Kyrklig skilsmässa ny ritual

Av: I. F. | Nr 4, 1992 sida 198

Från TT meddelas följande: [0]

Par som skiljer sig skall få en egen ritual i kyrkan. Inför präst och församling skall de tidigare makarna få tacka varandra för det som varit och visa att de skiljs som vänner. [1]

Den nya ritualen är utformad som en bön om förlåtelse som makarna kan läsa enskilt med prästen och ingår i den fjärde delen av kyrkohandboken som snart är färdig för tryckning. [2]

Detta tillägg till kyrkohandboken skall vara tryckt i början av nästa år. I en intervju i radio förklarade pastor Caroline Krook att detta nya ritual skulle hjälpa makarna att »försonas med det som varit, försonas med varandras sårade känslor.» Denna försoning sker då framför altaret. När intervjuaren utbrast: »Visst låter det magstarkt», vädjade pastorn om förståelse. »Vi tar äktenskapet så allvarligt, att man ber om förlåtelse. På så sätt kan vi hjälpa till att skilsmässan blir lite snyggare.» Radioreportern däremot såg detta skilsmässoritual som »ett slags jippo i kyrkan och som ett försök av kyrkan att vara mer publikfriande och söka nya nischer för sitt arbete. Fler ritualer, fler arrangemang, ett sätt att locka folk till kyrkan.» [3]

Visst kan det sägas att det ser snyggt ut, när makar går fram till altaret och skiljs som vänner. De ber tillsammans och konfirmerar, bekräftar inför Gud att de är skilda. Men det visar sig att denna »snygga» akt möts av människors hån och förakt. Lagen är ju någorlunda känd. Skulle de inte gå fram till altaret och försonas med varandra, frågar man. Ja, Jesus sade till sina lärjungar: Om du bär fram ditt böneoffer vid altaret, och därvid kommer ihåg att din broder (din motpart, din make eller maka) har något emot dig, så gå först bort och försona dig med din broder, och kom sedan och frambär ditt böneoffer. [4]

Kanske är det fint att de försonar sig med sitt öde, »med det som varit och skiljs som vänner.» Men bättre och finare vore det att de försonades med varandra och sedan frambar trons böneoffer vid altaret. Då är akten inte längre en konfirmation, en bekräftelse på att man kallt överger varandra, utan en bekräftelse på att de en gång givna trohetslöftena gäller. Då tackar de inte längre varandra endast för »sträckan de gått tillsammans» utan även för den sträcka som de i fortsättningen kommer att få vandra tillsammans, »tills döden skiljer dem åt.» [5]