BIBELFORSKNINGENS METODPROBLEM

Av: teol. dr. Ingemar Furberg | Nr 1-2, 1977 sida 9| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Alltsedan början av detta århundrade har den historisk-kritiska metoden allmänt brukats som instrument för vetenskaplig teologisk forskning. Denna metod är dock ej vetenskaplig i den meningen, att den skulle vara fri från värderingar. Den utgår från bestämda förutsättningar. En sådan förutsättning är den att allt historiskt skeende måste föras tillbaka på rent inomvärldsliga orsaker. Av det skälet skulle vi kunna tala om metoden som »ateistisk».

Historisk-kritisk metod som en ”ateistisk” metod

För en bibelforskning, som brukar denna metod, försvinner den levande Guden. Prof. Birger Gerhardsson säger om sitt eget vetenskapliga arbete, att det »utföres efter vissa bestämda, snäva, hårt avskalade, rationella spelregler». Till dessa hör, att man »i sina vetenskapliga bedömningar inte arbetar med en så suverän och ’oberäknelig’ faktor som Gud» ( 2000 år senare, 1972, s. 15).
Redan i utgångsläget är alltså Gud avförd. Han är nämligen inte en Gud som gör under. Är därför ett gudomligt under omtalat i Skriften, måste detta omskrivas på ett sådant sätt, att det kan förstås rent inomvärldsligt. Det är alltså inte fråga om ett under, även om vittnen träder fram och betygar att de sett Guds väldiga gärningar. För att komma till rätta med t.ex. uppståndelseberättelserna i Nya testamentet för man då in begreppet »myt». Därmed har bibelforskaren legitimerat sig som vetenskapsman och kan kalla sig historiskt arbetande exeget.
»Att Luther och de övriga reformatorerna ej kan betraktas som föregångsmän för den historiskt-kritiska bibelforskningen», förklaras av prof. Edvin Larsson bero på att »deras medvetande om de bibliska skrifternas historiska karaktär var svagt utvecklat» (Svensk Pastoraltidskrift 4/1973). Nu vet vi emellertid, att begreppet »biblisk historia» var mycket levande för våra reformatorer. De ville verkligen, att Bibel, biblisk historia och katekes skulle ges i den kristna församlingens undervisning. Att Larsson betraktar deras medvetandc om de bibliska skrifternas historiska karaktär som »svagt utvecklat» beror på att reformatorerna inte hade förstått, att Bibeln »skulle förstås utifrån inomvärldsliga förutsättningar» (4/1973).
Följden av en bibelforskning enligt denna metod blir då en biblisk historia tömd på Guds underfulla gärningar. Bibeln är inte längre fylld av under. Vi kan jämföra denna teologiska forskningsmetod med den materialistiska historieprincipen, som hävdas i marxistiskt influerad historieforskning. Enligt denna princip beror då all förändring på samhällets omvandling. Det finns inga idéer som har förmåga att påverka enskilda och samhällen.
Bibelforskningens historiskt-kritiska metod räknar alltså med ett rent inomvärldsligt orsakssammanhang. Vetenskapligt sett håller alltså inte teorien om den uppståndnes kroppslighet, skriver Gunnar Hillerdal i sin bok »Att leva som kristen». Apostlarnas vittnesbörd om Kristi kropps uppståndelse ur graven måste alltså betraktas som vetenskapligt ohållbart, eftersom den historiskt arbetande forskaren själv ej har sett någon död stå upp ur graven.
Var och en har ju frihet att studera Bibeln efter den metod han själv bestämmer. För den kristna församlingen, som betraktar Skriften som norm för tron, kan dock bibelstudiets metod ej vara oväsentlig eller likgiltig. En sådan församling måste ju eftersträva, att Skriften själv får tala. Exegeter av den historiskt-kritiska skolan kräver, att deras forskning skall accepteras som uttryck för den kristna församlingens tro. Universitetsteologien skall normera kyrkans tro. Ett konsekvent tänkande efter denna teologis inomvärldsliga förutsättningar kan emellertid endast leda till det resultatet, att det inte finns någon Gud. Upplösningsprocessen är då fullbordad.
Historisk-kritisk metod ifrågasatt
Vad svensk teologisk forskning beträffar är den historiskt-kritiska metoden så självklar, att den ej får ifrågasättas. Det måste därför betraktas som en händelse av stor betydelse, när docent Seth Erlandsson i sin skrift »Förutsättningslös bibelforskning?» (Bibel och vetenskap 4) tog upp bibelforskningens metodfråga till behandling. »Det är egendomligt», skriver han, »att så många menar det vara självklart att kyrkan skall acceptera den historiskt-kritiska forskningens resultat, fastän man borde veta, att kyrkan inte kan dela förutsättningen, att Bibelns innehåll har framsprungit genom alltigenom vanliga mänskliga orsaker.»
I denna skrift lade Erlandsson fram ett program för en saklig, objektiv bibelforskning. »Kyrkans bibelstudium är», säger han, »ett immanent vetenskapligt bibelstudium i den meningen, att det bara är studieobjektet som får avgöra vad som är bibliskt. Kyrkan får inte på förhand föreskriva materialet vad det får säga.» Det måste beklagas, att denna viktiga programskrift har blivit så föga uppmärksammad av teologer i vårt land.
I Tyskland har emellertid metodfrågan kommit att uppmärksammas på ett helt annat sätt. Så erkänner t.ex. Martin Hengel (själv historiskt-kritiskt arbetande teolog) i en uppsats »Historiska metoder och teologisk utläggning av Nya testamentet» (Kerygma und Dogma 2/1973), att konsekvenserna av denna metod är föga kritiskt övertänkta. Som exempel anför han då »den bibliska historien», som aktualiserar frågan om »ett analogilöst skeende» (d.v.s. om Guds ingripande som går utöver mänskliga lagar). Han skriver härom: »Den dogmatiskt fixerade historiskt-kritiska metoden måste på förhand utesluta denna möjlighet.»
”Den historiskt-kritiska metodens slut”
I sin bok »Das Ende der historisch-kritischen Methode» (1975, Theologisch Verlag Rolf Brockhaus) förkunnar Gerhard Maier slutet på denna inomvärldsligt orienterade metod. För att övervinna den massiva förnuftstro (»engelsk deism, fransk skepticism och tysk upplysning»), som fått sin näring av den bibelundervisning, som getts utifrån dessa metodologiska förutsättningar, krävs ett rätt bibelstudium, byggt på den nya metod, som han kallar historisk-biblisk. Han avvisar då varje försök att skilja ut gudomliga och mänskliga element i Bibeln. Alla sådana försök slutar alltid i subjektivism, framhåller Maier. Det är ett hälsotecken, att denna bok har kommit ut. Historisk-kritisk metod har suttit i herresätet alltför länge. Den har inte velat tänka sig att Gud är den allsmäktige. Maier däremot framhåller, att vi måste ha en metod som gör den gudomliga uppenbarelsen möjlig. Vi måste göra allvar av tanken på Guds suveränitet. När Maier talar om en bibelforskning efter sådana linjer, då har han ju kommit i ett realistiskt förhållande till bibeltexten. Ty Bibeln talar om den sanne Guden som den Allsmäktige.
”Sträng förnuftskontroll av Bibeln”
Mot bakgrund av den debatt som förs i Tyskland är det vemodigt att ta del av den inomsvenska diskussionen kring frågan om bibelforskningens metod. Som exempel på hur lättvindigt detta problem behandlas i svensk teologi kan anföras några citat ur en artikel av Anders Ekenberg: »Litteratur om Nya testamentet.» »I en tid, då kristendomen i vårt samhälle hotar att urarta till en sorts barock folklore måste våra försök att ’ge skäl för det hopp som är i oss’ (1 Petr. 3:15) vara underkastat sträng förnuftskontroll» skriver han (Meddelanden från S:t Ansgars Stiftelse 2/1974). Därefter talar Ekenberg om samspelet mellan tron och vetandet. Av sammanhanget framgår då, att den historiskt-kritiska forskningen (benämnd »fri forskning») har att svara för vetandet under det att kyrkan har att ta till vara tron. Kyrkan förklaras därvid av honom vara »fri att ta upp och utnyttja det av forskningsresultaten den finner användbart». Sådana tankar brukar framföras i den ytliga populärvetenskapen. Det är mer ovanligt att ta del av en sådan framställning hos en bibelforskare. Ty också de bibelforskare, som arbetar »historiskt» som de säger, d.v.s. med den metod, som historisk-kritisk metod tillhandahåller, brukar i varje fall i vetenskapliga sammanhang framhålla, att de visst inte arbetar förutsättningslöst. När Ekenberg ej räknar med det främmande livsåskådningsinnehåll som han lägger på bibeltexten genom att underkasta den sin egen stränga förnuftskontroll, är han dock i sällskap med äldre erfarna exegeter av samma skola. T.o.m. tanken på den dubbla sanningen – vetenskapens och trons – framförs i svensk teologi.
En innomvärdslig metod omöjliggör goda predikningar om Guds väldiga gärningar
Prof. Birger Gerhardsson har i en artikel »Om predikan» kommit in på frågan om predikans förhållande till den historiskt-kritiskt arbetande exegeten. Han skriver där (Svensk Kyrkotidning 45/1975) »Jag arbetar själv rent inomvärldsligt i mitt yrke som forskare och akademisk lärare. Jag gör det med gott samvete. Det känns nödvändigt helt enkelt – och hälsosamt – att skärskåda det här med Jesus och Nya testamentet med den illusionsfria skepsis som vi riktar mot allting annat här i världen när vi vill utforska det. Men när jag gör det, lämnar jag samtidigt mitt lilla bidrag till snävningen av den ’effektiva’ verkligheten. Som motsats behöver jag få höra många goda predikningar och vittnesbörd om ’de ting som icke synas’.»
Den historiskt-kritiska analysen av texten har effektivt fjärmat honom från den himmelska världen. Han är isolerad från den gudomliga verkligheten. Som forskare känner han blott en dimension av verkligheten: den inomvärldsliga. Det är metoden – den metodologiska utgångspunkten – som har fjättrat honom vid en inomvärldslig livsåskådning. Det är inte bibelforskarens Bibel.
Ropet efter goda predikningar kommer från den historiskt-kritiskt arbetande bibelforskaren. Han sätter sitt hopp till goda predikningar. Men predikanten på predikstolen har fått för sig att en sträng förnuftskontroll av Jesus helt visst är befogad också på predikstolen. Han kan ej dela sig. Han förkunnar en Jesus som är tömd på gudomliga egenskaper (d.v.s. en kenotisk kristologi).
Bibeltolkningens metodfråga är viktig
Det går inte i längden att förkunna en dubbel sanning. Edvin Larsson önskar, att Bibeln skall bli förstådd utifrån inomvärldsliga förutsättningar. Visst kan man försöka sig på ett sådant studium. Men ett sådant studium leder förr eller senare fram till den slutsatsen, att Gud är död. Den i Tyskland och över allt i världen existerande »Gud-är-död-teologin» är en frukt av den historiskt-kritiska bibelforskningens falska metod. Tänk om någon skulle gå tillväga på motsatt sätt och söka förstå ett ateistiskt aktstycke utifrån gudstro! Antag att någon skulle vilja studera Marx’ skrifter och därvid ge en sådan utläggning av dennes lära att han där finner gudstro. Hur har han kunnat komma fram till detta resultat? Han har redan i utgångsläget bestämt sig för att Marx har en gudstro och måste förstås utifrån sin gudstro och sin gudsföreställning. Denna rent formella förutsättning avspeglar sig sedan i slutresultatet.
Det finns »revisionister» av det kristna budskapet. De brukar historisk-kritisk metod. Det är denna metod som måste ifrågasättas också i Sverige. I.F. s9