Av: Ingemar Furberg | Nr 4, 1989 sida 166

1. BK bortförklarar undret i Röda havet

Bibelkommissionen (BK) hade den 12 okt tillsammans med Göteborgs universitet anordnat ett symposium kring ämnet »Bibeln i språket – Språket i Bibeln». Kursdagarna inleddes med att kommissionens ordf Bertil Hansson presenterade dess arbete och arbetare. Han uttryckte sin glädje över att denna kommission tillkommit på statligt direktiv och såg denna »politiska viljeyttring från statens sida» som uttryck för ett allmänkulturellt intresse och en garanti för att »vetenskapliga resultat skulle utnyttjas». [1]

BK:s huvudsekr Christer Åhsberg presenterade sedan ett avsnitt ur den nyöversättning av Gamla testamentet som nu ges. Som exempel på kommissionens sätt att arbeta med bibeltexten hänvisade han till 2 Mos 14:22, berättelsen om hur Israels barn räddades undan Farao och torrskodda gick genom Röda havet. Därvid återgav han äldre översättningar av versen i fråga och den nyöversättning som gjorts av BK och konstaterade att de i sak gav samma innehåll. Den enda skillnaden var egentligen bara den att Röda havet vid nyöversättningen hade fått namnet Sävhavet. [2]

Det nya som skett, påpekade Åhsberg, var att BK i en not »inarbetat en tilläggskommunikation». I denna not heter det: »I skildringen av händelserna vid Sävhavet har sannolikt två traditioner flätats samman till en enda berättelse. Den ena, som troligen är äldre, talar om en naturlig orsak (‘östanvinden driver undan’), medan den andra starkare betonar karaktären av under (‘vattnet står som en vägg på båda sidor’). Gemensamt för båda är att det skedda betraktas som Guds verk.» [3]

2. Det bibliska vittnesbördet betonar att det var fråga om ett stort under

Såväl Gamla som Nya testamentet kommer ofta tillbaka till denna händelse, Israels barns räddning ur Egypten. I 2 Mos 13:14 heter det: »Och när din son i framtiden frågar dig: vad betyder detta?, skall du svara honom så: ‘Med stark hand har Herren fört oss ut ur·Egypten, ur träldomshuset.’» Mose påminner också folket om vad som då hände: »Fråga ifrån himmelens ena ända till den andra om någonsin något så stort som detta har skett, eller om man hört talas om något som är detta likt… om någonsin en gud har försökt att komma och hämta ett folk åt sig ut från ett annat folk, genom hemsökelser, tecken och under… vilket allt Herren, er Gud, har gjort med er i Egypten, inför era ögon. Du har själv fått se det, för att du skulle veta, att Herren är Gud och ingen annan än han» (5 Mos 4:32ff). [5]

3. Bibelkritisk forskning räknar inte med att Gud ingriper i skeendet

Det bibliska vittnesbördet säger oss att Gud genom tecken och under handlade i historien och »med stark hand» förde sitt folk ut ur Egypten. Det är här fråga om gudomliga gärningar, om övernaturliga händelser. Problemet är då om den bibelkritiska forskningen kan hålla möjligheten öppen för att Gud handlar i historien. Härtill skall sägas att denna forskning inte är utan sina regler. Den har sina bestämda förutsättningar om det historiska skeendet och det sätt på vilket Gud kan tänkas handla. [7]

Människor förutsätts handla under inflytande av sina tankar och föreställningar, men Gud får i strikt »historisk» forskning inte tänkas ingripa i det yttre skeendet. Sägs något sådan i Bibeln, får det då inte föras in under »biblisk historia» utan under begreppet »myt» eller »gudasaga» (jfr 2 Petr 1:16). Allt skeende måste nämligen ha en inomvärldslig orsak, menar man. En bibelkritisk forskning får alltså inte räkna med möjligheten av gudomlig kausalitet, att Gud kan vara orsak till under. [8]

En tolkning styrd av den historisk-kritiska metodens förutsättningar utgår alltså från att det aldrig sker några under. Påstås något sådant måste historien skrivas om. Denna metod gör anspråk på att vara fri från teologiska och dogmatiska förutsättningar, vara objektiv och vetenskaplig och därför i stånd att upptäcka vad som verkligen har hänt i historien. Men metoden är inte förutsättningslös. Den är inte heller ny, utan är ett barn av 1700-talets upplysning, dess förnuftstro. [9]

4. Historisk-grammatisk forskning räknar med att Gud kan ingripa i skeendet

En forskare som följer historisk-grammatisk metod låter texten stå som den står. Bibelns Gud är undrens Gud. Det innebär då inte att en strikt vetenskaplig metod har ersatts av en dogmatisk sådan. Inte heller denna metod är alltså förutsättningslös. Den har sin bestämda förutsättning att Bibelns Gud är »den Han är» och gör under. Dessa båda metoder är lika däri att de båda utgår från bestämda förutsättningar, från bestämda satser och »dogmer». [11]

Historisk-kritisk metod bygger på den s.k. positivistiska vetenskapsuppfattningen, enligt vilken frågor om Guds handlande inte får blandas in i vetenskapen, som måste bygga på en rent inomvärldslig åskådning. Den »tilläggskommunikation» som Åhsberg fäster så stort avseende vid och som givits i ovan nämnda not, skall ses i ljuset av denna strävan att omarbeta den bibliska historia som texten ger, så att den stämmer överens med denna åskådnings förutsättningar. [12]

5. I noten om undret i Röda havet utgår BK från att Gud inte ingripit

Noten här ger alltså »en tilläggskommunikation», d.v.s. en ny information om textens innebörd. Den bibelläsare som från texten går över till noten måste råka i den största förvirring. Först talas här om »två traditioner», som »sammanflätade till en enda berättelse» – två traditioner, som förmedlar två motsatta tolkningar av det historiska skeendet. Sedan utsäger noten i nästa mening att undret är starkare betonat i den andra traditionen, som troligen är av senare datum. [14]

Tydligen vill man då också i den äldre traditionen finna undret på något sätt uttryckt: »Östanvinden driver undan vattnet.» På något sätt vill man lugna den bibelläsare som oroas av noten och låta förstå att redan i den äldre traditionen Herren var i stormen. När man så har funnit en gemensam nämnare för dessa traditioner kan man förklara: »Gemensamt för dem båda är att det skedda betraktas som Guds verk.» [15]

Att framställningen i denna not är helt förvirrad är uppenbart. Detta beror på att BK har svårt att i klartext uttrycka sin inomvärldsliga livsåskådning. Den säger inte rent ut att allt måste ha en naturlig orsak. Men genom att tala om en eventuell förekomst av en äldre tradition, som den säger »troligtvis» har förelegat, har den lämnat åt läsaren att själv dra slutsatsen hur myten så småningom växt fram, mytbildningen om ett Guds ingripande. [16]

Vid detta symposium i Göteborg blev BK tillfrågad om det ingick i statens direktiv att en notapparat skulle fogas till texten. Denna fråga besvarades med ett ja. Den glädje som Bertil Hansson uttryckte över tillkomsten av en statlig bibelkommission är helt säkert äkta. Han ser i dess existens en garanti för att »vetenskapliga resultat utnyttjas». Frågan är dock om staten någonsin har framträtt som ideologiskt värderingsfri och objektiv. Hur kan den bok, som handlar om Herrens underfulla gärningar och som anger när, var och hur dessa har utförts och vilka som såg dem, kunna rätt återges, om historien härom skall omarbetas och föras över till mytens och sagans värld! [17]