Av: Ingemar Furberg | Nr 3, 1989 sida 110|

A. Denna lära förtigs och förnekas i vår tid

Hela Skriften förkunnar med stor klarhet att Jesus Kristus, Människosonen, led och dog i syndares ställe och därför till förmån för syndare. Denna trösterika lära har också i alla tider framförts i kristen förkunnelse, i psalm och sång. Vad som har hänt under detta sekel är att denna undervisning inte bara har börjat förtigas utan också förnekas och förkastas. [1]

1) Aulén förkastar denna lära

Biskop Gustaf Aulén hör till de teologer som har tillbakavisat den tolkning som i Jesu pina och död ser ett ställföreträdande soningsoffer för världens synd. För Aulén framstår inte människan som skuldbelastad och ansvarig inför Gud och hans dom. Hon uppfattas snarare som en oskyldig fånge, som råkat komma in under fördärvsmakter. Ur dessa makter tas hon genom Jesu seger över dem. Aulén har utövat ett stort inflytande inom teologi och kyrkoliv. Hans bok »Christus Victor» har översatts till ett stort antal språk. Tillfogas skall dock att han i sin utformning av kamp- och segermotivet inte är banbrytande i den meningen att han kan sägas lägga fram en helt ny »lärotyp». Liknande tankar har under tidernas lopp framförts av andra. [3]

2) Förnekandena väcker häpnad bland bibelforskare

Så skriver t.ex. docent Hans C Cavallin att han »inte kan helt undgå det intrycket framför allt när det gäller tolkningen av Jesu död som ett ställföreträdande soningsoffer», att det är »något som många såväl katolska som protestantiska teologer idag helst vill befria kristendomen från» och att det härvid »för en svensk läsare är omöjligt att inte tänka på Aulén…» (Svensk Exegetisk Årsbok 46/1981/s 189). Docent Chrys C Caragounis har (också han i en recension i samma årsbok, s 187) fått samma intryck. Han skriver: »Den frågan uppstår naturligtvis: Om Gud förlåter, rättfärdiggör och frälsar enbart på grund av sin kärlek, är då inte Kristi död överflödig? I varje fall kan det inte finnas något verkligt skäl till att Kristus skulle dö, när det är möjligt för Guds kärlek att handla direkt med människan i förlåtelse, rättfärdiggörelse och frälsning. Kristendomen blir då en religion utan Frälsare.» [5]

Som exempel på hur Jesu lidande som ett ställföreträdande lidande för folket och för världen avvisas skall här anföras ett citat ur den katolska tidskriften Biblica, där det sägs: »Jag för min del kan inte acceptera den synen att Paulus i Jesus såg en som i sin död tog vår plats och bar Guds vrede och dom. Texter som Gal 3:13, 2 Kor 5:21 och Rom 8:3 kan ges denna mening bara om de förstås efter en exegetisk skolas systematiska linje» (63/1982/s 439). Att modern teologi avvisar Skriftens förkunnelse av Jesu död som ett ställföreträdande soningsoffer är alltså uppenbart. Den har också i det närmaste lyckats »befria kristendomen» från denna lära. När detta sker är det viktigt att gå till Skriften och undersöka vad den säger i detta ämne. [6]

B. Denna lära förkunnas klart av Skriften

De tre textställen som här ovan omnämnts visar att så är fallet. [8]

1) Gal 3:13 – Rättfärdiggörelsens grund är Kristi död i syndares ställe

När aposteln Paulus i Gal 3:11 förkunnar rättfärdiggörelsens artikel, att »den rättfärdige skall leva av tro», har han redan dessförinnan förklarat att »det är uppenbart att ingen förklaras rättfärdig inför Gud genom lagen.» När syndares rättfärdiggörelse därefter förkunnas genom citat ur profeten Habackuks bok (Hab 2:4) ställer aposteln fram Kristi återlösning: »Kristus har friköpt oss från lagens förbannelse, när han blev (eller: genom att bli) en förbannelse i vårt ställe.» Här utsäger Paulus att Kristus gick in under lagens dom och straff, den dom och det straff som egentligen skulle ha drabbat oss syndare. När Kristus »tog vår plats» och bar det straff som vi skulle ha burit, berövade han lagen dess rätt. Den kan inte längre anklaga, ty Kristus har »en gång för alla» (Hebr 7:27) burit förbannelsen, lagens förbannelse, lydig in i döden. [10]

Kristus har också i sitt liv – som ställd under lagen (Gal 4:4) – hållit lagen. Kristi passiva lydnad in i döden (hans »lidande» lydnad) och hans aktiva (»görande») lydnad i livet är rättfärdiggörelsens grund. Ja, så intimt hör rättfärdiggörelse och försoning samman, att dessa begrepp får samma innebörd. Rättfärdiggöra är nämligen i bibliskt språkbruk ett forensiskt (rättsligt) begrepp och betyder »döma eller förklara rättfärdig». Det är därför helt i linje med Skriftens undervisning i övrigt, när aposteln i sitt brev till romarna skriver att »vi nu har blivit rättfärdigförklarade i och genom Kristi blod» (Rom 5:9) och att »vi, medan vi var Guds ovänner, blev försonade med honom genom hans Sons död» (Rom 5:10). Guds ovänner, som inte kan hålla lagen, har blivit friköpta från lagens förbannelse genom Kristi död, när han som deras ställföreträdare (»i vårt ställe») tog förbannelsen på sig. [11]

Kristi ställföreträdande lidande och död är här förbundna med lagens förbannelse. Därvid citerar Paulus 5 Mos 21:23: »Förbannad är var och en som är upphängd på trä.» Kristi korsdöd är förbannelsedöd, Kristi lidande är strafflidande. Men just därför att han led dödsstraffet »i vårt ställe» är hans död en död (till förmån) »för» syndare. [12]

2) 2 Kor 5:14, 21 – Kristus dog ”i allas ställe” – därför (till förmån) ”för alla”

Vers 14 översätts i 1917 års Bibel på följande sätt: »Ty Kristi kärlek tvingar oss, eftersom vi tänker så: en har dött för (»hyper») alla, alltså har alla dött. Och han har dött för (»hyper») alla, på det att de som lever inte mer må leva för sig själva, utan leva för honom som har dött och uppstått för dem. » Mot denna översättning kan inga allvarligare anmärkningar riktas. Texten är klar: »En har dött för alla», och därav följer att de alla har dött. Sammanhanget visar att Kristi död är »ens» död »i allas ställe». Samtidigt förkunnas att Kristi död just därför är till förmån för alla. Versen bör få en översättning som ännu klarare uttrycker Kristi ställföreträdarskap. »Ty Kristi kärlek tvingar oss, eftersom vi är övertygade om att en har dött i allas ställe, och då har alla dött. Och han har dött för alla, för att de som lever inte längre skall leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem.» 1)M Zerwick , Biblical Greek, 1985, 1/4 91: »’Hyper’ generally means ’for’ in the sense ’in favour of’, but not rarely cover also ’for’ in the sense ’in place of’, e g Jo 11:50, Gal 3: 13, so too 2 Cor 5: 14, 21.» W Bauer säger i sin »Ordbok till NT» följande om »hyper»: »Manchmal fliesst ’an Stelle von’ mit dem ’zugunsten von’ aus» och hänvisar därvid till 2 Kor 5:14. Som exempel på att prepositionen kan ha denna innebörd »i stället för» anför Heikel-Fridrichsen, Grekisk-svensk Ordbok, bl a 2 Kor 15: 14f och Filem 13, där Paulus förklarar att han »egentligen ville behålla slaven Onesimos hos sig, så att denne i ditt (Filemons) ställe kunde vara mig till tjänst.»[14]

2 Kor 5:21 bör ses och förstås i ljuset av Gal 3:13. Kristus, själv utan synd, förklaras här ha av Gud blivit gjord till synd. Ordet »synd», som ställs som motsats till »rättfärdighet», står personifierat. Kristus Jesus blev behandlad som om han varit en förbrytare, och vi blir genom honom förklarade rättfärdiga. Vad som i skuggbildens form hade skett i det gammaltestamentliga offerinstitutet, att synder överfördes på offerdjuret, så att man kunde säga att det var »folkets synd» (4 Mos 4:20-24), det fullbordades här reellt, då folkets synd överfördes på dess Messias, som blev gjord till synd. Blev han som Herrens lidande tjänare gjord till synd och blev straffet lagt på honom (Jes 53), så skedde detta för att han skulle bära våra synder, sona dem och avlyfta dem från oss. Här är det verkligen på sin plats att tala om »det saliga bytet». Kristi strafflidande förkunnas alltså i 2 Kor 5:21 liksom i Gal 3:13. [15]

2 Kor 5:21 Gal 3:13
* * Kristus har friköpt oss från lagens förbannelse
* Den som inte visste av synd  *
* har Gud i vårt ställe gjort * när han i vårt ställe blev
* till synd * en förbannelse
* för att vi skulle stå rättfärdiga inför Gud * för att Abrahams välsignelse (=rättfärdiggörelse) skulle komma hedningarna till del
* genom Honom. * genom Jesus Kristus.

3) Rom 8:3 – Gud fördömde synden i Sonens kött

Denna vers återges här i ordagrann översättning: »Ty det som lagen inte kunde, svag som den var på grund av köttet – Gud sändande sin Son i syndigt kötts likhet och som syndoffer fördömde synden i köttet.» Det som lagen inte kunde – Gud fördömde. 2)Helt riktigt skriver Joh Lindblom i STK 2 (1942) s 133: »Att hänga upp ’sände’ (’pempsas’) på ett i tysthet inskjuter ’gjorde’ (’epoieesen’) är inte tillrådligt. Satsen ’Gud … fördömde» etc är en fullständig och fullt självständig sats, vartill satsen ’det som var omöjligt för lagen’ står som ett slags framförställd satsapposition.» 1917 års Bibel har tillfogat »det gjorde Gud». Lagen fördömer synd och syndare. Lagen fördömer genom sitt rättskrav (v 5). Men vad lagen inte mäktade var att fördöma synden i det kött Sonen hade antagit. Detta har Gud gjort. I Sonens kött (v 4) 3)Robertson skriver i sin grammatik (s 784): »Sometimes it is quite important for doctrinal reasons to be careful to note whether the adjunct is attributive or predicate. Thus in Rom 8:3, ’fördömde synden i köttet, if ’i köttet’ is attributive with ’synd’, there is a definite assertion of sin in the flesh of Jesus. But if the phrase is predicate and is to be construed with ’fördömde’, no such statement is made. Here the grammarian is helpless to decide the point. The interpreter must step in and appeal to the context or other passages for light. One conversant with Paul’s theology will sure feel that ’i köttet’ is here meant to be taken as predicate. » Se också Chamberlain, An Exegetical Grammar of the Greek New Testament, s 56: »The insertion of the article, ’teen’, before ’en teei sarki’ would have located the sin in Jesus’ flesh. As the sentence stands, the phrase modifies the verb ’katekrine’, so it is the condemna­tion of sin which is placed in Jesus’ flesh, not the sin itself» Se också C E D Moule, An Idiom Book of NT, s 35: »God, by sending his own Son … condemned sin, a thing impossible … », i hans dödade kropp (Rom 7:4) fördömde Gud synden. Han straffade vår synd på honom. Men blev våra synder kastade på honom, då är syndens makt att fördöma »dem som är i Kristus Jesus» borttagen. [17]

Noter   [ + ]

1. M Zerwick , Biblical Greek, 1985, 1/4 91: »’Hyper’ generally means ’for’ in the sense ’in favour of’, but not rarely cover also ’for’ in the sense ’in place of’, e g Jo 11:50, Gal 3: 13, so too 2 Cor 5: 14, 21.» W Bauer säger i sin »Ordbok till NT» följande om »hyper»: »Manchmal fliesst ’an Stelle von’ mit dem ’zugunsten von’ aus» och hänvisar därvid till 2 Kor 5:14. Som exempel på att prepositionen kan ha denna innebörd »i stället för» anför Heikel-Fridrichsen, Grekisk-svensk Ordbok, bl a 2 Kor 15: 14f och Filem 13, där Paulus förklarar att han »egentligen ville behålla slaven Onesimos hos sig, så att denne i ditt (Filemons) ställe kunde vara mig till tjänst.»
2. Helt riktigt skriver Joh Lindblom i STK 2 (1942) s 133: »Att hänga upp ’sände’ (’pempsas’) på ett i tysthet inskjuter ’gjorde’ (’epoieesen’) är inte tillrådligt. Satsen ’Gud … fördömde» etc är en fullständig och fullt självständig sats, vartill satsen ’det som var omöjligt för lagen’ står som ett slags framförställd satsapposition.» 1917 års Bibel har tillfogat »det gjorde Gud».
3. Robertson skriver i sin grammatik (s 784): »Sometimes it is quite important for doctrinal reasons to be careful to note whether the adjunct is attributive or predicate. Thus in Rom 8:3, ’fördömde synden i köttet, if ’i köttet’ is attributive with ’synd’, there is a definite assertion of sin in the flesh of Jesus. But if the phrase is predicate and is to be construed with ’fördömde’, no such statement is made. Here the grammarian is helpless to decide the point. The interpreter must step in and appeal to the context or other passages for light. One conversant with Paul’s theology will sure feel that ’i köttet’ is here meant to be taken as predicate. » Se också Chamberlain, An Exegetical Grammar of the Greek New Testament, s 56: »The insertion of the article, ’teen’, before ’en teei sarki’ would have located the sin in Jesus’ flesh. As the sentence stands, the phrase modifies the verb ’katekrine’, so it is the condemna­tion of sin which is placed in Jesus’ flesh, not the sin itself» Se också C E D Moule, An Idiom Book of NT, s 35: »God, by sending his own Son … condemned sin, a thing impossible … »