Kyrkans kallelse också idag

Av: I. F. | Nr 3, 1992 sida 152

Kyrkans kallelse också i dag är att förkunna den fullkomliga förlåtelsen, skriver Öyvind Dahle i en artikel i Kyrka och Folk nr 27-28/92. Vi citerar: [0]

Eftersom Kristus dött i ogudaktiga syndares ställe, finns också löfte om fullkomlig förlåtelse – för både egenrättfärdighetens och orättfärdighetens synd! Bildspråket i ett par av söndagens gammaltestamentliga texter är verkligen både pedagogiskt och själavårdande: [1]

»Så säger Herren: Jag utplånar dina överträdelser som ett moln och dina synder som en sky. Vänd om till mig, ty jag förlossar dig,» (Jes 44:22). Och en annan av profeterna framhåller, att Gud skall »trampa våra missgärningar under fötterna». Ja, han kastar våra »synder i havets djup» (Mika 7:19). Också svensken av i dag behöver detta välsignade evangelium! [2]

Samtidigt föll min blick på ett urklipp ur Göteborgs-Posten från 1991, där Kerstin Wallin intervjuar Krister Brandt, översättare av Gamla testamentet vid den statliga bibelkommissionen. Han säger bl.a.: [3]

Syndafallet har blivit något enbart ont. Ordagrant översatt betyder kunskapens träd på gott och ont »veta gott och ont trädet» och det som bibeln tecknar är människosläktets utveckling. Berättelsen om Adam och Eva har en parallell i Gilgamesheposet. Där beskrivs hur vilden Enkidu väcks till mänskligt medvetande när han blir förförd av en sköka och hur han trots de välsignelser kulturen bringar sörjer sin omedelbarhet och det okomplicerade livet. Båda berättelserna tar upp samma grundproblem. Ett höjt medvetande till priset av att uteslutas ur paradiset. [4]

Syndafallet är för denne bibelöversättare inte något ont utan något gott. Det är tecknet på att människan har nått ett »höjt medvetande». Denna uppfattning är inte ny. Den omfattades av gnostikerna, som redan på apostlarnas dagar förkunnade denna »falska så kallade ‘kunskap’» (1 Tim 6:20). Brandt säger vidare att han »upplever en nästan kollegial samhörighet med de judiska bibelutläggare som tidigare hanterat texten. Bästa arbetskamraten heter David Kimchri och levde på 1000-talet.» Det skulle inte förvåna om denne företräder en judisk gnosticism. Hur judiska bibelutläggare såg på syndafallet sammanfattas av Odeberg i dennes kända arbete »Fariseism och kristendom» på följande sätt: [5]

Judendomen har inte någon förståelse för ett syndafall och ännu mindre för idén om arvsynden. Berättelsen om syndafallet betraktas därför av de judiska lärarna endast som ett typiskt exempel på hur det går när människan ger efter för och följer sin onda böjelse. Att en judisk lärare skulle uppfatta berättelsen om syndafallet som belägg för att människan har nått en högre utveckling kan omöjligt avse judendomens ledande teologer. Däremot vet vi att denna föreställning omfattades av gnostikerna. [6]

Skriftens lära om synd och nåd utsätts i vår tid för stormangrepp. Det bör därför inte väcka förvåning att Kyrkans Tidning nr 23/92 har funnit det motiverat att ta in en skämtteckning från Strix 1913. »Kan ni tänka ut vad katten behöver mer än mat? Allmän undran. Han behöver naturligtvis detsamma som vi. Lilla Dagmar blir genast färdig med svaret: – Syndernas förlåtelse.» Ja, visst kan man le åt denna rörande berättelse. Men skrattet stelnar när vi betänker hur människan i dag trots sitt »förhöjda medvetande» inte kan kasta av sig känslan av skuld. Hon skuldbelägger sig själv. Här kunde Herrens ord ge hjälp och frälsning. Men Herrens ord är sällsynt i vår tid. [7]