Utblick över samtiden

Kyrkoschism i vår tid

| Nr 1-2, 1977 sida 31| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

I en ledare i Svensk Kyrkotidning nr 44/76 tar redaktören Bengt Wadensjö upp frågan »Kyrkoschism i vår tid?». Han skriver bl.a.:

En och annan präst har de senaste åren lämnat Svenska kyrkan föregivande att man inte längre kan vara kvar i en från den rätta läran avfallen kyrka. I konsekvens härmed har man bildat en – som man ser det – bekännelsetrogen luthersk frikyrka. De frikyrkliga samfunden i vårt land har därmed fått en ny och särpräglad kyrkobildning vid sin sida, helt annorlunda än de väsentligen genom anglosachsiska influenser framvuxna. Nyligen gick genom våra presspalter meddelande om att ännu en präst, en kyrkoherde i Luleå stift, tagit detta drastiska steg. – – –

Engquists och hans förelöpares handlande har oroat en del. Är det verkligen nödvändigt att ta ett sådant steg, har man frågat. Varför gör man det? Det är om de frågorna ledaren skall handla. – – –

En kyrkoschism är alltid ett nederlag. Den är ett nederlag för kyrkan. Den är ett nederlag för dem, som går sin egen väg eller blir utvisade.

För kyrkan är schismen ett nederlag däri, att människors tankar och människors prestige – sen må man kläda sin gärning i aldrig så vackra ord om nitälskan för Sanningen – betyder mer än den i Kristus försonade gemenskapen. En kyrkoschism visar på att försoningen inte är en levande realitet.

För den enskilde, som tvingar fram en schism, är schismen också ett nederlag. Det är en sak att ha en uppfattning och stå för den inom en gemenskap, men stå kvar inom gemenskapen. Därigenom bidrar man till att berika gemenskapen, även om det blir en annan grundsyn än den egna som präglar kyrkans utveckling. Genom att man står lojal till gällande ordningar men ändå lever med sin uppfattning och för fram den lever kyrkan ett brett andligt liv. – – –

Sedan 1958 års kyrkomöte har Svenska kyrkan inom sig burit två grundläggande åtskilda uppfattningar i ämbetsfrågan. Detta har gått, trots att situationen varit påfrestande samt inbjudit till provokationer och övergrepp av enskilda på ömse håll. Det har gått därför att viljan att hålla ihop kyrkan har funnits på ömse håll hos de ansvariga.

Detta visar emellertid att vill man bevara kyrkans enhet kan man lyckas, även om det möter svårigheter. Man kan leva inom kyrkan med en annan uppfattning än den gällande ordningen. – – –

Schism uppstår när det finns olika uppfattningar i en fråga, när det finns osäkerhet i kyrkan på en punkt och somliga i kyrkan anser sig tvungna att sätta sig över och aktivt gå emot kyrkans huvudlinje. Det finns människor som reagerar så, att de inte kan samtala, inte kan söka sanningen gemensamt med andra av det enkla skälet att de menar sig redan ha funnit hela sanningen.

Vi kan beklaga att det finns människor med en sådan psykologisk utrustning. Vi kan inte förhindra dem att handla i enlighet med sin övertygelse. Ska vi ge deras framträdande en positiv tolkning kan vi säga att de är ett uttryck för osäkerhet i tiden. – – –

I nr 48/76 av Svensk Kyrkotidning publicerades en kommentar till denna ledare av denna tidskrifts redaktör. Jag skrev bl.a. följande:

Red. för SKT vill försöka besvara de väsentliga frågorna »Är det verkligen nödvändigt att ta ett sådant steg (d.v.s. lämna Svenska kyrkan)?» och »Varför gör man det?» Enligt red:s uppfattning, som säkert delas av en överväldigande majoritet inom Svenska kyrkan, bör man stå kvar i Svenska kyrkan, »även om det blir en annan grundsyn än den egna som präglar kyrkans utveckling». Svenska kyrkans gemenskap förutsätter inte enhet i läran. Red. ger exempel: »Sedan 1958 års kyrkomöte har Svenska kyrkan inom sig burit två grundläggande åtskilda uppfattningar i ämbetsfrågan.» »Man kan leva inom kyrkan med en annan uppfattning än den gällande ordningen.» Att Svenska kyrkan rymmer olika uppfattningar och läror vittnar om »ett brett andligt liv» och den som tar Kristi försoning på allvar slår vakt om och stannar kvar i en läropluralistisk gemenskap. Lämnar man en sådan kyrkogemenskap av läroskäl, är det »ett uttryck för osäkerheten i tiden».

Jag har ingen kritik att rikta mot denna uppfattning såsom representativ för en bred majoritet inom Svenska kyrkan. Jag vill i stället helt kort, och för att berika samtalet, ge Lutherska bekännelsekyrkans syn på hithörande frågor. Lutherska bekännelsekyrkan (LBK) motsätter sig inte läropluralism i samhället. Vi håller isär kyrka och stat. Staten är läropluralistisk men den kristna kyrkan eller församlingen får inte vara läropluralistisk. Den skall enigt i all sin verksamhet, i alla predikstolar, i alla söndagsskolor och all konfirmandundervisning, framföra vad Bibeln lär.

Avvikelser från Guds ord måste ständigt rättas till, och den som trots undervisning och förmaning inte vill dela den bibliska tron, läran och bekännelsen, måste ställas utanför kyrkans gemenskap. Detta för att han om möjligt skall väckas till besinning över allvaret i att handla Gud emot och vända om till Herren och hans ord. Kyrkogemenskapen är enligt Bibeln en enig brödragemenskap, och först när endräkt i tro, lära och bekännelse konstateras mellan olika kyrkor, kan kyrkogemenskap upprättas. LBK lär att Kristi försoning innebär att Gud inte tillräknar världen deras synder på grund av Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse (2 Kor. 5:19). Det är riktigt att den för vilken detta är »en levande realitet», som fått så mycket förlåtet, gärna vill förlåta och leva i försonlighet med sin nästa. Men det får aldrig bli detsamma som att godkänna vad Guds ord förbjuder. »Är det verkligen nödvändigt att lämna Svenska kyrkan?” LBK svarar: En kyrka, som ger utrymme för bibelstridiga uppfattningar, är olydig mot Herren. När en sådan kyrka vägrar att vända tillbaka till full lydnad mot allt Guds ord, är det nödvändigt för dem som vill rätta sig efter Herren och hans ord, att lämna en sådan kyrka. »Varför gör man det?» LBK svarar: Inte av osäkerhet eller i oförsonlighet mot medmänniskor, utan i den övertygelsen, att de kristna skall leva av allt det som utgår från Guds mun som en enig brödragemenskap. I ett läropluralistiskt samhälle skall kyrkan, d.v.s. »de som lyssnar till Herdens röst» (Luther), enigt som en man framföra Bibelns budskap, inte mänskliga tankegångar som strider mot Guds ord.

LBK är positiv till alla förnyelsesträvanden, som innebär att den rena evangelisk-lutherska läran bättre kan nå ut, till tröst och uppbyggelse för fattiga syndare. Kyrkan skall inte reflektera rösterna i tiden utan »Herrens röst», som är den Heliga Skrift.

Denna insändare torde vittna om att de som delar den tro som Svenska kyrkan omfattar och de som delar den tro som LBK omfattar inte kan framträda som ett i tro, lära och bekännelse. Det är det som är den smärtsamma orsaken till kyrkoschismen. LBK arbetar för endräkt på Bibelns grund och är övertygad om att de lutherska bekännelseskrifterna lär i enlighet med Guds ord. Vi vill predika i enlighet med Guds ord, »så som det är oss givet i den Heliga Skrift och så som de lutherska bekännelseskrifterna därom vittna».

Red. Bengt Wadensjö ger bl.a. följande kommentar i samma nummer:

Trots Seth Erlandssons sympatiska röstläge övertygar hans argumentering mig inte. Jag är fortfarande inte överbevisad om att tillkomsten av Lutherska Bekännelsekyrkan är grundad i läromässiga överväganden. Av Seth Erlandssons svepande formuleringar »bibelstridiga uppfattningar», »rätta sig efter Herren och hans ord» o.s.v. framgår inga konkreta belägg för att Svenska kyrkan skulle »godkänna vad Guds ord förbjuder». Tvärtom bestyrker Seth Erlandsson min tes att tillkomsten av LBK mer har med psykologin än med läran att göra.

Under rubriken »Aktuell debatt» i Svensk Kyrkotidning nr 4/77 publicerades följande artikel av Lars Norrlid:

FRÅGOR TILL BENGT WADENSJö 

med anledning av hans synpunkter på Lutherska Bekännelsekyrkan.

Du ger i ledaren »Kyrkoschism i vår tid» (SKT nr 44) och i Ditt meningsutbyte med Seth Erlandsson (SKT nr 48) några synpunkter på Lutherska Bekännelsekyrkans framträdande i vårt land och på den konflikt inom Svenska kyrkan, som föranlett detta. Här några frågor med anledning av Dina synpunkter.

  1. Du framhåller alldeles riktigt, att de lutheraner som nu utträtt och grundat Lutherska Bekännelsekyrkan (LBK), »flitigt åberopar sig på Luther» men Du ifrågasätter deras skäl därför, eftersom Du menar att »Luther var en representant för en stor rörelse på sin tid, jämförbar snarare med förnyelsesträvarna i vår egen tid än med reaktionen mot förnyelsesträvandena».
    Luther förde ju sin kamp mot påvekyrkan under parollen »tillbaka till Skriften» medan vår tids förnyare i de stora lutherska samfunden och nationalkyrkorna kämpar i motsatt riktning, ja, t.o.m. för en ökad samverkan med påvekyrkan.
    Hur går det ihop? Du menar väl ändå inte: förnyelse som förnyelse…?
  2. När Du talar om »kyrkans enhet», menar Du uppenbarligen dess organisatoriska enhet och inte, som LBK:s företrädare, enhet i lära och bekännelse.
    Är således, enligt Din mening, den yttre kyrkogemenskapen i ett i trosfrågor splittrat samfund överordnad trosgemenskapen?
  3. I Ditt genmäle till Seth Erlandsson hävdar Du, liksom Du gjorde i Din ledare: »Jag är fortfarande inte överbevisad om att tillkomsten av LBK är grundad i läromässiga överväganden.» Tvärtom känner Du Dig bestyrkt i Din ståndpunkt »att tillkomsten av LBK mer har med psykologin än med läran att göra».
    Om man tar del av LBK:s Grunddokument eller av skrifterna Luthersk Bekännelsekyrka (utg. av Per Jonsson 1972) och Rosenius och kyrkofrågan (förf. av Seth Erlandsson, utg. 1974) får man intrycket att LBK:s grundare noga övervägt sin läroståndpunkt innan de gick till verket.
    Menar Du att det som där anförs blott kommit till för att legitimera något slags psykologiskt betingad upproriskhet? Man får faktiskt det intrycket av Ditt påstående: »Så griper man till svepande formuleringar på lärans fält för att rättfärdiga sin väg.»
  4. Vad isåfall – utom läran och det faktum att människor, föregivande läroskäl, slutit sig samman och bildar denna kyrka – skulle rättfärdiga dess tillkomst?
  5. Din argumentering vittnar uppenbart om en önskan att psykologisera och privatisera hela den konflikt som ledde till att LBK bildades.
    Man frågar sig då: Var går gränsen mellan lära och psykologi och vem sätter den gränsen för oss kristna, om inte Skriften? (Kanske 1 Kor. 2:11-16, och Apg. 24:14-16.)
  6. Om vi själva skulle börja bedöma och ifrågasätta de olika samfundsbildningarna utifrån deras förment psykologiska grunder, är det alldeles uppenbart att medlemmarna av t.ex. Pingstkyrkan, Maranata, Sv. kyrkan och LBK skulle kunna beslås med vissa psykologiska särdrag, som sannolikt också spelat en roll vid deras val av samfundstillhörighet.
    Måste vi inte trots det förutsätta, att deras tro är något mer än svepskäl för att få höra till det ena eller andra samfundet. Var skulle vi annars hamna?
  7. Du anklagar Seth Erlandsson för att också tillgripa »svepande formuleringar» i sin kritik av Sv. kyrkan men ej ge konkreta belägg för denna kritik.
    Du kan väl ändå inte förneka att bildandet av LBK föregicks av en mångårig och inträngande debatt rörande Sv. kyrkans brist på överensstämmelse mellan lära och praxis?
    Man kan här anföra boken »Det står skrivet» (utg. 1971), där Erlandsson var en av författarna, samt praktiskt taget varje nummer av tidskriften Biblicum alltsedan starten. Men också tidskrifterna Nya Väktaren och Kyrka och Folk.
  8. Slutligen: Menar Du på fullt allvar att man inom Sv. kyrkan inte tillåter »vad Guds Ord förbjuder»?
    Detta att Sv. kyrkan är så genomsyrad av obibliska läror och ordningar, var ju den verkliga orsaken till den aktuella utbrytningen.

Bengt Wadensjös långa svar på dessa frågor i samma nummer av Svensk Kyrkotidning vittnar om den stora klyftan mellan Svenska kyrkan och en bibel- och bekännelsetrogen kyrka. Att vara luthersk innebär inte enligt Wadensjö att hålla fast vid Bibeln som Guds ofelbara ord och enigt rätta sig efter Bibelns lära.

Att föra Luthers intentioner vidare är därför något helt annat än den Lutherska Bekännelsekyrkan har på sitt program. Att föra Luthers intentioner vidare – om nu det är vår huvuduppgift som kristna – kunde kanske beskrivas bäst som att i en bred gemenskap med andra kyrkor, även den katolska, angripa våra gemensamma uppgifter i det moderna samhället och i kyrkornas liv världen över.

Enligt Bibeln är kyrkan Kristi lärjungar, de som lyssnar till sin Herres ord i alla stycken och vägrar kyrkogemenskap med falska lärare, dem som i något stycke förvanskar Guds ord. Kyrkogemenskapen är en gemenskap mellan bröder av samma tro, lära och bekännelse. Den får aldrig vara läropluralistisk, »en bred gemenskap» mellan kyrkor som har olika läror. Allt som där läres måste vara bibelenligt (1 Petr. 4:11). Om bibelstridiga läror och lärare gäller motsatsen till gemenskap: separera, vik ifrån, tag er till vara, undfly, tag inte emot, gå inte i ok tillsammans med dem (Rom. 16:17, Matt. 7:15, Apg. 19:8-10, 2 Joh. 9-11, 2 Kor. 6:14-18).

Men när inte längre Bibeln får vara högsta norm, regel och rättesnöre för hela kyrkans liv, blir kyrkogemenskapen något annat än en brödragemenskap i samma tro, lära och bekännelse. Bibeln är ju i mycket förlegad, enligt Svenska kyrkans talesmän.

Utifrån det ökande vetandet om jorden, om människans utveckling och sammansättning, om universum och allt i vår värld har kyrkan ställts inför ett nytt problem. Det har gällt att ta ställning till vad som i Bibeln är en tidsbetingad dräkt för ett evigt budskap om andliga realiteter.

För Wadensjö är det därför »absurt», när Erlandsson håller fast vid skapelseberättelsen som om den vore tillförlitlig och tror att Bibelns syndaflodsberättelse är sann, när den talar om »en global översvämningskatastrof».

Enligt Wadensjö är det en villfarelse att envist slå vakt om det som Bibeln lär och inte gå med på kyrkans »omtänkande». Sanningen är inte redan given i de heliga Skrifterna utan det gäller att ta hänsyn till den moderna människan och hennes tänkande och gemensamt söka sig fram till nya och levande sanningar. Först då blir kyrkan en levande kyrka, inte en kyrka som tvärsäkert vet vad som är rätt och fel. Det som förenar denna »levande» kyrka är inte samma Bibel, samma lära och bekännelse, utan nya gemensamma uppgifter.

Det krympande världssamhället har ställt kyrkan inför nya uppgifter i förhållande till mänskligheten som helhet. Det har gällt ansvarstagandet för jordens framtid, råvarutillgångar, luft- och vattenföroreningar m.m. Det har gällt solidariteten med förtryckta folk och övertramp mot mänsklig värdighet. Det har gällt mötet med företrädare för en annan religion än vår egen.

I allt detta är uppgifterna gemensamma, vare sig vi tillhör en ortodox, katolsk, luthersk eller anglikansk kyrka. Från våra olika utgångspunkter och ur perspektivet av våra fromhetstraditioner har vi att närma oss dessa frågor om vi vill fortsätta att vara en levande kyrka.

När man har förlorat det fulla förtroendet för Bibeln, ersätts den bibliska förkunnelsen med mänskliga funderingar. Bibelns lära om lag och evangelium är borta. Människan har intagit Guds plats. Människans frälsning undan synd och död blir liktydigt med en kamp mot miljöförstöring och för en bättre samlevnad. Den kristna grunddogmen om Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse som grunden för vår salighet blir i detta sammanhang meningslös. Det är bara ett uttryck för en viss »fromhetstradition». Det spelar ingen roll om vi omfattar ortodox katolsk, luthersk eller anglikansk lära. Det avgörande är att vi har »gemensamma uppgifter» i arbetet på en bättre värld.

Bengt Wadensjö har på ett skrämmande sätt givit uttryck för ett tänkande som är mycket vanligt inom Svenska kyrkan. Att detta tänkande i så stor utsträckning är obibliskt kan vi inte begära att han och Svenska kyrkans ledning skall förstå. Ty hur skall man kunna förstå det, när man inte har något tillförlitligt dokument att rådfråga? Man tror ju inte att Bibeln är Guds inspirerade, alltigenom tillförlitliga ord. En liten minoritet inom Svenska kyrkan gör det men inte Svenska kyrkan som sådan. Därmed är Svenska kyrkan en falsk profet, som man enligt Jesu ord skall ta sig till vara för (Matt. 7:15). Den omständigheten att det i Svenska kyrkan också finns präster som bär fram ett bibliskt budskap understryker ytterligare att Svenska kyrkan är en falsk profet. Ty just det är ju kännetecknande för den falske profeten att en del av vad han säger är sant. Han blandar sanning och lögn för att om möjligt förföra dess fler. Denna tidskrifts redaktör gläder sig åt, att det i detta land finns en kyrka som liksom Biblicum tror att Bibeln är Guds inspirerade, alltigenom tillförlitliga ord och som därför inte kan ge utrymme för sådana obibliska läror som ovan framförts av Wadensjö.

Lars Norrlids sista fråga till Wadensjö löd: »Menar Du på fullt allvar att man inom Svenska kyrkan inte tillåter ‘vad Guds Ord förbjuder’?» Fastän Svenska kyrkan tillåter så mycket, som Guds Ord förbjuder, är Wadensjö blind för hennes avvikelser från Guds ord, vilket vi redan sagt är förståeligt. Wadensjö svarar: »Den sista frågan är jag osäker på. Menar Lars Norrlid allvar eller är den ställd i provocerande syfte?»

I ett »Upprop till alla som är allvarligt oroade över läget i den svenska kristenheten», heter det bl.a.:

Guds Ord ger oss en klar undervisning om hur en rätt kyrka skall vara: endast Guds rena och klara Ord får förkunnas i församlingen och sakramenten skall utskiftas enligt Kristi egen instiftelse. En rätt nådemedelsförvaltning är nödvändig för kristen tro och liv, ty ingen människa kan födas på nytt och behållas i en rätt tro annat än genom Guds Andes verk, som sker genom Ordet och Sakramenten. Därför får inte Guds Ord uppblandat med människotankar tolereras i kyrkans förkunnelse och undervisning. – – –

En kyrka som är sin Herre trogen lär sina medlemmar allt som Herren har befallt och accepterar inte bibelkritik.

En kyrka som är sin Herre trogen har inga odöpta medlemmar.

En kyrka som är sin Herre trogen förvaltar den heliga Nattvarden som Guds goda gåva till fattiga syndare, som förtröstar på Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse till syndernas förlåtelse. I Nattvarden är Kristi lekamen och blod verkligen närvarande och utdelas åt alla dem som där äter och dricker. En rätt kyrka öppnar inte nattvardsbordet för andra än dem som kan pröva sig själva inför Guds Ord och som har samma tro och bekännelse. [56]

En kyrka som är sin Herre trogen utövar läro- och kyrkotukt.

En kyrka som är sin Herre trogen har en prästutbildning, där man ger en grundlig undervisning i Bibeln och den kristna tron och där man »bryter ned tankebyggnader och alla slags höga bålverk, som uppresas mot kunskapen om Gud».

En kyrka som är sin Herre trogen prästviger endast män som efter noggrann prövning visat sig hålla fast vid Guds rena Ord, och som är skickade att vederlägga den falska läran.

En kyrka som är sin Herre trogen har inte kvinnliga präster.

En kyrka som är sin Herre trogen har inte biskopar (1917: »församlingsföreståndare»), som förnekar att Bibeln är Guds inspirerade och tillförlitliga ord i alla stycken.

En kyrka som är sin Herre trogen har endast sådana kyrkoråd och styrelser, vars ledamöter håller fast vid Bibelns undervisning i alla stycken.

En kyrka som är sin Herre trogen tillåter inte söndagsskolmaterial och konfirmandläroböcker, där Bibelns klara lära ifrågasätts eller förnekas.

En kyrka som är sin Herre trogen kan inte arbeta i gemenskap med organisationer som förnekar delar av den kristna tron, t.ex. Kyrkornas Världsråd och Lutherska Världsförbundet.

En kyrka som är sin Herre trogen har herdar och lärare, som »träder upp i tid och otid», som varnar de ogudaktiga och uppmuntrar och styrker dem som vill hålla sig till allt Guds Ord.

En kyrka som är sin Herre trogen tar aldrig upp kollekt till organisationer och institutioner som tillåter falsk lära, utan offrar endast för ändamål som är i överensstämmelse med Guds Ord.

Uppropet i sin helhet kan utan kostnad rekvireras från Lutherska Bekännelsekyrkan i Sverige, Storgatan 31, 261 31 Landskrona. De bibelord som varje tes grundar sig på finns fullständigt utskrivna i detta »Upprop», som rekommenderas varmt.

Vad säger Bibeln om kärlek och sex?

| Nr 1-2, 1977 sida 40| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Nr 4-5/77 av Vår Kyrka utgöres av ett temanummer om prostitution och sexualitet. I detta nummer intervjuas professor Harald Riesenfeld om »vad Nya Testamentet har att säga oss idag om de här frågorna». Prof. Riesenfeld är nytestamentlig expert och en av de huvudansvariga för den snart utkommande nya statliga översättningen av Nya testamentet. Vad har då prof. Riesenfeld att säga?

Vill vi ha svar på dagens frågor, så ska vi inte fråga Nya Testamentet, säger han. Och så nyanserar han sig: Vi ska åtminstone fråga mycket försiktigt.

Författarna i Nya Testamentet talar till sin tid, in i sin miljö och den tidens frågor. Men de har inte tagit ställning till våra frågor De har aldrig ställt de frågorna. Därför måste vi tänka själva och inte tro, att bibeln har färdiga svar åt oss.

I den tidens ganska enkla och ursprungliga kultur var äktenskapet fullkomligt självklart den enda legitima formen för sexuell samlevnad. Avvikelser fanns givetvis även då, otrohet, prostitution, homosexualitet etc. Men det var självklart synd. [3]

Men när en kristen kultur som nu vår håller på att upplösas, då blir de här frågorna problematiska. Och Nya Testamentet har inga färdiga svar. Vi får använda vårt förnuft och försöka göra en allmän kulturbedömning i stället för att slå omkring oss med bibelord.

Så talar alltså en präst i Svenska kyrkan, som samtidigt är expert på Nya testamentet. En expert som för inte så länge sedan räknades till det relativt bibeltrogna lägret och som slog vakt om Nya testamentets förblivande auktoritet för den kristna kyrkan. Vi ser här hur farligt det är att samverka med moderna bibelkritiker och en bibelkritisk kyrka. »Det är som att simma i förorenat vatten. Jag kan säga till mig själv, att jag inte skall svälja något av det. Jag vet ju att det är förorenat. Men ju längre jag är i det, desto mindre märker jag dess förorening. Snart är jag inte längre så noga med att inte få något av det förorenade vattnet i mig. Genom att umgås med villfarelsen blir man van vid den . Och snart ser den ut som sanning» (prof. Armin Schuetze i Lutherskt Sändebrev nr 1/77). Man omformas successivt, kanske omärkligt för en själv. Fastän en Guds ords tjänare, Verbi Divini Minister, kan prof. Riesenfeld inte längre ge röst åt Guds ord. Gud har blivit stum, ty han har lösgjorts från bibelordet. Jesu och apostlarnas undervisning är inte längre Guds ord för alla tider.

Vi är helt medvetna om, att det är mycket viktigt att känna till den nytestamentliga tiden och miljön för att veta vad Jesus och apostlarna har åsyftat, d.v.s. vad som är Bibelns klara och tydliga lära. Av detta drar moderna bibelkritiker den ologiska slutsatsen, att Nya testamentet endast talar till sin tid. Guds ord gäller för alla tider. Fastän talat och nedtecknat av människor är det inte uttänkt av tidsbundna och kortsynta människor. Skulle aposteln idag kunna uppstämma följande tacksägelse, om han haft Svenska kyrkan och moderna teologer i tankarna? »Därför tackar vi också oavlåtligen Gud, för att ni, när ni undfick det Guds ord, som vi predikade, inte mottog det såsom människoord, utan såsom Guds ord, vilket det förvisso är» (1 Tess. 2:13).

Moderna teologer hänvisar kyrkfolket bort från bibelordet och till »vårt förnuft» och »en allmän kulturbedömning»! Därmed har kyrkan lidit skeppsbrott. Hon kan inte längre säga vad som är Guds ord idag. Hon är hänvisad till egna spekulationer, om hon vill svara på frågan »Vad säger Gud?» På ett osedvanligt ärligt sätt blottlägger prof. Riesenfeld detta:

Den helige Ande kan säkert tala även idag, men knappast genom mig. Jag är alldeles för fast i min löneplan och i denna världen och det här samhället. Jag kan tala om, hur Nya Testamentets människor uppfattade Guds tilltal då, men jag vågar inte säga, vad som är Guds tilltal idag.

Vilken nöd, när en Herrens tjänare inte längre kan tala Herrens ord! När man skiljer Guds Ande och bibelordet åt, vet man ju inte vad Guds Ande talar idag. Därmed är marken jämnad för svärmeriet, d.v.s. andeuppenbarelser vid sidan av den andeingivna uppenbarelsen = den Heliga Skrift.

Att vända Guds uppenbarade ord ryggen är ett urgammalt svärmeri. »Skulle då Gud hava sagt?» (1 Mos. 3:1), det är själafiendens förföriska ord. Redan på profeten Jesajas tid vände man den genom Mose uppenbarade läran och det profetiska vittnesbördet ryggen och rådfrågade i stället andebesvärjare och spåmän: »När man säger till er: ‘Fråga andebesvärjare och spåmän, dem som viska och mumla’, så svara: ‘Skall inte ett folk fråga sin Gud? Skall man fråga de döda för de levande?’ ‘Nej, håll er till läran, till vittnesbördet!’ Om man inte säger såsom detta ord, då finns ingen morgonrodnad för dem» (Jes. 8:19-20, ordagrann översättning). Vi behöver inte gå till andebesvärjare och spåmä – moderna svärmare – för att få veta vad Guds Ande säger om prostitution och sexualitet. Vi har läran och vittnesbördet, d.v.s. de bibliska skrifterna. Utan dem lever vi i mörkret, utan morgonrodnad. »Den helige Ande kan säkert tala även idag», men knappast genom bibelkritiska teologer. Den helige Ande talar alltid i enlighet med det uppenbarade Ordet.

Bibeln en fantastisk legend?

| Nr 1-2, 1977 sida 42| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Det senaste uppslagsverket som utgivits av det »Sovjetiska statsförlaget» innehåller också en artikel om Bibeln. Den Heliga Skrift blir där karakteriserad som »en samling av fantastiska legender utan vetenskaplig grundval». Det heter också att »boken är full av mystiska anspelningar, historiska fel och självmotsägelser. Bibeln brukas för att vinna makt och undertrycka ovetande nationer». Det är lätt att förstå att kommunismen har ett gott öga till den moderna bibelkritiken och evolutionismen!

»Detta var rena vrövlet»

| Nr 1-2, 1977 sida 43| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Förvanskningarna av kristendomen har nu gått så långt att människor med vanliga hederlighetskrav inte längre kan tiga. De som ständigt utsätts för den andliga smörja som så ofta serveras i andakter, predikningar och skrivna betraktelser, blir insövda, och de moderna förkunnarna förstår inte bättre. Utomstående är ofta mera klarsynta.

I Jönköpings-Posten av den 31 dec. 1976 tog författaren Gunnar E. Sandgren till orda under ovan citerade rubrik. Vi saxar ur hans mycket värdefulla artikel:

Jag vågar skriva att jag har hört så många dåliga, självgoda och okritiska präster i Svenska kyrkan, att jag önskar det hårdaste kritikergissel över deras ryggar. Det är präster som behöver ifrågasättas. Deras ansvar är för stort för att slapphet och bladder skall få känneteckna uppgifterna och ämbetet.

Det sticker rätt snart i ögonen, om man vill ägna sig åt en liten granskning, att dåliga predikanter ofta förbinds med glättad lärosyn eller ingen lärosyn alls. Yttrandet kan kanske förefalla kategoriskt, men om vi förutsätter tro som grunden för en förkunnelse skulle därav följa att »troskyrkans» representanter i vårt land, den bekännelsetrogna gruppen, skulle redovisa större sanningskrav och äkthetssträvan än andra fraktioner inom Svenska kyrkan och därigenom också vara bättre predikare. I stort sett stämmer det också. Verkligheten ger belägg för teorin.

Där liberalteologin suddar kraven, där inga egentliga gränser finns, men ett övermått av »kärlek» (ofta nog i form av slapphet inför synd och förvrängning av de stränga bud läran påbjuder), där blir gärna en predikan svävande och ordrik, en lättsamhet av det slag som snabbt driver förbi. Många ord, söta ord, välvalda ord och ord som är »inne», ord avpassade efter människor, aktualiteter, partipolitik och liknande – alltför ofta står man inför en miasma av aldrig erkänd otro, som sprider sig och smittar. – – –

I det ögonblick en präst säger att kyrkan skall rättas efter tidens krav och läran moderniseras efter nu rådande föreställningar, tror jag att han i själva verket raserat grunden både för kyrkan och läran. Den förra har underkänts som en värld i – men ändå utanför – världen och den senare har gjorts tidsbunden, det är icke gällande, istället för evärdelig och tillämplig för allt, i all tid. – Reduceringar av antytt slag ger rätt klara belägg för avfall, icketro.

I juldagens högmässa i radio predikade pastor Ludvig Jönsson, Stockholm, känd bl.a. som familje- och sexualrådgivare. Hans predikan – må det sägas klart – formade sig till en bedrövlighet. Svamlig, obegriplig, ordfylld i den sämsta bemärkelsen, allmänt välvillig och med små skickligt antydda hänvisningar till paragraf 32 och arbetslivets förnyelse och Gud som alla goda jobbares kompis blev hans predikan en allvarlig förvanskning av juldagens evangelium.

Gunnar Sandgrens kritik är mitt i prick.

Var och en sin egen evangelist?

| Nr 1-2, 1977 sida 44| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Också professor Birger Bergh träffar med sin kritik mitt i prick, när han i ett par insändare i Upsala Nya Tidning gisslar liberalteologins urkundsförfalskningar och Svenska kyrkans öppenhet för nästan vilken tro eller otro som helst. I UNT den 11 jan. skrev han bl.a.:

Vid sidan av de kristna som håller trosbekännelsens utsagor för sanna finns det andra, som tar avstånd från trosbekännelsen men som trots det betraktar sig som kristna. Huvudfrågan gällde nu hur Svenska kyrkan officiellt ser på detta förhållande, men det är lätt att konstatera att debatten inte har gett något svar.

Man måste säga att »pastor Jansson är en värdig representant för den svenska statskyrkan. Han har inga bestämda asikter om nånting.» Den officiella Svenska kyrkan kan inte förneka att den rymmer alla möjliga läror. I och med att man har accepterat den moderna bibelkritiken, har man inte längre någon tillförlitlig norm, regel och rättesnöre för vad som är kristendom. Fältet är fritt för subjektivt tyckande.

Alla som kallar sig kristna har väl rätt, vad de än tycker? Och de som envisas med att inte vilja kallas kristna, de är väl också kristna – på sätt och vis? Att begära sitt utträde ur Svenska kyrkan har i det perspektivet samma religiösa relevans som att begära sitt utträde ur telefonkatalogen.

Så lite är alltså Svenska kyrkan vad den enligt Bibeln skulle vara: en enig brödragemenskap, fast förankrad i Bibelns lära, »som en gång för alla blivit meddelad åt de heliga» (Jud. v. 3). Om nu Svenska kyrkan inte gjorde anspråk på att vara en kyrka, kunde man stå kvar i denna »telefonkatalog». Ty i världen måste det få finnas olika tycken. Men nu gör denna »telefonkatalog» anspråk på att företräda Kristus, att vara en kyrka, och denna förfalskning kan vi inte vara med om, om vi verkligen vill företräda Kristi lära.

I biskop Ingmar Ströms på många sätt beundransvärda konfirmandbok (Kom och se) kan man läsa, att av dem som anser sig vara kristna finns det sådana som tycker att talet om Jesu uppståndelse bara är fromma fantasier och önskedrömmar. Vad författaren eller kyrkan själv tror blir aldrig riktigt klart. »Vad tror du själv?» Den konfirmand som efter grundligt övervägande kommer fram till att det måste vara fråga om fromma fantasier och önskedrömmar, han kan utan hinder av läroboken betrakta sig som kristen. Det är mot den bakgrunden inte konstigt att så många människor i detta land inte vet om de är kristna, för det är just vad folk brukar svara när de blir tillfrågade i saken: Jag vet inte. Och hur skulle de kunna veta det, när kyrkan på olika sätt vinnlägger sig om att fördölja vad hon själv egentligen betraktar som kristen tro – förutsatt nu att hon tror något särskilt?

Prof. Bergh slår huvudet på spiken. Det som gäller för att vara kyrkan fördöljer den kristna tron, ja, är själv blind för de bibliska sanningarna.

Det står var och en fritt att bejaka eller förkasta den på urkyrkans tro grundade kristna bekännelsen. Man kan också tänka sig en religion som i sin lära räknar med att allt är sant, omistligt och gripande, bara det inte står i trosbekännelsen. Men om någon börjar kalla en sådan religion för kristendom bör man i begreppsklarhetens namn reagera, eftersom benämningen redan är upptagen.

Just det. Men man vet inte längre vad som är kristendom, och då känner man sig fri att bruka denna benämning för det man själv tänkt ut och tycker är bra. Man förstår inte att kristendom är någonting alldeles bestämt, något som normeras av Bibelns lära och inte av våra tycken. Vi tackar prof. Bergh för hans friska och klargörande inlägg.

BETRAKTELSE PÅ AVVÄGAR

| Nr 1-2, 1977 sida 46| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Under rubriken »Jesus visar sin verkliga storhet» införde Norrbottens Kuriren den 15/1 1977 en betraktelse av kontraktsprosten Rune Klingert över Joh. 4:5-26. Den hade följande lydelse:

Jesu samtal med den samaritiska kvinnan ger oss en inblick i hur Jesus behandlade människor som blivit utstötta ur den mänskliga gemenskapen. Hon hade säkert inte haft det så lätt. Karlarna i hennes liv hade varit många och därför tittade folk på henne och viskade bakom hennes rygg. Till sist fick hon nog av allt detta. Det var därför som hon gick och hämtade vatten vid brunnen kl. 12.00 när det var som allra varmast. Vid den tiden gick ingen människa ut som inte var absolut piskad att göra det. Hon skulle alltså vara ganska säker på att inte behöva möta någon av de andra kvinnorna vid brunnen just då och den brännheta solen kändes faktiskt barmhärtigare än kvinnornas blickar och viskningar.

Men nu mötte hon någon annan i stället. Hon mötte Jesus. Han satt på brunnstaket och vilade sig. När hon kom fram, började han prata med henne. »Giv mig att dricka», sade han. Här möter vi en viktig princip i Jesu sätt att behandla människor. Han räknar med att kvinnan kan någonting och han vågar be henne om hjälp med det som hon verkligen kan klara av. Det låter så enkelt, men hur ofta vågar vi praktisera den typen av upprättande samvaro. Jesus står här inför en kvinna, som säkert aldrig fått utveckla sina personliga talanger, som aldrig fått höra uppmuntrande ord utan i stället mest blivit utnyttjad och nertryckt. Hennes personlighetsutveckling måste ha varit mycket svag och hennes självförtroende lika med noll Allt det där vet Jesus. Han sitter där för att hjälpa henne och därför börjar han inte som många s.k. väckelsepredikanter skulle ha gjort: »Din eländiga hora, nu är det dags att du gör bättring från ditt syndiga liv». Nej, Jesus är där för att hjälpa och upprätta, inte för att ytterligare trycka ner henne. Om han börjat med att ställa krav så hade den kvinnan aldrig blivit frälst. Då hade ridån gått ner och hon hade varit färdig med honom. Men nu visar Jesus i stället sin verkliga storhet genonm att våga ställa sig i beroendeförhållande till denna synderska och be henne om vatten. Jesus knyter an till hennes yrkeskunskap. Han ber henne om något som hon kan klara av och han erkänner att hon kan det bättre än han. En utstött människa utan självförtroende kan aldrig hjälpas till en levande tro uppifrån. Hon måste hjälpas av någon som är stor nog att bli mindre än hon är för att på så vis ge henne en känsla av att hon i alla fall mitt i allt misslyckande är någon. Det är det Jesus gör med kvinnan vid Sykars brunn. Han lägger en grund för hennes personlighetsutveckling. Han låter henne känna att hon är någon, som kan någonting och som just därför kan betvinga något för någon annan. Först därefter är det möjligt att hjälpa henne till tro och ett nytt liv.

En människa som inte är ett jag, som inte har en utvecklad personlighet, kan aldrig möta Bibelns Gud som är en person och inte ett obestämbart väsen långt bortom rymden vida Det är därför som Jesus är så noga med personlighetsutvecklingen i sin själavård. Han trycker inte ner. Han upprättar den som fallit.

Lars Engquist kommenterar:

JESU VERKLIGA STORHET

Kristna människor är kallade att med ord och i gärning ge vår Frälsare den ära och berömmelse som honom ensam tillkommer. »Äran, äran den skall Jesus ha här på jorden och i himlarna.» Alla kristna måste därför med kraft opponera mot och avvisa den vanära kontraktsprosten i Malmberget, Rune Klingert, utsätter Jesus för i sin hädiska betraktelse i NK den 15 januari i år. Så grovt villfarande är Klingerts betraktelse att han med stor säkerhet skulle ha mist »kappa och krage» när statskyrkan ännu frågade efter Guds Ord och den lutherska Bekännelsen. På många punkter behövde den vederläggas. Jag begränsar mig ändå till att avvisa de grövsta villfarelserna, vilka innebär en direkt förnekelse dels av Kristi sanna gudom, dels av människans totala syndafördärv och dels av Bibelns tillförlitlighet.

Klingerts förnekelse av Kristi sanna gudom: »Jesus visar sin verkliga storhet genom att våga ställa sig i beroendeförhållande till denna synderska och be henne om vatten. Jesus anknyter till hennes yrkeskunskap. Han ber henne om något som hon kan klara av och erkänner att hon kan det bättre än han. En utstött människa utan självförtroende kan aldrig hjälpas till en levande tro uppifrån», skriver Klingert.

Protest 1. Det kallas hädelse att påstå att en människa kan något bättre än Gud. För Klingert tror väl att Jesus är sann Gud? Jesus säger själv att han har all makt i himmel och på jord. Det är en gammal villfarelse Klingert försöker återinföra i Norrland. Den kallas »Kenosis-läran». Och den förnekade att Kristus var allsmäktig när han vandrade här på jorden. Den är mycket falsk. Jesus Kristus är ju densamme i går och idag så ock i all evighet. Han lade aldrig av sin allmakt Ty då hade han i så fall lagt av att vara Gud. Mot detta bekänner åtminstone lutherska kristna över hela världen med katekesens ord: »Kristi förnedringstillstånd bestod i att Kristus enligt sin mänskliga natur inte alltid och inte fullständigt gjorde bruk av de gudomliga egenskaper som hans mänskliga natur var delaktig av.» Jesus är och var alltid den allsmäktige. Han erkände alltså inte att denna äktenskapsbryterska kunde något bättre än han kunde. Gentemot Klingerts förnekelse bekänner vi inför hela världen, att Kristus har all makt i himmel och på jord. »Är då något så underbart, att Herren icke skulle förmå det?» 1. Mosebok 18:14. Istället talar Jesus om för kvinnan att han är den som har skapat både himmel och jord och den som skall göra det ingen människa kan, rädda världen. Ty när kvinnan säger att Messias skall komma så svarar Jesus: »Jag, som talar med dig, är den du nu nämnde.»

Klingerts förnekelse av nådens tillräcklighet är ett hån mot de s.k. utslagna i samhället: »Han låter henne känna att hon är någon, som kan någonting och som just därför kan betyda något för någon annan», skriver Klingert.

Protest 2. Det är inte att ge en människa självförtroende att visa att hon klarar av en simpel slavsyssla att hinka upp litet vatten bättre än en annan. De flesta s.k utslagna skulle med rätta bli rasande om en kvasiepsykolog sa till dem i deras nöd: »Ge mig ett glas vatten. Jag erkänner att det kan du bättre än jag.» Hade Jesus avsett att ge kvinnan självkänsla och självförtroende så skulle han, som den verklige psykolog han är, istället ha förödmjukat sig och hinkat upp vatten åt kvinnan. Då hade hon säkert återfått självförtroendet, om hon nu nånsin saknat det, så firad och uppvaktad som hon tydligen var. Klingerts psykologi är ett hån mot de stackars människor som samhället och synden har tryckt ner i dy och lösaktighet. Skomakare bliv vid din läst! Predika Guds Ord i stället för att kvacka i psykologien. Jesus undervisar aldrig så att en människa skall tro att hon är något eller någon. Han behöver inte alls vårt självförtroende för att kunna frälsa oss. Han lär istället hela sanningen, att vi allihop är totalt förstörda och oförmögna att göra något av egen kraft. Annars skulle ju t.ex. präster med självförtroende vara lättare för Gud att frälsa än »horor utan självförtroende». Jesus avslöjar att vi är syndare som är värda en evig förtappelse: »Fem män har du haft. Och den du nu har är inte din.» Det är minnsann inte att återge självförtroendet. Men det är att säga hela sanningen. Och på så sätt hjälper han. Genom att så visa att det finns nåd för den som bekänner sin synd: »Jag fattige, utstötte, hjälplöse syndare, som inte har något självförtroende kvar…» Inte: »Jag rike, högfärdige, självgode och duglige farise.» Fariseen säger inom oss: »Så duktig du är. Du betyder något.» Men en uppriktig kristen säger istället: »Vik ej ur mitt hjärta hälsosamma smärta, Andens fattigdom. Säg mig mina brister att jag aldrig mister nådens rikedom.» Gentemot Klingerts obibliska lära om den myndiga människan som är så duktig och betydelsefull att hon kan bättre än Gud själv förkunnar vi läran om människans totala syndafördärv. Att hon är värd att förkastas från Guds ansikte. Då först får Gud äran. Gud kan nämligen frälsa t.o.m det som ingenting är i egna ögon. Han kan frälsa den som vet sig vara en ogudaktig, oduglig och helt hjälplös syndare. »Det som i världen var ringa och föraktat, det utvalde Gud – ja det som ingenting var – för att han skulle göra det tiil intet som någonting var. Ty han ville icke att något kött skulle berömma sig inför Gud». 1 Korintierbrevet 1:28, 29.

Klingerts förnekelse av Bibelns tillförlitlighet: »En utstött människa utan självförtroende kan aldrig hjälpas till en levande tro uppifrån», skriver Klingert.

Protest 3. Mot detta påstående står orden i Psaltaren 51: »Det offer som behagar Gud är en förkrossad ande. Ett förkrossat och bedrövat hjärta skall du Gud icke förakta.» Och Johannes 3:27: »En människa kan intet taga om det icke bliver henne givet från himmelen» = ovanifrån. Mot Klingerts påstående bekänner vi att det endast är uppifrån en utstött syndare kan få verklig hjälp. Bibeln är helt och hållen given ovanifrån – från Gud. Det är bara med hjälp av Guds Ord som utstötta människor utan självförtroende kan föras till en levande tro. Med Kristi kärlek och stor varsamhet skall vi ta oss an syndare. Men inte med lögner om dem själva eller om Gud. Utan med hela sanningen som är Guds Ord. Annars skymmer vi Jesu verkliga storhet.