Ledljus

Av: Christer Hugo | Nr 3, 1991 sida 101

Egil Sjaastad, Ledljus. En andaktsbokför unga. [0]

Översättning från norskan: Janne Carlsson. Klippan 1988. EFS-förlaget. [1]

I en tid då ordet om synd och nåd verkar bli alltmer sällan hört från predikstolarna, så är det desto mer glädjande när man finner det förkunnat. Norrmannen Egil Sjaastad för fram den förkunnelsen på många ställen i denna andaktsbok för unga. Genom lag och evangelium ges genuin själavård. Guds lag får döma synden i oss fullt ut. Och Sjaastad väjer inte för att komma med besked i aktuella moraliska frågor, som t.ex. abort. I andakten för 4 mars skriver han: »Framkallad abort innebär att man skär av livstråden för en människa. Det är att ta ett människoliv. Guds bud är tydligt och klart. Låt det etsa sig fast i ditt medvetande för alltid: ‘Du skall inte dräpa!’». [2]

Men viktigast: Sjaastad låter också evangeliet om förlåtelsen och frälsningen i Kristus klinga. Nådens evangelium får vara vad det är – grunden för kristenlivet i världen. Så blir vi människor små, men Gud blir stor. Och författaren ger oss Guds egen tröst, då han visar på Jesu offer som sonat varje synd och som öppnat himmelen för oss. Så här framställs exempelvis rättfärdiggörelsen i andakten för 3 november: »När Jesus dog tog han på sig skulden för alla våra synder. Han tog ansvaret för allt vi hade gjort mot Gud – i både tankar, ord och gärningar. Han måste straffas för det. Den som tror på Jesus får personlig del i det här. Han blir frikänd av Gud själv därför att Jesus blev dömd för synderna. Det är rättfärdiggörelse.» [3]

Samtidigt är tyvärr Sjaastad inte helt konsekvent i sin framställning. Hans på många ställen klara evangelieförkunnelse trubbas ibland av på ett mycket olyckligt sätt. I t.ex. andakten för 10 december får läsaren lätt intrycket att tron skulle vara åtminstone en del i grunden för förlåtelsen och den frikännande domen: »Är du personligt bekant med honom (Jesus) blir du frikänd när domen avkunnas. För då har alla dina synder blivit förlåtna.» (Vår kurs.) Det är ju inte så att människan först tror och därefter får sina synder förlåtna. Det är den av Jesus skaffade färdiga förlåtelsen som hon tar emot genom tron. Förlåtelsen finns där, oberoende av henne själv. Som Egil Sjaastad själv så fint säger: »Att tro är att ta Gud på orden och se upp på Jesus.» [4]

Vad man också saknar är en klarare undervisning om nattvarden, och då särskilt Kristi kropps och blods verkliga närvaro (realpresens) i, med och under nattvardens bröd och vin. Visserligen nämner Sjaastad att nattvarden är ett medel som Gud använder för att ge oss sin nåd, att nattvarden ger oss del i Jesus själv. Men då vore det också ett utmärkt tillfälle att stryka under den särskilda tröst som finns i nattvarden: där försäkras vi personligen om förlåtelsen och frälsningen, genom att vi får ta emot själva den lösepenning med vilken vi köpts fria – Kristi kropp och blod. [5]

Dopet som nådemedel framhålls även. Läsaren påminns om det stora som händer i dopet: »Dopet är alltså ett av de medel Gud använder för att ge dig det största han har att ge. För det finns väl ingen större gåva än att bli förlåten och få ett liv som varar för evigt?» (s 303). Likväl skulle man önska att Sjaastad med mera eftertryck hade svarat »ja» på den fråga som är rubriken på andakten för 14 november: »Kan en baby tro?» Låt oss i detta sammanhang bara citera följande hos Wilbert Kreiss, Dopet enligt Bibeln och bekännelsen (Biblicums småskrifter 11, s 49):»När Jesus säger ‘Sannerligen säger jag er: den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig ditin’ (Luk 18:17), vill Han därmed säga, att barnen verkligen kan ta emot Guds rike. ‘Ta emot’ betyder på Bibelns språk ‘tro’.» [6]

Dessvärre är bibelcitaten i den svenska översättningen av Sjaastads andaktsbok enligt NT 81. Det är väl förmodligen det som är skälet till att den Helige Ande ibland skrivs med litet a, liksom Guds Son med litet s. Onödigt av översättaren/förlaget. [7]

Trots dess uppenbara förtjänster – inte minst i jämförelse med andra »moderna» andaktsböcker – går det således inte att oförbehållsamt rekommendera Ledljus. Sjaastad har en god ambition att ge läsaren biblisk uppbyggelse, men han avkortar ändå Bibelns lära på flera ställen (ett par exempel har nämnts ovan). [8]

 

Mukunde – varken svart eller vit.

Av: C. H. | Nr 3, 1991 sida 102

Nils Sköld, Mukunde varken svart eller vit. Kungälv 1990. Kyrkliga Förbundets Bokförlag. [0]

Romanens form är inte den lättaste att arbeta med. Detta påminns man om vid läsningen av föreliggande bok. Den ger intressanta inblickar i afrikanska folkgruppers levnadsmönster och kultur. (Författaren har också 27 år på missionsfälten i södra Afrika bakom sig). Utifrån ett perspektiv inom den sekulariserade statskyrkan presenteras också många tankar och synpunkter på dess problematik och på andra teologiska frågor. Även om man märker att författaren vill ta Bibeln på allvar, så brister det likväl på många ställen i biblisk halt och konsekvens. Dessutom hade nog, som sagt, en annan form än romanens passat bättre för det författaren vill framföra. Dialogerna ger inte sällan ett konstlat intryck. [1]

 

Bibelsyn

Av: C. H. | Nr 3, 1991 sida 102

Leif G Jensen, Bibelsyn. Bibelen – Guds inspirerede og ufejlbare ord. [0]

Utgiven av Den evangelisk-lutherske Frikirkes årsmöte den 6 maj 1990 i Köpenhamn. Beställs från Luthersk Kirke, Ewaldsvej 9, DK-8723 Lösning. [1]

Ibland hör man sägas: »Det är inte så viktigt vad jag har för syn på Bibeln. Viktigast är hur Bibeln ser på mig». Och rätt förstått ligger det förstås en bit av sanning i detta nästan bevingade uttryck. Frågan om bibelsyn får inte bara bli en akademisk diskussion. Den hör ju tvärtom nära samman med själva kristenlivet. Men därför går det heller inte att avfärda bibelsynsfrågan. Tvärtom är det viktigt att besinna sig på vilken syn på Skriften som är den verkligt skriftenliga. Detta visar pastor Leif G Jensen i sin belysande småskrift. [2]

Leif G Jensen, som är ordförande i Den evangelisk-lutherske Frikirke i Danmark, skiljer mellan den fundamentalistiska bibelsynen och den ortodoxa. Företrädare för fundamentalistisk bibelsyn skall ha erkännande för att de vill avvisa bibelkritik och utan förbehåll accepterar Bibeln såsom Guds inspirerade och ofelbara ord. På samma gång visar Leif Jensen på svagheten i den fundamentalistiska bibelsynen: bibelsynen blir en isolerad fråga i förhållande till Bibelns budskap i övrigt. Som Leif Jensen uttrycker det: »Det nytter jo ikke at tale om, at Bibelen er Guds inspirerede og ofejlbare ord, hvis man ikke lader Bibelen lede sig til en sand forkyndelse af synd og nåde og til en ret forvaltning af dåb og nadver. Men desvärre har interessen for bibelsynet undertiden en så overordnet og absolut rolle i fundamentalistiske kredse, at der ikke er syn for denne sammenhaeng.» Detta kan få ödesdigra följder, menar Jensen. Det kan i sig få återverkningar på själva bibelsynen: »Hvis spörgsmålet om Bibelen er Guds ufejlbare ord behandles isoleret, vil man havne i et rent rationalistisk syn på Bibelen – det man önskede at bekämpe!» [3]

Nu vill inte Leif Jensen hävda att varje form av fundamentalism gör sig skyldig till rationalistiska felgrepp. Men han varnar ändå för faran av att ge sig rationalismen i våld »overalt, hvor spörgsmålet om Bibelens ufejlbarhed sättes over eller foran spörgsmålet om Bibelens indhold og formål (= »syfte»).» [4]

När det gäller den ortodoxa bibelsynen – den hållning till Skriften som Leif Jensen själv gör sig till tolk för – så har den följande utgångspunkt: »troen på Bibelens autoritet udspringer af troen på Jesus Kristus som Herre og Frelser.» Jensen skriver att det är först när människan genom den profetiska och apostoliska förkunnelsen anklagas och benådas av Gud, som hon vet vad Guds ord är. »Derfor», säger författaren, »har den kristne egentlig intet eget bibelsyn, men har kun en Herre. Og Herren Jesus Kristus har sagt, at Skriften ikke kan omstödes (Joh 10,35). Derfor overtager den kristne ukritisk det bibelsyn, han möder hos sin Herre og hos Skriftens forfattere.» För denna Herrens och Skriftens egen bibelsyn ger så Leif Jensen en kort men likväl innehållsrik redogörelse, där han t.ex. behandlar begreppen »verbalinspiration» och »plenarinspiration». Författaren själv lutar åt att vilja föredra »plenarinspiration» för att beskriva Bibelns gudomliga inspiration: »Det svarer godt til det bibelske selvvidnesbyrd, at alt uden undtagelse er inspireret af Gud.» [5]

Den ortodoxa bibelsynen får givetvis konsekvenser för det praktiska bibeltolkningsarbetet. Bibelforskningen skall vara i de bibliska texternas tjänst och inte tvärtom. Därför avvisas också den historisk-kritiska metoden som oanvändbar för bibelforskaren. [6]

I småskriftens avslutande del demonstreras ytterligare hur bibelsynen får följder i praxis. Leif Jensen skriver: »I mödet med et menneske, som ikke blot spörger, om Gud er til, men også råber på en nådig Gud, vil afgörende forskelle mellem bibelsyn komme for dagen.» Det är när »bibelsynerna» konfronteras med människans existens som det visar sig vad de verkligen innebär. Författaren tar här aposteln Paulus som belysande exempel: han fick ju genom sin omvändelse formellt sett inte någon ny bibelsyn, utan han betraktade alltjämt Bibeln som Guds ord. Men det avgörande var att han genom lagens dom över sitt liv och genom syndernas förlåtelse – evangelium – fördes till tro på den uppståndne Jesus Kristus. Och så fick han »en helt ny forståelse af Guds lovs formål (= syfte) og funktion samt af det profetiske budskabs indhold og opfyldelse.» [7]

En ortodox bibelsyn kommer till uttryck när man med full visshet och säkerhet kan tillsäga den anfäktade syndaren syndernas förlåtelse. Ty Guds eget ord säger att Jesu, Guds Sons, blod, renar oss från all synd. Det är till Skriftens ord, som i sanning är Guds ord, som den anfäktade och lidande kristne hänvisas, inte till egna stämningar och känslor. [8]

När det däremot blir fråga om en hållning inför Skriften som öppnar för kritik av denna, då har den nödställde och anfäktade ingen verklig hjälp att vänta. Och det blir även problematiskt med den mera »moderata» bibelkritiken, den som brukar benämnas »konservativ bibelsyn». Företrädare för denna är ofta överens med den ortodoxa synen på Bibeln beträffande Skriftens centrallära. Och man kan då även ge den hjälp åt människor som behövs, genom en klar förkunnelse av Guds nåd i ord och sakrament. Men detta, påpekar Leif Jensen, det sker inte tack vare den moderna bibelkritiken. Tvärtom. Det sker bara så länge man talar tyst om den och håller den utanför förkunnelse och själavård. [9]

Leif Jensen visar klart på hur farligt det är att börja välja bland utsagorna och texterna i Skriften för att avgöra vad som till äventyrs bara skulle vara människoord. Gör man det, säger Jensen, då är upplösningen av det bibliska frälsningsbudskapet redan på gång, även om man försöker att bevara Skriftens centrallära intakt. »Det viser sig bl.a. derved, at mange har mistet frimodigheden til at fastholde den rene läre i traditionel evangelisk-luthersk forstand og ikke ud fra klare skriftsteder vover at afgöre, hvad der er ret kristen läre.» [10]

Men hur går det då när den fundamentalistiska skriftsynen omsätts i praktiken? Ja, problemet, menar Leif Jensen, är att man ofta i fundamentalistiska väckelsesammanhang grundar vissheten om Guds nåd inte enbart på Guds ord och sakrament. Vissheten om Guds nåd och förlåtelse görs också beroende av människans beslut och vad hon upplever i mötet med bibelordet. Men den sanna hjälpen för den människa som anfäktas i sin tro, den finns återigen i Guds ord och löften, inte i hennes egna känslor och stämningar. [11]

Det är således en, trots sina blott tolv sidor, mycket innehållsrik och lärorik genomgång Leif Jensen har gett oss. Inte minst visar han klart hur nära biblisk skriftsyn hör ihop med sann själavård. Därför borde denna småskrift vara självskriven i synnerhet för varje teologie studerande. [12]