Av: Ingemar Furberg | Nr 3, 1988 sida 123

Med anledning av en fråga »om de andliga tingen» undervisar aposteln i detta kapitel om »de andliga gåvorna». Han föredrar tydligen att själv använda denna term »de andliga gåvorna». Samtidigt drar han en skarp gräns mellan extatiska religiösa företeelser från korintiernas hedniska tid och de andliga gåvor som de som kristna mottagit. »Ni vet», skriver han, »att ni under ert hedniska liv oemotståndligt drogs till de stumma avgudarna» (v 2). [0]

Hednisk extas och kristen hänförelse

Att viljelöst bli bortryckt i extas var enligt gängse hednisk föreställning bevis på religiös erfarenhet. Genom extasen menade sig hedningen komma i kontakt med de gudomliga tingen och bli förenad med gudomen. I detta tillstånd av religiös besatthet kunde gudomen förbannas av extatikern. Man har vid utgrävningar i Grekland funnit sådana förbannelseformulär. Som medel för uppnående av extas användes »farmaka», narkotikapreparat (droger, trolldrycker, Upp 9:21). [2]

Det är mot denna för korintierna väl kända hedniska bakgrund som aposteln ger sin undervisning om Andens gåvor i församlingen. Aposteln vet att dessa gåvor redan var utdelade till de heliga oeh troende i Korint. I brevets inledning tackar han också Gud för att korintierna hade blivit rikt begåvade på allt, på allt slags tal och allt slags kunskap (1:5). Detta kunde han säga, eftersom »vittnesbördet om Kristus hade fått stadigt fäste hos dem» (1:6). [3]

Var extas och besatthet något som kännetecknade hedendomen, förde den kristna tron med sig något annat – ett klart vittnesbörd om Jesus Kristus. Detta innebar inte att trons bekännare saknade hänförelsens eld. När Paulus vid sitt försvarstal inför konung Agrippa blev anklagad för att »vara från sina sinnen», då förklarar aposteln: »Jag talar sanna ord med lugn besinning.» Mot anklagelsen för extatisk besatthet, hänvisar han till sitt klara och tydliga tal, i vilket »sanningens och besinningens ord förkunnades» (Apg 26:25). [4]

Andens gåvor i församlingen

Andens gåvor benämns av aposteln nådegåvor. Av dessa gåvor, som är av många olika slag, nämner han särskilt gåvan att förmedla »ord av vishet» och »ord av insikt», dvs gåvan att undervisa. Sist i förteckningen över dessa gåvor omnämns gåvan att tala med många slags tungor och att tolka tungotal. Kapitlet sammanfattas sedan i dessa ord: »Gud har i sin församling satt först och främst några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare…» (v 28). [6]

Tungotalet i Korint (1 Kor 14)

I detta kapitel tar Paulus upp till utförlig behandling frågan om tungotalet i församlingen. Detta tal har blivit bedömt så olika. Några har uppfattat det som änglars tal och därmed överlägset ett kristet tal med klara och tydliga ord. Andra åter sätter detta obegripliga tal i samband med den hedniska miljö, från vilken de kristna i Korint kom. Förekomsten av ett oförståeligt tal skulle då höra samman med deras hedniska förflutna. Vår uppgift kan inte vara att utgå från någon på förhand gjord värdering av »glossolalia» (tungotalet). Uppgiften skall här begränsas till att undersöka vad aposteln menar med termen i fråga. Använder han detta ord alltid i samma mening, eller kan det möjligen under framställningens gång få en skiftande innebörd? Detta är frågor som texten själv skall svara på. Innan vi behandlar detta ämne är det dock nödvändigt att först i korthet gå till berättelsen om Andens utgjutande över församlingen i Jerusalem på pingstdagen. [8]

Pingstdagens tungotal (Apg 2)

På pingstdagen utgöts en mångfald av andliga gåvor på ett synligt sätt över församlingen i Jerusalem. På den dagen hände många ovanliga ting. Vi läser om »dånet från himmelen, vilket uppfyllde huset» (templet), om »tungor såsom av eld, som visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på dem» och om hur »de alla blev uppfyllda av helig Ande och började tala främmande tungomål (språk), allteftersom Anden ingav dem.» Genom en plötslig språkbehärskning kunde apostlarna och alla troende där förkunna »Guds väldiga gärningar» på ett för alla förståeligt språk. I sin berättelse härom betygar Lukas att var och en sade sig höra »sitt eget modersmål», sin egen »dialekt» (»dialektos») talas. Berättelsen anger också vilka några av dessa språk var (vv 8-11). Det är helt klart att de grekiska orden »glossai» (jfr vårt »glosa», v 4) och »dialektos» (modersmål, vårt »dialekt», v 8) har samma innebörd. Språkförbistringen var upphävd och ersatt av en mångsidig språkförståelse. Någon översättning eller tolkning fanns det inte behov av. [10]

Aposteln Petrus, tillsammans med de elva, trädde fram och förklarade vad som hade hänt. »Här uppfylles det som är sagt genom profeten Joel: ’Och det skall ske i de yttersta dagarna, att jag skall utgjuta min Ande över allt kött’…» (Apg 2:17ff). Det som hände denna dag upprepades inte sedan under apostlarnas dagar. Om den allmänna andeutgjutelse som ägde rum vid det första hednadopet i Antiokia säger aposteln Petrus, att den helige Ande föll på dem (hedningarna), »alldeles såsom det under den första tiden skedde med oss» (Apg 11:15). Petrus ord om att Gud då »gav samma gåva åt dem (hedningarna) som åt oss» (Apg 11:17) kan dock inte ses som belägg för att pingstdagens språkunder där upprepa [11]

Tungotalet i Korint

När aposteln i 1 Kor 14 behandlar frågan om förhållandet mellan profetian och tungotalet avslutar han sin framställning med att säga: »I församlingen vill jag hellre tala fem ord med mitt förnuft och undervisa andra, än tio tusen i tungor» (v 19). I klartext säger alltså aposteln att han i församlingen inte vill tala till dem på ett obegripligt språk. Han visste att hans uppgift var att undervisa andra. Mot ett talande i tungor, då ingen förstår språket, ställer han profetian, dvs predikan och undervisning på ett förståeligt språk. Han gör ingen hemlighet av att han värderar »profetian» högre än talandet i tungor. »Jag skulle gärna se att ni talade i tungor men hellre att ni profeterade», säger han (v 5). [13]

Denna sin hållning motiverar han redan från kapitlets början när han skriver: »Sträva ivrigt efter kärleken, men sök också vinna de andliga gåvorna, framför allt profetians gåva. Den som talar i tungor talar inte inför människor (dvs offentligt) utan inför Gud (enskilt). Ingen förstår honom, när han i sin ande talar hemlighet er. Men den som profeterar talar inför människor och ger dem uppbyggelse, uppmuntran och tröst. Den som talar i tungor uppbygger sig själv, men den som profeterar uppbygger församlingen» (1 Kor 14:1-4). [14]

Är tungotalets forum församlingens offentliga gudstjänst, då bjuder aposteln tungotalaren att »tiga», om det inte finns någon som kan tolka honom. Nu åläggs också profeten att i vissa fall »tiga» i församlingen (v 30). Detta förhållande hör samman med att predikan i urkyrkan framfördes i »samtalets» (»homilians») form (Apg 20:11). Aposteln räknar med att två eller tre »profeterar», dvs undervisar offentligt, under det att de andra profeterna eller lärarna prövar vad som sägs. Vid en sådan predikan fick det emellertid inte bli så att lärarna talade i mun på varandra och att detta försvarades av vederbörande lärare med att han var gripen av Anden. Aposteln är angelägen att den offentliga undervisning som : gavs under denna form skulle äga rum på ett höviskt sätt och med ordning och påpekar därför att »profeternas andar underordnar sig profeterna» (v 32). [15]

Tungotalet – ett domens tecken för de otrogna

Tungotalet – det oförståeliga talet – är till skillnad från »profetian» inte något missionsmedel. Det är ett tecken, men ett domens tecken, när det ljuder i församlingen utan att bli tolkat. Aposteln hänvisar därvid till den historiska händelse som profeten Jesaja förkunnade skulle ske. Judafolkets otro och förstockelse skulle göra att det bortfördes i fångenskap till Assyrien. Då de inte ville höra Guds tal och undervisning genom profeten, skulle de få möta Guds straff genom ett främmande folk, som talade på ett obegripligt språk (v 21 och Jes 28: 1 lff). Denna händelse tillämpas nu på församlingen i Korint. Aposteln sammanfattar vad tungotalet i dess obegriplighet är. Han skriver: »Så är det talet (dvs det som är omnämnt hos profeten Jesaja, »talet med främmande tungor och genom främlingars läppar») ett tecken (=ett domens tecken), inte för dem som tror utan för de otrogna, under det att profetian är till för dem som tror.» [17]

Det framgår tydligt att tungotalet i Korint kom att ställas fram som något extraordinärt och värderas högre än den offentliga predikan. Samma falska värdering gör sig också NT 81 skyldig till när den i en kommentar till 1 Kor 14:22 skriver: »När icke-kristna står oförstående inför tungotalet och förlöjligar det (v 23) är detta enligt Paulus ett tecken på deras otro, som Gud kommer att bestraffa.» Hänvisningen till v 23 är mycket olycklig. Ty här säger aposteln själv att sådana som inte tillhör församlingen med rätta måste betrakta dess medlemmar som galna (»mania»), om de alla talade i tungor. [18]

Tungotalet i den enskilda andakten

Aposteln talar i kap 14 om tungotalets plats i församlingens gudstjänst. I denna gudstjänst måste målet vara församlingens uppbyggelse. »Om trumpeten ger en otydlig signal, vem gör sig då redo till strid? På samma sätt är det i fråga om er. Om ni inte med tungan talar tydliga ord, hur skall man då kunna förstå vad som sägs? Ni kommer att vara sådana som talar ut i tomma luften» (v 8f). Men aposteln kan också använda termen »tungotal» i annat sammanhang. I samband med att han undervisar om tungotalets plats i gudstjänsten och därvid uppmanar tungotalare »att bedja om att kunna tolka det han säger» (v 13), övergår han till att bruka denna term när han kommer in på den kristnes enskilda bön. Han tar sig själv som exempel och säger: »Om jag ber i tungor är det endast min ande som ber, och mitt förnuft bär ingen frukt» (v 14). Den bön »med tungan» (ordagrant) aposteln här omnämner tycks närmast vara en ordlös bön och påminna om den som Hanna bar fram inför Herren i helgedomen i Silo. Det heter om den att Hanna talade i sitt hjärta; »endast hennes läppar rörde sig, men hennes röst hördes inte»(1 Sam 1:12fl. Det är i detta sammanhang som aposteln kan tillfoga: »Jag tackar Gud: jag talar i tungor mer än ni alla» (v 18). Han har då redan gjort det påpekandet att »jag bör också bedja… lovsjunga med förnuftet» (v 15). Han vänder därför snart tillbaka till sitt huvudspår, tungotalet i församlingens gudstjänst. Och därvid finner han att bön och lovprisning i församlingen bör tjäna den gemensamma uppbyggelsen. Den andre, den främmande och oinvigde, bör bli uppbyggd så att han kan säga Amen till din bön. [20]

Tungotalet – ett verkligt språk eller ett oartikulerat läte?

I Svenskt Bibliskt Uppslagsverk (Engnell-Fridrichsen) hävdas det att tungotalet i Korint skulle ha bestått »i frivilligt eller ofrivilligt utstötande av onormala ljud»…»av oartikulerat tal». En sådan uppfattning måste verkligen ifrågasättas. Det är knappast möjligt att Paulus skulle ha betraktat det i hednisk magi brukade »buktaleriet» som en Andens gåva. Paulus hade ju i Jesaja 8:19 läst de orden: »Och när man säger till er: ’Fråga andebesvärjare och spåmän, dem som viskar och mumlar’» (ordagrant: »dem som avger pipljud från magen /LXX/) – då ställer profeten mot trollkarlens buktaleri: »Håll er till läran, till vittnesbördet!» (Jes 8:19f). [22]

Men samma uppslagsverk ger också en annan förklaring till tungotalet i Korint. »Det kan vara fråga om en övernaturlig förmåga att plötsligt kunna tala ett empiriskt språk utan föregående övning.» Denna förklaring ställer det s k tungotalet i Korint samman med pingstdagens under, när apostlarna talade främmande språk och alla »hörde sitt eget modersmål talas». Skillnaden var den att tungotalet i Korint var oförståeligt och måste tolkas. Inte desto mindre utsäger aposteln att detta språk var ett utflöde av Anden – en Andens gåva. Så har också lutherska teologer uppfattat det. [23]

Tungotalet i Korint och tungotalet nu

I sin recension av en nyutkommen kommentar till Första korintierbrevet skriver David H Johnson i tidskriften Journal of the Evangelical Theological Society 30 (1/1987; tidskriften utges av Bethel Theological Seminary West, San Diego) följande: »Tungotalet är inte ett särskilt tecken på andlighet, ej heller sätter författaren fram tungotalet som lösningen på kyrkans sjukdomar. Jag måste också säga att jag inte är övertygad om att glossolalin, sådan den vanligtvis praktiseras idag, är samma fenomen som Paulus hänvisar till. Det förefaller mig som om tungotalet avser verkliga språk. ’Glossai’ och ’dialektos’ är synonymer i Apg. [25]

Att överge denna uppfattning innebär att ge tungotalet en innebörd av ’extatiska oartikulerade ljud’ och ställa det samman med liknande fenomen i några mysteriereligioner. Den frågan måste ställas: Varför skulle Gud inbegripa denna hedniska och ganska dervisch-lika 1)Dervisch är namn på medlemmar av gamla, asketiskt religiösa sammanslutningar inom islam, vilka på extasens väg söker uppnå förening med det gudomliga gåva bland dem som var bestämda att bygga församlingen? Men om tungotalet är ett språk, då kan det tjäna en klok icke-troende som ett tecken på att Gud har utfört väldiga gärningar (Apg 2:11), och det kan då också ha en uppgift bland de troende när det tolkas (översätts). Problemet i modernt tungotal är att det vanligtvis är rätt likt hedningarnas oartikulerade ljud. Kunde Paulus ha skrivit för att korrigera samma situation i Korint som den som idag existerar i församlingen? » Så långt David H Johnson. [26]

Frågan om tungotalet i Korint skall sättas i relation till korintiernas hedniska förflutna ställs här. Det har sagts att också en sådan tolkning inte kan uteslutas och att texten även tillåter en sådan förståelse av sammanhanget. Men redan apostelns befallning att detta obegripliga språk skulle tolkas om det skulle få höras i församlingen visar att det inte kan vara fråga om extatiskt oartikulerade läten. Apostelns befallning till översättning är idag hans befallning till den kristna församlingen att översätta Bibeln till de många språken och dialekterna. Pingstdagens språkunder – språkförståelsen den dagen – skulle inte upprepas. [27]

Förhållandet apostlar, profeter och lärare

Efter pingstdagen heter det om församlingen i Jerusalem: »De höll fast vid apostlarnas undervisning och brödragemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna» (Apg 2:42). Apostlarnas undervisning var överordnad norm i den första kristna församlingen. De är förmedlare av den gudomliga uppenbarelsen – åsyna vittnen till profetians fullbordan. De i NT omnämnda profeterna är inte sådana som kommer med nya profetiska budskap utöver apostlarnas undervisning. Som förkunnare underkastades profeter och lärare prövning i församlingen. 2)Profet och lärare står ofta nämnda tillsammans. Båda var offentliga lärare i församlingen. Skillnaden var endast den att profeterna inte var knutna till någon bestämd lokalförsamling. Denna prövning avsåg att undersöka om dessa höll fast vid apostlarnas undervisning. Det är profetian, predikan som uppbygger församlingen. Som barn till förståndet karakteriserar aposteln dem som föredrar den ljuva berusning som tungotalet ger framför det heliga allvar och de klara ord som profetian, läran förmedlar. »Var inte barn till förståndet», uppmanar aposteln (1 Kor 14:20, se också 3:1f). Tungotalets gåva skall brukas privat, enskilt, inte i församlingen. Ingen får intresseras att söka den gåvan, eftersom de kristna har att utbedja sig förkunnelsens och profetians gåva snarare än tungotalets. »Håll er till vittnesbördet» – den maningen gäller också den nytestamentliga församlingen. [29]

Noter   [ + ]

1. Dervisch är namn på medlemmar av gamla, asketiskt religiösa sammanslutningar inom islam, vilka på extasens väg söker uppnå förening med det gudomliga
2. Profet och lärare står ofta nämnda tillsammans. Båda var offentliga lärare i församlingen. Skillnaden var endast den att profeterna inte var knutna till någon bestämd lokalförsamling.