Av: Ingemar Furberg | Nr 4, 1989 sida 159

När vi går till ett studium av detta brev kan det vara motiverat att redan från början ställa frågan varför det skrevs. Vad hade författaren för syfte med sitt brev? Vad ville han nå? Ställer vi den frågan, kan det vara lättare att upptäcka textens syftning och budskap. Följer vi en sådan arbetsordning vid studiet av Jakobs brev, uppmärksammar vi snart att det helt och hållet är fullt av förmaningar, sådana förmaningar – »pareneser» – som aposteln Paulus brukar spara till slutet av sina brev. Dessa förmaningar får sin tillspetsning i Jak 2:1, där det heter: »Mina bröder, ni kan inte äga tron på vår Herre Jesus Kristus, härlighetens Herre, och på samma gång göra skillnad på folk.» När han utsagt att tron inte kan ägas och behållas under sådana förhållanden, exemplifierar han detta med en bild ur livet, närmare bestämt med vad som kunde tänkas hända efter en gudstjänst, sedan fridshälsningen uttalats över församlingen. »Om en broder och syster inte har kläder och saknar mat för dagen och någon av er säger till dem: ‘Gå i frid och kläd er varmt och ät er mätta’, men ni inte ger dem vad kroppen behöver, vad hjälper det?» Därefter drar Jakob denna slutsats: »Så är också tron i sig själv död, när den är utan gärningar.» [0]

I: TRO OCH GÄRNINGAR

1. Tro utan gärningar finns inte

Det är uppenbart att Jakob skriver detta brev i den bestämda avsikten att varna sina adressater för köttslig säkerhet, en säkerhet som kunde uttryckas med dessa ord: »Du har tro, jag har gärningar.» Därmed påstod man att det måste vara möjligt att skilja tro och gärningar åt och fördela tron till en person, gärningarna till en annan. Men Jakob går emot en sådan framställning. Han hävdar att tron kan ägas och behållas endast om den får sitt uttryck i gärning. Den tro som inte visar sig i gärning är död. Den som påstår sig äga »tro utan gärningar» och på samma gång bekänner sig som kristen, han lever i köttslig säkerhet. [3]

Hur grundligt Jakob argumenterar visar texten. I Jak 2:17 har han redan utsagt att »tron i sig själv är död, när den inte har gärningar». I 2:20 upprepar han detta påstående och anknyter därvid till människors erfarenhet. Det ligger i sakens natur, säger han, att någonting »utan gärningar» är »utan gärning», »overksamt». På samma sätt förhåller det sig med en »overksam» tro. »Vill du inte inse, du tanklösa människa, att tro utan gärningar är ‘utan gärning’, ‘overksam’ (ordagrant: ‘lat’)?» Denna negativt formulerade sats inbegriper då inte att en sådan tro ändå på något sätt skulle existera. Den anger en stegring och förkunnar i likhet med v 17 att »den tron är livlös» och till ingen nytta. Ordet »lat», »overksam» har också i många handskrifter förtydligats och ersatts med ordet »död», hämtat från v 17. En »lat» och »overksam» tro är en död tro. Starkare än så kunde inte Jakob ha uttryckt sig. [4]

2. På tron följer gärningarna

Aposteln Jakob utgår alltså från att tron hos en kristen är ett verksamt ting. Detsamma är förhållandet med aposteln Paulus, som i Gal 5:6 förklarar att »tron visar sig verksam i kärlek». Att Paulus ser på tron som en levande och verksam kraft i församlingen framgår också av de ord som ger honom anledning att framställa Abrahams exempel: »Han (Gud) som gav er Anden och gjorde underverk, gjorde han detta därför att ni höll lagen eller därför att ni, såsom Abraham, trodde evangeliets budskap?» (Gal 3:5). Svaret på den frågan var så givet att det inte behövde utsägas. Också för Paulus är tron ett verksamt ting. Det kan här vara på sin plats att citera ur Luthers företal till Romarbrevet: »Tron är (för Paulus) ett levande, ivrigt, verksamt och mäktigt ting, så att det är omöjligt att den inte oavlåtligt skulle verka vad som är gott… Den som inte gör sådana gärningar har ingen tro.» [6]

Till den trötte och »late» kristne, som menar sig äga tro utan gärningar och som i verkligheten inte äger tron, säger Jakob: »Den som menar sig tjäna Gud och inte tyglar sin tunga utan bedrar sig själv, hans gudstjänst är ingenting värd» (1:26). Men aposteln stannar inte vid detta utan ger också i fortsättningen en framställning av hur en kristen inför människor legitimerar sig som kristen. [7]

3. En kristen blir av människor erkänd som kristen

a) inte genom tron enbart

När aposteln Jakob skall bemöta den åskådningen att tron och trons gärningar kan skiljas åt hos en kristen ger han den som driver en sådan tes uppmaningen: »Visa mig din tro utan gärningar!» En sådan uppgift är omöjlig. Står tron (här = den yttre bekännelsen) »ensam», isolerad och skild från trons gärningar, då är »den tron» inget skäl till att »bekännaren» skall anses som kristen. Är tron död är bekännelsen hycklande. Jakob ger exempel på en sådan död tro, som inte är värd att kallas tro. Det är ju bara läpparna som rör sig (Jak 2:15f). [10]

Men är då inte trons bekännelse tillräcklig grund för att förklara den såsom kristen som inför mänskligt forum bekänner sig som kristen? Kan inte trons bekännelse få duga som test och vi få glädjas över en trons människa? Ja, den som bekänner Kristus skall naturligtvis hållas som kristen. Men när bekännelsen motsägs i gärning och handling blir förhållandet annorlunda. Det hände för något år sedan att en journalist intervjuades i TV och därvid bekände att han var kristen. Det är inte varje dag som en sådan bekännelse avläggs i massmedia. Men efter en stund förklarade han att han arbetade för att homosexualiteten skulle förstås och uppfattas som en naturlig yttring av den sexuella driften. Han bekände sig som kristen, men hans gärningar talade och vittnade mot honom, när han samtyckte till det som var ont (Rom 1:32). Hans yttre bekännelse (med »munnen») kunde inte längre godtas. Det var inte möjligt att rättfärdiggöra honom, förklara honom som kristen, ty tron på vår Herre Jesus Kristus kan inte stå tillsammans med att arbeta för och främja Sodoms synd. Hans gärning visade att hans tro var »död». [11]

b) genom tro och gärningar i samverkan

För den som hos en kristen skiljer tron och trons gärningar åt förklarar Jakob: »Jag skall visa (demonstrera för) dig min tro med mina gärningar.» Han hävdar nämligen att det är genom sina gärningar som en kristen blir av människor förklarad »rättfärdig». Att trons gärningar så starkt betonas beror på att dessa kan ses och observeras av människor. Rättfärdiggörelsen inför människor sker därför i ett samspel mellan tro och gärning (Jak 2:22). Som exempel på hur en sådan rättfärdiggörelse går till hänvisar han till Abraham och Rahab, som med all rätt har av människor erkänts som kristna. [13]

Skökan Rahab, som tog emot spejarna i Jeriko och dolde dem, därför att hon trodde på Israels Gud, frälstes av nåden genom tron – inför Gud. Men inför de israelitiska spejarna (inför mänskligt forum) blev hon förklarad rättfärdig i kraft av sin tro och bekännelse, när hon band det röda snöret vid fönstret (Jos 2:18) och i kraft av sin gärning, när hon hjälpte spejarna ut ur Jeriko. I kraft av sin tro, bevisad i gärning, blev hon av israeliterna räknad till gudsfolket och räddad undan tillspillogivning. [14]

Abraham, trons fader, kallas i Skriften »Guds vän» (2:23). Men inte ens Abrahams tro var synlig för blotta ögat. Han blev, också han, av människor förklarad rättfärdig, när de såg hans gärningar. När Jakob uttalar sig vilja visa människor sin tro med sina gärningar och uppmanar sina adressater att göra detsammma, så är detta något som Skriften uppmanar oss till. I sin Bergspredikan säger Jesus till sina lärjungar: »Låt ert ljus lysa inför människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader, som är i himmelen. »Han säger också: »Ni är världens ljus. Inte kan en stad döljas, som ligger på ett berg» (Matt 5:14f). Vad som gäller inför människor sammanfattar aposteln Jakob i dessa ord: »Ni märker alltså att en människa erkänns som rättfärdig (d.v.s. som kristen, inför människor) genom sina gärningar och inte bara genom sin tro» (Jak 2:24). [15]

En sådan undervisning om en kristens »rättfärdiggörelse inför människor» ges också av Luther. Så vänder han sig i Schmalkaldiska artiklarna mot sådana som menade »att även om de, som en gång mottagit Anden och blivit troende, föll i synd, de likväl skulle bli kvar i tron och inte skadas av en sådan synd. Därför ropar de högljutt: ‘Gör vad du vill; tror du bara, så gör sådant ingenting, ty tron utplånar all synd’.» (SKB, s 330.) Luther säger att han under bondeupproret kom i beröring med sådana människor, men att han är rädd för att sådana dåraktiga meningar »ännu finns kvar hos några». »Därför är det nödvändigt», säger han, »att själv veta och lära andra, att om heliga människor – bortsett från att de har och känner arvsynden och dagligen kämpar mot den och gör bot för den – faller i uppenbar synd, såsom David i äktenskapsbrott, mord och hädelse, de därmed också har förlorat tron och Anden. Ty den helige Ande låter inte synden råda och få överhand, så att den blir fullbordad, utan han avstyr och förhindrar, att den får göra vad den vill» (SKB, s 330). [16]

II. JAKOB OCH JUDENDOMEN

1. Enligt Jakob är det omöjligt att hålla lagen, men enligt judendomen möjligt

Det sägs ofta att Jakob är starkt judiskt påverkad. Han hör mera hemma i judendomen, menar man, eller om han blivit kristen, anklagas han för att inte ha gjort upp med sitt judiska förflutna. Den hypotesen har också framförts att brevet i fråga ursprungligen skulle ha varit en judisk skrift, som sedan bearbetats och fått en kristen inramning. Jakobs brev är emellertid en klart kristen skrift och skiljer sig från gängse judisk åskådning. [19]

Aposteln Jakob skriver i sitt brev: »Den som håller hela lagen men felar i ett är skyldig till allt.» Därmed har Jakob uttryckt en mycket viktig sanning, nämligen den att skulden inför Gud är lika stor hos alla människor. Vad Jakob här utsäger, att alla människor är överträdare av »hela lagen» och står som skyldiga inför Gud, det har Paulus uttryckt i orden: »Hela världen står med skuld inför Gud» (Rom 3:19). Till alla dem som äger lagen (Rom 3:19) säger aposteln Jakob liksom aposteln Paulus att de står under samma dom. [20]

För en jude däremot innebar detta »att äga lagen» närmast »att leva på judiskt vis» (Gal 2:14), d.v.s. att iaktta de judiska stadgar som avsåg sabbater, högtider, föda och rituell renhet. Inom judendomen ville man inte på något sätt försvåra eller skärpa lagen. Tvärtom ansåg man det viktigt att människor kunde »finna sin vila i lagen» (Rom 1:17), och för att så skulle kunna ske försökte man anpassa den till vad mänsklig förmåga kunde tänkas klara av. [21]

2. Jakob ivrar för både rätt lära och goda gärningar

Det har sagts att Jakob inte förkunnar tron i detta brev. Detta påstående har upprepats så ofta att många läsare därigenom redan från början riskerar att missförstå hela brevet. Har vi emellertid sett att Jakobs syfte är att varna adressaterna för den döda tron och den säkra köttsligheten, måste vi också ge honom rätt till att låta dessa varningar återkomma brevet igenom. Det är också väl känt att judarna, som levde i förskingringen, utanför Palestina, hade påverkats av den hedniska miljö de levde i och influerats av den grekiska världens »tomma och bedrägliga filosofi» (Kol 2:8). [23]

Har vi sett i vilket syfte brevet är skrivet blir vi också fria att upptäcka att brevet i fråga ger mycket kateketiskt material. Här har vi ett utkast till en urkristen katekes. I sitt ord om de »goda och fullkomliga gåvor» som de fått (Jak 1:17) hänvisar Jakob till evangelium, varigenom de blivit »födda» och varigenom de mottagit frälsningen (Jak 1:21). Samtidigt uppmanar Jakob dem att ta emot det »i dem nerlagda ord, som har makt att frälsa era själar» (Jak 1:18). Därvid påminner han dem om det sköna namn, Jesu namn, som uttalats över dem vid deras dop. Sanningens ord, evangeliet, är frälsningens orsak, evangeliet i ordet (Jak 1:18, 1 Petr 1:23) och dopet (Jak 2:7). Detta i dem nerlagda ord kan då inte syfta på någon annan eller något annat än Jesus och hans undervisning. [24]

På samma sätt måste uttrycket »den fullkomliga lagen, frihetens lag» sättas i samband med »det i er nerlagda ordet, som har makt att frälsa era själar» (Jak 1:21). Den fullkomliga lagen eller »läran» är evangeliet, som här benämns lag. Samma språkbruk finner vi också hos aposteln Paulus, som kan kalla evangeliet för »Kristi lag (lära)» (Rom 3:27). [25]

Jakob slutar också sitt brev med en uppmaning till adressaterna att förkunna Kristi verk: »Mina bröder, om någon av er irrar bort från sanningen och någon för honom tillbaka, då skall han veta att den som återför en syndare från hans villoväg frälsar hans själ från döden och överskyler en mängd synder» (Jak 5:20). Själva evangeliet i trängre mening, frälsningen, förkunnas i detta brev i »uppmaningens» form, detta för att egga och uppmuntra adressaterna att ta det till sig (Jak 1:20). Och när han så har förkunnat evangelium om Jesus, det uppenbarade, köttvordna Ordet, manar han också sina läsare att i sitt liv som kristna vara Ordets görare (Jak 1:22) och som sådana följa »den konungsliga lagen», d.v.s. lagens sammanfattning i kärleksbudet (Matt 22:39, Jak 2:8, Rom 13:8). [26]

3. Judendomen ivrar enbart för lagen och bryr sig mindre om rätt lära

Ett helt annat trosbegrepp möter vi i judendomen. Det framgår också av brevet: »Du tror att Gud är en. Det gör du rätt i. Också de onda andrarna tror och skälver» (Jak 2:19). Juden var säker på att han alltid hade dyrkat den ende Guden och aldrig avfallit från den rätta gudstjänsten (Rom 2:22). Tron på den ende Guden och iakttagande av de äldstes stadgar var något för judisk tro karakteristiskt. Bekändes denna tro och iakttogs judisk praxis (omskärelsen) stod det sedan juden fritt att tolka Bibeln som han ville. En jude kunde röra sig inom ett vitt trosfält utan att hans rättrohet ifrågasattes. [28]

Som exempel härpå kan nämnas Bar-Kokba, »stjärnans son», som framträdde med messianska anspråk och ledde upproret mot romarna (132-135 e Kr). Upproret slogs ned, och Bar-Kokba stupade invid Jerusalem. Att en vid tolkning av Bibeln var tillåten har vi här ett exempel på. Också en falsk Messias-pretendent kunde accepteras inom judendomen. Det är svårt att finna något belägg för att någon jude uteslutits ur samfundet på grund av falsk lära. Förelåg rätt praxis enligt fädernas stadgar förutsattes det också att rätt lära förelåg. [29]

Det skall därför inte väcka förvåning om de kristna (judekristna), till vilka Jakob skrev, ännu stod kvar i synagogan. Jakobs uppgift (Jak 2:2) att de judekristna (adressaterna) samlades »i synagogan» kan peka på att de kristna ännu hade sina sammankomster där, eller i varje fall att de brukade samma ord om den kristna gudstjänsten som judarna. Striden mellan kyrkan och synagogan hade ännu inte börjat. [30]