Allvarliga förhållanden ger allvarliga förmaningar
Hebreerbrevets författare benämner sitt brev »förmaningens ord» (13:23). Detta uttryck var en bland judarna gängse benämning för predikan. Så berättas det i Apg 13:14f att Paulus på sabbaten gick in i synagogan i Antiokia i Pisidien. Efter textläsningen blev han tillfrågad om han hade »något förmaningens ord» att säga (Apg 13:14f). Han blev alltså ombedd att hålla en predikan. [1]
Som en predikan, där förkunnelsen mynnar ut i förmaningar, kan också detta brev betecknas. Hela brevet innehåller »ord av förmaning», riktade till judar, som trots sin kristna ställning höll fast vid templet och dess offerväsen och som var farligt nära att vända tillbaka till judendomen och därmed avfalla från den kristna tron. Författarens slutförmaning till adressaterna att »stå ut med» vad han skriver till dem säger oss att det verkligen förelåg spänningar mellan brevets författare och dess mottagare. [2]
Dessa uppmanas att lägga bakom sig »Kristi elementära lära» (6:1ff, 9:14). Därmed menas en sådan tro på Gud som är sammanfattad i judendomens trosbekännelse och som ger en undervisning om tvagningar (reningsceremonier), handpåläggning, de dödas uppståndelse och en evig dom. I dessa moment ger författaren en framställning av den fariseiska judendomens elementära undervisning. Som grund för denna undervisning stod Mose lag med dess många stadgar. Det tillstånd läsarna befann sig i karakteriseras som ett tillstånd »i döda gärningar». Omvändelse hade alltmer börjat uppfattas som en omvändelse till lagen. Tro på Gud är däremot nu – sedan Sonen kommit till världen – tro på Gud sådan han uppenbarat sig i Jesus (jfr Gal 3:23f). Redan i brevets inledning utsägs i stor klarhet att uppenbarelsen i Kristus är den slutgiltiga och fullkomliga uppenbarelsen. Kristus har fått gudsnamnet »Herren» och tilltalas som Gud: »Därför, o Gud (= Kristus), har din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder» (1:19). [3]
Förmaningens ord förkunnar Frälsaren
Hebreerbrevets författare inleder alltså med att förkunna Kristi gudom. När Kristi verk förkunnas, ställs Kristi lidande och död i centrum. Han har genom sin död utfört en rening från synderna (1:3). Jesu dödslidande var fullkomligt nödvändigt för att han skulle bli »deras frälsnings upphov och föra många söner till härligheten» (2:10). »Utan Jesu blodsutgjutelse» hade det inte givits någon syndaförlåtelse (9:22). Men nu har Kristus offrat sig själv, och i kraft av hans frivilliga offer är folkets synder sonade. [5]
Kristi offer förkunnas här mot bakgrund av de många upprepade offer som de levitiska prästerna frambar i templet. Om det offer som översteprästen frambär på försoningsdagen heter det att det ger »en årlig påminnelse om synder», och om alla de offer som prästerna frambar sägs det att de inte kan »fullkomligt rena samvetet hos den som offrar» (9:9). Att dessa offer och reningar ständigt upprepades visade deras brist på fullkomlighet. Det gamla förbundets offer hade inte borttagit synderna. Också för dessa synder under det förra förbundet har Kristus genom sin död betalt lösen (9:15). [6]
Hebreerbrevets författare förkunnar evangelium i sitt brev. En fullkomlig nåd och förlåtelse överräcks här som en fri, förblivande gåva, som renar samvetet för all tid. Därför uppmanar han adressaterna att fästa sina ögon på Jesus, den fullkomlige översteprästen. »Varje präst (= offerpräst) är dag efter dag i tjänst och frambär gång på gång samma offer, som aldrig kan ta bort synderna, men Jesus har framburit ett enda för alltid gällande syndoffer och satt sig på Guds högra sida», heter det i brevet (10:11f). [7]
Förmaningens ord förkunnar varning
Förmaningens ord är, som vi sett, mättat av evangeliets tröst. Evangeliet självt förkunnas i eggelsens form. Det är inte bara tillåtet att tro evangeliet. Läsarna sporras och eggas att lita på nåden i Kristus och att gå fram i full trosvisshet (10:22). Men här framförs också varningar, och det allvarliga sådana. Så varnas i Hebr 6:4-8 och 10:26-31 för förhärdelsens synd. När så sker är det för att väcka adressaterna och göra dem medvetna om en hotande fara. Och när författaren gör detta, är hans syfte att värja och försvara tron och behålla adressaterna i denna tro. [9]
Vad som i dessa båda texter avhandlas är det förhållandet att otron kan sluta i förhärdelse. Den kan leda till ett återfall utan återvändo. Då är inte varje avfall beskrivet. En kristen kan avfalla från tron och bli upprättad igen genom evangeliets kraft. Han kan också falla i dödssynd, som gör att den helige Ande viker från honom, såsom skedde med konung David. Men evangeliet är en kraft till frälsning för var och en som tror. Vi vet av Skriften att konung David ångrade sig och bekände sin synd och blev upprättad genom profeten Natans avlösningsord: »Så har också Gud förlåtit dig din synd. Du skall inte dö» (2 Sam 12:13). [10]
En troende blir en förhärdad avfälling om han med vett och vilja korsfäster Frälsaren
Det framgår av dessa texter (6:4-8 och 10:26-31) att det rör sig om sådana avfallna som blivit helt förhärdade och förstockade, men som en gång verkligen varit levande kristna människor. Författarens långa uppräkning av allt vad dessa blivit delaktiga av visar att de en gång har ägt tron och åtnjutit Andens gåvor. Det sägs om dem att »de en gång har blivit upplysta (= omvända – se Ef 1:18) och smakat den himmelska gåvan (frälsningens gåva) och blivit delaktiga av den helige Ande och smakat det goda gudsordet och den himmelska världens krafter» (6:4f). [12]
Om dem som blivit så rikt välsignade och ändå har avfallit och därvid fallit så djupt att de blivit förhärdade, säger författaren: »dem är det omöjligt att föra till ny omvändelse». Att så är fallet motiveras i det följande. Det visar sig då hur långt dessa har gått i sitt avfall. De var en gång Jesu vänner, men är nu hans fiender, när »de för sin del korsfäster Guds Son och utsätter honom för hån och spott» (6:6). Det är deras korsfästelse av Jesus som här skildras, och den äger rum »med vett och vilja». De vet vad de gör, till skillnad från dem som förde Jesus ut till att korsfästas och om vilka Jesus sade att »de inte vet vad de gör» (Luk 23:34). Det är dessa f.d. kristna som nu påstår att Jesus var en falsk Messias och att han med all rätt blev »upphöjd» på korsets trä. [13]
Hebreerbrevets varning för förhärdelsens synd innebär dock inte att adressaterna tilltalas som förhärdade avfällingar. I stället sägs det i brevet: »Men i fråga om er, ni älskade, är vi vissa om det bästa, vad som rör (hör till) frälsningen, om vi också talar på detta sätt» (6:9). [14]
Vi ser här att författarens varning står i evangeliets tjänst. I god tid varnar han för en hotande fara, som adressaterna själva inte tycks vara medvetna om. När han varnar dem är det inte för att göra dem osäkra och ovissa om att de står i nåden. Hans avsikt är att styrka och befästa adressaterna i nåden (13:9). »Därför, då vi nu har fått ett rike som inte kan bäva, låt oss behålla nåden och så tjäna Gud» (12:28). Nåden i Kristus står då ställd mot judarnas offer och offermåltider. Dessa är till ingen nytta (13:9). [15]