Av: Ingemar Furberg | Nr 1, 1993 sida 3

Den undervisningsform Jesus använde var frågor och svar. Det visar evangelierna. När Jesus var tillsammans med sina lärjungar – det var strax före Getsemane – säger de till honom: »Nu vet vi att du vet allt och att du inte har behov av att någon frågar dig» (Joh 16:30). Nu hade lärjungarna förstått att Jesus visste deras frågor. Men de hade inte alltid haft klart för sig, vilka frågor de borde ställa. Och så är det också med oss. [0]

Det sägs ofta att all undervisning skall vara elevcentrerad. Först när elevernas frågor i ämnet tas upp, är en meningsfull kommunikation möjlig, sägs det. Religionsundervisningen skall utgå från elevernas frågeställningar och läraren skall ställa sig under eleven. Men kan det vara möjligt att eleven från början ställer rätta frågor till materialet? Behövs det inte först vissa grundkunskaper i ämnet? I den kristna kyrkan och församlingen träder Herren Kristus fram som den store läraren. Han kallar sig också »den ende läraren» (Matt 23:8). Det bör då vara naturligt att undersöka, hur han gick till väga i sin undervisning. Låt oss gå till Jesu liknelse om den barmhärtige samariten, Luk 10:23-37, och se, hur fråga och svar där behandlas av honom. [1]

Människor ställer ofta oväsentliga frågor

Redan inledningen visar att texten innehåller en stor hemlighet. Vi har här inte endast en enkel exempelberättelse. Berättelsen om den barmhärtige samariten innehåller en hemlighet, en gåta. Texten börjar med v 23: »Saliga är de ögon som ser det ni ser. Ty jag säger er: Många profeter och kungar ville se det ni ser, men fick inte se det och höra det ni hör, men fick inte höra det.» Jesu lärjungar prisas saliga, därför att de lever i uppfyllelsens tid. Messias har kommit. Vad profeterna hade skådat i förväg, på avstånd det såg lärjungarna på nära håll. De såg och hörde Messias, Människosonen, honom som de trodde på. Och nu prisar Jesus dessa sina lärjungar saliga, lyckliga. [3]

In i denna krets av lärjungar tränger nu en laglärd farisé. Helt säkert hade han hört Jesu ord till de tolv lärjungarna, hört att Jesus undervisade dem om sin person. Jesus var medveten om sin ställning som Messias, Människosonen. Vi kan sammanfattningsvis säga, att Jesus invigde och befäste sina lärjungar i Messiashemligheten. Men den laglärde ställde inte frågan, om Jesus var den utlovade Frälsaren.Han frågade om något helt annat. [4]

Genom motfrågor för Jesus samtalet in på Skriftens undervisning

Fariseen frågade: »Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv?» Denna fråga var ställd i avsikt att snärja Jesus. Fariseen var mycket nyfiken på vad Jesus skulle ge för svar. Men det visar sig att Jesus inte alls svarar på frågan. Mycket opedagogiskt – sett från den elevcentrerade pedagogikens regler – ställer han i stället en motfråga i ämnet. »Vad är skrivet i lagen? Hur läser du?» Jesus ställde den laglärde fariseen inför frågan, om Skriften hade något svar att ge i ämnet. Då svarade denne genom att recitera det dubbla kärleksbudet: »Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa såsom dig själv» (5 Mos 6:5, 3 Mos 19:18). I dessa ord var lagen, den uppenbarade gudsviljan, uppenbarad. [6]

På lagens fråga, sådan den är ställd i Skriften, gav den laglärde lagens svar, lagens bud om kärlek till Gud och till nästan. Jesus säger också att denne hade gett ett rätt svar och uppmanar honom att handla efter denna norm: »Gör det så får du leva.» Vi ser här vilken materia-centrerad undervisning Jesus ger. Den skriftlärde kommer till honom, närmast i avsikt att snärja honom, fånga honom genom något förfluget ord. Genom att låta fariseens fråga gå tillbaka till fariseen själv för Jesus samtalet in på Skriftens innehåll, Skriftens materia. Vi ser också hur fråga och svar står i överensstämmelse med varandra. På frågan »vad göra» uppmanar Jesus honom att handla efter den norm, som det dubbla kärleksbudet ger: »Gör det så får du leva.» På lagens fråga vad han skulle göra gav Jesus alltså lagens svar. [7]

Vissa frågor lämnar Jesus obesvarade

Fariseen frågade sedan: »Vem är då min nästa?» Bakom den frågan låg en viss ovillighet att tjäna nästan. Det var i stället viktigt för honom att diskutera, vem som skulle bli föremål för hjälpinsats. Samtidigt utgår han från den självklara förutsättningen att han genom sin kunskap i lagen hade förmåga att rätt ta hand om nästan, medmänniskan. Men Jesus svarar inte direkt på den laglärdes fråga: Vem skall jag hjälpa? Den laglärde tänkte bara på vad han skulle göra. Han förstod inte att han själv först behövde hjälp. Jesus ger därför den genom lagen rättfärdige en undervisning om synd. Endast den som har erkänt sin synd och mottagit hjälp och frälsning hos Messias kan rätt tjäna andra, »göra Messias gärningar». I detta ljus blir den laglärde mera lik den slagne vid vägen. Men Jesus slutar inte sin undervisning med att endast visa denne stolte farisé att hans rätta plats är bland utslagna syndare. Han går vidare i sin undervisning och överräcker åt honom evangelium genom att förkunna Messiashemligheten. [9]

Det väsentliga ämnet är Jesus

Jesus, den tillfrågade, blir utfrågare. Och då förstår vi att berättelsen innehåller en stor hemlighet. Jesus talar om sig själv som den närmaste man, den nästa och granne, som arbetar för att frälsa sin motståndare från andlig död och föra honom till trons nya liv. I Jesu undervisning blir den laglärde ställd på slagna syndares plats. Den slagne mannen, denne som överfölls och slogs blodig och lämnades halvdöd, vem var det som hjälpte honom? Visst var det ett rätt svar fariseen gav: »Den som bevisade honom barmhärtighet.» Men fråga är om fariseen verkligen förstod hemligheten, om han identifierade Jesus som Samariten, som syndares Frälsare. Var det fallet, då hade fariseen blivit upplyst av evangelium och kommit till tro. Den avsedda följden av Jesu undervisning var ju alltid den, att tron skulle tändas, att »ljuset skulle lysa för alla som är i huset» (Matt 5:15). [11]

Jesus talar alltså här om sig själv. Han målar sin egen gärning. Jesus är den gode »herde och nästa», som tar sig an sådana, hos vilka »intet är helt, bara sårmärken» (Jes 1:6), och »som gjuter olja och vin i deras sår och förbinder dem» (Luk 10:34). Han hjälper de nerböjda. Han behandlar och botar syndasåren. Liksom ingen stod den slagne så nära som samariten – prästen och leviten skyndade förbi den nerslagne – så står ingen så nära en förskrämd syndare som Jesus. Vem är då den slagne? Vem är denne anonyme, som blev överfallen av rövare? Hur skall vi kunna identifiera honom? [12]

Ja, här kommer den heliga Skrift oss till hjälp. Den förkunnar i lagen för envar budskapet om synd. En egenrättfärdig människa har svårt att acceptera att hon skulle behöva hjälp och vara skuldbelastad inför Gud. Inte är det väl om oss han talar, frågade fariseerna förargat. »Är då också vi blinda?» (Joh 9:40). Den laglärde var angelägen att få samtala kring frågan om troheten mot lagen. Men Jesus ger i sin liknelseberättelse honom platsen bland såriga syndare (lagens predikan), och därefter ger han honom en frisk uppmaning att tro på Messias, som är syndares Frälsare (evangeliets predikan). Fariseen uppmanas att tro på Jesus. Jesus ger här en grundkurs i kristendom, en undervisning i »grunden», »ty en annan grund kan ingen lägga än den som är lagd, nämligen Jesus Kristus» (1 Kor 3:11). [13]

Även genom direkt undervisning för Jesus samtalet över på rätt ämne

Vi ser här hur försynt och på samma gång fast och klart Jesus för samtalet in på rätt spår. Han går inte ut och säger att frågeställningen är felaktig och att han varken kan eller vill svara på »förvetna», spekulativa frågor. Nej, han för frågan in på rätt ämne. Och så gör han alltid. I Luk 17:20-30 läser vi att fariseerna frågade honom: »När kommer Guds rike?» Jesus svarar, men inte på den ställda frågan, när det skulle komma. Han säger i stället att Guds rike redan är här och att det inte kommer på ett yttre, synligt sätt. Det är ett trons rike i människornas hjärtan. Det framträder inte som en kyrkostat eller teokrati. Detta rike är redan »i er mitt», d.v.s. i hans person, i hans ord och gärningar. [15]

Ja, Jesus kunde redan ta upp till behandling en »tyst» invändning, en felaktig tanke. Fariseen Simon, som hade inbjudit Jesus till sitt hem, blev mycket upprörd över att Jesus tog emot en synderska, som kom och smorde Jesu fötter (Luk 7:36-50). Fariseen tänkte: »Om den mannen verkligen var en profet, skulle han veta att detta är en synderska.» Denna tysta invändning föranleder Jesus att undervisa honom. I sina ord till fariseen Simon träder Jesus fram såsom den som är mäktig att förlåta och såsom den som genom sina förebråelser klart utsäger att Simon själv är i behov av att bli förlåten (Luk 7:41-48). Men det är inte bara stolta fariseer som får höra Jesu undervisning i lag och evangelium. Också Jesu lärjungar blir påminda om samma budskap. [16]

När Marta oroar sig över allt som skulle ställas i ordning och irriterad frågade Jesus: »Herre, bryr du dig inte om att min syster har lämnat åt mig ensam att sköta allt», då tillrättavisar Jesus henne och säger, att »endast ett är nödvändigt», att hon före allt annat behöver hjälp genom att lyssna till evangelium (Luk 10:38-42). En rätt relation till medmänniskorna förverkligas först, när förhållandet till Gud har blivit gott. Och när en människa har blivit upplyst av evangelium och vet vem Jesus, Människosonen, är, då äger hon honom genom tron, och då uppmanas hon att gå ut och »göra Messias gärningar.» [17]

Om någon kommer till Nya testamentet med en fråga, som han inte får svar på, då visar detta endast att frågan utgår från en tanke som ligger vid sidan av Skriften. I Mark 12:34 heter det att »ingen (av lärjungarna) vågade fråga honom (Jesus) längre.» En teolog kommenterar denna utsaga så: »Markus slutsats skulle ha varit på sin plats, om Jesu ‘utfrågare’ hade varit fientliga som i Luk 10:25. Men nu tycks hans slutsats sakna poäng.» Så är inte fallet. Poängen finner vi i följande vers, där Jesus själv ställer frågan om sin person, hur de skriftlärda kunde säga att Messias endast skulle vara Davids son, när Skriften på samma gång kallar honom Davids Herre (Mark 12:35-37). [18]

Vi ser alltså att Herren Jesus alltid förde de frågande in i på rätt ämne. Det gjorde han genom att hänvisa till Skriften. När Jesus samtalade med den samaritiska kvinnan i Sykar, ställdes han inför frågor vid sidan om Skriftens undervisning. Men när han hade varit där i två dagar och undervisat dem, heter det att samariterna kom till tro för Jesu ords skull. De bekände: »Vi har själva hört honom, och vi vet nu att han i sanning är världens Frälsare» (Joh 4:42). De hade då lämnat bakom sig alla de frågor som de tidigare hade ställt och gav i stället svaret, den goda bekännelsen till Jesus Kristus som världens Frälsare. [19]