GRUNDEN FÖR KYRKOGEMENSKAP

Av: S. E. | Nr 7, 1976 sida 177| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

När de stora lutherska bekännelsekyrkorna växte fram i Skandinavien såsom nationalkyrkor, var det självklart att kyrkogemenskapen förutsatte bekännelseenhet. Men vi vet att även om stora insatser gjordes för att fostra hela nationen i en och samma tro, så kom efter hand en viss läropluralism att tillåtas, i strid med den officiella bekännelsen. Upplysningsteologi och bibelkritik kom smygande mer och mer. När sedan läropluralismen de sista hundra åren blivit närmast självklar, har även de bekännelsetrogna mer och mer glömt bort, att grunden för kyrkogemenskap dock är full bekännelseenhet och att kyrkan enligt Nya testamentet är en bekännelsekyrka. En kyrka som inte håller fast vid den bibliska bekännelsen i praktiken, som inte söker upprätthålla full bekännelseenhet genom läro- och kyrkotukt, får inget erkännande vare sig i Skriften eller i de lutherska bekännelseskrifterna.

Exemplen är många på s.k. bekännelsetrogna, som försvarar en kyrkogemenskap utan bekännelseenhet. Man accepterar en läropluralistisk kyrka, så länge biblisk lära också får förekomma inom denna kyrkogemenskap. Man har glömt bort att det bibliska kravet lyder: att endast biblisk lära läres och att de som håller fast vid obiblisk lära trots undervisning och förmaning skall ställas utanför kyrkogemenskapen, för att de om möjligt skall besinna sig och vända tillbaka till Guds ord.

Glömskan av att kyrkogemenskapen förutsätter bekännelseenhet kan även yttra sig på annat sätt. Man söker på olika sätt inskränka på det som man måste vara enig om. Det räcker att vara enig i vissa huvudfrågor, säger somliga. Det räcker att vara enig i frälsningssanningarna, säger andra. Men Bibeln och de lutherska bekännelseskrifterna gör inga sådana inskränkningar. Grunden för vår salighet är Kristus och hans ställföreträdande tillfyllestgörelse, men det innebär inte att kyrkogemenskapen får lära olika om skapelsen eller helgelsen. Nej, kyrkogemenskapen skall enigt hålla sig till Guds ord och lära det som Bibeln lär. Att helt och fullt lita på Herren men samtidigt inte lita på allt vad han säger går inte ihop. Falsk lära ifråga om sådant som endast indirekt hör med till centrum får snart allvarliga konsekvenser också för de grundläggande trosartiklarna. Därför förutsätter kyrkogemenskap enighet i allt vad Skriften lär. Gamla testamentet framhåller om och om igen vikten av att hålla fast vid Guds ord »i alla stycken» och Nya testamentet betonar »allt Guds ord», »allt Guds rådslut», »all den heliga Skrift», »att hålla allt vad jag har befallt eder».

I Norge har man sökt acceptera läropluralismen genom att skilja mellan sådant som icke är »bekjennelsesspörsmål», sådant som är »alvorlig lärespörsmål» och sådant som är ett »kvalifisert bekjennelsesspörsmål». Endast i det sistnämnda fallet kräver man enhet. När Menighetsfakultetens föreståndarskap hade möte i april 1975, diskuterades kvinnoprästfrågan. Biskop Utnem, som själv är emot kvinnliga präster, hävdade därvid, att denna fråga »ikke er et kvalifisert bekjennelsesspörsmål, men i bibelsk sammenheng likevel et alvorlig lärespörsmål» (enligt Dagen 14/15 1975). Prof. Carl Fr. Wislöff kommenterar: »Denne tankegång har fått stor tilslutning. Men i virkeligheten er den meningslös. For dersom noe er i strid med Bibelen, så må det väre i strid med bekjennelsen. Kirkens bekjennelse bygger jo på Bibelen» (Dagen 14/5). Detta är en träffande kommentar. Om något strider mot Bibeln, så strider det mot bekännelsen, så är det en bekännelsefråga. Det är skada att Wislöff inte tillämpar denna sanning också på den norska statskyrkan. Wislöff försvarar nämligen den pluralistiska norska statskyrkan och vill inte ha en skilsmässa mellan kyrkan och staten.

Lika litet som ett prästseminarium får lära något som strider mot Bibeln, får en kyrka göra det. Det måste, råda läroenhet mellan en kyrka och dess prästseminarium, och det som strider mot Bibeln strider också mot bekännelsen. Att börja att gradera avvikelser från Guds ord är främmande för Bibeln själv. Varje avvikelse från Guds ord är alvorlig. Vi får inte lägga till någon lära som Bibeln inte själv lär och inte dra ifrån någon lära, som Bibeln själv lär. »Ni skall inte lägga något till det som jag bjuder er, och ni skall inte ta något därifrån» (5 Mos. 4:2). Kyrkogemenskap utan bekännelseenhet är obibliskt, och bekännelsen kan inte vara neutral eller kluven inför vad Bibeln klart och tydligt lär. S.E. 179