av Ola Österbacka
Jesus sade till dem: Det står skrivet att Messias ska lida och på tredje dagen uppstå från de döda, och att omvändelse och syndernas förlåtelse ska förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem (Luk 24:46f).
Inför de här orden frågar vi: Var står det skrivet?
Jo, Jesus berättar själv. Han avser hela Gamla testamentet, judarnas Bibel, som han beskriver med orden ”Mose lag, profeterna och psalmerna”. Det här är de tre delarna som ingick i det som vi kallar Gamla testamentet: (1) de fem Moseböckerna, (2) Profeterna, som inte bara var de egentliga profetskrifterna typ Jesaja, Jeremia, Jona, Hosea, utan också historiska böcker som Josua, Samuelsböckerna och Kungaböckerna, samt (3) Skrifterna, där Psaltaren var den viktigaste boken. Tidigare, på vandringen till Emmaus, har han benämnt den tredje delen just med detta ord: Skrifterna.
Jesus säger alltså att hela GT talar om hans lidande och uppståndelse. Han säger också att GT uppfordrar till att predika omvändelse och syndernas förlåtelse för alla folk.
Visst skulle vi önska en lista på de skriftställen som Jesus hänvisade till. En som är matematiskt lagd vill gärna ha en tabell: profetia och fullbordan. Men någon sådan tabell får vi inte i NT. Några antydningar får vi genom de predikningar av Petrus och Paulus som återges i Apostlagärningarna, men vi har svårt att inse sambandet, lika lite som Emmausvandrarna såg sambandet mellan profetiorna och det som hade skett i Jerusalem. Jesus tillrättavisade dem: ”Så oförståndiga ni är och tröga till att tro på allt som profeterna har sagt” (Luk 24:25). Vi är lika tröga att tro som lärjungarna var och har lika svårt att se vad Skriften meddelar oss. Det leder vårt gudsfientliga kött att tvivla på Jesu ord och till förvrängningar av profetiorna.
Vi möts ibland av överraskningar när apostlarna utlägger GT. Paulus citerar Jes 55:3 och Psalm 16:10 som förutsägelser om Jesu uppståndelse (Apg 13:34f): Jag ska ger er de heliga och fasta nådelöften som David fick, och: Du ska inte låta din Helige se förgängelsen. Petrus säger att alla profeterna förutsade att Messias skulle lida (Apg 3:18). Det ställe som allra tydligast utsäger detta är Jes 53, men där står det inte i klartext att han ska uppstå på tredje dagen. Det säger däremot Jesus när han tar Jona som exempel och förebild. Hosea talar om uppståndelse på den tredje dagen (Hos 6:2): Efter två dagar gör han oss levande igen, på tredje dagen låter han oss uppstå, så att vi får leva inför hans ansikte.
GT är inte så tydlig som vi ofta skulle önska. Och även om det har tillräckligt tydliga utsagor, som föranledde Jesus att förebrå sina lärjungar att de var tröga i tanke och hjärta, så fick de den fulla insikten först genom Andens undervisning på pingsten. Ibland kunde lärjungarna ändå få glimtar av insikt, som när Petrus bekände sig till Messias vid Caesarea Filippi (Matt 16:16), och när Jesus öppnade Skrifterna för Emmausvandrarna.
När Paulus var i Makedonien visade han utifrån Skrifterna att Messias måste lida och uppstå från de döda (Apg 17:3). Och så bevisade han att det är Jesus som är denne Messias. Judarna i Berea forskade varje dag i Skrifterna för att se om det stämde. Många av dem kom till tro. Det var inga egna fantasier som Paulus framställde, utan det var grundat på Skriften. Också här skulle vi gärna ha varit med och följt hans bevisföring i detalj. Men i brist på det får vi nöja oss med att vi har tillräcklig information i det apostoliska ordet.
Det är genom Nya testamentets undervisning som Gamla testamentet öppnas för oss. Dess vittnesbörd är starkt och otvetydigt. Men utan denna Andens uppenbarelse i Nya testamentet är det fruktlöst att försöka förstå eller tolka Gamla testamentets profetior. När Jesaja skriver om jungfrun, som ska bli havande och föda en son (Jes 7:14), förstår vi av Matt 1:23 att det handlar om Maria. Vi kan inte förstå det bara utifrån det aktuella stället.
När det framförs fantasifulla tolkningar av profetior t ex i Hesekiel och Sakarja om den yttersta tiden måste vi därför fråga: vad undervisar NT om detta?
Låt oss ta ett par exempel. Finns någon hänvisning i NT till Hesekiels syn i Hes 37, där stora mängder ben får kött och hud och Anden blåser in liv i dem? Jo, i min Bibel finns en hänvisning: Upp 11:11. Där beskrivs två vittnen som dödas av vilddjuret och som efter tre och en halv dagar uppstod och sedan togs upp till himlen.
Det här stället i Hesekiel brukar ofta anges som en profetia om hur judarna åter ska samlas till sitt land, vilket började ske 1948. Men talar Uppenbarelseboken om detta land? Nej, det handlar om en symbolisk gestaltning av Guds tempel och den heliga staden, som under 42 månader ska förtrampas av hedningarna. Tidsangivelsen 42 månader (3×12 + 6) är den samma som 1 260 dagar, och talet återkommer i de 3,5 dagarna. Det är en symbolisk framställning av ”den yttersta tiden”, dvs hela kyrkans tid. Denna symboliska framställning är i sig ingen klar uttolkning av Hesekiels profetia. Denna bild måste förstås utifrån NT:s övriga undervisning. Och där talas ingenting om landet Israel som vi känner det sedan 1948.
Hur är det med Sakarjas märkliga profetia (Sak 14:4) om hur Jesus ska stå med sina fötter på Olivberget och hur detta berg ska klyvas mitt itu? Är inte detta en profetia som ännu inte är uppfylld, och som väntar på sin konkreta fullbordan i den yttersta tiden?
Då ska vi fråga oss: vad säger oss NT om denna profetia? Svar: Ingenting! Sammanhanget har hänvisningar till Upp 20:8f (hedningarnas strid, Gog och Magog); Upp 19:11f (ryttaren på den vita hästen); Mark 8:38 och Matt 24:29 samt 1 Tess 3:13, 4:16f (Människosonens återkomst). Jesus ger en klar undervisning om sin återkomst till domen på den yttersta dagen, och berättar att det före det ska bli svåra förföljelser mot hans lärjungar. Paulus tröstar dem som misstänker att de som redan dött före återkomsten ska hamna i en sämre situation än de som får hälsa honom medan de ännu är i livet. Ingenting sägs alltså om Jerusalem eller Israel som nation. Jesus lär ju också tydligt att hans rike inte är av den här världen.
Profetiorna om Messias och hans rike borde ha varit klara både för lärjungarna och för Jesu motståndare. För sina lärjungar återkom Jesus flera gånger med hänvisningarna till vad Skrifterna sade om att han skulle lida och dö i Jerusalem, och att han skulle uppstå på den tredje dagen. När Jesus hade dött på korset glömde lärjungarna helt bort hans ord, medan hans fiender kom ihåg dem och tog dem på allvar. Så visas riktigheten i vår kristna lära att vi är omottagliga för evangeliet om inte Anden uppenbarar det för oss.
På samma sätt kan vi inte förstå profetiorna om den yttersta tiden om inte Anden uppenbarar deras betydelse för oss. Det gjorde han enligt Jesu ord: Han ska leda er in i hela sanningen (Joh 16:13). Denna vägledning har vi fått via apostlarnas ord.
När vi vill studera Gamla testamentets profeter och deras budskap ska vi alltså studera vad Nya testamentet lär om hur de har fullbordats. Det som ännu inte har skett får vi läsa i ljuset av Jesu undervisning om sin återkomst och i apostlarnas undervisning. Låt oss i det övriga följa den apostoliska regeln (1 Kor 4:6) att inte gå utöver vad Skriften säger.