Ny liturgi: »Våra föräldrar i himmelen…»

Av: I. F. | Nr 1, 1993 sida 36

I decembernumret av »Kein anderes Evangelium» (Inget annat evangelium) läser vi: [0]

Gud anropas av amerikanska metodister i framtiden som »våra föräldrar» eller som »Far och mor» i himlen. Till denna lösning kom tio miljoner medlemmar tillhörande den evangelisk-metodistiska kyrkan i Amerika vid sitt sökande efter en könsneutral beteckning för Gud. I den av generalkonferensen i Louisville (Kentucky) med stor majoritet beslutade nya liturgin räknas med båda dessa möjligheter. En rent kvinnlig »Moder Gud» avböjde de knappt tusen delegaterna. [1]

Det skall inte förvåna oss att samfund och kyrkor också i vårt land är mottagliga för en sådan nyhedendom. Så har t.ex. EFS-budbäraren 50/92 öppnat sina spalter också för denna heresi (villfarelse). Men det är tydligt att denna nyhedendom väcker motstånd, inte från EFS predikanter och pastorer, men väl från enskilda kristna. I Budbäraren 4/93 har en kvinna från Skellefteå fått komma till tals. Där skriver Dagmar Engström: »Gud behöver inte kompletteras.» [2]

I ett debattinlägg i Budbäraren nr 50/92 skriver Lisbeth Gustafsson: [3]

Man lånar myter och legender från grekisk och annan mytologi. Fadern, Ljuset och Förnuftet skall kompletteras med Modern. I 2 Konungaboken 1:3 frågar profeten Elia: »Är det därför att ingen Gud finns i Israel, som ni går iväg och frågar guden i Ekron?» Den Gud, som i Kristus lät sig födas som en av oss, behöver inte och låter sig inte kompletteras. Jesus kallade Gud ‘min Fader och er Fader, min Gud och er Gud’. Det är nåd att vi får kalla Gud vår Fader. Det är stort, ty det gör oss till Kristi medarvingar. Skulle inte det vara nog? Finns då ingen Gud längre ibland oss, eftersom vi börjar vända oss till hedniska myter?» [4]

Barbro Bjerle från Råå i Skåne skriver: [5]

Det här har inte med kristen tro att göra. Vad har intervjun med Lisbeth Gustafsson med kristen tro att göra? Teosofiska tankar, andlighet och gudstro finns presenterat men kristen tro innebär väl att tro på Jesus Kristus. Vad vill Budbäraren med denna typ av artiklar? [6]

Prof Luise Schottrof, Kassel utbildar religionslärare och kvinnliga präster. Hon har i tidskriften »Evangelische Kommentare» skrivit följande: [7]

Den feministiska kritiken av den kristna korsteologin anknyter till en lång kristendomskritisk tradition. Gudsbilden i den kristna korsteologin projicerar en despotisk patriarkalisk fader i himlen, som offrar sin son. För kvinnor kan denna gudsbild endast vara en skrämmande tavla. Den har sadistiska och kannibalistiska drag genom korsteologin. Frälsning sker genom offer. Därigenom förstärks samhällets tryck på kvinnor att alltid offra sig för familjen. Särskilt svår är situationen genom liturgin. Då ord och traditioner grundar sig på känslor och en undertryckande offerteologi förbinds med de flesta liturgiska och nytestamentliga texterna, blir gestaltningen och firandet av liturgin för feministiskt medvetna kvinnor något mycket plågsamt. [8]

Så behandlas den trösterika läran om Kristi ställföreträdande gottgörelse för världens synd. Prof Beyerhaus frågar sig i tidskriften »Diakrisis» om en sådan antikristisk förkunnelse skall kunna överträffas. Det förfärande är att detta universalangrepp mot kristendomens centralartikel framförs inte av utomstående hädare, utan av en kvinna som utbildar religionslärare och kvinnliga präster. Detta hädiska angrepp mot det kristna evangeliet kommer från kyrkans och församlingens egen lärostol. Visst är det vanligt att människor säger att det skall vara högt i kyrkan. Den skall vara öppen också för förnekelse och hädelse. Men Skriften säger något helt annat. Aposteln Paulus skriver: »Hur kan Kristus och Beliar komma överens? Hur kan ett Guds tempel finna sig i avgudar? Vi är den levande Gudens tempel. Gud har sagt: ‘Jag skall bo hos dem och vandra bland dem, och jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk. Drag er bort ifrån dem… Då skall jag ta emot er, och jag skall vara en Fader för er, och ni skall vara mina söner och döttrar, säger Herren, den Allsmäktige» (2 Kor 6:15-18). [9]