Har djuren en själ?

Av: I. F. | Nr 4, 1993 sida 151

Fråga:

I Kyrkans tidning nr 25/26 1993 har en insändare ställt frågan om djuren har en själ. Insändaren har försetts med rubriken: »Visst har djuren en själ.» Svaret blev detta: »Jag vill hävda att djuren har en själ. Må Gud hjälpa oss att ha respekt för allt liv. Hans drag skymtar fram i allt levande.» Vad skall man tänka om en sådan framställning? [0]

Svar:

På rätt spår kommer vi om vi anknyter till det bibliska uttrycket »de oskäliga djuren». Ordet »oskälig» är inte felstavat. Ordet i fråga härrör från det gamla uttrycket »skäl och reda», som betyder förnuft och alla sinnen. »Jag tror – så heter det i katekesen – att Gud har gett mig »förnuft och alla sinnen». Ett djur har fått instinkter, som det följer. Människan har fått språket. Hon kan ge »skäl», hon kan argumentera. Om människan står det i Skriften att »Gud skapade människan till sin avbild, till man och kvinna skapade han dem… till att råda över fåglarna under himmelen och över alla djur som rör sig på marken» (1 Mos 1:27f). »När Gud skapade allting, skapade han människan att däröver vara en herre», heter det i brudmässans bön. [1]

Vad Skriften säger om djuren är mycket klart. »Allt som rör sig och har liv skall ni ha till föda, såsom jag har givit er örter så ger jag er allt detta» (1 Mos 9:3). När aposteln Petrus liknar de falska lärarna vid »oskäliga», d.v.s. oförnuftiga djur, då säger han att djurens naturliga bestämmelse är att fångas och dödas (slaktas) (2 Petr 2:12). På samma sätt skall också de falska lärarna gå under. Hävdar man att djuren har en själ och påstår man att Guds drag skymtar fram i dem liksom i allt levande, då har man lämnat kristendomens fasta mark. Bibeln säger att Gud står över skapelsen. Bibeln säger också att skapelsen vittnar om Skaparen. Men den säger inte att Gud är identisk med skapelsen. En sådan falsk åskådning förs fram i denna frågelåda, när det där sägs: »Må Gud hjälpa oss att ha respekt för allt liv. Hans drag skymtar fram i allt levande.» Världen, alltet, har då blivit gudomlig, och allt som rör sig utgör en del av »alltet», d.v.s. gudomen. Det är en sådan panteistisk åskådning som driver indiern att se Guds drag i den heliga kon, som därför inte får dödas och bli till föda åt människor. Aposteln Paulus skriver: »Inte allt kött är av samma slag. Det är skillnad mellan människors kött och husdjurs kött» (1 Kor 15:39). Det framgår också av 1 Mos 9:6: »Den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor utgjutet varda, ty Gud har gjort människan till sin avbild.» Det är en skillnad mellan människan och djuren. Denna skillnad bryter utvecklingsläran ner, när den säger att människan endast är en förädlad apa och ingenting mer. Människan är unik och består av kropp och själ. Jesus säger: »Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men tar skada till sin själ?» [2]