Av: Ingemar Furberg | Nr 3, 1989 sida 115
 

Bibeltexter: 2 Tess 2:1-17, 1 Joh 2:18-27

Laglöshetens hemlighet var verksam redan i apostolisk tid

När aposteln Paulus i 2 Tess 2:7ff skriver att »laglöshetens hemlighet redan är verksam» menar han därmed inte nödvändigtvis att laglösheten är verksam på ett för människor osynligt sätt. Hans bruk av ordet »hemlighet», »mysterium» inbegriper i stället att denna aktivitet på något sätt är maskerad och förklädd (jfr 2 Kor 11:13: »lögnapostlar, falska arbetare, som uppträder som Kristi apostlar») eller närvarande som ett för människor obegripligt mysterium. Väntan på den laglöses framträdande (»uppenbarelse») vilar på det faktum att laglösheten redan är i verksamhet, fast ännu på ett förberedande och fördolt sätt. Det föreligger alltså ett nära samband mellan laglösheten nu (i apostelns dagar) och laglöshetens människa som träder fram först senare. Detta är klart utsagt av aposteln. [1]

Laglösheten består i avfall från den rätta läran

Tessalonikerna visste vari laglösheten bestod. Också vi får veta det, om vi ger akt på det närmare sammanhanget. Så följs apostelns ord om den laglöses framträdande av hans hänvisning till den muntliga undervisning han givit församlingen. Aposteln ställer den frågan till adressaterna: »Kommer ni inte ihåg att jag sade er detta, då jag ännu var hos er?» (2:5). Samtidigt påminner han adressaterna om att de hade mottagit undervisning om vad det var och vem det var som höll den laglöse tillbaka (2:7) och om de händelser som leder fram till Kristi återkomst (2 Tess 2:5, 1 Tess 5:1ff). Han framhåller i detta sammanhang att det påståendet att Herrens dag redan hade kommit var falsk och i sig ett tecken på de onda krafternas aktivitet nu i de sista dagarna (2:9ff). [3]

Läser vi apostelns vidare framställning finner vi också att han sammanfattar vad han har att säga (»alltså») och därvid uppmanar sina adressater att »hålla fast vid de traditioner (lärdomar) de mottagit (fått) av oss, muntligt och genom brev» (2:15). Denna uppmaning ger han efter att i föregående avsnitt ha varnat för de apokalyptiska irrlärarna. Mot en traderad falsk undervisning, en redan verksam »laglöshet», ställer Paulus sin egen undervisning, som han meddelat dem. Apostelns hänvisning till sin muntliga och skriftliga undervisning (2:15) visar att uttrycket »traditioner» (»lärdomar») inte bara omfattade en etisk (moralisk) undervisning utan också och framför allt en dogmatisk. Så påminner aposteln i v 13f om hur tessalonikerna genom det av honom förkunnade evangeliet (»vårt evangelium») hade förts till tro på sanningen (se också 1 Kor 15:1-3). [4]

Laglösheten och den laglöse verkar i församlingen

Skall denna text studeras mer ingående är det viktigt att undersöka vad aposteln avser med »Guds tempel» i detta sammanhang. Det blir då nödvändigt att undersöka apostelns språkbruk. Vilken innebörd har termen »Guds tempel» hos honom? Inledningsvis kan sägas att aposteln använder två ord för tempel: »hieron» och »naos». Det förra ordet använder han endast i 1 Kor 9:13, där han talar om dem »som får sin föda från helgedomen». Han syftar då på templet i Jerusalem, byggnaden med dess offeraltare. [6]

Vid fem tillfällen brukar aposteln det senare ordet för »tempel» (»naos»): 1 Kor 3:16f, 6:19, 2 Kor 6:16, Ef 2:19-22 och 2 Tess 2:4. I de fyra första fallen refererar ordet inte alls till något yttre tempel. Det brukas i överförd mening om de kristna, som benämns »den levande Gudens tempel» (2 Kor 6:16). »Vet ni inte», frågar aposteln, »att er kropp är ett tempel åt den helige Ande, som bor i er och som ni har fått av Gud, och att ni inte tillhör er själva?» (1 Kor 6:19). I Ef 2:21 förkunnar aposteln hur Gud genom Jesu Kristi gärning har brutit ner skiljemuren mellan jude och hedning och »förenat dessa i en enda kropp, sedan Kristus genom korset i sin person hade dödat ovänskapen.» Så träder den nytestamentliga församlingen fram som ett Guds husfolk, där »hela byggnaden fogas samman i Kristus Jesus och växer upp till ett heligt tempel i Herren. I honom blir också ni tillsammans uppbyggda till en Guds boning genom Anden.» [7]

I ovan anförda fyra fall har Paulus använt ordet »naos» (»tempel») i överförd mening. Han avser därmed inte Jerusalems tempel eller något annat yttre tempel över huvud. Ordet syftar på de heliga och troende. De är Guds tempel. Mot denna bakgrund går vi till 2 Tess 2:4. Det sammanhang i vilket ordet står insatt visar att ordet i fråga har samma innebörd som i ovan angivna fall. När aposteln här talar om »laglöshetens människa», »motståndaren» (Antikrist), »som sätter sig i Guds tempel och gör sig till Gud», då bör det vara naturligt att låta ordet »tempel» behålla den innebörd det eljest har hos aposteln. Det brukas också i detta fall om den kristna församlingen. Och när aposteln använder detta språkbruk är han medveten om att bli förstådd av läsarna i Tessalonika. Vad han här skriver i sitt brev har han ju meddelat tidigare i sin muntliga undervisning (2 Tess 2:5, 15). Därför kan han fråga: »Eller vet ni inte?» Jo, adressaterna visste vad han menade. [8]

Den rätta läran och apostlarna håller Antikrist tillbaka

Att avfall från tron skall komma i de sista tiderna och att på samma gång den onda makt som vållar det redan är verksam har Paulus redan utsagt i 2 Tess 2:3ff. Samma skeende förutsäger han i 1 Tim 4:1ff, där profetian om ett kommande avfall omedelbart glider över i en skildring av de redan förefintliga tendenserna därtill. I 2 Tess skildras den kommande »motståndaren» som den falske profeten, som »bedrar dem som går förlorade» (2:10). Den återhållande makt som aposteln här talar om är hans evangelium och hans apostolat. Aposteln uppmanar nämligen sina adressater att bevara och vidare förmedla de »traditioner» (»lärdomar») de mottagit (2:15). Vi känner här igen den vana Paulus har att i slutet av ett kapitel eller avsnitt sammanfattande återuppta tankar och uttryck, som han redan tidigare använt. Som exempel härpå kan anföras Rom 6:17, 1 Kor 11:2 och Gal 1:9. Vad som ännu håller Antikrist tillbaka är evangeliets förkunnelse. Aposteln identifierar sig därvid med denna predikan och kan därför växla mellan neutrum (»det som håller tillbaka») och maskulinum (»den som håller tillbaka»). Att Paulus på detta sätt ställer i förgrunden sitt evangelium och sitt apostolat är något som är karakteristiskt för honom 1)I sitt arbete »Pastoralbrevens äkthet» ger G Thörnell följande kommentar till 1 Tim 1: 11: »I slutet av v 11 införs tämligen abrupt och sökt, liksom ville författaren gripa första möjliga tillfälle, en tanke, som för Paulus alltid står i förgrunden: hans evangelium och hans aposto­lat» (s 73). (se också 2 Tess 3:6-11). När han t.ex. i Kol 1:23 hänvisar sina adressater till evangelium avser han det av honom förkunnade evangeliet. Han tillfogar därför omedelbart: »vars tjänare jag har blivit». Frågan vad det är som håller Antikrist tillbaka och vem det är besvaras av aposteln i detta kapitel. 2)Denna tolkning, som har ett starkt stöd i det givna textmaterialet, ges redan av vissa kyrko­fäder. Enligt en annan tolkning, som också har stöd hos vissa kyrkofäder, uppfattas den ro­merska staten som den återhållande makten och identifieras kejsarens person med den åter­hållande personen. Det är dock helt uteslutet att aposteln skulle inta en så positiv hållning till den romerska statsmakten att han uppfattar den som en »makt», som håller den religiösa förförelsen i församlingen tillbaka och värjer och försvarar den kristna tron (apostoliska tra­ditionen).  Laglösheten, den falska undervisningen, är visserligen verksam inom apostelns verksamhetsområde, men denna undervisning hålls tillbaka av aposteln. Först när denne är avlägsnad och röjd ur vägen kan laglöshetens människa, den falske profeten, träda fram öppet. [10]

Den apostoliska traditionen (Skriften) är ingiven av Gud och därför livsviktig

I sitt brev till galaterna hävdar Paulus att han har mottagit sitt evangelium direkt från Kristus (1:11). Ofta framhåller han också att han »meddelar vad han själv mottagit». »Vi känner», säger han, »’det ögat inte har sett och örat inte hört och människan inte kunnat ana’… Ty för oss har Gud uppenbarat detta genom Anden» (1 Kor 2:9f). Och aposteln fortsätter: »Om detta talar vi också, inte med ord som mänsklig visdom lär utan med ord som Anden lär, när vi återger andliga ting med andliga ord» (1 Kor 2:13). När han därför i sitt brev påminner korintierna om den undervisning han gett dem, påminner han dem »om det ord» varmed han förkunnade evangelium för dem (1 Kor 15:2). Apostelns ord och uttryck är Guds inspirerade ord. Därför är han angelägen att betona att församlingarna i den apostoliska traditionen ägde trons sanning. »Om det är jag eller de (andra vittnena och apostlarna), så är det detta vi förkunnar och det är detta ni har kommit att tro» (1 Kor 15:11). Apostlarna intar en särställning i den nyestamentliga församlingen. De hade mottagit en omedelbar uppenbarelse av Herren Jesus och kunde som uppenbarare av Kristushemligheten inte ha några efterföljare i detta ämbete. Apostolatet är i denna mening unikt. [12]

De traditioner som det här är tal om var både muntliga och skriftliga (2 Tess 2:15). Till den apostoliska traditionen hörde såväl apostelns muntliga undervisning som hans skriftliga (d.v.s. brev). Det är inte fråga om någon motsättning mellan muntlig och skriftlig tradition. Paulus ger i sitt brev till filipperna denna uppmaning: »Vad ni har lärt och tagit emot, hört och sett hos mig, det skall ni göra» (4:9). Samtidigt förklarar han i samma brev att han i sin muntliga och skriftliga framställning undervisar »om samma ting». »Att skriva om samma ting till er är inte tröttsamt för mig, och för er är det tryggt» (3:1). 3)Erling Eidem skriver i sin bok »Det kristna livet enligt Paulus» att »innebörden av Fil 3: 1 är oviss .» Att den apostel som förmanar sina läsare att »inte vara tröga (lata) när det gäller nit» (Rom 12: 11) skulle säga att »det inte var besvärligt» för honom att i sitt brev upprepa samma varning, som han i muntlig form hade gett församlingen tidigare, är föga troligt. Denna förmaning kostade honom helt visst själslig kamp. Alternativ översättning: »Att skri­va till er om samma sak beror inte på tröghet (lathet) hos mig, men för er är det tryggt.» Apostlarnas ord skulle vid sidan av profeternas (GT) vara trosgrundval i den kristna kyrkan. Jesus förutsäger också tillkomsten av en nytestamentlig skriftsamling, när han i sin översteprästerliga förbön ber: »Inte bara för dem (apostlarna) ber jag, utan också för dem som genom deras ord kommer att tro på mig» (Joh 17:20). [13]

Avfallet från den apostoliska traditionen (Skriften) började redan i apostolisk tid: judendomens stadgar överordnas Guds uppenbarelse

Det finns en tradition som Nya testamentet uttalar sig mycket positivt om, och det är »den apostoliska traditionen». Mycket bestämt förkastas den tradition som de judiska rabbinerna ställde vid sidan om Skriften och som kallas »de äldstes stadgar» (»traditioner»). »Ni sätter Guds bud å sido och håller människors traditioner», sade Jesus till fariseerna (Mark 7:8). Jesu ord om att Guds bud »sätts å sido», d.v.s. att deras egna fäderneärvda traditioner ställdes över Skriften, får inte ses som en överdrift. Traditionen från fäderna kom faktiskt att av fariseerna ställas över Skriften. Så kan vi i dessa stadgar finna utsagt att »det är mer straffbart att lära mot de skriftlärdes förordningar än mot Skriften själv» och att »den som utlägger Skriften i strid med traditionen inte har någon andel i den tillkommande världen» (F W Farrar, Jesu liv. I svensk övers, 3 uppl 1885, s 671). I tidskriften Revue Biblique 93 (1986), s 617, lämnas den uppgiften att den skriftlärde Johanan ben Zakkay (samtida med Paulus) »underordnade allt under den muntliga traditionen». Farrars generella omdöme om förhållandet mellan Skrift och tradition tycks i varje fall inom judendomen äga riktighet: »Överallt där Skrift och tradition såsom tvenne auktoriteter ställs vid sidan av varandra, kommer i själva verket traditionen att intaga främsta rummet» (Farrar, s 670). [15]

Aposteln Paulus, f.d. farisé, framhåller också med stor skärpa att hans bekännelsegrundval inte längre är densamma som förr. »Jag vill göra klart för er, bröder, att det evangelium som jag förkunnar inte är något mänskligt budskap, utan jag har mottagit det genom en uppenbarelse från Jesus Kristus. Ni har ju hört hur jag levde som jude… Mer fanatiskt än de ivrade jag för mina fäders traditioner. Men han som utvalt mig redan i moderlivet och kallat mig genom sin nåd, han behagade uppenbara sin Son i mig, för att jag skulle förkunna evangelium om honom bland hedningarna» (Gal 1:11ff). [16]

Den undervisning som Paulus gav blev motsagd. Vi kan här bara påminna om den strid som han hade att föra i Galatien, Kolosse och i andra församlingar, striden för den apostoliska traditionen, »den sunda läran». Den striden skulle fortsättas efter apostelns död. I sitt avskedstal till presbytererna i Efesus profeterar han och säger: »Jag vet att, sedan jag har skilts från er, svåra ulvar skall komma in bland er och att de inte skall skona hjorden» (Apg 20:29). Han tillfogar också: »Ja, bland er själva skall män uppträda, som talar vad förvänt är, för att locka lärjungarna att följa sig. » Så kom också att ske. Vi kan här peka på den strid som fornkyrkan i efterapostolisk tid hade att föra såväl mot en judaistisk som en gnostisk åskådning, som krävde underkastelse under människostadgar. [17]

Ett massivt avfall från den apostoliska traditionen sker genom ”laglöshetens människa”, ”motståndaren” (Antikrist): Påvens stadgar överordnas Guds uppenbarelse.

I sitt arbete »Der moderne Katholizismus» (1959) skriver Walther von Loevenich: »Som andra källa till den kristna sanningen står bredvid Bibeln traditionen. Därmed blir den kyrkliga traditionen den legitime utläggaren av den heliga Skrift.» Liksom Farrar framhåller också von Loevenich att »när Skrift och tradition likställs blir i praktiken traditionen överordnad Skriften» (s 155). Vi får i katolicismen ett helt nytt traditionsbegrepp. Var den muntliga traditionen för aposteln vad han mottagit från Herren Jesus och sedan förmedlat – en tradition som kom att bevaras och förmedlas genom den nytestamentliga skriftsamlingen (»kanon») – är den muntliga traditionen för katolska kyrkan något helt annat, nämligen muntligt traderad lära, som finns före Skriften! I den första kristna församlingen, menar man då, låg mycket ännu i sitt frö, och det fanns sådant som då inte ens var känt av de troende. Detta för Skriften själv okända dogma uppenbaras av biskopen i Rom (påven). Men nya dogmer och trossatser, fastslagna av påven, måste då omfattas av »det katolska trosmedvetandet» eller – uttryckt i klarspråk – omfattas av vulgärfromheten. Det är viktigt att det blir klart utsagt att påvens dogmatiska tillägg till det kristna dogmat inte är ett vidareutvecklande av bibliska läror, utan införande av nya dogmer, som helt och hållet strider mot den bibliska uppenbarelsen. [19]

Påven misstolkar ordet om ”klippan” som församlingens grundval såsom syftande på sig

I »Katolsk katekes för det apostoliska vikariatet i Sverige» (1893) heter det att »Kristus har anförtrott det kyrkliga läroämbetet åt den romerske påven» och att han »är ofelbar när han som kyrkans överste herde och lärare i avseende på tros- och sedeläran lämnar ett utslag, som är bestämt för hela kyrkan.» Detta motiverar katekesen med att »påven har blivit gjord till kyrkans grundval» och hänvisar till Matt 16:18, där Jesus säger till Petrus: »Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling.» [21]

Härtill skall sägas att papisterna får svårigheter, när de skall försvara satsen att det finns två »grundvalar», »klippor». Enligt Skriften är Kristus den enda klippan: »En annan grund kan ingen lägga än den som redan är lagd, nämligen Jesus Kristus» (1 Kor 3:11). Om den bibelutläggning som katolska katekesen här ger säger Franz Pieper: »Att sätta klippan i relation till Petrus, det må vara som apostlafurste (»apostel primarius») eller som representant för apostlarna, är fullständigt uteslutet genom sammanhanget och ordalydelsen. Vad sammanhanget beträffar, så är det varken i det föregående eller det följande tal om Petrus som apostel, utan om Petrus som en trons människa. Kristus frågar sina lärjungar vad folket håller honom för. När lärjungarna då berättar att meningarna om honom är delade, men att de överensstämmer däri att Kristus bara är en människa, då frågar Kristus inte efter deras apostolat utan efter deras tro. Och när Petrus bekänner lärjungarnas tro med orden: ’Du är Messias, den levande Gudens Son’, och denna tro av Kristus erkänns som den rätta, av Gud verkade, tron, säger Kristus: ’Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling’ och tillfogar: ’Jag skall ge dig himmelrikets nycklar’…»(»Christliche Dogmatik», III, s 477). Att det här inte är fråga om Petrus som apostlafurste, som ensam får nyckelmakten, utan att det är den troende och bekännande Petrus som tilltalas, framgår också därav att samma makt att lösa och binda med exakt samma ord av Jesus överlämnas åt alla de troende, »åt församlingen» (Matt 18:18). Aposteln säger också till korintierna: »Därför skall ingen berömma sig av människor, eftersom allt är ert, det må vara Paulus, Apollos eller Kefas» (1 Kor 3:21). Jesus har också sagt till sina lärjungar: »En är er lärare, och ni är alla bröder» (Matt 23:8). 4)Jesu ord till Petrus har i NT 81 återgetts på följande sätt: »Du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka» (Matt 16: 18). Genom att bort e från textsamman­hanget och göra ett tillägg i texten (»Klippan») har man kommit att förbinda klippan med Petrus person. Därigenom underlättas en katolsk förståelse av texten. [22]

När Skriften underordnas en mänsklig tradition blir laggärningar och inte tro det viktiga [23]

Den förändring som då sker kan exemplifieras med vad som skedde i och med att fariseerna ställde sina stadgar, »de äldstes stadgar», över Skriften. Genom de stadgar som de själva fastställde hotades deras tro. De förstod inte Skriften, såg inte Messias i Skriften. De förtröstade på sig själva, menade sig vara rättfärdiga och föraktade andra. Genom trohet mot lagen, d.v.s. mot sina egna stadgar, tänkte de sig vinna rättfärdigheten. [24]

Samma utveckling finner vi i Katolska kyrkan. Genom att ställa fram en hemlig muntlig tradition vid sidan av Skriften, en tradition som biskopen i Rom ensam känner och som inte behöver vara känd och förkunnad i Skriften, har den Katolska kyrkan kommit att anpassa sig till gängse folkliga föreställningar om mänskliga förtjänster inför Gud. Guds nåd och mänsklig förtjänst förs här samman och tänks samverka. Där så sker, där är nåd inte längre nåd. Så har också Katolska kyrkan vid Tridentinska mötet uttalat förbannelsen över Skriftens lära om syndares rättfärdiggörelse av nåden allena, genom tron allena, och i stället hänvisat människan till att genom fullgörande av fromma övningar och mänskliga stadgar förvärva sig förtjänster inför Gud. När människan så uppmanas rättfärdiggöra sig genom laggärningar, visar det sig alltid att det är en förvänd och perverterad lag hon följer i sin strävan att genom mänskliga stadgar och traditioner nå fram till en hel och full gudsgemenskap. [25]

Denne ”motståndare” (Antikrist) är en falsk profet

De ord med vilka aposteln presenterar den eskatologiska motståndaren, »laglöshetens människa», »motståndaren», har gjort att man särskilt inom bibelkritisk exeges har kommit att uppfatta honom som en symbolisk figur. Man har därvid hänvisat till tankar och motiv, som aposteln skulle ha hämtat från den apokalyptiska traditionen. Textens eget budskap tilldrar sig därför mindre intresse. Aposteln skall då ha lånat drag och motiv från profeten Daniels profetia om konungen, »som skall göra vad han vill och uppträda stormodigt mot allt vad gud heter» (Dan 11:36). Daniels profetia om GT:s kommande Antikrist gick i fullbordan när Antiokus Epifanes vanhelgade Jerulsalems tempel genom att där låta uppställa en Zeus-staty. Det är denna händelse Jesus anspelar på när han talar om »’förödelsens styggelse’ på helig mark» (Matt 24:15). [27]

Men det är helt omöjligt att uppfatta Paulus ord om den laglöses framträdande som skulle det vara fråga om ett mytiskt apokalyptiskt motiv. För aposteln är den kommande motståndaren en historisk verklighet. Om ett motiv säger man inte att det »träder fram… med stor makt i form av lögnens tecken och under». Liksom Kristus, Guds Son, har trätt in i historien, så följs han av Antikrist, som också träder in i historien vid en bestämd tidpunkt. [28]

O. Michel blir också mycket tveksam inför tanken att det här i 2 Tess 2:3ff skulle vara fråga om en motivkonstellation. Han frågar sig: »Har verkligen 2 Tess 2:3ff rätt och slätt tagit över denna tradition? Avses här verkligen det historiska templet i Jerusalem? »Han hänvisar därefter till »en tolkning som alltifrån 300-talet har varit den dominerande, att Guds tempel enligt 1 Kor 3:16 och 2 Kor 6:16 är den kristna församlingen, i vilken heresin (villfarelsen) har trängt in (så Hieronymus m.fl, så också Calvin) eller i vilken påveinstitutionen har sin maktställning» (Theological Dictionary of the New Testament, IV, s 887). I den katolska tidskriften Biblica 49 (1968), s 310, hävdas också att den eskatologiske motståndaren i »2 Tess 2 är en falsk profet.» Men är det tillräckligt att här endast tala om »en falsk profet»? [29]

Enligt aposteln Johannes skall ”många antikrister” och ”Antikrist” vara verksamma under #den sista tiden”, dvs hela tiden mellan Kristi jordeliv och hans återkomst

Aposteln Paulus ord om laglösheten som redan är i verksamhet och om den laglöse som skall träda fram först senare har helt naturligt ställts samman med aposteln Johannes profetia att »Antikrist kommer att träda fram» och hans uppgift om att »redan nu många antikrister har trätt fram, såsom ni har hört» (1 Joh 2:18). Liksom Paulus skiljer mellan laglösheten som verksam såsom en hemlighet för att senare följas av den laglöses framträdande, så skiljer aposteln Johannes mellan många antikrister som redan är verksamma och den särskilde Antikrist, som skall träda fram senare (1 Joh 2:18). Aposteln Johannes förklarar också, liksom Paulus, att han har gett en muntlig undervisning i detta ämne. Mot den falska lärans anstormning ställer Johannes, liksom Paulus, fram den apostoliska undervisningen, den undervisning som de hade hört »i början» (v 24), den smörjelse som hade undervisat dem om allt (v 27) och som gjorde att de visste allt (v 20) och inte behövde en undervisning som gick utöver den apostoliska traditionen och läran (v 27). [31]

Johannes inleder sin framställning med att förklara att »den sista tiden redan är här.» För att rätt förstå den apostoliska undervishingen i detta ämne är det nödvändigt att undersöka vad apostlarna lägger in i begreppet »de sista dagarna», »den sista tiden». [32]

Om denna tid har GT:s profeter talat. Hos Jesaja läser vi: »Och det skall ske i de sista dagarna, att det berg, där Herrens hus står, skall stå där fast grundat… Ty från Sion skall läran utgå och Herrens ord från Jerusalem» (Jes 2). När aposteln Petrus i sitt brev förkunnar att »ni har blivit friköpta med Kristi dyra blod», då anknyter han till profeternas förkunnelse av det som skulle ske »i de sista dagarna» och fortsätter: »Så var förutsett om honom före världens skapelse, men först nu i de sista dagarna har han (Kristus) blivit uppenbarad (d.v.s. i köttet) för er» (1 Petr 1:18ff). [33]

»Den sista tiden», »tidernas ände» (1 Kor 10:11) eller »de sista dagarna» har alltså enligt apostlarna Paulus, Johannes och Petrus redan kommit med Kristus. Hebreerbrevets författare inleder också sitt brev med dessa ord: »Sedan Gud många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu i det sista av dessa dagar talat till oss genom sin Son» (Hebr 1:1). Dessa sista dagar – det framgår av den vidare framställningen (Hebr 2:3) – inbegriper då inte endast den förkunnelse som frambars »genom Herren» (Jesus), utan också den som »sedan bekräftades för oss (apostlalärjungar) av dem som hade hört honom» (d.v.s. apostlarna). Uttrycket »de sista dagarna» omfattar inte bara den tid som vi kallar urkyrkans och fornkyrkans, utan tiden från Kristi jordeliv fram till hans återkomst på den yttersta dagen, Herrens dag. De sista dagarna är alltså en benämning på hela den nytestamentliga tiden. [34]

Kyrkans historia jämförd med Skriften visar att den falske profeten, som kallas ”laglöshetens människa” och ”Antikrist”, är påven

Nya testamentet varnar för falska lärare (antikrister). Det varnar också för den särskilde Antikrist, som »förhäver sig över allt vad Gud och gudsdyrkan heter, så att han sätter sig i Guds tempel och gör sig till Gud.» På flera ställen i Nya testamentet utsägs också att Antikrist träder fram efter apostlarnas död. Att Antikrists tid kommer då vittnena har fullgjort sin vittnestjänst och att Antikrists framträdande inträffar efter apostlarnas död, det är klart utsagt i Nya testamentet (2 Tess 2:2, 1 Joh 2:18, 22, 4:3, 2 Joh 7; se också Apg 20:29f, 1 Tim 4:1ff och 2 Tim 3:1ff om vad som händer efter apostelns död). [36]

Ett studium av kyrkohistorien hjälper oss att identifiera och avslöja den falske profeten. Påven träder fram i historien med titeln »Guds Sons ställföreträdare» (»Vicarius Filii Dei») och »förklarar och förkunnar att det är nödvändigt till frälsning för varje människa att underordna sig under den romerske påven» (ur Bonifatius VIII:s bulla »Unam Sanctam» 1302). Påven förklarar sig vara kyrkans ende lärare och som sådan ha makt att med stöd av en hemlig muntlig tradition utanför Skriften ha rätt att gå »utöver vad som där står skrivet» (jfr 1 Kor 4:6) och binda samveten vid av honom tillfogade nya dogmer och lärosatser (jfr Upp 22:18). Påven har uttryckligen uttalat förbannelsen över Skriftens lära om syndares rättfärdiggörelse av nåden allena, genom tron allena (Trident, sess VI,can 11;12, 20) (jfr Rom 3:21ff, 4:1ff, 5:18ff). Påven är det som i våra dagar förbjuder vissa kristna (munkar, präster och nunnor) att ingå äktenskap (jfr 1 Tim 4:3). Påven är det som öppet förkastar Kristus som den ende läraren i kyrkan och som ger sig själv en funktion som är messiansk, när han tillämpar bilden av »klippan» på sin egen person i stället för på Kristus och bekännelsen till honom (jfr Matt 16:18). Påven är det som har fastslagit dogmen om jungfru Marias syndfrihet, hennes »obefläckade avlelse» (år 1854) och hennes kroppsliga himmelsfärd (år 1950). Som en trons lag för varje katolik har dessa dogmer promulgerats, trots att de står i uppenbar strid med den apostoliska traditionen (Skriften). [37]

Ofta hör man i vår tid sägas att påvedömet har blivit något annat och bättre än förr. Det skall därför sägas att den nuvarande innehavaren av påvedömet endast fortsätter en mycket gammal utombiblisk tradition. Det är väl känt att profeten Muhammed trodde att de kristna dyrkade Gud, Jesus och Maria som gudar: »En gång skall Allah fråga Isa (= Jesus): ’Du Isa, Maryams (Mirjams, Marias) son, har du någonsin sagt till människorna: Förutom Allah skall ni ta mig och min mor till gudar?’ Då skall Isa svara:… ’Jag har inte sagt dem annat än vad Du befallt mig och det är: Ära Gud, er Herre och min.’» (Koranen i övers av Åke Ohlmarks, 1976, s 74). [38]

Detta citat ur Koranen visar inte endast Muhammeds okunnighet utan även att de kristna då gav Maria större rum i sitt fromhetsliv än den helige Ande. Påvedömet fortsätter egentligen bara en gammal och mycket stark utombiblisk tradition att mer eller mindre ge Maria plats i den heliga Treenigheten. I sin på svenska utgivna bok »Ett tecken som väcker strid» tilltalas och tillbeds jungfru Maria av den nuvarande påven på följande sätt: »Hell dig, Gud Faderns dotter! Hell dig, den Helige Andes brud! Hell dig, den allra heligaste Trefaldighetens hemvist!» (s 155). [39]

Att Mariakult och Mariadyrkan inte bara hör katolsk folkreligiositet till utan präglar hela kyrkan och teologin är helt uppenbart. I dokumentet från Andra Vatikankonciliet (Art 62) får Maria inte endast titeln »medåterlöserska» (»corredemptrix») utan också »medlare» (»mediatrix»), och detta fast Skriften så klart har utsagt att »en är medlare mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus» (1 Tim 2:5). Uppgiften om att den nuvarande påven för något år sedan begav sig till Fatima i Portugal (där jungfru Maria skall ha visat sig för några barn år 1917) för att tacka henne för hjälpen, när han undkom att skadas vid ett attentat, skall inte väcka förvåning. Mariakult och Mariadyrkan präglar Katolska kyrkan i dess helhet. [40]

Apostolisk tradition eller mänskliga stadgar

De som håller fast vid Skriftens undervisning brukar få bära smädenamn. De sägs ha Skriften som sin påve och benämns »fundamentalister». Men Skriften själv ger dessa lärjungar vackra namn. De benämns »barn av profeterna» (Apg 3:25) och »apostlarna» (Gal 4:19, 1 Joh 1:3, 2:1). Som bibelordets enkla lärjungar är de medvetna om att det är Skriftens ord som har fött dem på nytt (1 Petr 1:23). När dessa hör apostelns uppmaning: »Stå fasta och håll er till de lärdomar (traditioner) ni har fått (mottagit) av oss», då vet de att dessa lärdomar och traditioner står skrivna i Bibeln, som är uppenbarelsens klara källa. Vad som går utöver – de många människostadgarna – är av ondo. [42]

Noter   [ + ]

1. I sitt arbete »Pastoralbrevens äkthet» ger G Thörnell följande kommentar till 1 Tim 1: 11: »I slutet av v 11 införs tämligen abrupt och sökt, liksom ville författaren gripa första möjliga tillfälle, en tanke, som för Paulus alltid står i förgrunden: hans evangelium och hans aposto­lat» (s 73).
2. Denna tolkning, som har ett starkt stöd i det givna textmaterialet, ges redan av vissa kyrko­fäder. Enligt en annan tolkning, som också har stöd hos vissa kyrkofäder, uppfattas den ro­merska staten som den återhållande makten och identifieras kejsarens person med den åter­hållande personen. Det är dock helt uteslutet att aposteln skulle inta en så positiv hållning till den romerska statsmakten att han uppfattar den som en »makt», som håller den religiösa förförelsen i församlingen tillbaka och värjer och försvarar den kristna tron (apostoliska tra­ditionen).
3. Erling Eidem skriver i sin bok »Det kristna livet enligt Paulus» att »innebörden av Fil 3: 1 är oviss .» Att den apostel som förmanar sina läsare att »inte vara tröga (lata) när det gäller nit» (Rom 12: 11) skulle säga att »det inte var besvärligt» för honom att i sitt brev upprepa samma varning, som han i muntlig form hade gett församlingen tidigare, är föga troligt. Denna förmaning kostade honom helt visst själslig kamp. Alternativ översättning: »Att skri­va till er om samma sak beror inte på tröghet (lathet) hos mig, men för er är det tryggt.»
4. Jesu ord till Petrus har i NT 81 återgetts på följande sätt: »Du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka» (Matt 16: 18). Genom att bort e från textsamman­hanget och göra ett tillägg i texten (»Klippan») har man kommit att förbinda klippan med Petrus person. Därigenom underlättas en katolsk förståelse av texten.