1994/2 – Frågor och svar

När vi bekänner att Bibelns utsagor inte motsäger varandra, så befriar inte detta oss från att läsa de bibliska texterna i sitt sammanhang. Sammanhanget är viktigt. [1]

Ordet i Rom 3:11 om att ingen söker Gud

Vad aposteln skriver i Rom 3:11-18 får inte uppfattas som en överdrift (hyperbol). Orden måste förstås just som de står. Men kan det verkligen sägas om alla människor, att de inte söker Gud? Det är ju så många som uppriktigt tycks säga att de söker Gud. Är inte apostelns ord orättvist och generaliserande, tänker många som endast ytligt har lärt känna Skriftens ord. Då är det viktigt att låta texten tala. [3]

Läser vi Rom 3:10-18, som ger oss en samling av bibelord ur GT, framför allt ur Psaltaren, finner vi att aposteln omedelbart därefter förklarar för oss innebörden i dessa ord. Han säger: »Nu», när vi hört dessa ord ur GT, »vet vi… att hela världen (alla människor) står med skuld inför Gud och att ingen människa förklaras rättfärdig inför honom (inför honom) genom att hålla lagen» (Rom 3:19f). Aposteln talar här om människans ställning »inför Gud». Om det faller bort, är detta inte sant. En människa kan vara rättskaffens, rättfärdig »inför människor», men den rättfärdigheten kan inte frälsa henne. Inför Gud är det i stället så att alla människor »står med skuld inför honom», en skuld som människan inte kan betala. [4]

Emil Brunner har med ett konkret exempel sökt förklara innebörden i dessa ord: I en buss sitter några pojkar som är i färd med att skära sönder stolsryggar och dynor med sina knivar. I samma buss sitter en kvinna som håller på med att virka något till sitt barnbarn. Visst är det mänskligt sett en klar skillnad mellan dessa, en skillnad som Gud också ser. Men när kvinnan går ut ur bussen, upptäcker hon att hon har tagit fel buss. Hon har inte kommit fram dit hon skulle. Hon har ju farit åt fel håll. Och så är det med vår ställning till Gud. Guds lag ger inte människan något hopp. Den ger kännedom om synd och skuld (Rom 3:20). Den säger om alla människor, att de har kommit bort från Gud. [5]

Till alla dessa av lagen dömda och fördömda förkunnar sedan aposteln evangeliet: »Men nu har utan lagen en rättfärdighet från Gud uppenbarats, de (som nyss stod dömda) blir i evangelium förklarade rättfärdiga helt oförtjänt av tro genom återlösningen i Kristus… Vi hävdar att människan, den människa som är dömd av lagen, förklaras rättfärdig genom tro, utan lagens gärningar. Så förkunnar aposteln evangeliet om den ogudaktiges förlåtelse. Här – i detta kapitel – finner vi apostelns undervisning om synd (lagens predikan) och nåd (evangeliets predikan). Gud gör sig själv känd genom att undervisa syndafallets människa om återlösning från synd och skuld. Det är en glädje att lära sig evangeliets ord i Rom 3:21-28 utantill. Ty »i den tid som nu är, vill han bevisa sin rättfärdighet: att han själv är rättfärdig och förklarar den rättfärdig som tror på Jesus» (v 26). [6]

Ordet i Apg 17:26f att Gud har skapat människosläktets alla folk … för att de skall söka Herren

När aposteln Paulus håller sin predikan i Athen är det första gången som det kristna budskapet bärs fram där. Aposteln hade funnit att staden var fylld med gudabilder och att ivrig religiös verksamhet där rådde. Dessa altare helgade åt de många gudarna var naturligtvis för aposteln en styggelse. Men han börjar inte med att hålla en predikan över hedendomens förfall. Han anknyter i stället till något positivt som han har sett: »Ett altare åt en okänd gud». [8]

Detta altare blir blickpunkt för apostelns predikan, i vilken han förkunnar att Gud har skapat människosläktets alla folk och att hans avsikt med sin skapelse är att människan skall söka Gud. Aposteln bortser inte från syndafallets faktum. Men syndafallet har inte inneburit att själva gudsbegreppet hade utplånats hos människor. I sitt brev till romarna skriver han om hedningarna: »Det man kan veta om Gud är uppenbart hos dem. Gud har uppenbarat det för dem. Hans osynliga väsen, hans eviga makt och gudomliga egenskaper är synliga och kan alltifrån världens skapelse uppfattas genom de ting som han har gjort. Därfor är de utan ursäkt», när »de dyrkar det skapade i stället for Skaparen» (Rom 1:19-25). Till denna allmänna gudskunskap som en hedning äger och bör äga hör att »lagens verk är skrivna i deras samveten» (Rom 2:15). [9]

Aposteln säger nu i sitt tal på Areopagen i Athen att hedningarna bör ta vara på den allmänna gudskunskap de borde äga, att Gud finns, att han är Skaparen och att han belönar det goda och bestraffar det onda. Till denna gudskunskap anknyter aposteln inledningsvis i sitt tal på Areopagen. Han eggar dem som står utanför kyrkan att söka den levande Guden (Apg 17:27), och går sedan över till att predika något som de inte känner till, Jesushemligheten, att Jesus uppstått ur graven. Vi förstår att han i sin predikan grundligt förkunnade Kristus. Vi hör att somliga stöttes bort av den predikan, andra drogs till den förkunnelsen och ville höra mer. [10]