Av: Lars Gahrn | Nr 1, 1989 sida 21

Utan budord

För oss kristna är »tio Guds bud» ett av huvudstyckena i kristendomen. I Luthers katekes utgör de första huvudstycket. De hedniska religionerna lägger dock föga vikt vid levnadsregler. Hedniska levnadsregler, hednisk etik och moral har sitt ursprung, inte i religionen, utan i filosofien. Människorna har börjat tänka efter och fundera över rätt och orätt. Sokrates, Platon och stoikerna inom medelhavsvärlden, buddhisterna i Indien, Konfucius i Kina – för att nämna endast några – har på detta vis kommit fram till många djupa insikter och beundrandsvärda levnadsregler, men dessa har sitt ursprung inom filosfien och inte inom religionen. Inom filosofien kan man upptäcka den naturliga gudsuppenbarelsen. Inom den hedniska religionen upptäcker man tvärtom djävulen. Särskilt är detta fallet vad det gäller nordisk hedendom. [1]

Åttonde budet lyder: »Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa», men de nordiska hedningarna hade en helt annan levnadsregel. I kvädet Havamal, som är lagt i munnen på hednaguden Oden, får vi veta hur man bör behandla sina vänner: [2]

Har du en annan, som du ej tror gott om och du dock vill ha hugnad av honom, tala då fagert, men tänk falskt och löna svek med lögn! (Havamal, strof 45, i Collinders översättning). [3]

På 1070-talet skrev mäster Adam av Bremen en krönika över ärkestiftet Hamburg-Bremen, som omfattade även Norden. »Hedningarna räknar mened för intet», berättar han (Adam 3:56). [4]

Offren var det viktiga

För hedningarna var det viktiga inte att leva riktigt utan att offra riktigt, d.v.s. enligt hävdvunnen sed, och att offra rikligt. [6]

Människooffer var vanliga. Enligt ättekvädet Ynglingatal, som handlar om de gamla sveakonungarna, skulle svearna ha offrat sin konung Domalde för att få god äring, d.v.s. god årsväxt. I Gamla Uppsala fanns på 1000-talet ett hednatempel och en offerlund Mäster Adam berättar: [7]

Av varje levande varelse av manligt kön offras nio stycken, med vilkas blod man brukar blidka gudarna… Där hänger också hundar och hästar jämte människor, och en av de kristna har berättat för mig att han har sett sjuttiotvå kroppar hänga där om varandra. (Adam 4:27.) [8]

Människorna skulle alltså offra blodiga offer åt gudarna. [9]

Däremot offrade sig gudarna inte för människorna. Kristi offer för våra synder har inte någon motsvarighet inom hedendomen. I Havamal berättar Oden att han offrade sig själv. I nio nätters tid hängde han spjutstungen i ett vindomsusat träd. Detta offer gjorde han dock inte för människornas skull utan för att han själv skulle förvärva vishet, skaldekonstens gåva och andra färdigheter (Havamal, stroferna 139-146). [10]

Kristna människor ber Gud att han må uppfylla deras önskningar, och de tillägger: »Dock, ske icke min vilja, utan din.» Hedningarna ber inte. De offrar i stället. De köper med andra ord bönhörelse. Deras gudar ger nämligen ingenting utan ersättning. [11]

Dessutom menade hedningarna att de kunde få sin vilja fram genom att bruka trolldom. Genom sejd kunde man få veta människornas öde och framtiden, man kunde taga livet av andra eller giva dem olycka eller sjukdom, så ock taga ifrån dem vett eller kraft och giva dem åt andra, berättar Snorre Sturlason i sin Ynglingasaga. Visserligen förekom även vit magi, men den svarta magin var mycket betydelsefull. När man reste nidstång mot någon, ville man genom trolldomskraften rikta de lägre makternas vrede mot sin fiende. (Folke Ström, Nordisk hedendom, Göteborg 1961, s 136-137 och 172-174). Med sin trolldom trodde sig hedningarna alltså ibland rentav kunna tvinga makterna. [12]

Frukbarhetskult

Hedningarna eftertraktade fruktbarhet och god årsväxt. Grödan skulle växa på åkrarna, boskapen skulle föröka sig, och kvinnorna skulle vara fruktsamma. [14]

»Om bröllop skall firas, offras åt Frö», berättar mäster Adam. Han skänker människorna frid och vällust. I Uppsala hednatempel fanns hans beläte, och det var försett med »en väldig manslem». De kultsånger som sjöngs vid bloten i Uppsala var »mångfaldiga och oanständiga, och bör därför helst förtigas», berättar Adam (4:26-27). Nej, det var inte fråga om några oskyldiga kärleksvisor utan om råa oanständigheter. [15]

Människorna levde ut sin könsdrift utan inskränkningar och hänsyn. Svearna vet inte av någon måtta, när det gäller kvinnor, berättar mäster Adam. Var och en har, alltefter sin förmögenhet, två eller tre eller fler samtidigt. De rika och hövdingarna har otaliga kvinnor. (Adam 4:21). [16]

Slavinnorna stod till husbondens förfogande. På 900-talet berättar den arabiske författaren Ibn Fadlan att ruserna, d.v.s. nordborna i Ryssland, bor tillsammans i stora trähus. Tio till tjugo, ibland fler, ibland färre, bor i varje. [17]

Var och en har en bänk, som han sitter på, och tillsammans med honom sitter de vackra flickorna (trälkvinnorna), som är avsedda för köpmännen. Och han har könsumgänge med sin flicka medan hans kamrat tittar på. Ofta händer det att de allesammans håller på med detta, den ene mitt framför ögonen på den andre, och då kommer en köpman för att köpa en flicka av en av dem. Han träffar alltså honom medan han håller på att ha samlag med henne, och han låter henne inte vara ifred förrän han har nått sin avsikt. (Harris Birkeland, Nordens historie i middelalderen etter arabiske kilder, Oslo 1954, s 19.) [18]

En orsak till denna lössläppthet var att hedendomen såg könsdriften som något alltigenom gott och värdefullt. (Otukt män emellan ansågs däremot som något övermåttan skamligt och vanhedrande.) Gudar och gudinnor var lika lösaktiga som människorna. I eddadikten »Lokes träta» berättas att gudarna är samlade till gästabud, men Loke är inte bjuden. Han infinner sig ändå och vräker ur sig oförskämdheter. Gudar och gudinnor ber honom sluta. Loke tar tillfället i akt och erinrar om gudinnornas lösaktighet och äktenskapsbrott. Idun, Gefjon, Frigg, Freja, Skade och Siv blir påminda om sina snedsprång. Mot gudarna riktas däremot inte sådana smädelser, ty för hedningarna var det helt självklart att männen fick lov att göra alldeles som de ville. I eddadikten »Sången om Rig» berättas hur Rig, d.v.s. Hemidall, går omkring bland människorna och gör deras hustrur med barn. På så vis blev han stamfar till människorna, som kallas »Heimdallssöner». Många fler exempel skulle kunna andragas. [19]

Kvinnan skulle följa i döden

Job sade: »Naken kom jag ur min moders liv, och naken skall jag vända åter dit» (Job 1:21). Redan på det gamla förbundets tid hade de troende klart för sig att vi inte kan taga någonting med oss när vi dör. [21]

För hedningarna var emellertid denna sanning fördold. Tvärtom gav de den döde mat, vapen, redskap och husdjur med sig i graven, ja, även hans hustru eller någon trälkvinna skulle följa honom i graven. Ibn Fadlan berättar på 900-talet om en sådan begravning. Den döde lades i sitt skepp. En trälkvinna hade förklarat sig villig att följa sin herre. Hon gick runt bland tälten i grannskapet, och männen som bodde i dem hade könsumgänge med henne. De sade: »Säg till din herre: ‘Detta har jag gjort av kärlek till dig.’» När begravningen närmade sig fick hon lov att dricka sig rusig. Hon gick in i skeppstältet, där sex män hade könsumgänge med henne. Därefter fattade två av dem tag i hennes händer och två i hennes ben. Ett rep virades om hennes hals med ändarna åt ömse håll. Två män drog i den ena repändan, två drog i den andra. En gammal kvinna högg henne gång på gång med en kniv i bröstet. På så sätt ströps och knivhöggs kvinnan till döds. Skeppet, som stod uppdraget på land, antändes därefter. När bålet hade brunnit ned uppfördes en gravhög på platsen. (Folke Ström, Nordisk hedendom, s 151-155). [22]

I detta fall var det en trälkvinna, som följde sin husbonde på bålet, men av andra källor framgår att även hustrun eller en av hustrurna kunde komma i fråga. (H R Ellis Davidson, Nordens gudar och myter, Sthlm 1966, s 148-150). [23]

Krigsgud och krigiskhet

Vikingatidens Norden var ett hårt och rått manssamhälle. Det har framskymtat redan tidigare och framgår av många omständigheter: månggifte förekom, kvinnorna skulle stå till husbondens förfogande, lösaktighet var vanhedrande för en gift kvinna men alls inte för en gift man, en kvinna skulle följa den döde på bålet. En av orsakerna till att Norden var ett manssamhälle var att det var krigaren som räknades. Krigarens våldsdåd var den förnämsta och mest hedrande verksamheten. [25]

Krigsguden Oden var den högste av gudarna. De krigare, som har fallit i striden, får komma till Oden i Valhall. Valkyrjorna väljer ut dem som skall stupa och ger sedan kämparna, de s.k. enhärjarna, öl i Valhall. Enhärjarna äter fläsk från galten Särimner. När de inte sitter inne i Odens hall, »roar» – detta är Snorres ord – de sig med att kämpa mot varandra utomhus. (Snorres Edda, Gylfaginning kap 35, 37-40.) Den största lycksalighet de nordiska hedningarna kunde tänka sig var alltså att äta och dricka i en krigarhövdings hall samt att som omväxling ägna sig åt vapenlekar. För att komma dit måste man som sagt falla i strid eller åtminstone på sin dödsbädd låta rista sig med spjutsudd, berättar Snorre i början av Ynglingasagan. [26]

Krig och vapendåd betraktades därför som den mest högtstående verksamheten. I eddadikten »Sången om Rig» beskrivs tre samhällsklasser: trälarna, bönderna och hövdingarna. Hövdingasonen hade ögon »grymma som på ormens yngel». Han fick lära sig att använda vapen och läsa runor. När han hade vuxit upp, började han »strida och bloda marken, fälla fiender och få sig land.» Trälar och bönder skall arbeta med jordbruket, men hövdingarna skall strida med vapen. Trälar och bönder skall skaffa sig ägodelar med arbete, men hövdingarna skall skaffa sig land och ägodelar med strid. Ett sådant samhälle blir hårt och omänskligt. Riken med sådana hövdingar är dömda att sönderslitas av inre strider. De är ständiga fredsstörare och gissel för sina grannländer. [27]

Oden råder för krigslyckan, men krigslyckan växlar som bekant. I källorna finns många vittnesbörd om att Oden betraktades som svekfull och trolös (H R Ellis Davidson, Nordens gudar och myter, s 48-50.) De kristna ansåg Oden vara djävulen själv, och denna uppfattning har alltså stöd i hedningarnas egna föreställningar. [28]

Gudarna var som människorna

Någon har sagt att människan skapar sina gudar efter sitt eget beläte. Såsom människan är, sådan är även hennes gud. Detta är inte sant i fråga om Bibelns Gud, men det är mycket sant i fråga om de hedniska nordbornas gudar. [30]

En oomvänd människa lever utan budord och levnadsregler – åtminstone betyder de föga för henne. På samma vis är det med gudarna – de följer inte budord utan sina egna onda ingivelser. [31]

En oomvänd människa kräver och fordrar. Hon vill ha, men hon vill inte ge. På samma vis kräver och fordrar gudarna blodiga offer av människorna. Först om de får, kan de tänkas giva. [32]

En oomvänd människa är ofta både sinnlig och lösaktig. På samma vis är gudarna lösaktiga och vällustiga. [33]

En oomvänd människa hotar gärna med våld och griper ofta till våld. På samma vis med gudarna. Oden är krigsguden, och även de andra gudarna kämpar ofta med vapen. Ibland hotar och misshandlar de varandra inbördes. [34]

En oomvänd människa är ofta opålitlig och svekfull. På samma vis framstår Oden som svekfull och illistig. [35]

Den bild som jag här har tecknat är mycket mörk, men egentligen borde de frånstötande dragen inte överraska. All avgudadyrkan och hedendom är nämligen av djävulen, och om man skildrar dem sanningsenligt utan skönmålning eller förtiganden kommer ofelbart djävulens anletsdrag att framträda. Det onda finns dock inte bara hos djävulen utan även hos människan själv. Vi har alla arvsynden hos oss. När man läser om hedendomen finner man därför sitt eget sämre jag. Hedendomen är präglad av samma onda egenskaper som finns i den egna själen. [36]

Eftersom hedendomen har sitt upphov hos den onde och hos oss onda människor, innehåller den inte några förmaningar och än mindre några bestraffningar av synden. Tvärtom godkänner den antingen med sin tystnad eller med uttryckliga utsagor – folkets synder, ja, stundom rentav välsignar den folkets synder. Den är lik den kristendom som bestäms, inte av Guds ord i Bibeln, utan av människors tankar. Denna kristendom, som blir allt mäktigare inom statskyrkan, bestraffar inte folkets synder utan överser med dem eller rentav välsignar dem. [37]

Bilden av hedendomen har förskönats

Den bild, som jag har tecknat här, är betydligt mörkare än den, som man mestadels möts av. Bilden av hedendomen är i de flesta framställningar förskönad. [39]

Detta beror delvis på källorna. Man har nämligen till stor del byggt på de isländska källorna. När dessa skrevs hade Island varit kristet i 200 år. Mycket av den hedniska styggelsen hade under dessa århundraden glömts bort eller rentav förträngts. Den poetiska Eddan innehåller visserligen många spår av den hedniska styggelsen, men Snorres Edda berättar varken om hednisk livsföring eller om hednisk gudsdyrkan utan i stället företrädesvis om hedniska gudasagor. Snorres bok var nämligen inte alls avsedd som en lärobok i hednisk religion utan som en lärobok i hednisk mytologi. Det fornnordiska skaldespråket var fullt av anspelningar på hedniska gudasagor och kunde inte förstås utan ingående kunskaper i mytologi. Därför skrev Snorre sin lilla handbok åt samtida skalder och deras åhörare. Det är Snorres Edda och inte Den poetiska Eddan som har blivit mest läst. I denna uppsats har dock större vikt lagts vid Den poetiska Eddan, och framför allt bör man gå till källor som är samtida med hedendomen. [40]

Framför allt har dock romantikerna i början av 1800-talet förskönat bilden av hedendomen. Deras förmåga att bortse från sådant, som inte passade, var lika stor som deras förmåga att utläsa vad de ville utläsa ur de gamla gudasagorna. På så vis ansåg de sig kunna fastslå att den nordiska hedendomen var en vishetslära jämbördig med eller näst intill jämbördig med kristendomen. För den unge Grundtvig är Oden och Kristus två söner av samme Allfader. Bägge älskade de sin himmelske Fader. (Jöran Mjöberg, Drömmen om sagatiden I, Sthlm 1967, s 112). Allt detta är verklighetsfrämmande fantasier, men dessa fantasier har präglat ett stort diktverk, nämligen Tegnérs Fritiofs saga från 1825. I detta diktverk framställs hedendomen som näst intill jämställd med kristendomen. Mellan dem finns ingen väsensskillnad, blott en gradskillnad. [41]

Den siste store romantikern var Viktor Rydberg. Han var en av våra största skalder men en av våra sämsta forskare. Han diktade nämligen även när det hette att han forskade. 1886 och 1889 utgav han de två delarna av sitt stora arbete »Undersökningar i Germanisk mythologi». Sina s.k. resultat sammanfattade han i skriften »Fädernas gudasaga, bearbetad för ungdomen» (1887). I denna bok finner man många gudasagor, som inte finns i någon av de källor som berättar om hedendomen. Dessa sagor har inte funnits någon annanstans än i Viktor Rydbergs fantasiliv, och boken borde snarare ha kallats »Viktor Rydbergs gudasaga». Ingen annan forskare – inte ens någon i samtiden – har trott på Rydbergs djärva antaganden eller ens tagit dem på allvar. På samma vis saknar även hans övriga vetenskapliga utredningar värde. Han saknade kritisk sans. [42]

Numera är det inte Tegnérs Fritiofs saga utan Frans G Bengtssons roman Röde Orm, utgiven i två delar 1941 och 1945, som betyder mest för allmänhetens uppfattning av vikingatiden. Trots att Frans G Bengtsson hela livet hyste en omogen ynglings beundran för fältherrar och krigsmän, var han själv en vänlig, fredlig och trevlig människa. Inte helt oväntat framträder därför även hans hjältar Röde Orm och Toke som i grund och botten snälla och beskedliga människor. Vikingatidens hedningar var dock inte snälla och beskedliga. Tvärtom var de hårda eller rentav grymma och dessutom stridslystna. På Bengtssons tid hade man äntligen insett att hedendomen och hedningarnas föreställningsvärld präglades, inte av djupa insikter, utan av primitiva tankegångar. En hel del av detta är med hos Frans G Bengtsson men snarast på ett sådant sätt att det framstår som löjeväckande och lustigt. Vikingarna framstår som enfaldiga och lustiga. I själva verket var de begåvade och förfärliga. Frans G Bengtssons Röde Orm är en rolig och trevlig bok, men just därigenom ger den en falsk bild av vikingatiden, som var allt annat än rolig och trevlig. [43]

Nazisterna påverkades av hedendomen

Tack vare den religionsvetenskapliga forskningen växte alltifrån senare hälften av 1800-talet en riktigare bild av hedendomen fram. Dessa forskare behandlade hedendomen som en historisk företeelse och ingalunda som ett föredöme. [45]

Det fanns dock en mäktig politisk rörelse, som tog starka intryck av den nordiska hedendomen, nämligen nazismen. Framför allt var det Odens starke och hårde krigare som blev ett föredöme för nazisterna. Av hedningarna lärde de sig att man skall hävda sig och inte taga hänsyn, att man skall söka strid och inte försoning, att kriget är en naturlig livsform, ja, att kampen är den väsentligaste livsformen. Det finns f.ö. slående likheter mellan den nordiska uppfattningen av hur en kämpe skulle vara och den japanska uppfattningen av hur en samuraj (vasallriddare) skulle vara. I bägge fallen var dessa uppfattningar grundade i hednisk religion. Som bekant var även Japan en av andra världskrigets grymma angriparstater. [46]

»Av frukten känner man trädet», säger Frälsaren (Matt 12:33). Till hedendomens frukter kan inte bara vikingatiden utan även andra världskriget räknas. Svek, angrepp utan orsak, urskillningslös blodsutgjutelse och fruktansvärd grymhet präglade bägge dessa tidsskeden. Vill man rätt bedöma hedendomens värde, behöver man inte säga mer än så. [47]

 

Viktiga källor i översättning.

Adam av Bremen, Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar, Översatt av Emanuel Svenberg. Sthlm 1984. [49]

Birkeland, Harris, Nordens historie i middelalderen etter arabiske kilder, Oslo 1954. [50]

Den poetiska Eddan. Översättning av Björn Collinder. Andra omarbetade upplagan. Uddevalla 1964. (Bland eddasångerna märks Havamal, Lokes träta och Sången om Rig). [51]

Snorres Edda. Översättning och inledning av Björn Collinder. Uddevalla 1970. [52]

Snorres konungasagor. Hednakungarna. Svensk tolkning… av Åke Ohlmarks. Uddevalla 1961. (Bland sagorna märks Ynglingasagan). [53]

 

Författaren till denna artikel är museiman i Mölndal och har doktorerat på en avhandling om Sveariket i källor och historieskrivning.