Av: Stefan Sjöqvist | Nr 1-2, 1991 sida 46
(Stefan Sjöqvist är pastor i S:t Matteus ev-luth församling, Uppsala.)

Kampen för läran om nåden allena under biblisk tid

»Ni dåraktiga galater! Vem har förhäxat er? Ni har ju förut fått Jesus Kristus framställd för era ögon som korsfäst. Jag vill bara få veta detta: mottog ni Anden genom att hålla lagen eller genom att lyssna till trons budskap?» (Gal 3:1). [1]

När aposteln Paulus skriver sitt brev till församlingen i Galatien, så är det mot bakgrund av villoläror som hade trängt in i förkunnelsen. Det räckte inte med Guds nåd, det räckte inte med Jesu förtjänst sade de judaiserande lärarna. Tron och Jesu verk måste kompletteras med iakttagande av vissa judiska bruk, med egna ansträngningar. Paulus finner anledning att inskärpa läran om frälsningen genom tron allena och av nåd allena. Se på mig, vill Paulus säga, jag var en förtappad, självgod farisé, men Gud har avskilt mig, utvalt mig, ända från den tid jag låg i min mors mage. Det är Gud som »kallat mig genom sin nåd» (Gal 1:15). [2]

Samma undervisning hade Jesus inskärpt. Några som ville vara hans efterföljare visade sig ha judaiserande tendenser. Jesu ord om att det endast var genom Honom som människan görs fri kunde de inte tåla. »Vi… har aldrig varit trälar under någon» (Joh 8:33). Prof Hugo Odeberg skriver: »En av själva grundpelarna i fariseernas hela åskådning och i hela deras på denna åskådning grundade etiska strävan och förkunnelse var, att den som ägnade sitt liv helt och hållet åt att uppfylla Guds vilja, sådan den var uppenbarad i lagen, han ägde därigenom sanningen, och han var en fri människa». 1)Odeberg, Hugo, Fariseism och kristendom. Fjärde upplagan. Uppsala 1980, s 42f. [3]

Fariseismen byggde alltså på läran om den fria viljan. Människan hade att välja mellan den onda och goda böjelsen. Hennes val grundade hennes salighet. En sådan inställning gjorde i praktiken Guds nåd om intet. Någon nåd behövs ju inte för den som i egen kraft kan lyda lagen. [4]

Skriften ger oss ett annat perspektiv: »Det som lagen inte kunde, svag som den var på grund av vår köttsliga natur, det har Gud fullgjort; genom att sända sin Son till det yttre lik en syndig människa, och som syndoffer, har Gud i hans kött fördömt synden» (Rom 8:3). Den mänskliga naturen kommer alltså till korta inför Guds lag. Ja, inte bara det. Till de fariseiska judarna säger Jesus: »Ni har djävulen till er fader. Och vad er fader har begär till, det vill ni göra.» (Joh 8:44). [5]

Den sanna andliga friheten, friheten från skuld, dom och straff, friheten från synd, död och djävul, den stod inte i människans makt, utan i Gudasonens: »Om nu Sonen gör er fria, då är ni verkligen fria» (Joh 8:36). [6]

Kyrkofadern Augustinus kamp för läran om nåden allena

Även kyrkofadern Augustinus fick utkämpa striden för nåden allena och mot läran om den fria viljan. I sina Bekännelser skriver han: »Herre, befall vad du vill, om du ger mig kraften att utföra det». 2)Da quod jubes et quodvis jube. [8]

Enligt Augustinus vilade frälsningen i Guds nåd, i Guds utkorelsebeslut. En sådan lära kunde kyrkoläraren Pelagius inte tåla. Människan var född ofördärvad. Kraften (posse) var visserligen från Gud, men av sig själv hade människan viljan och handlingen som fordrades till frälsning och salighet. Gud hade skapat människan och gett henne förmågan att helga sig själv. Med egen vilja skulle hon tillkämpa sig rättfärdigheten. Konsekvensen av Pelagius lära blir givetvis ett förnekande av det totala syndafördärvet och arvsynden. En av hans lärjungar yttrade t.o.m.: »Genom den fria viljan har människan blivit vuxen och frigjorts från Gud» (Julius av Eclanum) 3)Libertas arbitrii qua homo emancipatus est a Deo.. [9]

Men Augustinus bekämpade Pelagius med Skriftens ord. Han citerade Herren, när han i Joh 15:5 säger: »Utan mig kan ni ingenting göra». Och Augustinus kommenterar: »Kristus sade inte: ’Utan mig blir det svårt’. I stället säger han: ’Utan mig kan ni ingenting göra’». Kyrkofadern citerade vidare Fil 2:13: »det är Gud som verkar i er både vilja och gärning för att hans goda vilja skall ske», och 2 Kor 3:5: »Icke såsom vi av oss själva vore skickliga att tänka ut något, såsom om det kom från oss själva, utan den skicklighet vi har kommer från Gud.» [10]

Johannes Cassianus, en munk från södra Gallien (d 435), menade inte som Pelagius att människans natur var ofördärvad. Människan kunde dock i sin svaghet samverka med Guds nåd. Den fria viljan tar initiativet i frälsningen. Cassianus kunde sålunda inte tolerera Augustinus lära att Gud av evighet utkorat dem som till sist blir saliga. Grunden för Guds utkorelse var den förutsedda tron. Gud utkorar den som han i förväg vet skall bli troende. [11]

Pelagianismen fördömdes av kyrkomötet i Efesus 431, men den mellanform (semi-pelagianismen) som bl.a. Cassianus förespråkat fortlevde i den romersk-katolska kyrkan och stadfästes vid det tridentinska kyrkomötet (1545-63) 4)Trident. Sess. VI. can. 4: ”Om någon säger att människans fria vilja, när den röres och eggas av Gud, inte på något sätt samarbetar genom att samtycka till Gud, som lockar och kallar, och därigenom gör sig benägen och förbereder sig själv för att ta emot den rättfärdiggörande nåden … må han vara förbannad!”. [12]

Luthers kamp för läran om nåden allena

Luthers upptäckt av Bibelns lära om frälsningen av nåd allena utan gärningar resulterade i en reformation av den synliga kyrkan. Genom skrifter, psalmförfattande och bibelöversättning befäste han den rena bibliska läran och bekämpade de falska lärarna. [14]

Humanisten Erasmus av Rotterdam (1466-1536) var även han intresserad av en kyrkans reformation. Han ansåg att många av den påviska kyrkans missbruk (avlatshandel, helgondyrkan etc) borde avskaffas, men menade att Luther hade en alltför mörk människosyn. Människan var i sig själv inte helt oförmögen i andligt avseende. Genom att lyfta fram människans inneboende krafter och möjligheter menade sig Erasmus, liksom Pelagius, främja dygd och fromhet. I boken Om den fria viljan skriver han bl.a.: »Den fria viljan är en kraft av den mänskliga viljan, som har förmågan att vilja eller inte vilja, omfatta Guds Ord och verk, genom vilka den ledes till de ting som ligger bortom dess förmåga och omfattning.» [15]

Efter att ha genomläst Erasmus bok skriver Luther: »Detta prisar jag hos dig, att du ensam, till skillnad från andra, har trätt in på själva saken, ämnets hjärta, och har inte tröttat mig med ovidkommande ämnen, om påvedöme, skärseld och annat, som är småsaker snarare än verkliga orsaker. Du har sett huvudsaken som i själva verket är i fråga, du har gripit mig om strupen». 5)St L XVIII: 1967. [16]

Som svar på Erasmus bok författar Luther boken Den trälbundna viljan. Eftersom den oomvända människan, vår syndiga natur, är andligt död och fiende till Gud, så vare sig kan eller vill människan höja sig mot Gud. Liksom en kroppsligen död människa inte rör ett finger, så förmår inte den andligt döde utför någonting gott i andliga ting. Endast Guds nåd uppenbarad i Kristus och förmedlad genom Guds levandegörande ord förmår att av en andligt död göra en troende och pånyttfödd. Luther skriver: »Viljan kan inte förändra sig själv eller ge sig själv en annan inriktning». 6)Luther, Martin, The Bondage of the Will. Övers av H Cole 1981, s 73. [17]

I barnaläran, katekesen, får vi av Luther lära oss: »Jag tror, att jag inte av mitt eget förnuft eller kraft kan tro på Jesus Kristus, min Herre, eller komma till honom, utan den Helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och bevarat mig i den rätta tron.» [18]

Melanchtons falska lära om ”den tredje orsaken”

Den lutherska reformationens lära skulle inte stå oantastad, inte ens av de lärare som gjorde anspråk på att vara bibliska och lutherska. Luthers närmaste medarbetare, Philipp Melanchton (1497-1560), reviderade år 1535 sin lärobok i dogmatik, Loci communes. Han skriver angående omvändelsen: »Tre orsaker är förenade: Ordet, Den Helige Ande och viljan, som inte är helt overksam, utan motstår sin egen svaghet… Gud drager, men han drager den som är villig… och viljan är ingen staty.» [20]

Vi ser hur läran om människans fria vilja återuppstår i nya och alltmer finputsade skepnader. Melanchton vill medge att människonaturen är av naturen skadad och att det är Gud som tar initiativet. Men viljan är inte helt overksam. Den oomvända viljan, den andligt döda människan, måste i alla fall medverka; den motstår sin egen svaghet och låter sig dragas av Guds Ande. [21]

Konkordieformeln avvisar Melanchtons falska lära

De lutherska bekännelseskrifterna avvisade läran om att människoviljan hade förmåga att samverka med Guds i omvändelsen (synergismen): [23]

den fria viljan av egna naturliga krafter icke blott är oförmögen att göra något eller medverka till sin egen omvändelse, rättfärdighet och salighet och att följa, tro och säga sitt ja till den Helige Ande, som genom evangelium tillbjuder människan Guds nåd och saligheten, utan även på grund av sin medfödda onda natur står fientligt inställd mot Gud och hans vilja, om människan icke upplyses och regeras genom Guds Ande… 7)Trigl 886 f, FC Sol Decl II, 18 ff, Svenska kyrkans bekännelseskrifter (SKB, 1979), s 563. [24]

Genom detta medel, nämligen predikandet och åhörandet av Ordet, verkar Gud och uppmjukar våra hjärtan och drager människan, så att hon genom lagens predikan känner sin synd och Guds vrede samt i hjärtat förnimmer en sann förskräckelse, ånger och smärta och så att genom predikan och betraktelsen av det heliga evangeliet om den nåderika syndaförlåtelsen i Kristus hos henne en trons gnista tändes, som mottager syndaförlåtelsen för Kristi skull och hämtar tröst av evangeliets löfte. Så ingives i hjärtat den Helige Ande, som verkar allt detta. 8)Trigl 902. FC Sol Decl II, 54, SKB s 570. [25]

Pietismens falska lära

Men den synergistiska villfarelsen skulle fortleva i de förment »lutherska» kyrkorna, även om man nu valde att uttrycka sig i mer förfinade formuleringar, för att inte stämplas som synergister. [27]

Genom den pietistiska väckelsen, från slutet av 1600-talet och framåt, kom den enskildes botkamp, helgelse och fromhet att ställas i centrum. Luthers och den lutherska ortodoxins förkunnelse av den objektiva rättfärdiggörelsen i Kristus trängdes alltmer undan av en introspektiv predikan, där man lade vikt vid att »rätt igenkänna nådens verkningar på människohjärtat». Frälsningen blev, i likhet med papisternas i läror, ett gradvis stigande, under inverkan av ingjutna nådekrafter. Reformationens trygga förkunnelse om den fasta vissheten och försoningens objektiva faktum ersattes ofta av ett nervöst frågande: »Hur långt har jag avancerat på nådens ordnings trappa?», »Har jag kommit igenom?». Erik Wikström skriver: [28]

De pietistiska teologerna betonade starkt, att det ankommer på människan själv att rätt emottaga och bruka den omvändande och förvandlande nådens verkningar. Ty »emottager och använder syndaren icke rätteligen den första nådegraden, så gives icke den andra» (Möller). På detta sätt tilldelas människan ett avgörande ansvar för frälsningens förverkligande. Utan hennes rätta förhållande »före, i och efter omvändelsen» förlöper inte omvändelseprocessen på önskat sätt. Möller, som i dessa frågor talar mest i klartext, är därför helt konsekvent när han fastslår, att »det beror av människan själv att bliva omvänd eller icke». 9)Wikström, Erik, Ortotomisk applikation. Åbo 1974, s 63. [29]

Den oomvända människan hänvisas inte direkt, kravlöst och utan omsvep till Kristus och tron på Honom. Rambach och andra pietister menade att man först måste bedja Gud om nåd och så bli dragen in på frälsningens väg. [30]

Enligt Luther skulle man ropa ut evangeliet. Wikström: [31]

Den lutherska lösningen på evangelieförkunnelsens problem är inte att hålla inne med evangeliet utan hellre samtidigt förkunna både lag och evangelium, varvid lagen skapar syndakännedom och förhindrar falsk förtröstan medan evangeliet skapar tro och övervinner förtvivlan. 10)A a, s 146. [32]

För pietisterna blev huvudpunkten i förkunnelsen att genom appeller röra viljan och på det sättet göra människan disponerad för evangeliet. Inte förrän människans vilja visade sig i bön och böjelse mot Gud kunde människan, med Guds hjälp, tillkämpa sig tron och pånyttfödelsen. Huvudpunkten blev inte att se att allt var färdigt i Kristus, utan att avgöra sig, att »ge sitt hjärta åt Jesus» och säga sitt »ja» till nåden – uttryckssätt som Bibeln inte använder och som står i strid med dess lära om syndafördärvets effekt på människoviljan och dess lära om att det är av nåd och nåd allena som en människa blir ett Guds barn. [33]

När vi nu sett vad olika lärare i olika tider har lärt, låt oss då igen se vad Skriften lär. [34]

Bibelns lära om den oomvända människans viljekrafter

Skriften frånkänner den naturliga människan de positiva viljekrafter som alla synergister tillskriver henne; de viljekrafter som skulle göra henne benägen att anpassa sig till nåden, att ta emot nåden, att verka i riktning mot Gud: »De hålls fångna (av djävulen), så att de gör hans vilja» (2 Tim 2:26). »Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller». (Rom 8:7). »Var och en som gör synd, han är syndens träl» (Joh 8:34). [36]

Den heliga Skrift lär inte att viljan endast är skadad eller försvagad genom synden. Människan är p.g.a. syndafördärvet helt död och oförmögen till allt gott, tills Anden genom evangeliet nyskapar och pånyttföder henne. Hon följer, före den nya födelsen, inte sin egen eller Guds vilja, utan djävulens: »Också ni var döda genom era överträdelser och synder. Ni levde en gång i dem på denna världens vis och följde fursten över rymdens välde, den ande som nu är verksam i olydnadens barn» (Ef 2:1, 2). »En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är en dårskap för henne, och hon kan inte förstå det» (2 Kor 2:14). [37]

Bibelns lära om trons uppkomst

I Matt 11:28 säger Jesus: »Kom till mig, alla ni som arbetar och är betungade». Denna text förutsätter inte att människan med sin oomvända vilja har förmågan att komma till Gud. Jesu ord är det renaste evangelium, som i sig bär på den gudomliga kraften att vända av synden krossade själar till Guds förlåtande kärlek i Jesus Kristus. [39]

»Ingen kan komma till mig om inte Fadern… drager honom», säger Kristus (Joh 6:44). Den evangeliska inbjudan – kom! omvänd er! tro! – förutsätter inte den egna viljans medverkan och kraft. [40]

»Tron (kommer) av predikan och predikan genom Kristi ord» (Rom 10:17). Lasarus kunde gå ut ur graven, inte av egen kraft, utan genom den gudomliga kraften i Jesu ord: »Lasarus, kom ut» (Joh 11:43). Och den lame kunde gå genom Kristi verkan i Petrus ord: »Res dig upp och gå» (Apg 3:6). På samma sätt är Gud den Helige Ande verksam genom Ordet och skapar i andligt döda själar tro, föder på nytt och omvänder. [41]

I Rom 10:13 skriver Paulus: »Var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst». Detta kan inte innebära att människor utan evangelium och före evangelii predikan kan »bedja sig igenom». En andligt död människa kan överhuvudtaget inte bedja. Paulus fortsätter i den efterföljande versen: »Men hur skulle de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Och hur skulle de kunna tro på den som de inte har hört? Och hur skulle de kunna höra utan att någon predikade?» (Rom 10:14). Sammanfattningen kommer i v 17: »Alltså kommer tron av predikan och predikan genom Kristi ord». [42]

Hela trosförvandlingen sker alltså i ett ögonblick, som ett verk av Gud Anden: »Ingen kan säga: Jesus är Herren annat än i kraft av den helige Ande» (1 Kor 12:3). [43]

Paulus talar om »oss som tror genom den verkan hans väldiga kraft har utövat» (Ef 1:19). Luther kommenterar: »När Gud skapar tro i människohjärtat, så utför han verkligen ett verk så stort som om han skapade himmel och jord på nytt». 11)St L IX:972 I Fil 1:20 skriver Paulus: »Ni har… fått den nåden… att tro på honom». Gud verkar inte bara trosakten utan även i människoviljan: »Det är Gud som verkar i er både vilja och gärning för att hans goda vilja skall ske» (Fil 2:13). Jesus säger i Matt 11:27: »Ingen känner Fadern utom Sonen och den för vilken Sonen vill göra honom känd». [44]

Trons uppkomst vilar alltså helt och hållet i Guds nåd, som är uppenbarad i Kristus Jesus och som kommer till människan genom evangeliets ord. Det stämmer väl överens med Augsburgska bekännelsens femte artikel om att Den Helige Ande »frambringar tron, när och var det behagar Gud». [45]

Genom Ordet om nåden och förlåtelsen i Kristi ställföreträdande lidande och död skapar Gud tron. Guds ord, som i skapelsens morgon frambringade universum, upptänder genom evangeliet en saliggörande tro i ett andligt dött människohjärta. Paulus skriver: »Gud som sade: Ljus skall lysa fram ur mörkret, han är den som har låtit ljus gå upp i våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet i Kristi ansikte skall sprida sitt sken» (2 Kor 4:6). [46]

När vi sett Bibelns klara och enkla lära om att det är Gud ensam som står bakom hela frälsningen och samtidigt sett att människor från Bibelns tid genom kyrkohistorien och fram till våra dagar bekämpat och förnekat denna lära, så kanske vi undrar varför människor ifrågasätter detta trösterika budskap, i stället för att ta emot det i sina hjärtan. [47]

Evangelium är ju just detta att Gud tar sig an usla syndare, inte med avseende på deras värdighet, utan trots deras ovärdighet och syndighet, på grund av Guds nåd och Kristi ställföreträdande gottgörelse. Paulus talar om utkorelsen och säger: »var det av nåd, var det inte på grund av gärningar, annars vore nåden inte nåd.» (Rom 11:6). Det skulle »inte bero på gärningar utan på honom som kallar» (Rom 9:12). [48]

Människor tror inte Bibelns lära om nåden allena p g a förnuftsmässiga spekulationer

Att människor ändå gör invändningar kan bero på att de brottas med förnuftsfrågan: »Om allt vilar i Guds nåd, varför blir då somliga saliga och inte andra?» Men det är inte vår sak att med våra begränsade och förmörkade förnuft försöka besvara frågor, som Skriften inte själv besvarar. Förtvivlade människor, som brottas med tvivel och syndanöd, skall vi hänvisa till Guds uppenbarade frälsningsvilja. Att Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor, att Gud vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen och att denna frälsning är fast grundad i Kristi för hela världen fullbordade försoningsoffer (Tit 2:11, 1 Tim 2:11, 1 Joh 2:2). Samtidigt måste vi med kraft inskärpa att de som till sist blir saliga inte blir det på grund av eget verk, utan på grund av Guds nåd, Hans rådslut av evighet (Rom 8:28-29, Ef 1:3ff). Människan skall inte forska i Guds fördolda rådslut utan är hänvisade till uppenbarelsen av Gud i Kristus. [50]

»Du kanske invänder: Varför klandrar han oss då? Vem kan stå emot hans rådslut? O människa, vem är du, som går till rätta med Gud? Inte kan väl det skapade säga till sin skapare: Varför giorde du mig sådan?» (Rom 9:19, 20). Gud säger till Mose: »Jag skall bevisa nåd mot den jag bevisar nåd och barmhärtighet mot den jag bevisar barmhärtighet.» (Rom 9:15). Paulus drar slutsatsen: »Alltså beror det inte på någon människas vilja eller strävan utan på Guds barmhärtighet.» (Rom 9:16). [51]

En annan orsak till att människor ofta vill föra in mänsklig vilja och strävan som en del i frälsningen och rättfärdiggörelsen är människans medfödda lagiska uppfattning (opinio legis). I Pieper/Muellers Kristen dogmatik läser vi: [53]

För människan enligt hennes naturliga art är det ofattbart, att återvändandet till Gud sker utan någon som helst prestation från hennes sida, blott genom tron på den Gud, som redan är nådig på grund av Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse. 12)Pieper/Mueller, Kristien dogmatik. Uppsala 1985, s 427. ![54]

Vår salighet grundar sig uteslutande på Guds nåd

Endast genom Den Helige Andes verkan genom Ordet (evangelii ord i Bibeln, predikan, Ordets verkan genom dopet (Ef 5:26)) upptänds i människohjärtat saliggörande tro på Kristus. Människan kan inte lägga något till de två orsakerna till hennes omvändelse, Ordet och Anden: »Vad äger du som du inte har fått? Men om du väl har fått det, varför skryter du då som om du inte hade fått det?» (1 Kor 4:7). [56]

Kyrkofadern Augustinus ord får avsluta: »Nåden är inte nåd, om den inte är utan kostnad. Nåden är inte nåd på något sätt, om den inte är nåd på alla sätt.» [57]

Noter   [ + ]

1. Odeberg, Hugo, Fariseism och kristendom. Fjärde upplagan. Uppsala 1980, s 42f.
2. Da quod jubes et quodvis jube.
3. Libertas arbitrii qua homo emancipatus est a Deo.
4. Trident. Sess. VI. can. 4: ”Om någon säger att människans fria vilja, när den röres och eggas av Gud, inte på något sätt samarbetar genom att samtycka till Gud, som lockar och kallar, och därigenom gör sig benägen och förbereder sig själv för att ta emot den rättfärdiggörande nåden … må han vara förbannad!”
5. St L XVIII: 1967.
6. Luther, Martin, The Bondage of the Will. Övers av H Cole 1981, s 73.
7. Trigl 886 f, FC Sol Decl II, 18 ff, Svenska kyrkans bekännelseskrifter (SKB, 1979), s 563.
8. Trigl 902. FC Sol Decl II, 54, SKB s 570.
9. Wikström, Erik, Ortotomisk applikation. Åbo 1974, s 63.
10. A a, s 146.
11. St L IX:972
12. Pieper/Mueller, Kristien dogmatik. Uppsala 1985, s 427. !