Kyrkotukt i Svenska kyrkan

Av: Lars Engquist | Nr 4, 1993 sida 153

Kyrkotukt är ingenting som uteslutande hör hemma i och praktiseras inom de reformerta kyrkorna. Där har offentlig bestraffning av uppenbar synd varit bruklig vissa tider. Kyrkotukt är klart och bestämt påbjuden i Guds ord. Där finns mycket klar undervisning om när och hur kyrkotukten skall utövas. [0]

I många samfund har den nödvändiga kyrkotukten inte längre någon som helst plats. Följderna har blivit allvarliga – andlig undergång och förvärldsligande av samfunden. Allt måste tolereras. Ingen får dömas eller fördömas. Allt får i pluralismens namn förekomma, från falska och förnekande läror till vilt leverne, mord, hor, landsförräderi och homosexualitet, utan att kyrkans och församlingarnas ledningar griper in med kyrkotukt. Så har det varit mycket länge, bl.a. i Svenska kyrkan. Där är allt tillåtet. Endast kyrkotukt har varit förbjuden. Folkkyrkan existerar på folkets villkor. »Vox populi vox dei.» (Folkets röst är Guds röst). [1]

Men höstens första biskopsmöte i Svenska kyrkan är ett lysande undantag och markerar kanske början till något nytt. Svenska kyrkans samlade biskopskollegium har beslutat utöva kyrkotukt. Och precis som det bör vara när kyrkotukt utövas, så var samtliga Svenska kyrkans biskopar helt eniga. De beslutade att ingen som vägrar att ställa upp på Svenska kyrkans lära om att kvinnor och män på samma villkor och i samma utsträckning får bli präster, längre får prästvigas i Svenska kyrkan. Det är Svenska kyrkans ordning och lära att män och kvinnor får bli präster. De som inte accepterar det får inte längre bli präster i Svenska kyrkan. [2]

Så måste det naturligtvis vara, att den som vill bli präst omfattar sin kyrkas lära och är solidarisk mot den. I Svenska kyrkan har det funnits ett egendomligt reservatio mentalis (samvetsklausulen) att man kunnat bli och vara präst där utan att dela hennes lära. Det har med andra ord varit högt i tak. Nu har en genomgripande kyrkorestaurering genomförts. Taket har sänkts, så att några måste böja sig. Ordningen har i detta stycke återställts. Det går inte längre att bli präst i Svenska kyrkan om man är emot »kvinnliga präster». [3]

Att Svenska kyrkan också i denna fråga har Guds klara och tydliga ord helt emot sig är en annan och mycket tragisk historia. Guds ord tillåter ju inte kvinnor att bli präster. Men å andra sidan tillåter Guds ord inte heller att män som är villolärare eller otuktiga kallas till präster. Och Guds ord känner inte till vare sig någon statskyrka eller s.k. folkkyrka. [4]

Reaktionen på kyrkotukten lät inte vänta på sig. Kontraktsprosten och företrädaren för de högkyrkliga i Kalmar, Dag Sandahl, trädde strax upp och kallade sina biskopars beslut för »yrkesförbud». För honom är det ett yrke att vara präst och motståndare till ordningar han inte gillar i sin kyrka. Enligt Skriften är det en kallelse, inte ett yrke med några rättigheter att vara Guds ords tjänare. [5]

Det hade varit hederligt om kontraktsprosten i stället hade sagt, att den som inte kan vara solidarisk mot sin kyrkas ordningar och beslut och som inte delar sin kyrkas officiella lära, givetvis skall lämna både sin prästtjänst och sin kyrka. [6]

Beslutet av Svenska kyrkans enhälliga biskopskollegium kommer inte att få några dramatiska följder. De oppositionella prästerna brukar snart finna en väg till överlevnad och att få fortsätta att utöva sina »yrken». Det pinsamma interna bråket om »kvinnliga präster» kanske tar slut till sist, alla synoder och motståndsrörelser till trots. Det har länge osat av könsdiskriminering i Svenska kyrkan. Detta har bl.a. gjort det omöjligt för många att ta kyrkorna på allvar. [7]

Den som ändå vill hålla fast vid Nya testamentets klara och tydliga lära att kvinnor inte kan kallas till »präster» måste hålla sig till Skriftens övriga läror för att inte bli misstänkt för könsdiskriminering. [8]

Nu har inte Svenska kyrkan den läran att Bibeln är enda norm och rättesnöre för lära och liv. Bibeln är ingen verklig auktoritet för Svenska kyrkan och hennes biskopar. Kyrkomötet och riksdag och regering är deras högsta auktoriteter. Men »någon ordning måste det ändå vara i partiet.» Det förstår vi. Därför är biskoparnas beslut helt följdriktigt. [9]

Vad som däremot är omöjligt att förstå, är att någon som på allvar vill vara trogen mot allt Guds ord, kan och vill fortsätta som medlem i ett samfund som övergivit Guds ord. Präster, som sett att Guds ord förbjuder att kvinnor kallas till präster och vill hålla sig till detta ord, är skyldiga att hålla sig till Guds ord också i övriga frågor, som gäller kyrka och församling och ämbete. Annars blir deras bibeltrohet med rätta ifrågasatt och misstänkt för att inte vara något annat än en oacceptabel kvinnosyn – könsdiskriminering. [10]

 

Relikdyrkan i Uppsala domkyrka

| Nr 4, 1993 sida 155

Fil dr Lars Gahrn, av Biblicums läsare känd för sin artikel »Nordisk hedendom», införd i Tidskriften Biblicum 1/1989, har besökt Uppsala domkyrka och meddelar här. [0]

»Det förekommer relikdyrkan i Uppsala domkyrka. År 1990 skänkte Birgittasystrarna i Rom det så kallade »Birgittaskrinet» till Uppsala domkyrka, där det nu finns i Finstakoret tillsammans med Sankt Eriks skrin. Ordet »skrin» är inte rättvisande, ty det rör sig snarare om ett slags ostkupa av metall, och därunder ligger några reliker, som påstås härröra från Sankta Birgitta. Relikdyrkande människor lägger ned blommor – vid mitt besök gula rosor – invid denna ostkupa. [1]

Några år innan man skulle fira Uppsala mötes fyrahundraårsjubileum återinförde man alltså öppen och rå helgonkult i Uppsala domkyrka. Under reformationstiden undanröjde man alla reliker och grävde ner helgonbenen där de hörde hemma, nämligen på kyrkogården. Därför är alla helgonben – utom Sankt Eriks numera sedan århundraden tillbaka spårlöst försvunna. Vi har all anledning att vara tacksamma för denna storstädning. Mycken vidskepelse och avgudadyrkan har därigenom förebyggts, men nu är det dags igen. Firandet av Uppsala möte ter sig mot denna bakgrund som ett stort hån.» [2]

 

Tron allena – en föråldrad lära?

Av: I. F. | Nr 4, 1993 sida 155

I »Bibel och Bekännelse» nr 5/1993, organ för Lutherska Bekännelsekyrkan, skriver kyrkoherde Egil Edvardsen med anledning av att Lutherska Världsförbundet (LVF) har anpassat sig till katolska kyrkans lära om frälsning genom tro och goda gärningar: [0]

»Assisterande gen. sekr. i LVF, Eugene Brand, säger härom: Läran om frälsningen genom tron allena är i dag föråldrad. Han säger: ‘Varken den romersk-katolska kyrkan eller den lutherska kyrkogemenskapen vill i dag hävda att endast tron eller endast gärningar är tillräckligt för att bli frälst.’ – När det framställs som att även katolikerna är intresserade av att ändra sin position, är detta endast en bluff. Den romersk-katolska kyrkan behöver självfallet inte ändra något. Den har alltid hävdat att människan blir frälst genom tro och gärningar. Redan vid Tridentinska mötet (1545-63) slogs detta fast. Här har lutheranerna alltså fullständigt fallit på knä för katolikerna. Den lära som kyrkan står och faller med skall nu Lutherska Världsförbundet stryka ut med ett enda penndrag. [1]

Av alla de allvarliga ting som har skett inom LVF och dess medlemskyrkor, däribland de skandinaviska statskyrkorna, är detta sista det allra värsta. Själva kärnan i kristendomen, evangeliet om frälsning av nåd allena, genom tron allena, för Jesu Kristi skull allena, skall tas bort. Medan Bibeln klart och tydligt fastslår att ‘av laggärningar blir ingen enda människa rättfärdig inför Gud’ (Rom 3:28), har alltså LVF kommit fram till något annat i sina samtal med katolikerna. Människan blir rättfärdig inför Gud också på grund av gärningar! ‘Tro på Herren Jesus så blir du frälst’, sade Paulus och Silas till fångvaktaren i Filippi som direkt svar på hans förtvivlade fråga: ‘Vad skall jag göra för att bli frälst?’ (Apg 16:30f). För Lutherska Världsförbundet måste detta nu låta som ett mycket ofullständigt svar.» [2]