ETT KYRKOSAMFUND I UPPLöSNING

Av: teol. dr David Hedegård | Nr 1-2, 1977 sida 27| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Vad lär Svenska kyrkan?

Om någon frågar så, kan hans fråga betyda: Vilken är kyrkans officiella lära? Den frågan är lätt att besvara, eftersom kyrkans lära är klart och tydligt uttryckt i bekännelseskrifterna. Vem som helst kan lätt göra sig bekant med de skrifterna. De är utgivna i en modern upplaga av Diakonistyrelsens förlag under titeln Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Det är en lång rad skrifter, där bl.a. Luthers Lilla katekes, hans Stora katekes, Den augsburgska bekännelsen och Konkordieformeln ingår. Man skall inte tro att det är fråga om torra, föråldrade dokument. Det förhåller sig tvärtom som Oscar Bensow säger i förordet till sin 1912 utgivna upplaga av bekännelseskrifterna:

»Vår kyrkas bekännelseskrifter bedömas fullständigt felaktigt om man – utan kännedom om verkliga förhållandet och lånande sitt öra åt smädande förtal – i dem ser endast resultatet av kammarlärda teologers skoltvister och meningsutbyten, för vilka Kristi församling i stort sett skulle hava stått främmande. De äro fastmer raka motsatsen till detta. De äro baner, omkring vilka Kristi församling under förföljelsetider har samlat sig och för vilkas bevarande denna församling har offrat liv och blod. De hava visserligen formulerats av församlingens lärare, men deras innehåll har fötts fram ur församlingens eget trosmedvetande, och om detta ofta har skett under häftiga lärostrider, så är förklaringen härtill, att man känt sig kämpa för livet, för troslivets bevarande.»

Man behöver inte läsa många sidor i Svenska kyrkans bekännelseskrifter för att inse att detta omdöme är sant.

Bekännelseskrifterna och Bibeln

Bekännelseskrifterna gör inte anspråk att äga någon egen auktoritet. De vill blott klarlägga Bibelns lära. Luther säger i de Schmalkaldiska artiklarna: »Guds ord allena skall grunda trosartiklar, men eljest ingen, icke ens en ängel.» Och i Konkordieformeln heter det: »Den heliga Skrift ensam förblir den enda domaren, regeln och rättesnöret, varmed alla läror skola såsom med en probersten prövas och bedömas, om de äro goda eller onda, rätta eller orätta.»

Man har ibland påtalat att bekännelseskrifterna inte innehåller någon lära om Bibeln själv, om dess inspiration och auktoritet. Anmärkningen vittnar om bristande insikt. Det som är självklart behöver inte utredas eller förklaras. Och det var för både katoliker och protestanter självklart att Bibeln är Guds inspirerade ord och att dess lära är ofelbar. Striden mellan protestanter och katoliker gällde aldrig den saken. Vad den gällde var något annat: katolikerna byggde sin lära inte bara på Bibeln utan också på traditionen, och med tillhjälp av traditionen förfalskades i verkligheten inte sällan Bibelns lära, framför allt dess lära om rättfärdiggörelsen genom tron allena. Det var mot denna förvanskning av Bibelns lära som reformatorerna vände sig.

Vad lär Svenska kyrkan i praktiken?

Det är alltså lätt att besvara frågan om Svenska kyrkans lära, ifall man blott önskar veta vad kyrkan officiellt står för. Men frågan kan ha också en annan innebörd, nämligen denna: Vad lär man faktiskt i den Svenska kyrkan? Vad lär dess präster, biskopar och teologie professorer?

Det bör ju rimligen finnas ett samband mellan den officiella läran och det som sägs i kyrkans undervisning från predikstolar och katedrar.

Detta förutsätts också i kyrkolagen. I kap. 24, som handlar om biskoparna, säges att biskoparna »som är satta som tillsynesmän i stiften över Guds församling, skola icke allenast själva predika den rena läran, utan ock giva noggrann akt på att de präster, som äro under deras omvårdnad, i lika måtto Guds ord klart, rent och oförfalskat sina åhörare föreställa…» Biskoparna skall också »föregå prästerna med goda exempel och ett oförargligt leverne».

Kyrkolagen innehåller också en rad föreskrifter om kyrkotukt, tukt som gäller både läran och levernet. Här stadgas hur man skall förfara med den som sprider falsk lära eller för ett gudlöst leverne. Ett av kännetecknen på en rätt kyrka måste vara att den utövar denna tvåfaldiga tukt. Om även den mest gudlösa individ kan vara fullmyndig kyrkomedlem och om alla möjliga obibliska läror saklöst kan förkunnas i ett samfund, så är den kyrkan stadd i upplösning. Så är uppenbarligen fallet med den svenska kyrkan i denna tid. Kyrkotukten är borta, både den som gäller läran och den som gäller levernet.

Ingen lärotukt

Beträffande lärotukten må det vara nog med att erinra om att en präst och en biskop kan förneka ungefär alla kristendomens huvudsanningar och ändå stå kvar i sitt ämbete. Man brukar i detta sammanhang gärna nämna Emanuel Linderholms namn. I sin 1919 utgivna skrift Från dogmat till evangeliet förkastade han varje led i den andra trosartikeln, med undantag av »korsfäst, död och begraven». Han var prästlärare, men det var så långt ifrån att han blev föremål för någon tukt att svenska folket i stället fick det intrycket att han hade kyrkoledningen på sin sida. Kyrkans bekännelse betydde i verkligheten ingenting.

Detta har sedan bekräftats om och om igen. Kort efter den linderholmska epoken framträdde den s.k. Lundateologien. Den reagerade häftigt mot Linderholm och den av honom representerade liberalismen. Många tänkte att dåvarande professorn Gustaf Aulén, som så ofta polemiserade mot Linderholm, hade vänt tillbaka till Bibeln och bekännelsen. När man läser hans mångomskrivna lärobok i troslära Den allmänneliga kristna tron, finner man till sin förundran att han ifråga om trosbekännelsens andra artikel lär precis detsamma som Linderholm. Även Aulén förkastar det bibliska undret, han förnekar Frälsarens eviga gudom, hans födelse av jungfru och hans lekamliga uppståndelse, men han gör det inte på det rättframma sätt som Linderholm. Auléns svada forsar fram som en strid flod, och många är väl de teologie studeranae som aldrig fattat vad han menar. En av Stockholms kyrkoherdar sade en gång till den som skriver detta att han aldrig begripit Auléns bok och att han sagt detta till Aulén själv. Boken har utkommit i många upplagor. Varje ny upplaga är tjockare än den föregående, men i förordet förklaras regelbundet att den nya upplagan inte innebär någon i princip förändrad ståndpunkt. Och Aulén själv blev snart biskop, hans bok blev översatt till tyska och engelska och han fick t.o.m. ett visst anseende i somliga högkyrkliga kretsar.

Vad skall man säga?

Vad skall man säga om ett kyrkosamfund, där man kan tro vad som helst, leva hur som helst och lära vad som helst? Naturligtvis måste man – som vi ovan framhållit – säga att den är stadd i upplösning. Detta är i verkligheten fallet med flertalet större kyrkosamfund i vår tid. Vi har tidigare kommenterat Lutherska Världsförbundets generalförsamling, som hölls i Helsingfors i somras. Det som där sades om rättfärdiggörelsen genom tron – den lutherska kyrkans huvudlära – vittnar om en ganska total förvirring ifråga om läran. Det vore lätt att från den reformerta världen draga fram paralleller till det som skedde i Helsingfors.

De olika kyrkosamfunden har kvar sina gamla bekännelseskrifter, men de är i stor utsträckning döda bokstäver, monument över en tro som en gång fanns men nu är död. Vi lever i det stora avfallets tid.  D.H. s27