Av: John C. Jeske | Nr 3, 1993 sida 85

 
PROFETIAN GENOM ÅRTUSENDENA (The March of Pro­phecy), av professorn vid evangelisk lutherska prästseminariet i Mequon, USA, John C Jeske. Översättningen till svenska är gjord av Lars Engquist. Detta är den andra av tre delar som kommer att publiceras i Tidskriften Biblicum med författarens benägna medgivande. Det är en grundlig genomgång av profetians historia och utveckling. Vi är tacksamma för att kunna publicera den som biblisk undervisning och vederläggning av alla otrons invändningar och förnekelser av Guds profetiska budskap av lag och evangelium. Det är Gud själv som talar till sitt folk genom profeterna och så uppenbarar sin heliga, evigt giltiga vilja för oss. Biblicums avsikt är att senare publicera hela detta arbete som en särskild småskrift.

II. UNDER DEN TEOKRATISKA TIDEN

Nya svårigheter i det nya landet

Israels intåg i det nya hemlandet blev en blandad upplevelse för det utvalda folket. Å ena sidan var de lyckliga över att den svåra ökenvandringen nu var över, lyckliga över att till slut få bosätta sig i det land som Gud hade lovat att de skulle få kalla sitt eget. [2]

Men nya svårigheter väntade i Kanaan. Under ökenvandringen hade folket levt tätt tillsammans i tältlägret. Där kunde Mose och leviterna undervisa dem om Herrens vägar. Men detta skulle bli omöjligt när israeliterna spreds ut över det utlovade landet på båda sidor om Jordan. Till detta kom att de skulle bli utsatta för olika falska religioner, som de tidigare inte stött på, och som de frestades att ta efter. [3]

Vi skall se på ett exempel. När israeliterna kom till Kanaan var de inte jordbrukare. De hade varit boskapsuppfödare när de först flyttade till Egypten. Sedan var de slavar i arbete med Faraos byggnadsprojekt. De närmaste fyrtio åren innan de flyttade till Kanaan hade de tillbringat i öknen. När de kom till Kanaan ställde de sig därför frågan: »Hur skall vi sköta jordbruket i ett land där det regnar efter ett helt annat mönster än vad vi är vara vid?» De skulle träffa på profeter som sade till dem: »Om ni skall vara jordbrukare här i Kanaan, måste ni offra till fruktbarhetsgudarna. Nog kan ni ändå vara trogna mot er Gud. Men det är säkrast att ni uppfyller förpliktelserna mot Baal och Astarte också.» Synkretismen (religionsblandningen) kom att få en stark dragningskraft. (Många vet att det är så fortfarande. Särskilt när vi tvingas öva kyrkotukt mot någon som gått med i någon frimurarloge och ändå vill fortsätta att vara medlem i församlingen.) [4]

Teokratisk styrelse

Teokratin, den styrelseform som Gud hade bestämt för sitt utvalda folk, var någonting helt nytt för dem. Och i sitt avskedstal till Israel, talade Mose om de tre ämbeten Gud skulle instifta för sitt folks fysiska och andliga välfärd. Femte Mosebok 17:14ff talar om det konungsliga ämbetet som skulle skydda Guds folk. Första verserna i 5 Mos 18 talar om prästämbetet, medlarämbetet, som skulle öppna vägen för syndare till Gud. Och när Mose kände döden närma sig, måste andra åtgärder vidtas för att Guds Ord och vilja även i fortsättningen skulle förmedlas till Israel. Gud ville inte att hans folk skulle ta efter sina kanaaneiska grannar och börja förlita sig på vidskepelse, eller ägna sig åt spådom eller börja rådfråga de döda för att få veta Guds vilja. [6]

Profetians fortsättning

Men om Guds folk inte ville använda sig av de kunskapskällor som kanaaneerna regelbundet rådfrågade, hur skulle de då kunna lära sig vad de behövde för livet i sitt nya hemland? Gud gav profetämbetet en fortsättning. Femte Mosebok 18:15-22 talar om profeten i Israel. Här vill jag ge en kort kommentar. Jag har en obehaglig känsla av att många i 5 Mos 18:15ff inte ser något annat än en messiansk profetia, som syftar på den store profeten, genom vilken Gud skulle tala till sitt folk. Nu är det helt visst att detta ställe skulle komma att forma delar av Israels messianska förväntningar. Det gör Petrus helt klart i Apg 3:22. Men 5 Mos 18:20-22 förutsätter att många profeter skulle träda fram i Israel, inte bara en. Här lovade Gud att hans folk inte skulle behöva vända sig till hemliga konster för att få veta hans vilja. Han skulle i alla tider uppväcka män i Israels folk som skulle överlämna Ordet till hans folk. [8]

Gud handlar i nåd med sitt olydiga folk

Inrättandet av det profetiska ämbetet är ett tydligt bevis på Guds nådefulla styrelse. Israels profeter var inte endast religiösa genier. Inte heller framträdde de, därför att Israel var en särskilt religiös nation. Den bild som GT ger av Israel visar att det är något helt annat än ett religiöst avancerat folk. Till och med när Mose var på berget Sinai gjorde de en guldkalv och införde falsk gudstjänst, vilket drog över dem åsynen av Guds vrede. GT fortsätter att måla bilden av Israel som ett korrumperat och avfälligt folk. Hur kan någon inbilla sig, att en så sublim institution som det profetiska ämbetet skulle kunna uppstå av sig självt i ett så korrumperat folk? Naturligtvis finns det likheter mellan Israels profeter och hedningarnas falska profeter. Men sådana likheter är bara ytliga. Petrus säger i sitt andra brev: »Ingen profetia har någonsin framkommit av en människas vilja, utan därigenom att människor som drevs av den helige Ande talade det som gavs dem från Gud» (2 Petr 1:21). [10]

Åren efter intåget i och erövringen av det utlovade landet var inte några goda år för Guds folk. De lyckades att fördela landet och skaffa sig bostäder och försörja sig, men andligt sett var det ingen större skillnad mellan Israels folk och deras hedniska grannar. Tänk på den återkommande refrängen under den trehundraåriga domaretiden: »Var och en gjorde som han ville»(Dom 21:25). Då var det inte många som trädde fram som Guds sändebud och lät Guds röst bli hörd. Men vi känner två undantag: Profetissan Debora (Dom 4:4) och en profet med okänt namn, en som var samtida med Gideon. Han varnade Israels folk: »Så säger Herren, Israels Gud: Jag själv har fört er upp ur Egypten och hämtat er ut ur träldomshuset. Jag har räddat er från egyptiernas hand och från alla era förtryckares hand. Jag har förjagat dem för er och gett er deras land. Och jag sade till er: Jag är Herren, er Gud. Ni skall inte frukta de gudar som dyrkas av amoréerna, i vilkas land ni bor. Men ni ville inte höra min röst» (Dom 6:7ff). [11]

Den svåraste domen

Därmed föll över israeliterna den värsta dom som någon kan drabbas av. Gud lät sitt ord tystna. Ungefär som om han ville säga till Israel: »Om ni inte vill ha mitt ord så tänker jag inte truga er.» 1 Sam 3:1 berättar om hur det var i Israel när Samuel var pojke. »Herrens ord var sällsynt på den tiden, och profetsyner var ovanliga» (1 Sam 3:1).Överstepräst vid denna tid var Eli, som blev tillrättavisad av Herren för sitt sätt att sköta sitt höga ämbete: »Varför förtrampar ni då de slaktoffer och spisoffer som jag har gett befallning om…? Och hur kan du ära dina söner mer än mig» (1 Sam 2:29). [13]

Samuels tid

Det var i denna mörka tid som den barmhärtige Guden, som alltid är outgrundlig, ännu en gång gjorde det oväntade. Han gav sitt ord och sin uppenbarelse åt ett barn, som ännu inte ens var vuxen. Profetian kom tillbaka under Samuel. Skriften säger oss: »Herren uppenbarade sig för Samuel i Silo genom Herrens Ord. Och Samuels ord kom till hela Israel» (1 Sam 3:21-4:1). Samuel var Guds man i en av de mörkaste stunderna i landets historia. [15]

Samuel tjänade Gud och Guds folk på flera olika sätt. När folket saknade kung var han deras ledare, inte bara politiskt och militärt. Han var deras andlige ledare, när filisteerna rövade bort förbundsarken och förstörde helgedomen i Silo. Samuel var domare och höll varje år ting i Rama, Betel, Gilgal och Mispa. Han tjänstgjorde också som präst och frambar offer och bad till Gud för folket. Men Samuel gav sitt viktigaste bidrag som profet, genom att överlämna det budskap som Gud hade uppenbarat för honom. Och den av hans uppgifter som profet, vilken troligtvis bidrog allra mest till Israels andliga liv, var hans roll,som befrämjare av teologisk utbildning för nästa generation av Guds budbärare. Dessa var de så kallade profetsönerna. Om Samuel organiserade dessa grupper av unga profeter avslöjar inte Skriften. Men Skriften säger att han var deras ledare (1 Sam 19:20). [16]

Dessa teologiska seminarier tycks ha varit verksamma på flera olika platser. Vad som hände med dem efter Samuels död vet vi inte. Vi hör inget om profetsönerna förrän under den mörka tid då Elia och Elisa var verksamma, närmare två decennier senare. Men så mycket är dock klart att under Israels djupaste avfall visade Gud sin nåd genom att låta Samuel utbilda unga män, som var utvalda att höra Guds röst och förmedla till andra vad de hade hört. [17]

Olika slag av profeter

Förutom att Gud på detta sätt sörjde för en fortsatt stadig tillgång på kandidater till profetämbetet, kallade han också män direkt att vara hans profeter. Vi kommer att nämna dem vid namn, när vi återkommer till budskapet i deras profetior. Här skall vi först se vilka titlar Gud använder på profeterna. De kallas ofta »skådare» (hebr roéh eller chozeh). Denna titel betonar att profeterna inte talade vad som kom från dem själva, utan vad Herren hade uppenbarat för dem. Så här lyder till exempel de inledande orden i Amos profetia: »Amos ord… som han såg… angående Israel i Ussias, Juda konungs, och Jerobeams, Joas sons, Israels konungs tid två år före jordbävningen» (Amos 1:1). Mika börjar sin profetia med orden: »Herrens ord som kom till Mika, den syn han såg angående Samaria och Jerusalem» (Mika 1:1). Med andra ord, när Herren visade profeten en syn, så lade han just de ord i hans mun som han ville att denne skulle tala. Det profetiska budskapet gavs åt profeten i samband med skådandet. [19]

Vi nalkas Gamla testamentets skrifter med den förutsättning som texten själv ger, nämligen att det ord som profetens läppar talar och hans penna skriver är ett ord som människan i sig själv är blind för. Det profetiska budskapet är inte en undervisning som endast ger oss profetens erfarenheter. Det som gör profeterna så stora, är inte en förmåga att känna efter med fingret varifrån det blåser. Herrens profeter var män, som likt Samuel hade lärt sig att säga: »Tala Herre, din tjänare hör.» Profeterna förklarar aldrig, hur de fick det gudomliga budskapet. Vi behöver inte hävda att Gud talade med en röst som hördes, eller att han talade hebreiska, även om det heller inte finns någon anledning att utesluta detta. [20]

Den vanligaste profettiteln, »nabi», användes mer än 300 gånger i Gamla testamentet, och översätts »profet». Bibelforskarna är inte överens om ordets ursprung. Men Gamla testamentets användning av ordet lämnar inte någon i tvivel om dess betydelse. Vi kommer ihåg att när Gud kallade Mose att träda upp mot Farao i Egypten och befalla honom att släppa israeliterna, så protesterade Mose: »Jag har oomskurna läppar…» Hör då vad Gud svarar på Moses invändning: »Se, jag har satt dig att vara som en gud för Farao, och din bror Aron skall vara din profet (2 Mos 7:1f). Du skall tala allt vad jag har befallt dig. Sedan skall din bror Aron tala med Farao.» Gud kallade Aron »nabi». Han skulle till Farao överlämna de budskap som Gud skulle uppenbara för Mose. [21]

En annan titel för Gamla testamentets profeter är »ish elohim», gudsman. Profeten var i en mycket speciell mening en Guds man. Han hade inte bara fått en uppenbarelse från Gud och var inte bara kallad att tala för honom, utan han tjänade Gud. Han följde inte sin egen vilja. Hans vilja var lagd under Guds uppenbarade vilja. När Gud kallade Amos, som var herde och fikonplockare, att lämna den lilla byn Tekoa, 2 mil söder om Jerusalem, och profetera i Samaria, den stolta huvudstaden i grannlandet Israel, svarade Amos: »När lejonet ryter, vem skulle då inte frukta? När Herren, Herren talar, vem skulle då inte profetera?» (Amos 3:8) När Gud kallade, visste Amos att han inte hade något val. Guds män valde lika litet att bli profeter som någon skulle välja att bli rädd, när ett lejon ryter mot honom på tre meters avstånd. [22]

Vanliga bristfulla människor

Att anförtro förkunnandet av Ordet åt svaga, bristfulla människor, bräckliga lerkärl, var ett klart risktagande från Guds sida. Människor begår misstag, och därför måste Gud då och då avvisa och undanröja profeternas välmenande uttalanden. När t.ex. David förklarade att han skulle bygga ett tempel åt Herren, sade profeten Natan: »Välan, gör allt vad du har i sinnet, ty Herren är med dig» (2 Sam 7:3). Men samma natt kungjorde Herren för Natan, att det inte var David utan Davids son, som skulle bygga templet. [24]

Vi skall också komma ihåg att det ibland hände, att Guds profeter, bräckliga skapelser av stoft, syndiga varelser, som bar på gamle Adam, överskred sina befogenheter och gick utöver sin kallelse, ibland också utöver Guds vilja. Då blev de med besked tillrättavisade av Gud. Tänk bara på Jona. För att straffa det usla sätt som Israels folk hade handskats med Guds ord, gjorde Gud klart för dem att han skulle ta sitt ord ifrån dem, om de inte ville ha det längre. Därför befallde han Jona att inte fortsätta sitt profetiska uppdrag i Israel, utan att i stället gå med bud om lag och evangelium till Nineve, det assyriska väldets huvudstad. Men någonting hos Jona protesterade mot detta uppdrag. Assyrien var inte bara ett hednaland. Det var Israels fiende. I djupet av sitt hjärta hade Jona ingen högre önskan än att Guds dom skulle förstöra Assyrien (kanske genom att förvandla den till en kolhög). Men i stället befallde Gud honom att ge dessa förvända assyrier det enda budskap som kan frälsa människor från Guds dom. Aldrig i livet! Denne hårdnackade, hetlevrade profet vägrade helt sonika att lyda Guds befallning. Att använda syndiga människor som sina profetiska sändebud innebar en kalkylerad risk från Guds sida. [25]

Svåra påfrestningar

Guds kallelse till den han ville använda som profet innebar ofta en påfrestning för profeten. När Gud kallade Mose svarade denne: »Ack Herre, sänd ditt budskap med vilken annan du vill» (2 Mos 4:13). När Gud kallade Jeremia, fick han till svar: »Ack Herre, Herre! Se, jag förstår inte att tala, ty jag är för ung» (Jer 1:6). Guds profeter, gudsmännen, kämpade ofta emot kallelsen. Ibland var denna kamp tillfällig, som hos Mose. Men ibland var kampen långvarig. Jeremia kap 20 ger oss det klassiska exemplet på detta. I de avslutande tolv verserna i kapitlet reflekterar Jeremia över sitt profetiska uppdrag med blandade känslor. I vers 7 anklagar han Gud för att ha lurat honom: »Du, Herre, övertalade mig och jag lät mig övertalas. Du grep mig och blev mig övermäktig. Så har jag blivit ett ständigt åtlöje; var man bespottar mig.» (Verbet som han här använder används annars för att beskriva hur en ung man förför en flicka.) Jeremias profetiska uppdrag hade inte alls blivit vad han hoppats. Därför påminde han Gud om hur han hade varit trogen och förkunnat det budskap som han hade fått av Gud. Men vad hade han fått för det?…»Herrens ord har blivit mig till smälek och hån beständigt» (Jer 20:8). Inte så underligt – Jeremia hade suttit i stocken hela den föregående dagen. Han insåg att han hade blivit till åtlöje för folket i Jerusalem. Profeten var utled på att ständigt höra frågan: »Vilka dåliga nyheter har du att komma med i dag, Jeremia?» Guds kallelse innebar ofta en påfrestning för profeten. [27]

Vi skall återvända till Jeremia kap 20. Vi ser då hur profetens humör pendlar från missnöje (vv 7-10) till glad förtröstan (vv 11-13), till djup förtvivlan (vv 14-18). »Förbannad vare den dag på vilken jag föddes» (v 14). Jag önskar att Gud hade dödat mig redan i moderlivet så att min moder fick bli min grav och hennes liv vara havande för evigt.» Har ni någonsin läst något liknande: »Jag önskar att min mor hade varit ständigt gravid i stället för att föda mig!» Guds kallelse innebar ofta påfrestningar för profeten. Jeremia funderade på att avsäga sig kallelsen. [28]

Det är samme profet, Jeremia, som klarare än någon annan bland profeterna, beskriver en olycksbringande utveckling i profetians historia: falska profeters framträdande. Bland de män som Gud kallade att föra hans talan förekom avfall, precis som bland Kristi lärjungar. Gud beskriver de falska profeterna ganska utförligt i Jeremia 23: »Jag sände inte dessa profeter, utan de löpte själva åstad; jag talade inte till dem, utan själva profeterade de… Den profet som har haft en dröm, han må förtälja sin dröm. Men den som har mottagit mitt ord, han må tala mitt ord i sanning… Jag skall komma över profeterna, säger Herren, dessa som frambär sin egen tungas ord, men säger: ‘så säger Herren’… De för mitt folk vilse med sina lögner» (Jer 23:21, 28, 31f). [29]

Sanna och falska profeter

Hela tiden Israel levde i det utlovade landet skulle falska profeter träda fram för att förleda folket genom att hävda att de talade Guds ord. Profeten Hesekiel säger att innehavarna av Israels tre högsta ämbeten drog vanära över sina gudomliga uppdrag (Hes 22:25-28): Hennes furstar… är som rytande, rovgiriga lejon… Hennes präster våldföra min lag och ohelga mina heliga ting… så att jag blir ohelgad mitt ibland dem… Hennes profeter säger: ‘Så säger Herren, Herren’, när Herren inte har talat. [31]

Här finns ett problem. Om två slags profeter fanns sida vid sida i Israel – de sanna och de falska – hur skulle folket då kunna veta vem som var vem, vem som var sann och vem som var falsk? Om du själv hade levt i Juda rike 600 år före Kristi födelse, skulle du då ha insett att den gamle man som vandrade på Jerusalems gator dag ut och dag in i nästan fyrtio år, var en Herrens profet, som hette Jeremia? Han förkunnade i så många år ständigt ett och samma budskap om den förestående domen över Juda, att han, som vi hörde, blev till åtlöje.Gud gav sitt folk flera sätt att avgöra om en profet var sann eller falsk. [32]

Det första kriteriet var uppfyllelsen av vad mannen hade profeterat. Kanske verkar det vara ett mycket enkelt bevis på profetens trovärdighet. När Jerusalem låg i rykande ruiner ropade säkert många: »Vi skulle ha lyssnat på Jeremia!» Som kontrast kan vi läsa i Jeremia kap 28 om en falsk profet vid namn Hanania, 10 år innan Jerusalem föll för babylonierna. Då hade redan många ur judafolket blivit deporterade till Babylon (bland dem kung Jojakin och Daniel, Sadrak, Mesak och Abednego). I Herrens hus profeterade Hanania inför Jeremia: »Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Jag skall bryta sönder den babyloniske konungens ok. Inom två år skall jag föra tillbaka till denna plats alla de kärl i Herrens hus, som Nebudkanessar, konungen i Babel, har tagit bort ifrån denna plats och fört till Babel. Och Jekonja, Jojakims son, Juda konung och alla fångar från Juda, som har kommit till Babel, skall jag föra tillbaka till denna plats», säger Herren(Jer 28:2-4). [33]

Så här svarar Jeremia på Hananjas ord: »Den profet som profeterar lycka skall bli erkänd som en sann profet, sänd av Gud, endast om hans förutsägelse visar sig vara sann… Lyssna Hananja: Herren har inte sänt dig. Du har förlett detta folk att sätta sin lit till lögn. Därför säger Herren: Se, jag skall ta dig bort ifrån jorden. Detta år skall du dö, eftersom du har predikat avfall från Herren» (Jer 28:9, 15f). Två månader senare var Hananja död. [34]

Det kan tyckas som om detta var ett mycket enkelt sätt att pröva om en profet var sann eller falsk: uppfylldes profetian eller inte? Men i verkligheten var det inte så enkelt som det kunde synas. Ofta tog det nämligen mycket lång tid mellan profetian och uppfyllelsen. Under mer än fyrtio år predikade Jeremia att Jerusalem skulle bli ödelagt. Efter att ha hört dessa hemska förutsägelser i 39 år kan folket ha trott att han var en falsk profet, eftersom det som han förutsagt inte hände. Profeten Joel förutsade den helige Andes utgjutande på Pingsten (Joel 2:28-32). Tänk bara på hur många århundraden som gick innan denna profetia fullbordades. [35]

Gud gav sitt folk ännu ett kännetecken på om det var en sann eller falsk profet. Om en profet talade i någon annan guds namn än Herrens, så var han en falsk profet som inte skulle åtlydas. I sitt avskedstal säger Mose till Israels folk: »Om en profet… uppstår bland er och utlovar åt er något tecken eller under och det tecknet eller undret verkligen inträffar, som han har talat om, och han säger: ‘Låt oss följa och tjäna andra gudar, som ni inte känner’, så skall ni ändå inte höra på den profetens ord eller på den drömmaren, ty Herren er Gud sätter er därmed endast på prov, för att se om ni älskar Herren, er Gud av hela ert hjärta och av hela er själ. Den profeten… skall dödas, ty han predikade avfall från Herren, er Gud (5 Mos 13:1-5). [36]

Genom Jeremias penna förkunnade Gud domen över falska profeter med orden: »Profeterna profeterade i Baals namn och följde tomma avgudar. Därför skall jag än vidare gå till rätta med er, säger Herren, ja ännu med era barn skall jag gå till rätta» (Jer 2:8, 9). Här har vi Israels andra kriterium för om en profetia var sann eller falsk. Fråga helt enkelt: »Uppmuntrar profeten till trohet mot Herren, frälsningens Gud?» Även om en förutsägelse slår in, måste han hållas för en falsk profet, om han ledde folket bort ifrån Gud till att dyrka avgudar. Men precis som det var med det första kännetecknet, så var detta kännetecken inte så omedelbart enkelt att använda som det kan synas. Falska profeter kom, då som nu, i fårakläder. De sade sällan: »Glöm den sanne Guden! Följ denne nye gud som jag kan visa er!» Deras budskap verkade ofta fromt. Jeremia säger i kap 7 att det fanns falska profeter i Jerusalem sex århundraden före Kristus. Och de lärde människorna. »Ni behöver inte vara rädda för att Jerusalem skall bli förstört, som Jeremia hotar med: Guds tempel är ju här. Gud vill säkert inte förstöra det heliga, sin jordiska boning! Hör hur Jeremia varnar judafolket: »Förlita er inte på lögnaktigt tal, när man säger: Här är Herrens tempel, Herrens tempel, Herrens tempel!» (Jer 7:4) [37]

EN KORT ÖVERSIKT ÖVER DE MEST KÄNDA PROFETERNA I ISRAEL UNDER TEOKRATIN

Samuel

Vid tiden för det enade riket, när Israel var en världsmakt, var Samuel, vars namn vi redan nämnt, den främste profeten. Från och med Samuel blev profeterna teokratins främsta beskyddare. Teokratin var nämligen i ständig fara för korruption på grund av kungarnas avfall och folkets avguderi. [40]

Natan

Den andre framträdande profeten i det enade riket var Natan, han som predikade lag och evangelium för konung David. Många av profeterna känner vi inte till namnet. Och många nämns bara helt kort i Skriften. De gjorde sitt viktiga arbete i trofasthet och lämnade scenen utan att få den uppmärksamhet som Mose och Samuel och Elia fick. [42]

Gamla testamentet beskriver profeternas verksamhet med osviklig ärlighet. Det gör inga försök att urskulda dem utan visar dem för oss med alla fel och brister. Vi ser t.ex. hur släpphänt Samuel är med sina egna söner, hur han gör dem till domare, när de uppenbart var moraliskt helt olämpliga att leda Guds folk. [43]

Israels enade rike varade inte länge, bara något över hundra år. År 931 f Kr delade ett inbördeskrig nationen. Sedan följde en tid som vi kallar »det delade riket». Världsmakten hade kollapsat under trycket av makt och välstånd. Abrahams ättlingar hade fallit för frestelserna till avguderi. Deras brott bestod inte enbart i felaktiga bedömningar, som kunde ha undvikits om de endast har räknat till tio. Det utvalda folket, som Gud hade danat åt sig själv, för att de skulle förkunna hans pris, hade vänt sig bort från den sanna gudskunskapen och till tomma avgudar. Med undantag för en gudfruktig minoritet, den fromma »kvarlevan», hade hela riket – Nord och Syd – satt sig upp mot Guds stora, goda plan för dem. Huvudsynden som profeterna anklagade Israel för var otro. Det är inte underligt att Gud säger i början av Jesajas profetia: »Barn har jag uppfött och fostrat, men de har avfallit från mig. En oxe känner sin ägare och en åsna sin herres krubba. Men Israel känner intet, mitt folk förstår intet.» Profeternas svåra uppgift var därför att förhindra avfallet och dess ofrånkomliga följd, undergång. [44]

Muntliga och skriftliga profeter

Vanligen inordnas profeterna i olika kategorier. Vi brukar tala om muntliga profeter och skriftprofeter. Alla profeterna i den första gruppen framförde sina profetior muntligt. Men när Gud avsåg att förkunnelsen av det profetiska ordet inte i huvudsak skulle rikta sig mot ett samtida problem i Israel, utan hade bestående betydelse för kommande generationer, så inspirerade han sin profet att nedteckna budskapet skriftligt. [46]

Stora och små profeter

Vi talar om de stora och de små profeterna, en skillnad som endast har att göra med volym och inte med betydelse. I den hebreiska Bibeln är de stora profeterna Jesaja, Jeremia och Hesekiel. (Den hebreiska kanon räknar inte Daniel till profeterna). Tolvprofeternas skrifter från Hosea till Malaki ryms alla på en rulle och har därav fått beteckningen »mindre». [48]

Ahia

I de tio avfallna stammarnas rike tog Herrens trogna profeter en kraftfull ställning mot falsk gudsdyrkan och en alltmer tilltagande avgudadyrkan. Ahia förutsade att Gud skulle vrida kungamakten ur Salomos hand och ge de tio stammarna åt Jerobeam (1 Kon 11:29-31). Senare bestraffar han Jerobeam för att denne byggt kalvbeläten vid Dan och Betel, och han förutsade katastrofen över hans hus (1 Kon 14). [50]

Jehu

Jehu förutsade domen över kung Baesas hus (1 Kon 16:1, 7, 12). Under perioden 875-800 f Kr var den kraftfulle Elia och hans efterträdare Elisa Guds budbärare, främst till Omris och Ahabs kungahus, som hade infört baalsdyrkan i Nordriket och gjort den till statsreligion. Mika sade den obehagliga sanningen till den ondskefulle kung Ahab, även om han fick betala dyrt för det. Han kastades i Ahabs fängelse och fick leva på bröd och vatten. [52]

Jona

Flera skriftprofeter tjänade i Nordriket. Jona och hans profetiska tjänst i Israel avbröts, när Gud kallade honom att predika omvändelse i det assyriska imperiets huvudstad Nineve. Genom att ta sin profet från Israel gav Gud tillkänna för ett avfälligt folk: »Om ni inte vill ha mitt ord, så skall jag ge det till ett annat folk.» [54]

Hosea

Den israelitiska profetians guldålder inföll från ungefär 775 till 700 f Kr. Under den tidsperioden var fyra framstående profeter verksamma. Två av dem verkade i Nordriket. Hosea var profeten som Gud gav den chockerande befallningen: »Gift dig med en prostituerad!» Herrens befallning var lagens predikan. Ty landet hade gjort sig skyldigt till äktenskapsbrott. Men Herrens befallning till Hosea var också en evangeliepredikan, som handlade om den sanningen att Herren inte hade förkastat sin plan med Israel. Han ville fortfarande ha en innerlig förening. [56]

Amos

Amos var en herde som samlade mullbärsfikon. Han bodde i Juda. Gud befallde honom att gå till Samaria, Nordlandets stolta huvudstad, för att predika mot avgudadyrkan. Lägg märke till de förhållanden som gjorde Amos tjänst ovanligt svår. Han hade ingen formell teologisk utbildning och skulle därför inte bli erkänd av det religiösa etablissemanget. Han skulle bli betraktad som en »outsider» och uppmanad att fara hem. Han hade också ett obehagligt budskap att förmedla. Luther sammanfattar Amos profetia som »mera lag och mindre evangelium än hos någon annan profet.» Amos bok innehåller åtta orakel om gudomlig dom, fem syner om dom, och en underbar profetia om återuppbyggandet av Davids nedbrutna kungahus (9:11f), vars uppfyllelse finns nedtecknad i samband med apostlamötet i Jerusalem (Apg 15:15ff). [58]

Jesaja

Det fanns åtta skriftprofeter, som profeterade i Sydriket, Juda, kort före Jerusalems fall och fångenskapen i Babylon. Två av dessa hör till »guldåldern». Jesaja var den profet som vid sin kallelse fick den tunga uppgiften att predika förhärdelse i Juda. Detta var Guds svar på deras otro. Fastän de vägrade att lyda Guds kallelse till omvändelse, så skulle de få fortsätta att höra den. Men det ord som de vägrat att höra till sin frälsning skulle de nu få höra till dom. [60]

Mika

Den fjärde i raden av det stora 700-talets profeter var Mika, en man från en obetydlig by drygt tre mil väster om Jerusalem. Han var hängiven Herren och känslig för de fattigas lidanden under mäktiga och rika förtryckare. [62]

Joel

Det tillfälle då Joel trädde fram var under en fruktansvärd gräshoppsplåga. I denna nationella katastrof såg Joel att Gud ingrep med dom, en försmak av domens dag. Han uppmanade folket i Juda att göra bättring: »Riv sönder era hjärtan, inte era kläder, och vänd om till Herren er Gud, ty nådig och barmhärtig är han» (Joel 2:13). Joel är också pingstprofeten. Hans profetia om den helige Andes utgjutande citeras av Petrus i den första pingstpredikan. [64]

Habackuk

Habackuks profetia är ett samtal mellan Habackuk och Gud. Habackuk hade svårt att få det ondas existens att gå ihop med Herrens makt. Gud tröstade sin profet genom att förmana honom att förtrösta på Guds löfte att frälsa sitt folk och störta de övermodiga. Detta gav Habackuk skäl att lita på Herren och prisa honom. [66]

Obadja

Flera av Juda profeter riktade sitt profetiska budskap till Judas hedniska grannar. Obadja riktade ett kort domsorakel mot Edom, Israels granne i söder. För sitt oförsonliga hat mot det utvalda folket skulle Edom krossas. Alla som sätter sig upp mot Gud och hans folk kommer att krossas. Men Herrens välde har inget slut. [68]

Nahum

Nahums profetia formar sig som ett efterspel till Jonas profetia. Det är ett domsord över Assyrien. I stark kontrast till dess förflutna med grymma erövringar, skulle Assyriens fall få åskådliggöra Herrens vedergällning. [70]

Sefanja

Sefanja förutsade Herrens dag, en världsomspännande domedag, symboliserad genom att länder från alla fyra väderstrecken nämndes vid namn. Hans profetia slutar med ett löfte till kvarlevan: »Mina tillbedjare, mitt förskingrade folk» (Sef 3:10), att dess återupprättelse skulle gälla hela världen liksom Guds dom. [72]

Jeremia

Jeremia var den siste av Judas profeter före exilen. Under sitt fyrtioåriga ämbete fick han vara med om hur Babylons arméer rev ner Jerusalems murar, vandaliserade och brände templet och förde bort invånarna i fångenskap. Jeremia blev hållen för att vara förrädare, eftersom han förutsagt Judas fångenskap i Babylon, och han fick leva ett liv i ensamhet, när han försökte kalla ett oroligt och motspänstigt folk till bättring. När folket skulle deporteras, huvudstaden belägras och den heliga arken tas som krigsbyte, så frambar Jeremia den underbaraste profetian. »Se, dagar skall komma, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus; inte ett sådant förbund som det jag slöt med deras fäder på den dag då jag tog dem vid handen till att föra dem ut ur Egyptens land, det förbund med mig som de bröt, fastän jag var deras rätte herre, säger Herren. Jag skall lägga min lag i deras bröst, och i deras hjärtan skall jag skriva den, och jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk. Då skall de inte mer behöva undervisa varandra, inte den ene brodern den andre och säga: Lär känna Herren. Ty de skall alla känna mig, från den minste bland dem till den störste, säger Herren. Ty jag skall förlåta deras missgärning och deras synd skall jag inte mer komma ihåg» (Jer 31:31-34). Ingenstans i någon av profeternas skrifter är kontrasten mellan förbundet på Sinai och det Nya förbundet, Guds förblivande löfte till alla folk i alla tider, så klart framställt. [74]

Slutet för teokratin

När de babyloniska härarna rev ner Jerusalems murar, så satte de punkt för teokratin. Ingen kung fanns nu längre i Jerusalems palats, som hade blivit plundrat och nedbränt i grund. Ingen präst frambar längre offret på det stora bronsaltaret utanför templet. Det hade förts till Babylon som metallskrot. Ingen rökelse offrades längre på rökelsealtaret inne i templet. Med förkrossat hjärta säger psalmisten till Gud. »Dina fiender har skränat på den plats där du möter oss. Alla snidade verk har de förstört med yxa och bila. De har satt eld på din helgedom och oskärat ända till grunden ditt namns boning» (Ps 74:4-7). Jerusalems förstöring var fullständig. Hade århundradenas profetior haft fel? Nej. Deras fullbordan ligger inom synhåll. Nästa gång skall vi se på denna fullbordan. (Forts.) [76]