GRUNDLÄGGANDE PRINCIPER FÖR BIBELTOLKNING ENLIGT LUTHER OCH WALTHER

Av: professor Raymond F. Surburg | Nr 4-5, 1977 sida 83| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

(Från Affirm, övers. av K. J.)

I Luthers skrifter finns en mängd uttalanden om bibeltolkningar. I hans kommentarer till åtskilliga böcker i Gamla och Nya Testamentet och i hans predikningar finner läsaren såväl tolkningsprinciper som exempel på hur Bibeln skall tolkas. Även den ortodoxe lutheranen C. F. W. Walther (1811-1887) har i sina talrika skrifter visat hur Guds Ord skall förstås. Den uppmärksamme läsaren lägger märke till att det finns stor likhet mellan Luther och Walther, när det gäller inställningen till Skriften. Walther studerade nämligen flitigt Wittenbergreformatorn. I sin bok Den lutherska kyrkan Guds sanna synliga kyrka på jorden framställde Walther i sammandrag den lutherska kyrkans grundregler för bibeltolkningen. Dessa grundregler finner man också om man studerar de lutherska bekännelseskrifterna. [0]

Både Luther och Walther erkände profeternas, evangelisternas och apostlarnas skrivna Ord som den enda källan till och normen för all lära. De förkastade båda förnuftet, traditionen och nya uppenbarelser. Båda vägrade att böja knä för sin tids vetenskap. Luther accepterade till slut inte som auktoritativ den kyrkliga överhetens fastställda lära. Walther vägrade att böja sig för de rationalistiska professorernas samstämmiga uppfattning, deras som behärskade det teologiska tänkandet vid de förnäma tyska universiteten. I Schmalkaldiska artiklarna skrev Luther: »Guds Ord allena skall grunda trosartiklar, men eljest ingen, inte ens en ängel» (II, 2). Walther hade exakt samma inställning som sin andlige förfader. Walther anförde följande bibelställen till stöd för sin inställning: 5 Mos. 4:2; Josua 23:6; Jes. 8:20; Luk. 16:29; 2 Tim. 3:15-17; 1 Kor. 2:4, 5, 15; Kol. 2:8; Matt. 15:9. Walther skriver i tes 15: »Den evangelisk-lutherska kyrkan erkänner inte någon mänsklig uttolkare, vars tolkning måste mottagas som ofelbar och bindande på grund av hans ämbete, 1. inte någon enskild person, 2. inte något andligt stånd, 3. inte något särskilt eller allmänt kyrkomöte, 4. inte en hel kyrka.» [1]

Fel i Bibeln

Både Luther och Walther tillbakavisade påståendet, att det finns fel i Bibeln. Luther skrev: »Skriften har aldrig tagit miste» (WA 15, 1481), eller: »Det är omöjligt att Skriften skulle motsäga sig själv. Det bara förefaller så för oförnuftiga och hårdnackade hycklare» (WA 9, 356). Walther sade i Lehre und Wehre 21:35: »Ingen som av hela sitt hjärta tror att Bibeln är Guds Ord kan tro något annat än att den är ofelbar.» Och vidare, i Lehre und Wehre, 14, 4: »Var oh en som tror att han kan finna fel i den Heliga Skrift, tror inte på den Heliga Skrift utan på sig själv, ty det han accepterar som sant, tror han, inte därför att Skriften säger det utan därför att det stämmer med hans förnuft eller känslor.» [3]

De som använder den historisk-kritiska bibeltolkningsmetoden påstår att Gamla och Nya Testamentet är fulla av motsägelser, fel och misstag. En sådan inställning är ett angrepp på Guds Ords tillförlitlighet och rubbar avgjort förtroendet till Bibelns auktoritet i dess egenskap av Guds inspirerade Ord. [4]

Luther och Walther höll på Bibelns klarhet och tydlighet. Båda dessa tyskfödda bibelläsare trodde att Ps. 119:105 »Ditt Ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig», eller 2 Petr. 1:19, där Guds Ord kallas det fasta Ordet, ett ljus som skiner i ett mörkt rum, visar Skriftens klarhet. För Luther och Walther existerade inga motsägelsefulla och mot varandra stridande teologier i Bibeln eller en mängd »öppna frågor». [5]

Bibeln tolkar sig själv

Både Luther och Walther höll fast vid den lutherska principen, att Skrift tolkar Skrift. Den enda verkligt tillförlitliga bibeltolkaren är Bibeln själv. Det mänskliga förnuftet, lett av den Helige Ande, är bara medlet varigenom tolkningen äger rum. I sina skrifter har Luther klart hävdat denna princip. Walthers tes XVI lyder: »Den evangelisk-lutherska kyrkan accepterar Guds Ord som det tolkar sig självt.» På en mångfald ställen i Nya Testamentet säger den Helige Ande att David, Jesaja och Moses talade om Jesus Kristus flera århundraden före Jesu födelse. Jesus säger, att Abraham såg Hans dag (Joh. 8:56). Johannes säger (12:41) att Jesaja i kapitel 6 såg Kristi härlighet. Nya Testamentet säger tydligt, att på Gamla Testamentets tid var Kristi ankomst, den messianska tidens inbrott och dess välsignelser förutsagda. De flesta anhängare av den historisk-kritiska metoden förnekar dessa fakta och dessa utsagor i Nya Testamentet. De vägrar alltså att erkänna principen att Skriften tolkar sig själv eller att Skriften skall användas vid tolkningen av Skriften. [7]

Luther och Walther höll fast vid att den bokstavliga betydelsen var textens grundbetydelse och att en text bara hade en åsyftad betydelse. Om en bibeltext hade en fyrfaldig betydelse, som man ansåg på Medeltiden, kunde en bibeltolkare aldrig vara riktigt säker på vad Skriften verkligen lärde. Samma text kan inte ha en betydelse i Gamla Testamentet och en helt annan betydelse i Nya Testamentet. Så läser vi i Ps. 110: »Herren sade till min Herre: ‘Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.’» Kristus påstod, att David skrev om Honom, Messias (Matt. 22:41-46). Våra dagars bibelkritik påstår att den ursprungliga betydelsen var en helt annan än den Kristus fann i Ps. 110. Man menar att den skulle användas vid kröningen av en ny konung i Israel eller Juda och att den inte alls avsåg att vara en förutsägelse om Kristus. [8]

Att man inte ville hålla fast vid textens enkla och bokstavliga mening var ett problem på Luthers tid alldeles som det är idag. Barth, Brunner, Bultmann och andra som använder den historisk-kritiska metoden har tillgripit metoder, som förkastar bibeltextens klara och bokstavliga mening. Förnekandet av de bibliska underberättelserna är exempel på nutida inställning och tillvägagångssätt, som både Luther och Walther skulle fördöma. Om övergivandet av den bokstavliga metoden sade Luther: »Vi får inte begå helgerån mot Guds Ord och utan stöd av ett bestämt bibelställe ge ett ord en innebörd som skiljer sig från dess naturliga betydelse» (WA 11, 434). [9]

Luther vidhöll att Skriften skulle tolkas i sin bokstavliga eller naturliga betydelse, eftersom den hade blivit given av Gud: [10]

Den Helige Ande är den tydligaste och klaraste författare och talare i himmelen och på jorden. Hans ord kan därför inte ha mer än en betydelse och det är den mest iögonfallande betydelsen. Detta kallar vi den bokstavliga eller naturliga betydelsen… Det är… säkrare och tryggare att förbli vid orden i deras naturliga betydelse (WA 23:92). [11]

Att tolka 1 Mos. 2:7 så att det skulle säga att människan utvecklades från en aplik varelse är en tolkning som totalt avviker från ställets naturliga mening. [12]

Både Luther och Walther är överens om att uttolkaren får vägledning av sammanhang och syfte vid tolkningen av en bibeltext. Walther uttryckte det på följande sätt i tes XVI, F: »Den evangelisk-lutherska kyrkan medger att den bokstavliga betydelsen kan vara oegentlig lika väl som egentlig, men den avviker inte från den egentliga betydelsen om inte Skriften själv tvingar därtill – antingen genom själva textsammanhanget eller genom ett parallellställe eller genom trons analogi.» [13]

Hela Bibeln är Guds Ord

Både Luther och Walther accepterade hela Bibeln som Guds Ord. Båda dessa teologer ansåg, att ingenting i Bibeln är överflödigt eller värdelöst utan allt behövs och är viktigt, och de accepterade också alla läror som man med nödvändighet måste härleda ur Skriftens ord. Luther talade om detta (St. L. ed. 20:775). Walther citerade följande skriftställen som stöd: Matt. 5:18, 19; Upp.22:18, 19; Matt. 22:29-32. [15]

Luther och Walther gav åt varje lära i Guds Ord den plats den har i Bibeln själv. Reformatorn från Wittenberg och professorn vid Concordia Seminary i St. Louis gjorde rättfärdiggörelsen genom tron till grunden och ledstjärnan för all lära. Skriftställen som framställer denna sanning finns i 1 Kor. 3:11; 2:2; Upp. 19:10. Ingen tolkning av den Heliga Skrift som motsade denna grundläggande sanning accepterades. Augsburgska bekännelsen, fastän skriven av Melanchton, representerade Luthers teologi. Artiklarna XXVI, 4 och XXVII, 48 i Augsburgska bekännelsen framställer denna ståndpunkt klart. [16]

Luther och Walther hävdade att bibeltolkaren klart måste skilja mellan lag och evangelium. Walther skrev en stor klassiker, »Att rätt dela lag och evangelium», en bok full av citat från Luther. Båda teologerna skulle stödja denna grundinställning vid bibeltolkningen med sådana bibelställen som Joh. 1:17; Rom. 10:4; 2 Tim. 2:15. Men de skulle inte hålla med dem som säger att bara man inte bryter mot denna princip vid bibeltolkningen, kan man vid tolkningen av ett givet ställe ifrågasätta andra läror och annat som utsägs i Skriften. [17]

Walther – och här följer han Luther – skilde mellan grundläggande och icke-grundläggande läror i Skriften. I tes XVIII, C citerar han 1 Kor. 3:11-15 som skriftbevis för denna inställning. Men en sådan legitim åtskillnad tillåter inte någon att förkasta eller låta bli att acceptera de läror som inte är nödvändiga för frälsningen. Vid ett tillfälle skrev Luther: »Vi skall låta Skriften härska och styra och vi skall inte själva vara herrar efter vårt galna huvud och sätta oss själva över Skriften» (WA 47:367). [18]

Både Luther och Walther skilde lika skarpt och omsorgsfullt mellan Gamla och Nya Testamentets skrifter. Ställen som stöder en sådan princip är Gal. 4:1-5, 7 och Kol. 2:16, 17 (jfr tes XVIII hos Walther). Luther och Walther accepterade bara sådana läror som trosartiklar som är grundade i Guds Ord och därför är vissa och säkra. Luther skrev mycket om detta. Walther citerar följande bibelställen till stöd för denna princip: Hebr. 11:1; Tit. 1:9; 2 Petr. 1:19 (jfr tes XIX). [19]

Trons analogi

Enligt Luther och Walther måste alla formuleringar av den kristna läran stämma överens med trons analogi. Med trons analogi menas att klara och tydliga bibelställen om ett visst ämne måste vara normen och inte de dunkla ställena. Dunkla ställen skall tolkas med hjälp av de klara och tydliga (jfr Walther tes XVI, G, H, I). Problemen i de lutherska kyrkorna idag beror på att teologer, professorer, präster, lärare och lekmän har övergett de grundläggande principer ifråga om bibeltolkning som Luther och Walther omfattade och praktiserade. Sålunda finns det de som hävdar att det finns fel i Bibeln både i Gamla och Nya Testamentet, att Kristus och den messianska tiden inte var förutsagd av olika gammaltestamentliga profeter, att Gamla Testamentet inte behöver tolkas i ljuset av Nya Testamentet, att Gamla och Nya Testamentet inte utgör en samlad uppenbarelse av den treenige Guden, att undren i Bibeln inte gick till så som det beskrivs, att inte alla sanningar i den Heliga Skrift behöver accepteras och tros och att Bibeln innehåller myter, legender och sagor. De som hävdar sådant står inte i samklang med Luther och Walther utan har helt övergivit den äkta lutherdomens historiska position. [21]. R.F. Surburg. s83