»MAN GJORDE VÅRA BÄSTA VÄNNER AVOGT STÄMDA MOT OSS» – den bibliska läran uppväcker hat
| Nr 4-5, 1977 sida 72| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson
Den lutherska reformationshistorien ger många inblickar i hur man sökte bekämpa dr Martin Luther och hans lära. En av hans många motståndare blev professorn vid universitetet i Ingolstadt, dr Johann Eck. Fr.o.m. Luthers offentliggörande av de nittiofem teserna 1517 började Eck, som var en gammal vän till Luther, att angripa honom. I ett brev av den 19 maj 1518 skriver Luther till Eck: »Detta är alltså beviset på den trogna vänskap, som ni å eder sida erbjudit mig, beviset på den kristliga kärlek, med vilken vi hellre böra förmana våra bröder än anklaga dem. Hur skulle jag i min enfald kunnat misstänka, att ni skull falla mig i ryggen, under det ni låtsade välvilja mot mig; men ni har uppfyllt Skriftens ord om missgärningsmännen, som tala vänligt med sin nästa och hava ont i sinnet.»
Eck lyckades så småningom förmå universitetet i Leipzig att ställa upp som utmanare till Wittenberg och anordna en disputation. Luther skrev till en vän i februarl 1519: »Eck håller på att intrigera ihop nya fälttåg mot mig.» Disputationen kom till stånd i Leipzig i juli månad 1519. Eck kom dit i god tid och gick i korkåpa med i Corpus Christi-processionen. Wittenbergarna anlände några dagar senare, Luther, Karlstadt, Melanchton och andra doctores. Disputationen skulle äga rum i universitetets aula, men tillströmningen av abbotar, grevar, riddare av det Gyllene Skinnet, lärda och olärda, var så stor att hertig Georg ställde slottets auditorium till förfogande.
Ett ögonvittne har gett oss följande karakteristik av Luther och Eck: »Martin är av medelängd, utmärglad av bekymmer och studier så att du kan nästan räkna hans ben genom skinnet. Han är i sin mannaålders fulla kraft och har en klar genomträngande röst. Han är lärd och känner Skriften på sina fem fingrar. Han kan tillräckligt med grekiska och hebreiska för att kunna bedöma de olika tolkningarna. En hel här av ord och idéer står till hans förfogande. Han är tillgänglig och vänlig och inte på något sätt kärv eller högdragen. Han verkar vuxen varje situation. I sällskap är han livlig, skämtsam, alltid munter och glad hur hårt hans motståndare än pressar honom… Eck är en tung undersätsig man med en fyllig tysk röst och en kraftig bröstkorg. Han skulle passa till skådespelare eller härold men rösten är snarare grov än klar. Ögonen, munnen och hela ansiktet liknar mera en slaktares än en teologs.»
Sedan Karlstadt och Eck stridit en vecka över människans syndafördärv, började Luther diskutera det påvliga, romerska primatets ålder och i samband därmed huruvida det var en mänsklig eller gudomlig institution. Eck beskyllde Luther för hussitism och drev in Luther på mark som var särskilt förrädisk i Leipzig, eftersom Böhmen låg så nära och man ännu mindes hur de böhmiska hussiterna, Johann Hus’ efterföljare hade invaderat och härjat Sachsen.
Debatten fortsatte i aderton dagar och »kunde ha fortsatt i evighet», yttrade en samtida, »om inte hertig Georg avbrutit den». I ett brev av den 20 juli till sin vän Spalatin berättar Luther om leipzigerdisputationen. Han skriver bl.a.: »Redan för länge sedan skulle jag skrivit till eder om vår vittberömda disputation, men jag visste icke huru och varthän. Saken är den, att en del leipzigerteologer, oärligt och utan grund, triumfera med Eck, och så har utav deras prat spritt sig ett allmänt rykte, att vi lidit nederlag.» Sedan berättar Luther hur man med olika knep bröt tidigare överenskommelser och ingalunda tillät att en opartisk prövning kom till stånd. Antingen måste Luther acceptera skiljedomare, som stod på leipzigerteologernas och Ecks sida eller då kunde ingen disputation äga rum. När Luther under sådana omständigheter ville avstå från hela disputationen, »var det snart i allas mun, att jag icke hade mod att disputera, och vad som var ännu skymfligare, jag ville icke tåla skiljedomare. Detta utspred man och uttydde man med den mest hatfulla ondska, så att man gjorde våra bästa vänner avogt stämda mot oss.»
»Den tredje veckan disputerade vi om bättringen, skärselden, avlaten och frågan, huruvida var och en präst äger befogenhet att lösa från alla synder… Efter mig disputerade han (Eck) ännu de tre sista dagarna med Karlstadt… Leipzigerfolket ha varken hälsat på oss eller besökt oss, utan ha behandlat oss som dödsfiender. Men för Eck hade de hedersuppvaktning och skyddsvakt, supkalas och inbjudningar – och slutligen skänkte man honom en tunika med kamlott och red ut med honom på promenad. Korteligen, allt möjligt ha de uttänkt blott för att komma oss på skam.»
Luther avslutar brevet med följande ord: »Så känner ni nu hela sorgespelet; vidare får ni höra av doktor Johannes Plawnitzer, som ju var närvarande och på ett präktigt sätt medverkat till att disputationen kom till stånd. Då Eck och leipzigerteologerna vid hela tillställningen strävade efter sin ära och icke efter sanningen, så är det ej att undra över att början och slutet voro lika usla. Ty där man kunnat vänta sig enighet mellan leipzigare och wittenbergare, där bragte de det så långt med sin hätskhet, att tvedräkt och split riktigt trädde i dagen. Sådan frukt bär den mänskliga ärelystnaden. Väl söker jag att tygla min lidelse, men jag kan icke alldeles förjaga min motvilja, ty även jag är kött, och alldeles för skamlig var deras avund, alldeles för nedrig var deras hårdhet i en så helig, åt Gud invigd sak.»