hagar står för Sinai berg i Arabien och motsvarar det nuvarande Jerusalem, eftersom det lever i slaveri med sina barn. Men det himmelska Jerusalem är fritt, och det är vår moder.”
Paulus liknar dem som i hans egen samtid ville bli rättfärdiga inför Gud genom egna gärningar vid barn till slavinnan Hagar. De som i stället tar emot frälsningens löfte som en fri gåva är enligt Paulus att likna vid barn till Sara, den fria hustrun. De är Sions barn. Det är till det berget, den himmelska staden Jerusalem, som de kristna kommit.
Medlaren är inte Mose …
En intressant uppgift, som framhålls av Hebreerbrevets författare, är att Mose, vid den fruktansvärda synen vid Sinai berg, sade: “Jag är skräckslagen och darrar” (Heb 12:21). Att t o m denne gudsman, som vid flera tillfällen samtalat med Herren “ansikte mot ansikte” (se t ex 4 Mos 12:8, 5 Mos 34:10) kände stor fruktan och bävan när Gud uppenbarade sin heliga lag, visar oss att Mose inte är den sanne medlaren. Den sanne medlaren måste vara en “som är helig, oskyldig, obefläckad, skild från syndare och upphöjd över himlarna” (Heb 7:26). Sådan var inte Mose. Han tjänade Gud och även Guds folk, men kunde inte åstadkomma gemenskap mellan Gud och människorna.
Att Mose inte kan frälsa oss har att göra med det vi tidigare sett i samband med de två bergen: Sinai och Sion. Lagen gavs genom Mose på Sinai berg och den avslöjar vår synd och fördömer oss (Rom 3:19–20). Det är som Johannes skriver: “Lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus” (Joh 1:17). Det är endast Jesus som kan frälsa oss, det är genom honom nåden kommer. Det är bara han som kan föra oss upp på Sions berg.
… utan Kristus
Det är alltså Kristus som är den sanne medlaren. Han var inte skräckslagen inför lagen som Mose – förutom när han svettades blod i Getsemanes stålbad eftersom han strax skulle straffas för vår synd (Luk 22:44) – och han lugnar och vederkvicker även oss genom Andens tröst (Rom 8:15–16).
Hebreerbrevets författare skriver till de kristna: “Ni har kommit till det nya förbundets medlare, Jesus, och det renande blodet som talar starkare än Abels blod” (Heb 12:18–24). Det är genom hans blod, alltså att han gav sitt liv för hela mänskligheten på Golgatas kors, som människor blir renade från synden och därmed frälsta. Vi får veta att detta blod talar starkare än Abels blod. Abels blod ropade till himlen och vittnade mot hans syndige bror Kain. Abels blod, fastän han var en rättfärdig man, ropade på hämnd. Sådant är lagens förbund. Enligt lagen måste alla synder bestraffas. Men Jesu blod, som utgjutits till syndernas förlåtelse, talar starkare. Han är överstepräst för ett nytt förbund, som vida överträffar det gamla. Hebreerbrevets författare skriver: “Men nu har Kristus ett högre prästämbete, liksom han också är medlare för ett bättre förbund som är grundat på bättre löften. För om det första förbundet hade varit utan brist, skulle det inte behövas ett andra” (Heb 8:6–7).
När det står om Jesu “renande blod” så kan det översättas som Karl XII:s och 1917 års bibelöversättningar gör, nämligen att “stänkelseblodet” talar starkare än Abels blod. Detta språkbruk har sin bakgrund i GT:s ceremonier för rening från synden. Vi kan läsa vad Mose gjorde med offerblodet av tjurar: “Då tog Mose blodet och stänkte på folket och sade: ´Se, detta är blodet för det förbund som Herren har slutit med er i enlighet med alla dessa ord´” (2 Mos 24:8). På det sättet renades folket, vilket framhålls i Heb 9:19–22. Och i sången om Herrens lidande tjänare, som brukar kallas Jes 53, fastän den börjar redan i slutet av kap 52, sägs det om Jesus i hans korslidande, då hans utseende fördärvades “mer än människors och hans gestalt mer än Adams barn”, följande: “Så ska han bestänka många folk” (Jes 52:14). Med detta menas att han ska stänka det renande förbundsblodet på dem (jfr 2 Mos 24:8). Därför skriver Petrus om de kristna, att de är “förutbestämda av Gud Fadern och helgade genom Anden till lydnad och rening med Jesu Kristi blod” (1 Pet 1:2). Den fullbordan som sker i och med Kristus är mycket större än förebilderna, de typer som i det gamla förbundet pekade framåt mot Kristi offer. Så här jämförs förebilderna med fullbordan i Heb 9:11–14:
“Nu har Kristus kommit som överstepräst för det goda som skulle komma. Genom det större och fullkomligare tabernaklet, som inte är gjort av människohand och alltså inte tillhör den här skapelsen, gick han in i det allra heligaste en gång för alla, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning. Om nu redan blodet av bockar och tjurar och askan från en kviga kan stänkas på de orena och helga till yttre renhet, hur mycket mer ska då inte Kristi blod rena våra samveten från döda gärningar till att tjäna den levande Guden? Han har genom den evige Ande framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud.”
Alla kristna, som fått syn på detta, “vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, [—] och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd” (1 Joh 1:7). David frågar: “Vem får bo på ditt heliga berg?” (Ps 15:1) – alltså vem får ingå i den eviga saligheten, som Sions berg är en förebild för? Och genom reningen i Jesu blod kan varje kristen läsa in sig själv i svaret som ges på Davids fråga: “Den som lever rent och handlar rätt och talar sanning av hjärtat – den som inte förtalar med sin tunga, som inte gör sin nästa illa och inte drar skam över sin granne” (Ps 15:2–3).
Missionen samlar de utvalda Guds barn till Sions berg
Vi såg tidigare hur Gud satte stopp för byggandet av Babels torn genom att ”förbistra deras språk”, dvs ge människorna olika språk så att de inte kunde förstå varandra och längre samarbeta med det högmodiga tornbygget. ”Så spred Herren ut dem därifrån över hela jorden, och de slutade bygga på staden. Den fick namnet Babel, eftersom HERREN där förbistrade hela jordens språk, och därifrån spred han ut dem över hela jorden” (1 Mos 11:8–9). Hebreiskans balál, ”förbistrade”, anspelar på namnet Babel. Herren skingrar ”dem som har stolta hjärtan och sinnen” (Luk 1:51), som Maria uttrycker det i sin lovsång.
I NT inträffar sedan ett omvänt språkunder, ett positivt sådant. På pingstdagen började Jesu lärjungar, genom den helige Andes kraft, att tala främmande språk, sådana som de inte naturligt behärskade. Alla som befann sig i Jerusalem för att fira den stora högtiden, vilket folk de än tillhörde, hörde på sitt eget språk förkunnas om ”Guds väldiga gärningar” (Apg 2:11). Här kan man ana att förbistringen från Babel börjar att läkas. Apostlarna gick sedan ut i hela världen på Jesu uppdrag för att ”göra alla folk till lärjungar” genom att döpa dem i ”Faderns och Sonens och den helige Andes namn” och lära dem ”att hålla allt” som Jesus befallt (Matt 28:20–21).
Den siste aposteln, Johannes, fick mot slutet av sitt liv i en syn (Upp 7:9–17) skåda in i den himmelska härligheten och där se hela den frälsta folkskaran. Skaran var oräkneligt stor. Förskingringen från Babel var äntligen fullständigt överbryggad, eftersom de församlade som lovsjöng Gud och Lammet (Jesus) inför tronen var ”av alla folk och stammar och länder och språk” (Upp 7:9).
Genom den kristna missionen – att det efter pingsten och Jesu missionsbefallning (Matt 28:18–20) utgick undervisning från Sion och Herrens ord utgick från Jerusalem (Jes 2:3) – började folk att andligen strömma till Sions berg (Jes 2:2). Dessa saliga människor hade då, som Hebreerbrevets författare uttrycker det, kommit “till änglar i mångtusental, till en festgemenskap och församling av förstfödda som har sina namn skrivna i himlen, till Gud som är allas domare och till andarna av rättfärdiga som nått fullkomningen” (Heb 12:22–23).
Det är förunderligt att de kristna har kommit till änglar i mångtusental. I Daniels bok står att Gud omges av “tusen gånger tusen” som “tjänade honom, och tiotusen gånger tiotusen stod inför honom” (Dan 7:10). Herren är härskarornas Herre. På samma gång som denna tanke fyller oss med bävan och hjälper oss att förstå äran och härligheten av det rike som alla kristna blivit införda i, stärker och gläder det också hjärtat att tänka på så många lysande och älskande änglar, som uppenbarar Guds härlighet och är “utsända för att hjälpa dem som ska ärva frälsningen” (Heb 1:14). De vakar över de kristna, skyddar och hjälper dem varje dag.
De kristna har också kommit till en “festgemenskap och församling av förstfödda”. Med detta åsyftas umgängelsen med alla lemmarna i Kristi kropp. Att alla lemmarna är samlade i denna de heligas gemenskap ger skaran karaktären av festlig och fröjdefull högtidlighet. Jesaja skriver om Sion: “HERREN Sebaot ska på detta berg göra en festmåltid för alla folk, en festmåltid med feta rätter och lagrade viner, feta, mustiga rätter och lagrat, klarat vin” (Jes 25:6).
Det krävs inga kvalifikationer eller prestationer för att få dricka av välsignelsens vin: “Hör, alla ni som törstar, kom till vattnet! Och ni som inte har pengar, kom och köp säd och ät! Ja, kom och köp säd utan pengar och vin och mjölk för ingenting” (Jes 55:1). Den som vill får evigt liv och tillträde till den himmelska festen om han bara hör inbjudan och tror den. Herren säger: “Vänd ert öra hit och kom till mig! Hör, så får er själ leva!” (Jes 55:3). Festen är framdukad på Sions berg – den kristna kyrkan – åt alla folk, ingen är undantagen.
Inbjudan till Sions berg går ut över hela världen och undan för undan genom seklen, decennierna, åren, månaderna och dagarna bärgas hela den av evighet utkorade skaran av Guds barn tills alla har kommit in. Tidigare nämndes att de kristna inte bara samlas på Sion, utan t o m utgör byggstenar i templet som står på Sions klippa. Som Edvard Everts skriver i sin psalm Med pelarstoder tolv:
”Med pelarstoder tolv står Herrens helga kyrka,
och Jesus Kristus är dess grundval och dess styrka.
Där fogas sten vid sten, där bygges år från år
till dess vid tidens slut Guds hus fullkomnat står. [—]
En ny och kostbar sten med kyrkans mur förenas
var gång ett mänskobarn i dopets källa renas.
När nästans fröjd och sorg vi känner såsom vår,
då spänns där nya valv, och Herren ära får” (Sv ps 369:1,3).
Sion står inte bara som en beteckning för Guds stridande kyrka (ecclesia militans) här på jorden, utan också för den segrande kyrkan (ecclesia triumphans) som har kommit hem till den eviga saligheten i himlen. Därför står det också att de kristna har kommit “till andarna av rättfärdiga som nått fullkomningen” (Heb 12:23). De lever i en osynlig gemenskap med de kristtrogna som gått före dem. Denna gemenskap symboliseras bl a av altarringen. Vid nattvarden böjer den stridande kyrkan knä intill varandra längs den halva ring som är synlig för mänskligt öga. Bakom altaret slutes ringen på ett osynligt sätt och vi kan föreställa oss hur den segrande kyrkan i himlen delar den stridande kyrkans gemenskap. Därmed ska vi nu beröra slutmålet.
Den eviga salighetens Sion
I en av Johannes märkliga syner beskrivs en underlig stad (Upp 21). Det är det nya och eviga Jerusalem som beskrivs. Staden är tolvtusen stadier (ca tvåhundratrettio mil!) lång och bred och hög. Den är alltså en stor jättekub. Muren som omger staden är etthundrafyrtiofyra alnar (ca sjuttio meter) hög. Vad ligger i detta? Tankarna leds till det allra heligaste rummet i templet. Det rummet var också kubformat, tjugo alnar (ca tio meter) långt, brett och högt (1 Kung 6:20). I det allra heligaste bodde Gud. Där uppenbarade han sin härlighet, men detta innersta rum i templet var avskilt genom en förlåt, ett tjockt draperi.
I evigheten får alltså de kristna bo i det allra heligaste, tillsammans med Gud i hans omedelbara närhet. Det är fråga om en obruten gemenskap med honom. Detta möjliggjordes genom Jesu korsdöd: ”Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav sedan upp andan. Då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner. Jorden skakade och klipporna rämnade” (Matt 27:50–51). Genom Jesu död blev vägen öppen in i det allra heligaste (Heb 10:19–20).
Staden är alltså Guds boning, tillsammans med dem som blivit frälsta. Hela staden är uppbyggd kring tolvtalet: tolv portar, tolv änglar, tolv grundstenar, staden är tolvtusen stadier i kubik och muren är etthundrafyrtiofyra (tolv gånger tolv) alnar hög. Tolvtalet är grundmönstret i Guds heliga byggnadsverk, som är församlingen. Staden är faktiskt alla kristna tillsammans, Kristi brud. Detta sägs rent ut i Upp 21:10–11: ”Kom, jag ska visa dig bruden, Lammets hustru”, sade en av änglarna till Johannes. Och vad fick han se? Johannes skriver: “Och han förde mig i Anden upp på ett stort och högt berg och visade mig den heliga staden Jerusalem, som kom ner från himlen, från Gud. Den hade Guds härlighet, dess strålglans var som den dyrbaraste ädelsten, som kristallklar jaspis.”
Staden är komplett, fulländad till sin form. Petrus hade skrivit att församlingen byggs upp med de kristna som levande stenar i ett andligt hus (1 Pet 2:5) och Paulus hade beskrivit detta byggande som ett växande (Ef 2:21) så länge människor kommer till tro på Jesus och därmed infogas i det heliga tempel som har Kristus Jesus som hörnsten (Ef 2:20). Johannes ser nu detta andliga tempelbygge färdigt. Alla utkorade har inbärgats i Guds rike. Stadens mått i varje riktning, tolvtusen stadier, är fullhetens tal tio taget i kubik, tio gånger tio gånger tio, multiplicerat med församlingens tal som är tolv. Ingen enda av de utkorade saknas. Alla finns med.
I en annan av sina syner fick Johannes på ett annat sätt se den evigt frälsta skaran hemma hos Gud. Han skriver: “Och jag såg, och se: Lammet stod på Sions berg, och med honom etthundrafyrtiofyra tusen som hade hans namn och hans Fars namn skrivet på sina pannor” (Upp 14:1). Det som denna syn uppenbarar är hur Lammet står med de etthundrafyrtiofyra tusen som blivit märkta med Lammets och Faderns namn på sina pannor (Upp 7:3–8). Alla som blivit märkta var tryggt och säkert bärgade, stående på Sions berg. Särskilt gäller det att få upp ögonen för denna tröstande sanning i svåra tider. De saliga människorna som Johannes såg hade Lammets “namn och hans Fars namn skrivet på sina pannor” (Upp 14:1). De människor som Gud har tecknat med sitt sigill (jfr Upp 7:3–8) blir bevarade. Den Starkare är med dem. Helvetets portar kan inte besegra Kristi församling (Matt 16:18).
Det första Johannes såg i sin syn var Lammet (Upp 14:1). Lammet är alltid i centrum, han är Skriftens kärna och stjärna. Lammet stod på Sion, den orubbliga klippa som kyrkan är byggd på (jfr Joel 2:32). Vi kan i detta sammanhang även beakta 1 Pet 2:6: ”Se, jag lägger i Sion en utvald, dyrbar hörnsten, och den som tror på den ska aldrig komma på skam.”
Med de etthundrafyrtiofyra tusen kring Lammet förstår vi återigen hela Guds folk. Tolv är det gamla förbundets tal (de tolv stammarna) och även det nya förbundets tal (de tolv apostlarna). Tolv gånger tolv är etthundrafyrtiofyra. Tio är fullhetens tal och tio upphöjt till tre (tio i kubik) är fullheten av fullheten. Tolv gånger tolv gånger tio gånger tio gånger tio är lika med etthundrafyrtiofyra tusen. Johannes fick alltså även i denna syn se hela Guds folk, varje individ från såväl den gammaltestamentliga som den nytestamentliga kyrkan. Ingen enda saknades!
Vi ser alltså hur Herren själv bevarar de sina. Vi kan här tänka på löftet i Upp 3:10–12:
”Eftersom du har bevarat mitt ord om uthållighet, ska jag bevara dig och rädda dig ur prövningens stund, som ska komma över hela världen och sätta dess invånare på prov. Jag kommer snart. Håll fast det du har, så att ingen tar din krona. Den som segrar ska jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han ska aldrig lämna det. På honom ska jag skriva min Guds stad, det nya Jerusalem, som kommer ner från himlen, från min Gud, och mitt eget nya namn.”
De människor som Gud har tecknat med sitt sigill är de som från evighet blivit utkorade till frälsning. Dessa kan inte gå förlorade, utan kommer att nå fram till den eviga saligheten uppe på Sions berg. När de alla kommit upp på Sion är skadan från Babel helt och håller läkt!